Det här är inte en fullständigt detaljerad redogörelse för krigsutvecklingen från 1139 och framåt utan en kortfattad översikt över vad som är (någorlunda) allmänt känt om den. En del av händelserna behandlas utförligare i andra texter.
Våren 1139
Korståget till Talvala avseglar så fort isarna går upp. Strax därpå intar de Furstliga överraskande det gedanska gränsfästet Tornholm och två Furstliga härar invaderar Gedanien respektive norra Arosia. Medan de drabbade rikenas kungar uppbådar och mönstrar sina härar förhärjar de Furstliga landsbygden och erövrar flera fästningar.
Norra Högmark drabbas av räd- och plundringståg av orcher och vättar från Nordanlanden.
Sommaren 1139
De båda Furstliga härskarorna och den gedansk-arosiska härsmakten möts i slaget vid Månhella. De Furstliga, förstärkta av Domedagsgardet och en järnfjällad, drakliknande best, tvingar de allierade av slagfältet med svåra förluster, ödelägger staden och belägrar dess slott. Slottet faller – grunden raseras, troligtvis genom svartkonst - efter bara någon vecka och försvararna massakreras.
Gedaniens, Arosias och Högmarks härskare håller krigsråd i Vitehög i västra Arosia med sändbud från Sunnanslätt , dvärgriket Steinheim och alvfolket. En allians sluts mellan alla de inblandade folken. Under mystiska omständigheter och möten med såväl vålnader som oknytt, säger ryktena, upptäcker man ett vapen mot Furstens svartkonster, den mystiska så kallade Nyckeln. Kung Karl av Arosia dör under krigsrådet. Med förnyat hopp börjar Arosia och Gedanien återsamla och omorganisera sina försvar.
Orcherna som förhärjat norra Högmark intar och plundrar Brandhäll under kung Sigtryggs frånvaro. Trupper från Furstendömet anländer snart – tydligen på begäran av kungens ställföreträdare – och driver bort orcherna.
Draakhems slott, Almarsjöns lås, överlämnas förrädiskt till de Furstliga av den svekfulle herr Erik Draakwinge.
Hösten 1139
Vare sig det beror på de märkliga händelserna under sommaren eller något annat minskar mängden magiska uppvisningar från Furstendömets sida drastiskt; de går över till mer konventionella metoder. Nyckeln tycks ha vållat Fursten ett betydande magiskt avbräck, trots att de som funnit den ännu långt ifrån fullt ut förstår hur den ska utnyttjas.
De Furstliga fortsätter att svämma över Gedanien och belägra dess fästningar. Flera mindre fästen faller under hösten. Från Draakhems slott ockuperar man snabbt också staden. Geda och en handfull fästen i södra och sydöstra Gedanien håller ännu stånd, men ungefär två tredjedelar av landytan ockuperas. Sunnanslätt bidrar till Gedas försörjning genom att skeppa in förnödenheter och utrustning sjövägen.
En arosisk här under greve Angantyr Jäärnskiöld, förstärkt med sunnanslättska kontingenter och t o m alver, lyckas under mystiska omständigheter överraska och besegra den Furstliga styrka under Annieke de Vries som belägrat slottet Stenkärna i nordöstra Arosia. Stenkärna förses med en stark garnison, som snart återtar Salfors bergslag med silvergruvorna. De Furstliga, som håller delar av norra Arosia, svarar med oregelbundna terrorräder.
Kung Sigtrygg av Högmark tycks försvunnen efter sin resa till Vitehög. Hans kusin Hammar Bryngilsson träder i spetsen för riksrådet, stödd på de inlånade Furstliga trupperna.
Vintern 1139-40
Under vintern avstannar de flesta krigsoperationerna. De Furstliga trupperna i Gedanien och Arosia går i vinterkvarter på de erövrade fästena och i nyuppförda befästa läger. Vilan bryts av sporadiska överraskningsräder. De gedanska skeppen på Innanhavet går mestadels i hamn i Sunnanslätt. Ockupationsstyrkan i Draakhem börjar arbeta på att befästa staden.
Gedanien hemsöks av vidskepelse och tal om onda andar och vålnader efter de döda vid Månhella, som sägs irra runt i landet utan att få frid.
Rykten sprids i Arosia om att de Furstliga tänker sprida en farsot med hjälp av svartkonst; farsoten skall drabba alla som vägrar svära Fursten trohet. Det verkar dock inte bekräftas, men oron blir stor.
Kung Sigtrygg av Högmark återvänder. Hans bondehär, förstärkta med dvärgar från Steinheim, besegrar en del av Hammars Furstliga hjälptrupper. De Furstliga drar tillbaka sitt stöd till Hammar och utrymmer Högmark. Sigtrygg hyllas åter som kung.
Sunnanslätt sluter handelsöverenskommelser med Steinheim och Nordenbund inför det kommande året. Man gör upp om att importera livsmedel för att klara försörjningen av Geda.
Våren 1140
Belägringskriget i Gedanien återupptas. Geda är snart nära nog inringat, men några fästen finns kvar runt om. Mindre styrkor från Geda, Arosia och Sunnanslätt gör räder i det ockuperade Gedanien för att störa och sinka de Furstliga.
Stort riksting i Högmark med alla ständer närvarande. Kungen och folket försonas och riket tycks stå enat. Dvärgkrigarna från Steinheim stannar kvar i landet och reser och bemannar några starka fästen längs gränsen mot Furstendömet. Dessa håller hittills gränsen säker.
Även i Arosia förbättras befästningsverken.
Sunnanslättska styrkor, dominerade av frälsetrupper, inleder en belägring av Draakhem med blockad till lands och till sjöss. Befälet förs av rikets marsk, riddar Helwig Berndtsdotter Wige, och i hennes frånvaro av patriark Henricus Ioanni.
Sjöfarten kommer igång på nytt, men nu förvärras sjöröveriet åter och blir värre än någonsin.
Sommaren 1140
Sjöröveriet blir värre och värre. Fortsätter utvecklingen hotas sjöhandeln till Thule att lamslås, vilket kan leda till hungersnöd. Mer omedelbart är hotet mot Geda; den livsviktiga mattillförseln hotar att utebli då importerna förhindras. Om läget fortsätter förvärras hotas Geda snart av svält.
Arosiska, gedanska och sunnanslättska skepp upprättar en relativ dominans på Almarsjön gentemot de få Furstliga skeppen (främst från Draakhem); övertaget är dock inte totalt. Särskilt den nybildade arosiska Skeppsfänikan under riddar Dag Röde utmärker sig för effektivitet, men den är i svårt behov av mer resurser.
Belägringen av Draakhem fortgår men når inget avgörande. Sjöblockaden är inte heller fullt effektiv; pirater lyckas av och till ta sig igenom och smuggla in förnödenheter och utrustning i staden.
Vädret är uselt, regnigt och stormigt, större delen av sommaren.
I övrigt fortsätter utvecklingen från våren.
Hösten 1140
I slutet av sommaren hålls ett rådsmöte i Sunnanslätt med företrädare för samtliga medlemmar av alliansen, utom Högmark, samt flera neutrala makter. Mötet resulterar i flera betydelsefulla överenskommelser och planer på olika områden. Mest överraskande är kanske att de Fria Skepparna, en sammanslutning kapare baserade på Örike, går över på alliansens sida och ställer sig under gedanskt beskydd. De olika allierade folken närmar sig varandra något. Planer görs upp för såväl en ökad kraftansträngning för att ta Draakhem som fortsatta övernaturliga efterforskningar och spaningsexpeditioner till Österlandet. Arosia och Sunnanslätt sluter nya överenskommelser med Nordenbund om lån och värvning av skepp och legotrupper.Stödet från de Fria Skepparna innebär inga dramatiska förändringar, men piratplågan reduceras faktiskt något - tillräckligt för att lindra det akuta hotet mot Gedas överlevnad. Tydligen drabbas flera av sjörövarbanden under hösten av våldsamma interna oenigheter och förslösar sin energi på inbördes strider.
Det segslitna belägrings- och rädkriget i Gedanien fortsätter, och de Furstliga flyttar sakta fram sina positioner mot Geda.
De allierade rikena samlar sina krafter inför den stora
belägringen av
Draakhem. Mindre sunnanslättska styrkor håller staden inringad i en
öppen
belägring över hösten och vintern.
Vintern 1140-1141
Rapporter från de expeditioner som sändes till Österlandet under hösten inkommer. De Furstliga har intagit betydande delar av Talvalas kustland, där de upprättat hamnar och stora läger. Det är tydligen hit som mycket av Furstendömets importvaror och nya rekryter skeppas inledningsvis. De Furstliga uppges också bygga stora antal galärer. Kanske är detta i syfte att rusta en flotta till Draakhems undsättning, kanske har de andra planer – galärerna är inte idealiska fartyg att segla över öppet hav med.Gedanska styrkor under riddar Brigitta Korp vinner en liten men efterlängtad seger då man återtar Granehus, ett av de fästen kring Geda som fallit under året. Nästan samtidigt genomför en mindre Furstlig styrka en brutal räd in i det fria Gedanien och plundrar och ödelägger några byar och en stormansgård.
Under Väktarnatten sägs Geda hemsökas av Nidvinter, ett odjur ur sagornas tid som en gång besegrades av S:t Ahrik vid Månhella. Han uppenbarar sig i just S:t Ahriks Gillestuga, som gästas av kungens följe för Väktarnatten, och är nära att bringa kronprinsessan Adriana om livet innan han drivs bort i Ljusets namn av ärkepatriark Olaus. Därefter försvinner varelsen och hörs inte av vidare, men det kommer fram uppgifter som tyder på att de Furstliga vid Månhella har haft att göra med att Nidvinter väckts till liv på nytt.
En arosisk styrka, förstärkt med en frivillig hjälpkontingent från Högmark och en del legoknektar, anfaller de Furstliga garnisonerna i norra Arosia i ett försök att återta Aagrans bergslag. Företaget når inga större framgångar men medför också måttliga förluster.
Våren 1141
Alliansen tar nya krafttag med belägringen av Draakhem och samlar den största här som hittills skådats i kriget mot Fursten. Till skillnad från förra året lyckas man nu upprätthålla en effektiv blockad och stadens försvarare börjar bli hårt pressade. De Furstetrogna piraterna gör vissa försök att störa de allierade transporterna, men alliansens sjöstridskrafter förmår hålla dem stångna.
Sent i april kommer Furstens motdrag. Som väntat använder han sin nybyggda flotta - och många allierade piratskepp - till att skeppa över en armé, ledd av general Voorlaugr, till Thule. Oväntat nog går de dock inte för att undsätta Draakhem utan seglar i stället till Gotmar, landstiger vid Långviken och drar härjande in i Sunnanslätt. (Nyhetsbrev I.)
Alliansen beslutar att inte ge upp belägringen, men avdelar en snabb ryttarstyrka under Henricus Ioanni att skugga de Furstliga i Sunnanslätt och minimera den skada de kan göra på landet. Dessa har under tiden hunnit bränna Oxehus och förhärja delar av landsbygden i sydöstra Sunnanslätt.
Efter att till slut ha lyckats öppna en bräsch i Draakhems försvarsverk lyckas de allierade inta staden i maj. Den Furstliga garnisonen överger staden men håller slottet. De erbjuder dock villkorlig kapitulation: om de inte får undsättning inom en månad skall slottet överlämnas utan strid.
Alliansen godtar dagtingan, lämnar en mindre styrka av gedanier och högmarkare att belägra slottet och skeppar ned huvuddelen av belägringsarmén sjövägen till Sunnanslätt. Den nu underlägsna Furstliga flottan lämnar fältet fritt och alliansens skepp ockuperar Långviken och landsätter hären vid gränsen mot Gotmar.
Under tiden fortsätter Voorlaugrs och Henricus' härar att cirkla runt varandra i Sunnanslätt. Efter att Voorlaugr misslyckats med att tvinga den underlägsna allierade hären till strid retirerar hans styrka ned mot Gotmar. Där möts de av den nyanlända allierade hären och flottan; de Furstliga gör helt om och vänder norrut.
Sommaren 1141
En liten Furstlig stormstyrka av orcher och Domedagsgardister gör ett överraskningsanfall mot Draakhem för att undsätta garnisonen, men de allierade är beredda och lyckas slå tillbaka anfallet och garnisonens utfall. Dagen därpå kapitulerar den demoraliserade Furstliga garnisonen och överlämnar slottet mot fritt avtåg. Alliansen tar den till stor del avfolkade staden i besittning som en militärbas. Erik Draakwinge och Rikhild Guldsmed, de ledande gedanska förrädarna, döms till döden och avrättas.
Voorlaugrs expeditionsarmé går in i Arosia, följda hack i häl av Henricus' ryttarstyrkor, och fortsätter norrut mot bergslagerna. På vägen genom Tolvmilaskogen fångas de vid en bråte av en arosisk styrka, förstärkt med alver och dvärgar. De Furstliga lyckas slå sig igenom, men med kännbara förluster, och räddar sig till slut in i Aagrans bergslag.
Alliansen sänder diplomatiska beskickningar till drottning Ulvhild av Gotmar för att söka försoning. Man finner också ut att den tidigare landsflyktige Markulf Ragvaldsson återupptagits i Lejonätten och ställt sig i spetsen för den.
De Furstliga börjar röja nya transportleder längs vattendragen i det ockuperade Gedanien och griper sig även i övrigt an med att förbättra infrastrukturerna i sina områden. De allierade söker skaffa sig bättre underrättelser om vad som sker i de ockuperade territorierna; i samband med detta börjar trevande kontakter upprättas med Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen.
Hösten 1141
Hösten blir på det hela taget lugn; båda sidor koncentrerar sig på att reparera sina förluster, konsolidera sina territorier och rusta upp sin beredskap. Det arosiska riksrådet genomför militära reformer för att öka krigsberedskapen.
Flera spaningsexpeditioner företas in i ockuperade områden, däribland en stark räd in i Aagrans bergslag, varvid arosierna skaffar sig viktiga underrättelser om dess försvar. Framtida sabotage och upprorsverksamhet planeras och förbereds för de ockuperade landsändarna.
Arosias patriark Sebastian Magnus avlider i feber i oktober. Ungefär samtidigt kommer bud om att den hedniske konung Grimer Prästhatare av Gautrike plötsligt dött; hans Ljustrogna dotter Yrja har lyckats hyllas som drottning och återgivit kyrkan dess forna ställning.
Vintern 1141-1142
Nyckelns Väktare företar en expedition till Månhella och infiltrerar det Furstliga fästet där, en isfästning runt vilken marken nu står frusen året om. De Furstliga tycks bedriva någon form av forskning eller experiment i de underjordiska kamrarna under fästet, som bevakas av vad som verkar vara vandrande döda.
Drakfågel, ledaren för den margholiska motståndsrörelsen, grips av de Furstliga med hjälp av några prisjägare. En av de sistnämnda byter senare sida och flyr till Gedanien med en hel del känslig information. Alliansen gör inte långt därefter nya försök att nå överenskommelser med Drakfåglarna, och ett trevande samarbete inleds.
Drottning Ulvhild av Gotmar försvinner, tydligen bortrövad av Furstens tjänare, och stor oreda utbryter i Gotmar. Markulf Ragvaldsson Lejon griper makten och lovar att ena riket mot den gemensamme fienden, Fursten.
En stark Furstlig här invaderar Högmark i februari, samtidigt som en allierad här samlas för att återta Aagrans bergslag. Ett kaotiskt vinterfälttåg följer men inga avgörande resultat uppnås. Östra Högmark förhärjas, Ranheda intas tillfälligt och Brandhäll blir fullständigt ödelagt, men de Furstligas uppdelade styrkor lider svåra förluster; II Legionen halveras under en belägring och utbrytning, och svartfolksauxilian under Store Sharsh lider ett förödande nederlag mot en arosisk-sunnanslättsk ryttarhär vid Sundmo. De allierade återerövrar å sin sida norra Arosia med Aagrans bergslag men tvingas ge upp det när de Furstliga går till motattack. Vinterfälttåget kommer av sig när ett kraftigt töväder i slutet av februari gör landvägarna oframkomliga.
Den Furstliga armén i Gedanien under Gladius utnyttjar under tiden frånvaron av allierade fältstyrkor till att inta fästet Klippehälla, det sista av de viktiga kransfästena kring Geda, vilket bereder vägen för att inleda en verklig belägring framåt våren.
Våren 1142
De Furstliga inleder under våren - om än långsamt; vädret förblir uselt och man får förlita sig på vattenleder för transporter - sin fullskaliga belägring av Geda. Under senvåren börjar man bygga gigantiska kastmaskiner av virke som skeppas in från Talvala. Även Furstens magiska attacker mot staden intensifieras: försvararna plågas av mardrömmar, onaturliga förgiftningar och sjukdomar och andra hemsökelser. Mörka, förvridna skepnader skymtar bland gatorna om nätterna. Från det frusna Månhella rör sig de vandrande döda längre och längre.
Båda sidor gör under våren talrika småskaliga räder mot varandras besittningar; de Furstliga främst till lands, mot Arosia och det fria Gedanien; de allierade företrädesvis till sjöss, inte minst mot Furstens besittningar i Talvala.
Markulf, Gotmars nye härskare, sammanträffar med flera av alliansens ledare. Efter ett inledningsvis tveksamt rådsmöte präglat av ömsesidig misstro kommer man överens om att Gotmar ska bidra med en frivillig truppstyrka till sommarens fälttåg i utbyte mot Alliansens stöd om Fursten skulle angripa landet.
Under våren gör Nyckelns Väktare en del intressanta upptäckter, som i kombination med tidigare fynd övertygar dem om att ting av kritisk vikt kommer att ske vid en plats kallad Världens Ände under sommaren. Platsen identifieras så småningom som en av vildfolkets kultplatser i Västmarkerna och man beslutar att sända en expedition dit i hopp om att rena eller förstärka Nyckeln och kunna möta eller hejda Furstens magiska attacker mot Geda.
Sommaren 1142
Under våren och försommaren fortsätter belägringen av Geda under befäl av Gladius och Varja; vid midsommar är stadens murar nästan helt omringade av de Furstliga - bara den Östra Porten är öppen. Fyra jättelika härläger har rests runtom staden, där de Furstliga arbetar på att bygga gigantiska kastmaskiner för att bombardera murarna. Gedas försvarare lyckas dock sabotera den mest färdiga av jättestenslungorna genom ett vältimat utfall.
Kring midsommar beger sig Nyckelns Väktares expedition till Världens Ände, där många märkliga ting sker. Väktarna lyckas rena Nyckeln, det mystiska vapnet mot Furstens magi, från de onda influenser som tidigare förgiftat den, och Nyckeln kan nu bli ett verkligt avgörande vapen mot Furstens svartkonster - om de allierade lyckas utnyttja den. Vid Världens Ände återupprättas också oknyttens Lag, som tidigare varit bruten, på nytt då den gamle, korrumperade Jägaren lämnar över till en ny. Fursten och Nestor kommer inte att kunna tvinga till sig makt över fler oknytt, men många är fortfarande i deras våld. Å andra sidan lyckades de Furstliga få med sig draken Náuglugs hjärta och Ranas vålnad.
Under veckorna efter midsommar håller båda sidorna rådslag för den fortsatta sommaren; de Furstliga planlägger det slutliga krossandet av Geda och Nyckelns Väktare hur de ska följa upp och utnyttja de framgångar som vanns vid Världens Ände. Nyckelns Väktare organiserar bl a två expeditioner för att infiltrera Furstendömet och finna ut mer om fiendens planer.
I andra veckan i juli gör en allierad ryttarstyrka under Jan Tisza en överraskande inbrytning i det ockuperade Gedanien. Räden får dock inga avgörande verkningar och styrkan måste retirera när de stöter på I Legionen under Voorlaugr, som är på väg ned från Strand för att understödja belägringsarmén.
Ungefär samtidigt gör en arosisk sjöburen styrka ett strandhugg i det Furstliga Talvala och efter en hård strid mot Furstliga garnisonstrupper och lokala uppbåd intar och bränner de skeppsgården vid Söderport.
I juli står också ett uppmärksammat bröllop - Markulf Ragvaldsson, nybliven riksföreståndare i Gotmar, gifter sig med drottning Yrja Ellasdotter av Gautrike.
I slutet av juli flyttar de Furstliga dramatiskt fram sina positioner. Under sommaren hade de, med hjälp av Náuglugs Hjärta som de fann vid Världens Ände, på nytt fått liv i järndraken som terroriserade de allierade vid Månhella och nu släpps den lös i Gedanien. Med drakens hjälp stormas och intas borgen Ekelunda öster om Geda, den sista av kransfästningarna som skyddat staden från inringning, och cirkeln sluts kring Geda. Sjöinloppet skärs av med en blockad av stockar och kättingar - de Fria Skepparna lyckas forcera den en gång, men i övrigt förblir sjöblockaden solid - och staden fortsätter att utsättas för intensivt bombardemang.
Under sensommaren, medan de Furstliga ökar pressen på Geda, förbereder de allierade en undsättning av staden. Förberedelserna drar dock ut på tiden, delvis pga att vädret försämras under augusti. Som ett led av dessa förberedelser gör Nyckelns Väktare i slutet av augusti en expedition tillbaka till Vitehög, där mycket av allt började tre år tidigare. En liten Furstlig styrka genskjuter dem och lyckas omringa dem i värdshuset Jakthornet, men Väktarna får undsättning från oväntat håll och klarar sig undan.
Hösten 1142
I början av september inleds slutligen den allierade undsättningen av Geda. En stor härsmakt har samlats i Arosia och Sunnanslätt och landstiger i början av månaden i sydöstra Gedanien. En mindre Furstlig fältarmé under general Voorlaugr slår ut en överraskande attack mot landstigningsplatsen vid Eneros innan hela hären - och fr a dess högsta ledning - är på plats. Slaget vid Eneros blir oavgjort; patriark Henricus av Spegelhamn, de allierades befälhavare på plats, stupar men betydande förluster tvingar de Furstliga att avbryta anfallet. Landstigningen fullbordas om än en aning försenad, och greve Angantyr Jäärnskiöld, Arosias riksmarsk och undsättningens överste hövitsman, tar upp jakten på Voorlaugrs retirerande styrka med de rörligaste elementen i hären.
Angantyrs och Voorlaugrs styrkor drabbar samman vid Unnsätra, ett slag som blir blodigt men i slutändan oavgjort. Undsättningsarmen rycker fram mot Geda och upprättar ett huvudläger vid Geda högar (de första kungarnas gravhögar sydost om staden), men de Furstliga lyckas under tiden slå upp ännu en bräsch i stadsmuren och tycks redo att gå till anfall. Och det verkar återigen vara svartkonster i farten; när undsättningen nalkas Geda finner de att staden är helt dold av en dimslöja som inte verkar naturlig.
Medan Nyckelns Väktare försöker få bukt med trolldimman runt Geda beslutar undsättningsarmén att dela upp sig. Medan sunnanslättarna ska stanna och bevaka Geda tar greve Angantyr återstoden av hären (drygt hälften) för att försöka definitivt slå Voorlaugrs styrka som ännu hotar de allierades rygg. De möts en andra gång i slaget vid Hartorna kyrkby, som efter en dags hård strid blir en allierad seger.
I skydd av dimman har de Furstliga under tiden stormat Geda, forcerar Västerport och pressar under några dagars strider tillbaka försvararna till Imrarsborg och ett hörn av östra staden.
Nyckelns Väktare lyckas emellertid häva dimman, men de Furstliga har fått en viss förvarning och då de finner att bara en mindre del av undsättningsarmén står utanför staden rycker den ännu övermäktiga belägringsarmén ur sina linjer för att krossa den svagare allierade styrkan. Sunnanslättarna faller tillbaka till lägret vid Geda högar för att hålla stånd där tills Angantyrs styrka återvänder - en något desperat plan då de vid denna tid ännu inte vet om han segrat eller förlorat mot Voorlaugr.
Slaget vid Geda högar blir en dramatisk och växlingsrik slutstrid. De allierade är först hårt trängda och de Furstliga säkra på sin seger, men efter en hård strid och åtskilliga oväntade vändningar står de allierade som segrare. Draken Náuglug flyr fältet och general Varja stupar. Gladius' armé slår till reträtt och Geda är befriat.
Voorlaugr, som inte är helt uträknad än, lyckas ge Gladius andrum att dra sig undan. De Furstliga retirerar mot norr och nordväst, överger de borgar och fästen som inte går att hålla och utrymmer obefästa garnisoner. Västra och mellersta Gedanien faller ur Furstens grepp. Flera av de nyåtertagna områdena är dock hårt åtgångna av krigsförsakelser och skövling.
Vintern 1142-43
Då ärkepatriark Olaus av Geda dödades under striderna i staden utnämns Cornelia Petri (Cornelia Pedersdotter Draakwinge) till ny ärkematriark i december. På nyåret invigs hon högtidligt i templet i Lindbjaerg. Ny patriark av Arosia blir Ericus Helmeri (Erik Hjalmarsson Orm), yngre bror till greve Peder och tidigare prior vid Röda Dalens kloster i Högmark.
Dvärgkungariket Steinheim angrips av en allians av bergstroll, vättar och orcher under ledning av trollhövdingen Ogrigg. Kung Grunnir begär hjälp från sina traditionella allierade, och både kung Sigtrygg av Högmark och jarl Eyvindr av Frosta leder personligen frivilliga truppstyrkor till dvärgarnas undsättning.
Vinterfälttåget i Steinheim blir växlingsrikt och kulminerar med att dvärgarna och deras allierade återerövrar fästet Tirvang från trollen och driver angriparna på flykten. Segern blir dock dyrköpt; både kung Grunnir och kung Sigtrygg stupar i striderna om Tirvang.
Greve Angantyr Egilsson Jäärnskiöld väljs i slutet av januari till ny kung av Arosia och kröns några dagar senare i Templet. Omedelbart därpå sammankallar han riksrådet och låter genomföra en rad åtgärder, dels smärre administrativa reformer och dels rörande att sörja för den forna kungafamiljen. Änkedrottning Katarina blir riksråd, prins Vilhelm Ladislaus blir marsk och hövitsman på Lejonnästet och prinsessan Magdalena förlänas det nya ämbetet riksamiral.
En stor del av den Furstliga garnisonen på Månhella slott gör en utbrytning och retirerar till Strand i februari. Som det så småningom visar sig fortgår dock arbetet vid Laboratorium Brumalis i hålorna under slottet.
I övrigt blir vintern lugn; endast mycket småskaliga räder och oroligheter blossar sporadiskt upp.
Våren 1143
Astrid Kettilsdotter Järnek väljs till ny drottning av Högmark vid ett riksting i mars och gästar kort därpå Arosia för att hålla krigsråd. De allierade gör upp fälttågsplaner för att följa upp sin seger vid Geda med att återerövra förlorad mark i norr. Arosia och Högmark skall med förenade krafter belägra slottet Järneskans och därigenom återerövra norra Arosia, medan Gedanien belägrar Norholmen understödda av Sunnanslätt och Örikes Fria Skeppare.
Efter vårsådden, i slutet av april, inleds fälttågen. Den gedanska belägringen går enligt planerna, men det arosisk-högmarkska fälttåget blir en invecklad historia. Den arosiska styrkan rycker planenligt fram till Järneskans och inleder belägringen, men under tiden har en snabbrörlig Furstlig fältarmé under general Voorlaugr dragit in i Högmark och slagit drottning Astrids här vid Forsala. Arosierna tvingas häva belägringen och retirera. Det framkommer att de Furstliga måste ha fått kännedom om fälttågsplanerna; den arosiske riddaren Ragnar till Stenåsen, som rymmer från härlägret under reträtten, är den huvudmisstänkte förrädaren. Friherre Gabriel Klinga mördas i lägret, troligen av riddar Ragnar eller en medbrottsling.
Medan de Furstliga plundrar i Högmark och innesluter återstoden av drottning Astrids styrkor i Ranheda återsamlar sig arosierna på sitt eget territorium och inväntar förstärkningar för att kunna gå till undsättning.
I dvärgriket Steinheim råder nu interregnum och valet av ny kung kan dra ut på tiden länge; under tiden styrs riket av ett klanäldstarnas råd. Klanäldstarna verkar betydligt mindre entusiastiska än den framlidne kung Grunnir för alliansen mot Fursten och mycket pekar på att dvärgarna kommer att återgå till sin traditionella isolationistiska politik.
Samtidigt som fälttågen norröver börjar hålls i Gotmar ett härting, där Sigmund Stenbjörnsson till Bjärsjö omväljs till jarl och stormännen beslutar om kommande krigsföretag. Gotmars riksföreståndare Markulf Ragvaldsson och hans jarl tycks nu vilja backa från sitt engagemang för Alliansen och hålla en mer självständig linje.
Gotmariterna låter också dödförklara den försvunna drottning Ulvhild och beslutar att välja ny kung nästa år. Markulf är den uppenbare kandidaten, men vid härtinget lanseras en motkandidat då Erik av Tuvalla, en frilloson till gamle kung Toralf, erkänts via ett dittills hemligt testamente och upphöjts till Drakeättens överhuvud.
Kort efter härtinget bryter en fejd ut i Gotmar. Torbjörn Eskilsson, den försvunna drottningens farbror, överfaller jarl Sigmund för att hämnas förmenta oförrätter. Markulf Ragvaldsson ingriper kraftfullt till jarlens undsättning och samlar de flesta stormännen på sin sida, även bland Torbjörns egna fränder. Torbjörn stupar själv i striderna och jarlen blir svårt sårad. Den sistnämnde lämnar nu tydligare sitt stöd till Markulf.
Sommaren 1143
I början av juni anländer förstärkningar från Sunnanslätt till Arosia och den samlade styrkan drar norrut för att undsätta Högmark. Den Furstliga styrkan retirerar tillbaka till Margholien när undsättningen närmar sig.
Arosierna och sunnanslättarna återupptar belägringen av Järneskans, men borgen håller ut och i slutet av augusti avbryts belägringen.
Norholmen kapitulerar i juli efter dagtingan. Kung Imrar återlämnar högtidligen borgen till sin rättmätiga innehavare, friherrinna Dagmar Birgittasdotter Hielm. Även Blåehus faller kort därpå.
Gedanierna följer upp med att belägra Uriksborg, men efter att belägringen av Järneskans avbrutits i augusti kommer en Furstlig styrka till undsättning och belägringen måste hävas.
Gedanska och sunnanslättska skepp, förstärkta av de Fria Skepparna, slår också ut några mindre räder mot det Furstliga Talvala under sommaren.
Några av Nyckelns Väktare gör en ny expedition till Världens Ände.
Hösten 1143
En mild men mycket blöt höst medför att inte mycket händer i kriget i Thule.
Prins Gleb av Slokov börjar bli en allvarlig huvudvärk för Volska-Gorodek och Ordo Alemandi; ryktena härom når även Thule via Ahriksriddarna.
Prior Agnes, Ahriksriddarnas borgherre på Izborsk, reser till Thule, enligt uppgift med viktiga underrättelser inför vinterns rådslag.
Vintern 1143-44
Ordo Alemandi (Slagbjörnsorden) sänder en stark här mot Slokov under landmästaren Hedricht Brügler Feuerschild, förstärkt med en stor Furstlig kontingent under general Felicia. Detta är första gången Slagbjörnsriddarna och de Furstliga drar i fält sida vid sida, en nyhet som oroar många i Thule. De möter prins Glebs ryttarhär vid Drovka och vinner en klar seger. Fursten sägs ha överlåtit det mesta av krigsbytet till Slagbjörnsriddarna.
Vid Väktarnatten finner Nyckelns Väktare en runsten efter en av Imrar den Godes kamrater nära värdshuset Lyktgubben, med ledtrådar till dennes öden i Talvala, "östan om Tuoli". En österländsk besökare bidrar också med berättelser om avsides trakter i öster som tycks stämma med runstenens knappa antydningar.
Vid nyåret håller Nyckelns Väktare ett stort rådsmöte i Örnevalls kloster, där man sammanställer vad som funnits ut under det senaste året och gör upp planerna för den fortsatta magiska kampen mot Fursten och sökandet efter sätt att bättre förstå Nyckelns krafter.
Markulf Ragvaldsson väljs till kung i Gotmar i februari. En stark sammanslutning av de ätter som kommer närmast under de allra främsta i betydelse bildar ett inofficiellt råd och lämnar honom sitt stöd men inte utan förbehåll, och de vakar noga över sina positioner.
Våren 1144
Nyckelns Väktare låter sända en expedition till trakterna bortom Tuoli. Expeditionen återvänder inte och hörs inte mer av.
Högmark plågas återigen av Furstliga räder.
Sommaren 1144
Gedanierna fortsätter att bit för bit återerövra sitt ockuperade land. Uriksborg och Gripeborg återtas och de rättmätiga borgherrarna, friherrarna Alrik Ulriksson Natteld och Valdemar Eiriksson Grip, återinsätts. Det mäktiga Järneskans fortsätter däremot att gäcka arosierna.
De gotmaritiska planerna på en räd mot det Furstliga Talvala, som vuxit sig ytterst populära under det gångna året trots att både kungen och jarlen förhållit sig avvaktande, blir nu verklighet. En mycket stark sjöburen här från Gotmar under Asgeir Ragnhildsson, förstärkt med många skeppslag från Gautrike och en kontingent Ahriksriddare, invaderar Talvala och ödelägger Södra Porten och Skeppsgården.
Fälttåget – i grund och botten ett storskaligt strandhugg – når inledningsvis stora framgångar och möter ringa motstånd, men det slutar i en katastrof: en Furstlig expeditionsarmé under general Felicia, förstärkt med talviska milisstyrkor möter inkräktarna i strid vid Sarijasjön och tillfogar dem ett svidande nederlag. Det mesta av bytet går förlorat och betydande delar av hären stupar eller tas tillfånga. Till skillnad från den praxis de sägs ha utövat mot sina närmaste grannar låter dock de Furstliga erbjuda sina högättade fångar fria mot lösen.
Hösten 1144
En fångutväxling mellan Furstendömet och S:t Ahriks Orden arrangeras vid handelsplatsen Henkintie i Talvala. Några Furstliga fångar som tidigare fallit i Ahriksriddarnas händer, däribland dvärgsmeden Veigr Flakasteinn och den populäre översten Francesco Falco, återbördas i utbyte mot några Ahriksriddare och -präster som blivit fångar i samband med sommarens fälttåg.
Vid samma tillfälle tillstöter en del andra incidenter vid Henkintie. En ond ande, vad talvifolket kallar en hiisi, angriper platsen och drivs bort med stor svårighet, och en flock av kainufolket rövar bort ett nyfött barn från platsen.
Högmarkska och arosiska styrkor lyckas tidigt under hösten förena sig och slå en Furstlig fältstyrka i Högmark, i det så kallade "Sillaslaget". Segern får ingen direkt strategisk betydelse - mer än ett nog så välkommet slut på härjningarna - men för de båda rikena ytterligare närmare varandra.
I Gotmar vidtar ett tillknäppt lugn efter fiaskot i öster. Kung Markulf bistår de fattigare ätterna ekonomiskt med lösensummor och knyter dem därmed närmare till sig.
Vintern 1144-45
De vandöda från Månhella börjar bli en allvarlig plåga; de gör allt djärvare räder mot grannbygderna och det sägs att de rövar de som dräps med sig för att fylla på sina egna led.
Kung Imrar av Gedanien och Angantyr av Arosia beslutar i samråd med Nyckelns Väktare att prioritera att få bukt med Månhellaenklaven.
Våren 1145
En ovanligt djärv och kraftfull räd från Månhellas vandöda slås med svårighet tillbaka. Arosia och Gedanien börjar med gemensamma krafter en formlig belägring av Månhella - eller åtminstone inneslutning.
Läs mer: Nyhetsbrev XIV
Sommaren 1145
Efter hårda strider och med hjälp av Nyckelns Väktare, som på något sätt lyckas driva bort Nidvinter från sin boning under Månhella slott, faller Månhella och den vandöda enklaven förgörs. Den onaturliga vinter som hållit det omkringliggande området i sitt grepp i över fyra år upphör till slut.
Gedanska och allierade styrkor börjar senare under sommaren belägra Svartgrundshus, en borg på Gedaniens kust som ännu hålls av de Furstliga. Borgen och kusten läggs under blockad.
Hösten 1145
Strax efter skörden dras en Furstlig flotta, förstärkt med piratskepp, samman för att anfalla Örike samtidigt som en landstyrka under general Voorlaugr drar skövlande in i Gedanien. En allierad flotta lyckas avskära och slå en del av den Furstliga flottan i sjödrabbningen vid Saltudden på Örikes västra kust. Anfallet kommer av sig och Svartgrundshus kapitulerar.
De gedanska och arosiska återerövringarna kör fast; de Furstliga håller nu en stark linje av befästningar i Järneskans, Strand, Vidmarkshus och Tornholm.
Bennike von Siedhens, stormästaren i Ordo Alemandi, dör. Hedricht Brügler Feuerschild blir ny Stormästare. Feuerschild är en välkänt krigisk hök och det är knappast någon hemlighet att han länge längtat efter att få absorbera Ahriksriddarnas områden i sitt ordensland. Många ser på hans nya upphöjelse med oro.
Vintern 1145-46
En Furstlig styrka, som av allt att döma upprättat en gömd bas i norra Gautrike, överfaller överraskande Örnevalls kloster i januari, just som ett stort rådslag för Nyckelns Väktare planeras där. Själva Nyckeln och många av Väktarna räddas undan även om manfallet inte blir obetydligt.
Våren 1146
Hedricht Brügler Feuerschild, Ordo Alemandis nye stormästare, och patriark Octavius av Goldiga anklagar S:t Ahriks Orden för kätteri, svartkonster och samröre med mörkrets kreatur och kräver att riddarna ska underkasta sig en inkvisitionsdomstol för att utreda anklagelserna. Ahriksriddarna vägrar, vilket blir början till ett verkligt krig mellan riddarordnarna.
Kung Angantyr av Arosia gifter sig med drottning Astrid av Högmark.
Sommaren 1146
Hösten 1146
Vintern
1146-47
Vintern blir lugn med undantag för spridda småskaliga räder i Högmark.
I
Österlandet fortsätter belägringen av
Ahriksborg-Orlinn vintern igenom.
Våren/sommaren
1147
Vintern
1147-48
Ljusholm
och Iseborg faller i Yrkijs händer.
Våren 1148