September 1142. Belägringen av Geda närmar sig sitt slut med stormsteg, på gott eller ont. De Furstligas stenslungor har lyckats få upp ännu en bräsch i stadsmurarna, och allt pekar på att de nu förbereder sig på att ta staden med storm innan undsättningen hinner fram. Och en dimma som inte verkar vara naturlig har höljt in staden...
|
|
| Theo |
Gryningen närmade sig nu, men det var fortfarande långt ifrån ljust. Det blev inte bättre av den råa, spöklika dimman som låg som en tät slöja kring Gedas murar.
Klara Ulfsdotter huttrade, drog sin lappade och lagade mantel tätare omkring sig och trampade fram och tillbaka på bröstvärnet för att få upp lite värme i kroppen. Hon var frusen, hungrig – sedan det börjat bli ont om mat i Geda gick man alltid åtminstone halvhungrig, och hon kunde knappt minnas hur det var att få äta sig riktigt mätt – och fruktansvärt trött. Sedan den andra bräschen slogs upp igår kväll och storlarmet gick hade hon och hela herr Johans fänika kommenderats till sina poster på bröstvärnet söder om Västerport, och hon hade gått vakt till tredje nattimmen eller däromkring. Sedan hade hon fått sätta sig och försöka sova på stället en stund, men efter bara någon timme hade larmet gått på nytt. De Furstliga hade börjat ställa upp till anfall. Hela styrkan hade fått inta full beredskap igen. Och där stod de nu, ett par timmar senare.
Det hade åtminstone inte regnat i natt, men den fördömda dimman var rå och kall som det värsta regnväder och kylde in i märg och ben. Det hade gått rykten under natten om att dimman inte var riktig utan förtrollad, någon ny svartkonst de Furstliga satt igång, och det kunde kanske stämma. Klara kunde inte riktigt komma på vad det skulle vara bra för, de Furstliga måste ju frysa lika mycket som de.
Hon kikade ut i dimman och gryningsdunklet. Bortanför det man kunde se av det leriga ödelandskapet utanför murarna, med dess diken och gravar, gamla barrikader och pålverk, rivna utanverk och oregelbundna jordvallar skymtade mörka massor i dimman. Nog var de Furstliga uppe, men de verkade inte röra sig nämnvärt. Det var inte helt tyst bortifrån deras läger, men det gick inte att urskilja mycket – mest ett dovt surr. Det lät som att det sakta blev starkare… men det kanske var inbillning.
Innanför murarna var det desto mer liv och rörelse. Alla stod uppställda på sina platser sedan länge, hennes egen fänika på muren och i de två angränsande tornen redo att ösa pilar över angriparna när de väl kom. Nedanför en bit norröver, bakom den första bräschen som slagits upp, stod ett par hundra av dvärgarna nästan orörliga i sin täta fylking. Hon såg den gamle dvärgen med det ärrade ansiktet, som tydligen var deras hövitsman, byta några ord med herr Johan som var lätt igenkännlig i sin röda och svarta vapenskjorta, men hon hörde inte vad de sa. Överallt nere på marken sprang stadsbor, mest unga pojkar och flickor, fram och tillbaka med vattenämbar, korgar med stenar, pilkoger, mat och dryck. Ärkepatriark Olaus hade kommit ut och hållit mässa innanför själva portarna för någon timme sedan och hans kör hade stannat och fortsatt sjunga sina psalmer, men nu hade de visst sjungit slut på rösterna och vilade. Inte konstigt i den här hemska fukten, tänkte Klara, men hon saknade ändå sången. Den hjälpte en att hålla tankarna på annat.
Alla de präster, munkar och nunnor som fanns i staden hade haft en bråd kväll, natt och morgon med att höra många hundra soldaters och stadsbors kanske sista bikt. Klara hade inte haft så mycket att bekänna, mer än att hon fått allt svårare att hålla fast vid tron och hoppet. Hur kunde man hoppas nu, när allt snart skulle sluta i blod och eld? Prästen som hörde hennes bikt hade sett både medlidsam och lite trött ut – han hade nog fått höra samma sak ur fler munnar den natten. Han hade snabbt gett henne förlåtelse för hennes tvivel som inte var annat än mänskligt och gett henne några tröstande ord som hon redan började ha svårt att minnas.
En hostning väckte henne ur funderingarna. En ung lärling i kläder som var betydligt dyrbarare än hennes egna kom uppklättrande på bröstvärnet och började mödosamt hissa upp ytterligare en korg med stenar från marken nedifrån. Utan att säga något gav Klara honom ett handtag – det var tungt arbete – och när de fått upp lasten lutade de sig båda mot muren och pustade. Klara lade märke till att lärlingen var alldeles likblek. Han var nog räddare än hon.
”Hur är det fatt, pojke?” sade hon så vänligt hon kunde. Ynglingen mumlade först något ohörbart och fortsatte stirra tomt framför sig. Klara kom till sin förvåning på sig själv med att tycka synd om honom. Hon plockade fram sin fickplunta med vin, som fortfarande bara var halvtom, och räckte den åt honom.
”Här,” sa hon. ”Ta en klunk.” Ynglingen drack, först motvilligt, sedan glupskt. Klara fick rycka åt sig flaskan för att rädda en skvätt till senare. Om det nu skulle bli något senare. Nu blev han i alla fall en aning pratsammare, eller rättare sagt, hans mumlanden steg i styrka så att det gick att höra vad han sa.
”Det känns underligt,” muttrade han mer till sig själv än till Klara. ”Jag har varit nära döden förr. En gång när jag var liten höll jag på att drunkna. Men aldrig förr har jag stått klar i sinnet och vetat att om några timmar ska jag dö. Jag kan inte fatta det…”
”Vadå vetat?” genmälde Klara. ”Du vet väl inte mer än någon annan hur det ska gå för dig idag. Ingen vet det, utom den Förste.”
Först nu verkade han riktigt märka att hon var där. ”Rotmäster Klara?” sa han svagt.
”Om man ska vara noga så,” sa Klara med ett halvt leende. ”Vale, eller hur? Lärling hos pärlstickaren på hörnet?”
Ynglingen nickade. ”Du var med och segrade vid Draakhem,” sa han. ”Du är veteran, du har varit med om svåra strider förr och du har alltid klarat dig. Du kommer säkert att klara dig igen. Men jag är säker på att jag kommer att dö.”
”Skärp dig, pojke,” snäste Klara ilsket. (Hon hade plötsligt blivit rädd för att Vale skulle börja gråta om hon talade för vänligt till honom, och det hade hon inte en aning om hur hon skulle handskas med.) ”Det där är nästan hädiskt tal och dessutom är det dumheter. För det första är det inte ens säkert att det blir strid idag. Och om det blir det kommer många att dö men många kommer att leva. Varför skulle det vara så säkert att just du ska dö? Upp med hakan!” Till hennes lättnad ilsknade Vale till lite och blängde trumpet på henne.
”Bäst att vi sätter fart nu,” grymtade hon. ”Hjälp mig att trava upp stenarna innanför muren.” Vale kom kvickt på fötter och högg i. De arbetade under tystnad en stund.
”Förlåt mig,” mumlade Vale utan att se rakt på henne. ”Jag borde ha tigit. Jag pratade på utan att veta vad jag sade för att jag var rädd.”
”För tusan, pojke,” svarade Klara, fortfarande skarp i rösten för säkerhets skull. ”Det är klart som fanen att du är rädd. Tror du inte att jag är rädd?” Nehej, det hade han visst inte trott. Han tittade på henne som om den tanken var fullständigt ny för honom.
”Vi är rädda allihop,” fortsatte Klara. ”Den som inte är rädd i en sådan här stund är en idiot. Eller kanske en dvärg,” tillade hon lågt. Dvärgarna hade inte verkat det minsta oroliga när de ställde upp. Fast det var svårt att läsa i ansiktet på dvärgar, Klara begrep sig i vart fall inte på dem. ”Att vara rädd är inget att skämmas för. Det som räknas är att man gör det rätta fastän man är rädd.”
”Och i ditt fall,” återtog hon med ett hurtigare tonfall, ”är det rätta att vara till hands och hjälpa mig och pojkarna på det här muravsnittet. När de kommer ska stenarna ösas ner på dem, men inte för tidigt. Reser de stormstegar ska de fällas. Det är ett tungt jobb så där måste vi hjälpas åt, och då gäller det att vara kvick i vändningarna. Hinner de få upp flera stycken på en gång blir det besvärligt. Men är vi bara på alerten är vi många nog för att kunna hålla det här murkrönet länge och väl.”
Vale nickade för att visa att han förstått.
”Vila dig en stund nu,” sa Klara och klappade honom stelt på axeln. ”Du lär behöva krafterna sedan. Jag väcker dig när du behövs.” Vale satte sig ned bredvid stenhögen. Några ögonblick senare sov han. Klara vände sig på nytt om och spejade ut i dimman, och hon insåg att pojken inte skulle få sova länge. Dimman vek snabbt från murarna – men den verkade ligga kvar längre bort – och i den ljusnande dagern kunde man se de ändlösa svarta leden och kolonnerna börja tona fram, som ett bälte av skalbaggar. Ur myllret reste sig höga, mörka skepnader – belägringstorn, såg det ut som, och något som verkade vara en murbräcka med ett helt hus byggt omkring sig. Nu hördes det mer larm och skrik från fienden, även om det fortfarande inte gick att urskilja något som sades.
Medan försvararna började förnya sin vaksamhet, stränga bågar (nu var det också äntligen så pass torrt i luften att man kunde ha bågsträngen på även under väntan utan att den började bli slak) och rätta till hjälmar, och medan hövitsmännen red runt nere på marken med skarpa tillrop här och uppmuntrande ord där, blev Klara varse att något riste till borta i det svarta myllret.
En dov trumma, först alldeles ensam, började ljuda där bortifrån och snart följdes den av flera.
Dunk. Dunk. Dunk.
Klara knuffade till Vale, som vaknade lika fort som han somnat och förskräckt såg sig om.
”Upp och hoppa,” sa hon. ”Nu är det dags.”
Fortsättning följer: Början till slutet