Theo
Axner
Henrik Hoffström
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Alliansen | Furstendömet | Övriga och diverse |
|
Peter Anvin |
Carl-Fredrik Andersson |
Peter Ahlqvist |
|
Ingrid Fahlgren |
Carolina Broström |
Johan Käll |
|
Ernst-Filiph Knutson |
Leif Eurén |
|
|
Sara Lilja |
Daniel Forsberg |
|
|
Susanne Malmcrona |
Rasmus Hansson |
|
|
Daniel Staberg |
Dan Hörning |
|
|
Jon Thorvaldson |
Anders Törlind |
|
|
Markus Waltersten |
Martin Zetterman |
|
|
Helena Ängebrink |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen från sommaren och hösten 1141 fram till februari 1142. För tidigare händelser, se:
I de Norra Kungarikena firades midsommaren 1141 med muntrare festligheter än på länge. Trots att rikena lidit mycket under vintern och våren hade alliansen vunnit betydande delsegrar, fastän allt bara några månader tidigare sett mycket mörkt ut. Draakhem var återerövrat, dess slott hade tagits utan blodspillan och Almarsjön var helt i alliansens händer. Den Furstliga armé som härjat i Sunnanslätt hade avskurits och tvingats kämpa sig tillbaka till Margholien landvägen, och arosierna hade tillfogat dem ytterligare förluster vid bråtstriden i Tolvmilaskogen.
Båda sidorna i kriget var för ögonblicket ganska uttröttade och sommaren och hösten förblev huvudsakligen lugna vad gäller stora krigsföretag och förflyttningar. Därmed inte sagt att inget hände – vilket kommer att framgå.
Man kom snart överens om att det återerövrade Draakhem skulle återgå i gedanska händer men utnyttjas som en gemensam flottbas för alliansen. Greve Vilhelm Aronsson Draakwinge, som tagit sitt slott i besittning efter två års ockupation, utnämndes till ståthållare.
Så snart man kunde efter att fälttågen avslutats hemförlovade alliansen det mesta av sina kostsamma inhyrda skepp och legotrupper. De allierade kontingenterna från Volska och S:t Ahriks Orden blev kvar i Arosia respektive Gedanien, liksom nifelmännen och eormerna. Huvuddelen av styrkan från Högmark återvände hem redan efter midsommar. Kung Sigtrygg själv och ett mindre följe stannade dock kvar i Gedanien en tid.
De ledande gedanska förrädarna som medverkat till Furstens nästan tvååriga ockupation av Draakhem, herr Erik Draakwinge – greve Vilhelms farbror – och Rikhild Enriksdotter guldsmed dömdes till döden och avrättades i Geda inte långt efter midsommar.
Något man snabbt började gripa sig an med när vårens fälttåg var avklarade var att förstärka och förbättra alliansens relationer med kringliggande riken. Både Arosia, Gedanien och Sunnanslätt sände under senare delen av sommaren diplomatiska beskickningar till drottning Ulvhild av Gotmar för att söka försoning efter sommarens något bryska åtgärder. Beskickningarna mottogs först artigt men kyligt, men drottningen och folket kring henne tycktes med tiden tina upp något gentemot alliansen.
En biavsikt med ambassaderna var givetvis att försöka få klarhet i alla rykten om tronpretendenter, hotande inbördeskrig och eventuella dolda allianser. Mycket sådant fick man inte reda på, men det bekräftades nu att den tidigare landsflyktige Markulf Ragvaldsson återupptagits i Lejonätten och ställt sig i spetsen för den. Han hade ännu inte öppet rest några anspråk på kronan och tycktes bida sin tid. Han hade heller inte visat sig i närheten av Tallvide eller i de delar av Gotmar – huvudsakligen nordost – där Drakeätten var stark.
Arosierna sände också delegationer till Volska för att tacka för stödet och bereda marken för ett fortsatt samarbete, särskilt för den händelse att Volskas gamla ovän Slagbjörnsorden skulle blanda sig i kriget på Furstens sida. Gedanierna sände en liknande försändelse till S:t Ahriks Orden.
Ett besläktat ärende var att försöka förbättra kontakterna med Drakfåglarna, de margholiska motståndskämpar som bekämpade Fursten inifrån hans eget rike. Vissa sporadiska kontakter hade förekommit, men inte med någon regelbundenhet, och det stod inte fullständigt klart hur Drakfåglarna ställde sig till alliansen och dess syften. De första framgångsrika kontakterna skedde genom alvernas hjälp. Några av dessa kunde ta sig mellan Margholien och Arosia och upprättade en fast om än bräcklig kontakt mellan några av motståndsgrupperna och alliansen.
Ett visst utbyte hade redan förekommit genom Nyckelns Väktare; under sommaren tillsändes motståndskämparna - förutom en oerhört värdefull samling helande örter - ett föremål som Nyckelns Väktare framställt för att sabotera Furstens tjänares blodsmagi. Än så länge har man inte fått tillbaka några pålitliga rapporter om huruvida detta fungerade eller ej.
Från sommaren lät kung Imrar av Gedanien sända flera små grupper av spejare och kunskapare till de ockuperade norra delarna av Gedanien för att finna ut så mycket som möjligt om läget och fiendens förehavanden. Ett biuppdrag för kunskaparna var att etablera kontakter med motståndsvilliga bönder som kunde bli tänkbara ledare för framtida upprorsverksamhet – en idé som redan tidigare, och från sommaren med förnyad aktualitet, börjat dryftas bland de allierade var just att försöka få igång en koordinerad resning i de ockuperade områdena.
Under sommaren fann de gedanska kunskaparna att de Furstliga börjat gripa sig an med att förbättra transport- och kommunikationsresurserna i norra Gedanien. Flera nya transportleder hade börjat röjas längs annars tämligen övervuxna stigar och vattendrag, och nya utposter restes för att övervaka dem. Det verkade troligast att dessa nya transportleder skulle användas för att underlätta underhållet av den stora belägring av Geda som säkert skulle inledas förr eller senare.
Under sensommaren och hösten godtog och genomdrev det arosiska riksrådet några reformer, efter förslag av riksmarsken greve Angantyr Jäärnskiöld, för att stärka krigsberedskapen. Allmogen ålades att upprätta ett ”ständigt knekthåll” för återstoden av kriget. Varje härad skall sätta upp och bekosta en fänika om 100 fotsoldater (7 bönder går samman och bekostar varje soldats lön och, delvis, utrustning). Häradsfänikorna tränas regelbundet och kan kallas till tjänst närhelst de behövs, fotgångarna bor dock hemma och brukar jorden när de inte är i tjänst. Förutom häradsfänikorna kan allmogen begäras ställa upp med ytterligare upp till 600 man för krigstjänst, dock endast för begränsad tid.
Även kraven på frälsets rusttjänst skärptes: så länge kriget varar är rusttjänsttiden (den tid en frälseman är skyldig att tjäna på egen bekostnad per år) förlängd från två månader till tre.
Även i Arosia företogs spaningsexpeditioner in i ockuperade områden. I september ledde marsken, greve Angantyr Jäärnskiöld, 300 ryttare på en sådan expedition till Aagrans bergslag. Härvidd fann man att de Furstliga fått bra fart på järngruvorna, som drevs både med trälar och ”fria” arbetare. Järnet som bröts transporterades till Strand, varifrån en del av det tydligen exporteras.
Järneskans, den enda stora stenborgen i det ockuperade Arosia, befanns ha en stark garnison med några hundra legionärer och en del hjälptrupper; ytterligare några kompanier fanns förlagda i Aagran med omnejd. I övrigt bestod garnisonerna i provinsen Arosia till stor del av lätta trupper, men Aagran var väl försvarat med enkla befästningsverk och Järneskans kunde uthärda en lång belägring.
I både Arosia och Gedanien gjordes under hösten planer upp för framtida sabotage och upprorsverksamhet i de ockuperade landsändarna. Kontakter slöts och kunskapare sändes ut för att försöka engagera de lokala invånarnas hjälp mot sina nya härskare.
Inte långt efter greve Angantyrs räd in i Aagran företogs en mindre spaningsexpedition över Silverån till Månhella under ledning av riddar Vendel Arlefeldt. Här kunde de åter bevittna den dystra åsynen av det ödelagda och avfolkade sydvästra Gedanien och sanningen bakom de märkliga ryktena om det forna Månhella slott. Kring den träfästning de Furstliga rest på ruinerna av det gamla slottet stod marken i en halvmils omkrets frusen året om, och fortet hade börjat likna en isfästning.
Allt detta och andra uppgifter hade fört Nyckelns Väktare till slutsatsen att de Furstliga faktiskt uppväckt Nidvinter, den falske gud som S:t Ahrik en gång fördrev från Månhella, och antingen förslavat honom eller ingått någon sorts allians. Under senhösten beslöts att man skulle rusta en liten expedition, ledd av några av Nyckelns Väktares lärde eskorterade av handplockat folk från Högmark och Arosia, in i själva Månhella för att finna ut vad som egentligen försiggick där.
Alla de allierade rikena såg under hösten till att efter förmåga rusta upp sin beredskap för invasion, skrämda av den lätthet med vilken de Furstliga under våren passerat genom Arosias utmarker och landstigit i Sunnanslätt. De skogiga gränstrakterna i Högmark och Arosia försågs med nya bråtar och skansar, allt för att göra fientliga framryckningar på de smala skogsvägarna svåra och farliga.
Arosias åldrige patriark Sebastian Magnus, som insjuknat i feber under sommaren, avled stilla i oktober. Hans efterträdare är ännu inte utnämnd, men hans uppgifter har för tillfället tagits över av två av kanikerna i Arosias tempelkapitel.
Patriark Sebastian var gammal och hans död var knappast oväntad. Betydligt större förvåning väckte de bud som under senhösten kom från det barbariska Gautrike i sydvästra Thule: den hedniske konungen Grimer Prästhatare, som hållit sig kvar vid tronen i två stormiga år, hade plötsligt dött. Inga detaljer fanns om hur det gått till, men hans Ljustrogna dotter Yrja hade lyckats bli hyllad som drottning, bestigit tronen och återgivit kyrkan dess forna ställning. Gautrike var nu åter ett Ljustroget rike. Men vad skulle detta få för betydelse? Tiden får utvisa. Det beslöts i alla fall att snarast möjligt sända en diplomatisk beskickning till Gautrike.
Nyckelns Väktare fortsatte under hösten sina efterforskningar kring Källorna och hur man kunde använda det oberäkneliga vapen som Nyckeln utgjorde för att bryta eller försvaga de Furstligas svartkonster. Under senhösten företogs en expedition in i själva Furstendömet, till trakten i närheten av Strand. Syftet var att undersöka uppgifterna man funnit om att Fursten förslavat de väsen som brukade härska över Högälven, och om hur detta i så fall gått till. Expeditionen leddes av den arosiske magikern Jante Torsson, som spelat en central roll i skapandet av Nyckeln.
Expeditionen var väl förberedd, och man hade rentav fått några Drakfåglar till vägvisare och eskort. Men det hela såg ut att sluta i katastrof. De Furstliga måste ha blivit förvarnade, för expeditionen gick in i ett bakhåll. Jante blev tillfångatagen, fördes till Strand och spärrades in i fängelsehålorna där.
Till alla inblandades stora förvåning lyckades han kort därefter rymma ur sitt fängelse och ta sig tillbaka till Arosia. Hur detta gick till är fortfarande oklart, men det verkade som om någon okänd hjälpt honom – kanske rentav på magisk väg.
De gedanska och arosiska försöken att upprätta kontakter och bereda marken för uppror och sabotage i de ockuperade territorierna fortsatte. Kring Väktarnatt återvände gedanska kunskapare till Råbro socken där en av flera utposter byggts i somras längs de nya transportlederna. De övertalade bönderna i Råbro att när tiden var inne hjälpa till att sabotera de nya transportlederna. En av kunskaparna, hirdmannen Eirik Olafsson, blev olyckligtvis igenkänd av en Furstlig patrull och togs tillfånga.
Kort efter nyåret avgick till slut Nyckelns Väktares noggrant planerade expedition till Månhella. En Furstlig trossleverans på väg till fästningen kapades och expeditionen kunde den vägen infiltrera staden och fästet. Den utgjordes av några av Nyckelns Väktare själva och en grupp handplockade frivilliga från Högmark och Arosia, samt ett par Ahriksriddare, som eskort.
Ett par veckor senare lämnade större delen av expeditionen Månhella och begav sig åt olika håll för att lämna sina rapporter i de olika huvudstäderna. De hade hittills funnit ut följande:
Som redan konstaterats var den fästning de Furstliga rest på ruinerna av Månhella slott inte i sig så stark, men året om täckt av snö och is. Märkligt nog tycktes fästningen vid den här tiden vara i färd med att töa upp något - snön och isen låg kvar men tycktes sakta börja smälta.
Stora delar av höjden fästningen stod på hade grävts ut, och de Furstliga verkade syssla med någon sorts forskning eller experiment i de underjordiska kamrarna. En förvånansvärd mängd Rödkåpor och svartkonstnärer vistades i och under fästet, och somligt tydde på att det var omgärdat av magiska ”fällor”.
Man vet redan, eller hade åtminstone misstänkt – och det tycktes bekräftat nu – att en kraftfull Källa ligger under Månhella. De Furstliga är uppenbarligen i färd med att böja dess makt till sin vilja, och de har nu den lede Nidvinter till hjälp.
Nyckelns Väktare såg aldrig den fruktade Nidvinter själv, men det verkade som om han mycket riktigt var vid liv på nytt och hade sitt residens djupast nere i hålorna. Andra spöklika skepnader, lika iskalla dimfigurer eller vandrande isstoder, skymtades också i de underjordiska gångarna.
Fästet ovan jord vaktades av legionärer, soldater av kött och blod, men i underjorden hade man sett krigare som verkade vara levande döda. Dessa syntes sällan utanför fästet, men vid minst ett par tillfällen lämnade de borgen och rörde sig i omgivningarna - faktum är att en patrull man passerat på vägen in till Månhella senare visade sig tillhöra de vandöda. På avstånd kunde dessa ofta tas för levande människor, men när man kom nära gick det inte att ta miste - de flesta bar fortfarande de gapande sår de dött med, och flera var mer eller mindre förruttnade (men processen hade stannat upp av den svåra kölden - de tycktes närmast frysta). De vandöda verkade inte kunna tala eller handla med någon större självständighet, men man har ännu inte iakttagit dem tillräckligt.
Det befanns också att några av de utsända stannat kvar i fästet för att försöka infiltrera djupare ned i underjorden och finna ut vad som försiggick i Månhellas hjärta.
De återvändande var eniga i sin rekommendation: det var inte tillrådligt att anfalla Månhella i nuläget. Svartkonsterna som försiggick där, närheten till Källan och de väsen som tycktes leva av den, och de levande döda som man ännu visste för lite om, allt medförde att fästet var ett långt starkare och farligare angreppsmål än vad som syntes för blotta ögat. Det kunde leda till en katastrof, och även annars var utsikterna små att lyckas. Å andra sidan, kunde man längre fram få bukt med dessa hinder skulle Månhella vara ett högst intressant mål.
I mitten av januari 1142 dök en ensam, utmattad ryttare upp vid Gedas portar och uppgav sig ha synnerligen viktiga nyheter – från djupet av själva Furstendömet!
Mannen, som kallade sig Ulf Lomme, förklarade att han och två kamrater varit prisjägare som under förra året ställt sina färdigheter i Furstens tjänst. De hade rentav lyckats tillfångata Drakfågel, ledaren för den margholiska motståndsrörelsen, och därigenom hamnat högt i Furstens gunst och bjudits in att närvara vid en rådsbankett i hjärtat av Margholien. Men när de kommit öga mot öga med Furstens närmaste hade de börjat tvivla på om de verkligen hamnat rätt. Den döende Drakfågel hade övertalat Lomme att lämna de Furstliga och göra vad han kunde för att gottgöra det som skett. Så prisjägarna hade flytt från Margholien, med Furstens spanare tätt i hälarna. De hade kommit ifrån varandra under flykten och allt pekade på att de andra två fallit i de Furstligas händer.
Berättelsen Lomme hade att komma med om vad han fått höra under rådsbanketten var minst sagt häpnadsväckande. Bland det han berättade kan särskilt nämnas:
Den första Drakfågel är död. Lomme hade själv sett hur en Domedagsgardist ströp henne. Hennes efterträdare är Arna Lagkvinna, som sägs vara mottaglig för idéer om närmare samarbete med alliansen.
Drakfågel hade fått reda på att någonting kommer att hända vid en plats kallad ”Världens Ände” om mindre än ett år. Det kommer att vara av avgörande betydelse för Furstens magiska krafter. Platsen ska ligga närmare än vad namnet antyder.
De Furstliga har kommit över en detaljerad karta över Geda, som tydligen även visar en del lönngångar och svaga punkter i befästningarna. Snabba ombyggnationer rekommenderas varmt.
Drakfåglarna har mottagit ett par av sändningarna från Nyckelns Väktare (se ovan). Men de Furstliga har fångat upp minst en av dessa försändelser och är hemligheten på spåren.
De Furstliga planerar att installera en mördare och spion i kronprinsessa Adrianas följe. Kanske har de redan gjort det.
Vissa av vildfolksstammarna i västra Thule är missnöjda med alliansen och tros vara mottagliga för Furstens locktoner. Kanske har detta att göra med Nyckeln och hur oknytten utnyttjats på båda sidor.
En företrädare för Slagbjörnsorden, riddarbroder Wölker Stahlfaust, närvarade vid rådsbanketten. Han hörde en del av överläggningarna och det pågick visst förhandlingar mellan Furstendömet och Orden.
Det finns en överlevande av ätten Stenbock, som man trodde var utdöd.
En ny landgreve, Mathilde van Peelt, har tillsatts i provinsen Gedanien. Den förra ståthållaren av Strand, Thea Lejontand, avskedades för att hon låtit Jante fly.
De Furstliga känner till att alliansen har något sorts vapen mot blodsmagin, att dessa på något sätt får sin kraft från oknytt och märker sin bärare på ett eller annat sätt. Även de Furstliga svartkonstnärerna är intresserade av oknytt för sin egen forskning.
Naturligtvis mottogs Lommes berättelse med en viss skepsis, och han placerades tills vidare i husarrest på Imrarsborg i väntan på att uppgifterna skulle kunna undersökas.
Ungefär samtidigt dök en annan avhoppare från Furstendömet upp i Arosia och sökte asyl där. Det var ingen mindre än Margrete Brenner, patron i Aagrans bergslag sedan 1141, som nu funnit skäl att brådstörtat lämna sin tjänst. Hon lät förstå att det varit tack vare hennes bistånd – med hjälp av ett av de föremål som Nyckelns Väktare sänt till Furstendömet, men som fångats upp i Aagran - som Jante Torsson lyckats rymma ur sitt fängelse i Strand. Hennes historia innehöll dock en del luckor, och hon togs i drottningens förvar tills vidare.
Båda sidorna hade förberett sina styrkor under hösten och vintern, båda i hopp om att gripa initiativet och överraska fienden. I början av februari gjorde så Alliansen sitt första drag. Ett plötsligt utfall från Geda mot de Furstliga utposterna nordväst om staden väckte ingen större bestörtning, men redan samma kväll fick den Furstliga kommendanten på Blåehus motta betydligt mer anmärkningsvärda nyheter: en talrik allierad här hade samlats på öarna i Almarsjön och var nu på väg in i sydvästra Gedanien!
De allierade hade utnyttjat sin kontroll över Almarsjön till att flytta och samla sina styrkor utom synhåll för de Furstliga spanarna, men när hela hären satt sig i rörelse gick den naturligtvis inte att dölja längre. Av banér och lägereldar att döma räknade hela härsmakten, enligt de Furstliga spejarnas första rapporter, åtminstone 5 000 stridande. En djärvare och mer närgången spaning dagen därpå gav dock vid handen att bara förtruppen – som huvudsakligen tycktes bestå av gedanska trupper, kanske mellan 1 000-1 500 man under riksmarsken friherre Peder Silvertuna – hade trängt någon längre sträcka in i landet; delar av hären var ännu kvar på öarna. Likväl hade de i den första överraskningen stormat och intagit de mest utsatta Furstliga utposterna i deras väg och tycktes stå i begrepp att hota den vinterkvarterade Furstliga belägringsarmén under general Gladius.
Nästan precis samtidigt som den allierade hären gick in i Gedanien skedde en massiv framryckning i en annan del av Thule. Sent på kvällen den 2 februari blåste dvärgarna som bemannade Högmarks gränsfästen mot Furstendömet till larm: en massiv hord av orcher och vättar, enligt de första upppskattningarna minst 4 000, strömmade ut ur Margholerskogen mot gränsen under Furstens svarta banér.
Snart brann vårdkaseeldarna i hela östra delen av Högmark och dvärgarna gjorde sig redo att sälja sina liv dyrt. De fem fästena kunde dock inte hålla upp hela invasionsarmén och stora delar av kolonnerna kunde fortsätta förbi medan mindre styrkor inringade ett par av fästningarna. Tillräcklig tid hade dock vunnits för att bråtar och skansar skulle hinna bemannas på alla skogsvägarna mot Brandhäll och Ranheda. Bönderna i östra Högmark gjorde sig redo för ett desperat försvar av sina hem.
Den Furstliga orchhären under Store Sharsh delade upp sig: två massiva kolonner ryckte mot sydväst och Ranheda, medan ett mindre detachement gick åt nordväst och Brandhälls bergslag. Huvudkolonnerna hejdades båda vid flera tillfällen av bråtfällor men slog sig till slut igenom, inte utan betydande förluster. Den lilla styrkan som först gått mot Brandhäll fångades däremot i ett bakhåll, slogs i grunden och drevs på flykten. Brandhäll var räddat – för ögonblicket.
Någon dag senare hade emellertid huvudkolonnerna, om än åderlåtna, lyckats kämpa sig igenom skogsmarkerna och kommit fram till de öppna trakterna vid Högälven. På andra sidan älven låg Ranheda, huvudstaden. Orcherna stannade upp och grep sig utan vidare tövan an med att börja förhärja och plundra landsbygden.
Under tiden hade kung Sigtrygg och hans folk naturligtvis inte stått overksamma. Omedelbart efter dvärgarnas larm hade budkavlen gått ut och en här börjat mönstras – detta gick mycket fort då förberedelser inför en härmönstring redan ordnats. Bara en dryg vecka efter att det första larmet gått hade uppbådshären samlats vid Sindrans södra strand.
Vid det laget hade emellertid dystra nyheter anlänt: orchhorden var bara en förtrupp. I deras spår hade följt en nästan lika stark kontingent Furstliga legionärer under generalerna Varja och Felicia, som nu obönhörligt marscherade mot Ranheda och Brandhäll. Samma dag som kungens här stod fulltalig vid Sindran slog de läger vid Högälvens östra strand, tvärsöver vattnet från Ranheda…
Under vintern surrade det av rykten kring händelserna i Gotmar, och de allierade fick motta flera motstridiga underrättelser. Ett inbördeskrig sades stå för dörren, då den fordom landsflyktige tronpretendenten Markulf Ragvaldsson Lejon när som helst kunde väntas resa upprorsfanan. Somliga rykten hävdade att han sökt Furstens hjälp för att störta drottningen, andra menade att de Furstliga tvärtom hellre höll drottning Ulvhild av Drakeätten om ryggen.
Alla rykten till trots blev överraskningen ändå stor då officiella nyheter från Gotmar till slut anlände, nästan samtidigt som nyheterna om Furstens invasion av Högmark. Och det var i sanning märkliga nyheter. Drottning Ulvhild hade försvunnit spårlöst under en jakttur – allt tydde på att hon blivit bortförd och mördad. Då spåren tycktes visa på Furstlig inblandning hade Lejonen och Drakarnas folk gjort gemensam sak för att finna mördarna, och Markulf Ragvaldsson hade själv svurit att hämnas drottningen. Så hade också skett – han och hans folk hade funnit och dräpt ett band Furstliga soldater som pekats ut som skyldiga, och vid templet i Tallvide hade Lejonättlingen samlat folket med ett flammande stridstal mot Fursten. Han hade nu gripit tyglarna i det herrelösa riket och med ätternas bifall låtit utse sig till riksföreståndare; troligen hade detta aldrig lyckats om han inte oväntat fått stöd av rikets jarl Sigmund Stenbjörnsson, som tjänat Drakeätten i många år.
Markulf, som nu för ögonblicket tycktes som Gotmars härskare, lät nu göra klart att han såg Furstens fiender som Gotmars vänner och erbjöd sig att sälla sig till Alliansen med sitt folk. Anbudet väckte många höjda ögonbryn i Sunnanslätt. Vad skulle man tro om detta?
I början av februari kom också – hittills obekräftade – rykten till fastlandet om ett ofullbordat Furstligt anfall på Örike och de Fria Skepparnas bas där. Den ovanligt stränga kölden i januari hade frusit isen på Innanhavet till större hårdhet än vanligt, och Fursten skulle ha utnyttjat tillfället till att sända en trupp över isen för att anfalla ön. Enligt ett par av rapporterna skulle han ha fått hjälp – Slagbjörnsorden skulle ha sänt en styrka från öster för att angripa Örike från båda hållen. Hur det är med detta är okänt; ryktena gjorde gällande att de Furstliga antingen avbrutit anfallet, eller – mer dramatiskt – att kölden plötsligt börjat släppa och isen smält, varvid hela truppen försvunnit i djupet! Efter detta skulle också Slagbjörnarna ha avbrutit sin frammarsch och återvänt. Det sistnämnda ryktet kunde kopplas ihop med att den hårda köldknäpp som drabbat östra kustlandet under senare delen av januari plötsligt gav med sig i början av februari. Än så länge är dock inget definitivt känt.
Fortsättning: Nyhetsbrev V (februari-maj 1142)
Var och en som är intresserad av att fortsättningsvis medverka i krigsplaneringen, vare sig man redan har en lämpligt inblandad roll eller inte, är välkommen att höra av sig till Theo på theo.axner@home.se. Alliansen har redan en aktiv mailinglista för krigsplaneringen, och det finns planer för att upprätta en motsvarande för Furstendömet.