16 februari 1142. Den Furstliga orchauxilian under Store Sharsh marscherade norrut genom Högmark för att undsätta II Legionen, som belägrades i Brandhäll. På vägen, strax efter att man gjort uppehåll för att plundra kyrkbyn Sundmo, överraskades Sharshs styrka, som råkat i allt värre oordning, av en allierad ryttarhär och led ett katastrofalt nederlag.
Kärnan i styrkan hade varit Järnnävestammen, den största och mäktigaste av de orchstammar som allierat sig med Fursten. Ett stycke bort, senare samma kväll, möter vi ett av deras kompanier…
|
|
| Anna som kapten Hanak |
Ett bra stycke från slagplatsen, i en snötäckt glänta, blickade kapten Hânak ut över de modstulna resterna av Ûjaki – Vargkompaniet. Hon svor för sig själv över den förbannade klåparen som ställt till med den här sörjan, innan hon rätade upp sig så gott hon kunde och höjde näven.
”Hör upp!” Orcherna slutade med sitt inbördes muttrande och några dussin ögonpar vändes mot henne. I det svaga månskenet såg de ut att glimma med ett matt rött sken.
”Som ni ser,” började Hânak lugnt, ”kan man inte alltid lita på att andra ordnar allt. Som soldat måste man när det verkligen kniper stå fast och vara dådkraftig. Att vi står här uppe nu beror endast på att vi hållit samman och slagits som en enhet. Liksom svinen i Legionerna."
Hon gjorde en paus för att hämta andan. Vid omnämnandet av Legionerna började det mullra i leden igen.
”De djävla kräken stack ifrån oss med svansen mellan benen så fort det började hetta till…”
”Vi skulle ha ätit upp deras hästar som vi sa! Varför fick vi inte äta upp deras hästar?”
”Käften!” morrade Hanak. Det blev tyst igen. Hon pekade med en pansrad näve nedåt dalen. ”Om vi hade vikit och flytt i panik hade vi inte klarat oss bättre än de där ynglen från söder. Men vi är bättre än så. Vi håller. Vi är den hårda Järnnäven!”
”Vi är Järnnäven!” ekade det tillbaka här och var, och några av veteranerna började slå samman stridshandskarna i takt som de brukade. Hanak lät dem hållas en stund. Allt som piggade upp dem nu var bra.
Det knakade till i skogen, och sedan hördes en av vaktposternas sträva "Vem där?". Efter en liten stund dök en eftersläntrare upp. Han bar på en stor säck som det klirrade misstänkt om. Spridda skratt bröt ut bland soldaterna och inte ens Hanak kunde låta bli att dra på munnen en aning. Det var Zotlak. Den mest oförbätterlige plundraren i kompaniet.... och han hade fortfarande hela sin skatt i behåll. Inklusive ljustakarna från Grapahus, som stack ut en aning vid säckens mynning. Det syntes dock att Zotlak varit i handgemäng - han hade en hel del skråmor och småsår samt fått en rejäl smäll över ögat, det hade redan börjar svullna så ögat bara syntes som en smal röd springa.
Hon vinkade in Zotlak i gruppen utan ett ord. Sedan började hon tala igen.
”Är det nån som har sett vår… store ledare?” Ingen tog miste på sarkasmen i rösten. Några räckte upp handen och Zotlak spottade i snön framför fötterna. Hanak nickade åt de som ville tala.
"Jag såg honom bli omkullslagen av ett tarksvin." Det var Yip, en kort bred orch med ett långt ärr tvärsöver näsryggen, som talade först. ”Försökte ta mig ditåt men det var omöjligt i det satans vimlet." Han fnyste och fortsatte sedan, lite lägre, ”Men om kapten vill höra min åsikt så har han krånglat sig ur det också. Troligen utan minsta bekymmer." Det märktes tydligt att inte heller Yip älskade Sharsh överdrivet mycket.
"Jag såg honom strax innan linjerna bröts,” avbröt den andre. ”Han haltade… men det var då det började snöa, så sen såg man inte ett piss.”
Hanak tänkte efter ett par sekunder. Det hela stämde med vad hon själv visste och hade sett. Det var ingen som sett Sharsh levande efter slaget, ingen hade heller sett honom ligga stupad av alla hon anropat och begärt information av. Men det betydde inte mycket.
Det hade hänt förr att stupade lemlästats så illa att ingen kunde identifiera kadavret. Och när det gällde en officer eller en krigsherre fanns det gott om souvenirjägare som genast plundrade liket på allt av värde och som kunde ge ledtrådar om vem det varit. Och nu när slaget dessutom var förlorat vimlade slagplatsen med fiender. Det skulle vara farligt att ge sig av dit och söka efter Sharsh bland de stupade.
"Vi måste anta att Store Sharsh är död,” sade hon. ”I varje fall är han inte här och kan ge oss nya… order". Hon behövde inte säga ordet ”katastrofala” högt i pausen. Alla hörde det ändå.
Hon räknade soldaterna tyst för sig själv och såg fundersam ut. Ingen vågade bryta tystnaden. Sedan avgjorde hon:
"Vi delar upp oss i mindre grupper. På så vis kan vi lättare osedda slinka genom skogarna utan att råka in i flera strider...Tre grupper om tio och en om åtta det blir bra". Hon nickade åt de kvarvarande underbefälen. Dessa började genast vant sortera in soldaterna i lämpliga grupperingar.
När underbefälen var färdiga fortsatte hon: " Alla ska ta sig ner till major Varova i Ranheda och ställa sig direkt under hennes befäl. Ta inga order från någon annan innan ni tagit er fram till henne." Hon flinade, "Förutom från mig förstås och era underbefäl."
Hon vände sig till underbefälen. "Ni är ensamt ansvariga för att era grupper tar sig fram... och om ni stöter på andra ur Ujaki tar ni upp dom i eran grupp. Övriga som ni stöter på talar ni bara om för att dom bör ta sig ner till Ranheda snarast."
De tre underbefälen stirrade undrande på kaptenen. Skulle inte Hanak med och leda truppen tillbaka? Hanak märkte förstås deras bryderi.
"Nej, jag har en del saker jag måste ordna på egen hand först", tillade hon lugnande. "Oroa er inte, jag kommer tillbaka om ett par dagar. Sätt fart nu!"
Kapten Hanak såg efter soldaterna när dom försvann en efter en in bland träden. Det var bra grabbar och töser allihopa och hon trodde nog att dom skulle klara sig helskinnade tillbaka till Ranheda. Återstod att se om det fanns något att göra där eller om de skulle få ta sig tillbaka till Margholien därifrån. Hon väntade tills skogen var tyst igen och började sedan gå tillbaka till slagplatsen. Hon hade en plan.