Nyheter från Thule

*Alliansen*	Furstendömet
Peter Anvin	Carl-Fredrik Andersson
Leif Eurén	Carolina Broström
Ingrid Fahlgren	Daniel Forsberg
Frida Gamero	Anders Törlind
Evelina Kjellberg	Martin Zetterman
Ernst-Filiph Knutson	Helena Ängebrink
Sara Lilja
Daniel Staberg	Övriga och diverse
Jessica Ström	Peter Ahlqvist
Jon Thorvaldson	Ville Haikonen
Markus Waltersten	Johan Käll

Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen från 10 februari 1142 fram till sommaren. För tidigare händelser, se:

Vinterfälttågets fortsättning

När vi slutade förra nyhetsbrevet, den 10 februari, hade båda sidor i kriget överraskande inlett vinterfälttåg; medan de allierade påbörjat en inbrytning i Gedanien hade en massiv Furstlig armé invaderat Högmark.

Skenanfall och belägringar i Gedanien

Den allierade inbrytningen i Gedanien var i själva verket en skenmanöver. Medan den gedanska ”förtruppen” (i själva verket den allierade styrkans eftertrupp) under friherre Peder Silvertuna dröjde sig kvar i Gedanien hade de arosiska och sunnanslättska styrkorna dragit sig tillbaka in i Arosia och ilmarscherade nu mot det verkliga målet: Aagrans bergslag. Herr Peders styrka höll sig kvar i Gedanien ytterligare några dagar innan även de började retirera västerut, skuggade på avstånd av Gladius’ spejare.

General Gladius, befälhavaren för den Furstliga belägringsarmén vid Geda, kände givetvis inte till allt detta utan hade förberett sig för att möta ett anfall. Han koncentrerade sina styrkor till de starkare fästena omkring Klippehälla, lät sända ut talrika spanare och begärde förstärkningar från general Voorlaugr, som låg förlagd i Strand med I Legionen.

När Voorlaugr nåddes av budet sände han omedelbart spanare söderut och satte nästa natt sin legion i rörelse. De avmarscherade i tysthet ned i Gedanien för att komma i läge att kunna genskjuta en kommande allierad attack. Voorlaugr marscherade sin styrka kors och tvärs för att förvilla eventuella fientliga spanare om sina avsikter, innan han tog upp positioner rakt norr om Månhella, i hopp om att kunna falla en allierad armé som anföll Gladius i flanken eller i ryggen.

När Gladius i sin tur fått klart för sig att ett storskaligt anfall på belägringsarmén inte omedelbart var att vänta kastade han sig in i belägringen med nya krafter. Klippehälla, det sista starka kransfästet utanför Geda, intogs med en överraskande stormattack – till synes understödd av Gladius’ svartkonstnärer – kort därefter och den uttunnade besättningen massakrerades. För att skrämma och demoralisera Gedas försvarare började de Furstliga tända fler eldar (för att ge sken av förstärkningar) och slunga in kropparna av Klippehällas garnison i staden med kastmaskiner. Än så länge skulle det dock till mer än så för att knäcka Geda.

De allierades inmarsch i Aagran

Under tiden, den 11 februari, marscherade den allierade härsmakten, drygt 6 000 man under greve Angantyr Jäärnskiöld, Arosias riksmarsk, mot Aagran, föregångna av kunskapare och skidlöpare som skulle ge budkavle för det uppror man förberett bland allmogen under hösten.

Den 12 gick hären in i bergslagen, uppdelad i tre grupper. Till sin glada överraskning mötte de allierade inget motstånd; de Furstliga syntes inte till någonstans och vid Aagran var deras fanor nedrivna från banérstängerna. Där framkom att ryktet om den annalkande armén spritt sig och att den Furstliga patronen och hela stadens garnison brådstörtat utrymt Aagran under natten - med all sannolikhet har de räddat sig till det närbelägna Järneskans. Aagran kunde intas utan ett svärdsslag.

De Furstliga hade mycket riktigt dragit samman alla sina styrkor i Järneskans, som en arosisk styrka under greve Peder Orm nu inneslöt och började belägra. Prefekten hade dock hunnit med att skicka bud till Varja och Voorlaugr om sin belägenhet.

De Furstliga i Högmark

IV Legionen intar Ranheda

Den 10 februari låg IV Legionen, delar av II:s kavalleri och auxilian (svartfolkstrupperna) – allt som allt över 7 500 man - vid Högälven mitt emot Ranheda, medan Felicia samtidigt anlänt vid Brandhäll med II Legionens fotfolk – ca 1200 - för att inta staden. Högmarkarna hade rivit broarna till Ranheda och de vadställen som fanns var starkt försvarade. Varja och hans överstar beslöt därför att inte korsa Högälven vid Ranheda, utan i stället gå söderut. Kavalleriet skulle bilda en snabb förtrupp, ta sig över så långt söderut som behövdes och sedan täcka överfarten åt fotfolket.

Detta fortskred enligt planerna med ett urverks precision. På eftermiddagen-kvällen den 12 februari hade man skeppat över nästan hela armén och kunde börja rycka åter norrut mot Ranheda. Ett par mer eller mindre desperata fördröjningsanfall av lokalt landvärn på vägen förmådde inte mer än att försena frammarschen något.

När de Furstliga nådde fram till Ranheda på kvällen den 13, fann de stadsborna i färd med att skyndsamt fly från staden; många hade hunnit ge sig av redan men många var ännu kvar, och staden hade satts i brand. Slottet Tvenne Blad hölls ännu av kung Sigtryggs gårdshird.

General Varja lät tillfångata så många av de flyende stadsborna som möjligt – goda priser utlovades för nyinfångade trälar. Eldarna i staden släcktes och staden och den kringliggande landsbygden plundrades natten igenom under kaotiska former. Staben slog upp sitt nya högkvarter i staden.

Felicia, Sigtrygg och Brandhäll

Efter att Store Sharshs förtrupp misslyckats med att ta Brandhäll hade general Felicia avdelats till det uppdraget med sitt fotfolk. Inledande försök att skrämma eller locka stadens envisa försvarare att ge upp frivilligt misslyckades som väntat. En dag ägnades åt snabbkonstruktion av ytterligare stormutrustning - stegar, murbräckor och ett mindre belägringstorn. och den 12 stormade de Furstliga staden. Den var svagt befäst och föll efter en hård strid.

Under tiden hade kung Sigtrygg av Högmark ilmarscherat sin bondehär om ca 3000 man mot Brandhäll i skydd av skogen, i hopp om att undsätta staden innan den fallit. De kom för sent för det, men de anlände redan natten efter och slog läger i skogen väster om staden.

Utanför Brandhäll fann Sigtryggs spanare dagen därpå spridda grupper av barn, krymplingar, sårade och åldringar - totalt kanske ett par hundra - som desperat försökte samla sig och ta sig i säkerhet. Det visade sig att Felicia före gryningen givit order om att just alla barn och alla garanterat stridsodugliga skulle visas ut ur staden. De hade kastats ut utan mat eller förnödenheter, i bästa fall - och det var långtifrån alla - klädda för vintern. Och de var ändå de som haft tur: redan medan de kördes ut hade Felicias soldater gripit sig an med att massakrera de vuxna brandhällsbor som ännu levde och inte flytt.

Flera av flyktingarna förde med sig avskrifter av ett brev, där Felicia hånfullt förklarade sin handling. (Brevet finns att läsa här.) Kung Sigtrygg och hans folk blev föga förvånande rasande över den kallblodiga massaker som de Furstliga anställt på de försvarslösa stadsborna, men kungen behöll fattningen. Medan en del av hans styrka fick hjälpa flyktingarna till de gömställen och läger som förberetts i skogarna (och dit också många av invånarna i östra Högmark redan tagit sin tillflykt) började resten belägra Brandhäll, fast beslutna att ge Felicia och hennes nidingar sina gärningars lön. Felicia å sin sida lät sända bud både till Varja i Ranheda och till Fursten med begäran om stöd.

Härarna delar upp sig

Båda sidornas vinterattacker hade nått inledande framgångar, och än så länge svävade de flesta av båda sidornas styrkor i ovisshet om exakt var deras fiender befann sig. Det hade blivit tid att göra upp nya planer.

De allierade

I de allierades härläger inte långt från Järneskans hölls ett nytt krigsråd. Högmark måste undsättas, och för att återerövringen av Aagrans bergslag skulle bli varaktig måste även slottet Järneskans intas. Man hade också fått reda på att en ansenlig styrka, kanske 2 000 man, under Voorlaugr låg och väntade i Strand (även om de som vi nu sett i själva verket inte var där längre).

Efter en hel del diskuterande enades man om att dela upp hären. Greve Peder Orm skulle belägra Järneskans med en mindre styrka, förstärkt av lokalt landvärn, medan friherre Peder Silvertuna (som ännu inte nått fram till huvudstyrkan) skulle slå läger vid de befästa broarna söder och väster om Strand och inleda en skenbelägring av dessa för att ge sken av att man planerade att anfalla Strand söderifrån. Under tiden skulle huvudstyrkan gå upp i Högmark. Planen var att riddar Helwig Wige, Sunnanslätts riksmarsk, skulle ta 3 000 man till fots, upprätta positioner i sydöstra Högmark och skära av de Furstligas försörjnings- och kommunikationsleder hemåt. Samtidigt skulle greve Angantyr ta en rörlig, hårtslående styrka och göra en blixträd mot Strand i hopp om att locka Voorlaugr till batalj på ojämna villkor. Om kung Sigtrygg samtidigt kunde locka de Furstliga djupare in i det karga Högmark fanns det gott hopp om en allierad seger.

Den 14 februari avmarscherade huvudstyrkan, omkring 5 500 man sunnanslättare, arosier och dvärgar, norrut, gick över Högälven och fortsatte sedan österut. De fick på vägen rapporter från sina spejare om de Furstligas intagning av Ranheda och Brandhäll, samt om deras vägar och försörjningsleder österifrån.

Samma dag anlände herr Peder med den gedanska eftertruppen vid Högälven och broarna till Strand. Han hade mottagit ordern och lät börja förbereda en belägring av befästningarna i lugn och ro, i hopp om att dels vilseleda de Furstliga rörande de allierades avsikter, dels kanske lura befälhavarna i Strand att försvaga stadens garnison för att förstärka utanverken. Framåt kvällen kom också en last med ”förstärkningar” från Peder Orm: trossvagnar och några ryttare (delvis från hären, delvis hopskrapade från byarna runtom), lastade med stora mängder banér för att på avstånd ge sken av en stark trupp.

De Furstliga

De Furstligas planer gick i annorlunda banor. General Varja hade strax efter att han intagit Ranheda fått bud både från Felicia, som begärde stöd, och det nu åtskilliga dagar gamla budet från Voorlaugr som föreslog att de, när Högmark var avklarat, skulle ta en legion och gå härjande ner i Arosia. (Detta syftade ju ursprungligen till att förhärja de allierades försörjning under en förmodad attack mot Gedanien.)

Varja, som ändå kommit fram till att det även med plundring skulle bli problematiskt att hålla sin stora här försörjd i Högmark någon längre tid, beslöt att dela upp styrkan. Orchauxilian under Store Sharsh och Felicias ryttare lämnades att undsätta Felicia, innesluta Trenne Blad och i övrigt fortsätta förhärja Ranhedas omgivning. Själv tog Varja sin legion och några hundra vargryttare och gick åt sydväst, ned mot Järnforsa bergslag som erbjöd en oförsvarad omväg till Aagrans bergslag och Arosia.

IV Legionens marsch åt sydväst började den 14, samma dag som den allierade huvudstyrkan gick upp i Högmark – härarna passerade varandra på någon dagsmarschs avstånd, men den täta terrängen emellan dem gjorde att de inte upptäckte varandra.

Varjas här kunde utan att möta på något samlat motstånd bana sig väg till Järnforsa och slå läger där. Inom någon dag hade bergsmän och bönder som flytt österut till Aagran varnat greve Peder Orm vid Järneskans om att en Furstlig här var på väg.

Store Sharsh tog under tiden rätt god tid på sig att samla sina styrkor och gå norrut. Han var vid det här laget bitter ovän med båda generalerna och ovillig att göra sitt yttersta för dem. Det tog honom nästan en vecka att göra sig redo för undsättningen, men den 20 februari marscherade hans armé till slut norrut.

Greve Angantyrs räd mot Strand

Den 16 februari bröt grevens styrka, omkring 900 ryttare och 1 500 fotgångare, upp från sitt gemensamma läger med Helwigs sunnanslättare och gick österut mot Strand. Den 17 bröt de in i Furstendömet och närmade sig Strands vallar. Vårdkasar och signaleldar tändes längs vägarna, men i övrigt mötte man inget nämnvärt motstånd. Liksom i Aagrans bergslag tog de flesta lokala Furstliga soldater och tjänstemän sin tillflykt till vad befästningar som fanns. Ingen legion gjorde utfall från Strand.

På kvällen den 17 uppsöktes hären av sändebud från Drakfåglarna, som har en intressant nyhet från Strand: Voorlaugr och hans legion är inte längre kvar i staden. Redan för en vecka sedan avmarscherade de nattetid och gick mot sydost, ned i Gedanien.

Efter bara en dags härjning gjorde man helt om och gick åter mot Högmark, där man förenade sig med Helwigs styrka.

Undsättningen av Högmark

Under tiden hade Helwig med sin styrka - 3 000 man till fots, inklusive dvärgarna - nått fram till de fallna dvärgfästena i östra Högmark. De fick också via sina egna spejare och kontakt med Sigtryggs reda på att IV Legionen gett sig av åt sydväst men att orcherna och vättarna under Store Sharsh - allt som allt mellan 3 och 4 000 man - var på väg norrut för att undsätta general Felicia och II Legionen, som nu belägrades i Brandhäll av kung Sigtryggs bondehär.

Helwig skickade omedelbart bud till greve Angantyr som vid det här laget var på väg tillbaka till Högmark. Han lät i sin tur sända order till herrarna Peder om att de skulle förena sina styrkor utanför Järneskans - en order som, som vi skall se, redan var på väg att förekommas när den väl kom fram.

Den 20 februari hade Helwigs och Angantyrs styrkor förenat sig och tågade mot nordväst för att undsätta kung Sigtrygg. Men orcherna hade ett försprång och dessutom en bättre väg att marschera på. Man skulle inte hinna fram i tid om hela hären skulle hållas ihop.

Greve Angantyr beslöt därför att våga en chansning. Han samlade en så snabb och slagkraftig förtrupp han kunde - alla ryttarna, så många fotsoldater man kunde ordna hästar till och dvärgkrigarna på lätta slädar, allt som allt runt en 2 700 man - och drog i förväg i hopp om att genskjuta orcherna och överraskande anfalla dem under marschen. Kunde deras marsch hejdas vore det slutet för den Furstliga närvaron i Högmark.

Slaget vid Sundmo

Den Furstliga svartfolksauxilian avancerade under tiden rätt långsamt norrut mot Brandhäll, tungt lastade med krigsbyte. Styrkan hade redan börjat drabbas av betydande disciplinproblem; många av orcherna hade varit ovilliga att avbryta plundringen för att marschera norrut, och bråk mellan de olika kontingenterna utbröt upprepade gånger. Järnnäveorcherna och Felicias ryttare fick ett styvt jobb med att hålla ordning, vilket inte underlättades av att förhållandet mellan de sistnämnda och Store Sharsh blivit mycket spänt.

På förmiddagen den 21 februari, en mulen och blåsig dag, hade situationen börjat bli kritisk och missnöjet hotade att koka över till ett formligt upplopp. För att rädda moralen och ordningen beordrade Sharsh att ge order om fri plundring i nästa by man kom till, vilket blev sockenkyrkbyn Sundmo som låg längs vägen. Skövlingen pågick fram till middagstid innan hären samlade sig på nytt och ryckte vidare. Flera av vargryttarna var fortfarande upptagna med att jaga efter flyende och samla in mat och byte.

Inte långt efter att de kommit i rörelse på nytt, i en öppen dalgång med några kullar och skog väster om vägen, hanns de upp av greve Angantyrs ryttarstyrka som kunnat rycka närmare i skydd av en hög ås.

Greven beslöt att gå till attack omedelbart medan fienden ännu var oförberedd. Just som man beredde sig att storma över krönet kom några av vargryttarna upp, fick syn på de allierade och slog larm. Medan den allierade ryttarhären gick till anfall i "trappstegsformering" - med de arosiska och volska banéren som förtrupp, sunnanslättarna som huvudbatalj och fotfolket som eftertrupp - drog sig orchernas huvudstyrka upp mot kullarna för att söka skydd, medan eftertruppens skyttar och ryttare gjorde sig beredda att möta anfallet på öppen mark. En kaotisk ryttarstrid vidtog. Orchbågskyttarna till fots skingrades snabbt, men legionskavalleristerna och vargryttarna höll stånd - en hård och segsliten kamp mellan de Furstliga och de allierade banéren följde, innan de sistnämnda avgick med segern. Vargryttarna drevs på flykten åt olika håll; den ena av de två Furstliga ryttarskvadronerna bröts till slut upp och tog till flykten, men hanns upp av de sunnanslättska riddarna och de överlevande gav sig frivilligt. Resten av legionsryttarna hade fallit tillbaka för att omgruppera, men till de allierades förvåning kastade de om och red i kort galopp norrut. (Som det senare skulle visa sig hade deras befälhavare, överste Basileios, fått nog och ansåg det vara sin främsta plikt att varna general Felicia om den hotande faran.)

En naturlig paus i stridandet uppkom nu, samtidigt som det blev kallare och började snöa. Orchernas huvudstyrka hade tagit sig upp på kullarna (men de hade fått överge trossen) och fattat posto på krönet; de allierade hade vunnit fältet nedanför men var utspridda och oordnade. Greve Angantyr började återsamla sina styrkor för en ny attack och inväntade fotfolket, som kommit på efterkälken. Planerna på en samlad attack kom dock på skam då friherrinna Vilhelminas banér och de andra sunnanslättska riddarna på eget bevåg red till stoms mot orcherna. Greve Angantyr försökte hejda anfallet, som han bedömde hade små chanser att lyckas.

Men sunnanslättarna hade turen - eller ödet - med sig. Deras anfall träffade orchhärens svagaste punkt, de odisciplinerade sydorcherna som var dåliga på försvarsstrid och redan börjat demoraliseras av vad de sett av striden dittills. Södra flanken kollapsade helt när sydorcherna helt enkelt greps av panik och flydde mot skogen. Angantyr övergav snabbt sin tidigare plan och lät blåsa till anfall längs hela linjen. Arosiska och volska ryttare red nu upp jämte de sunnanslättska för att gå till anfall.

Det gick inte lika lätt nu; de margholiska orcherna med Järnnävestammen i spetsen var hårdföra, välutrustade och - faktiskt - rätt disciplinerade kämpar och de hade dessutom en stark försvarsposition. Men de var allvarligt trängda och utflankerade, särskilt som de flesta av sunnanslättarna inte ridit iväg efter de flyende sydorcherna. Snart påbörjade de en stridande reträtt och föll sakta bakåt. Nu hade vädret börjat bli rejält dåligt; det snöade mer och mer och blåsten hade också tilltagit. Just som greven började frukta att man skulle bli tvungna att avbryta anfallet på grund av snöovädret kom nådastöten, både bildligt och bokstavligt då friherrinna Margreta Tre Rosor, som kastats av sin häst och stred till fots, dräpte Store Sharsh, orchernas befälhavare. En skälvning av panik gick genom den redan vacklande hären, leden började brytas upp, och reträtten förvandlades till en vild flykt. De överlevande orcherna och vättarna sprang mot skogen väster om kullarna i skydd av den tilltagande snöstormen.

De uttröttade allierade jublade och gjorde sig redo att förfölja de flyende, men greve Angantyr hejdade dem - sikten hade blivit för dålig (förutom vädret hade det börjat skymma) och man riskerade att komma i oordning och rentav hamna i bakhåll.

Efter slaget

Den allierade styrkan slog läger inte långt från platsen. Slaget hade varit en övertygande seger; bortemot hälften av orcherna hade stupat och armén var tillintetgjord som enhet; flera av de överlevande lär duka under av kölden och återstoden var knappast i stånd till mer än att i splittrade grupper ta sig hem till Margholien.

I och med att den Furstliga undsättningsstyrkan nu slagits sönder och samman kom man fram till att kung Sigtrygg inte skulle behöva en så stark förstärkning; högmarkarna borde själva klara av att expediera resterna av II Legionen. Greve Angantyr lät följande morgon sända de erövrade trossvagnarna och det där samlade krigsbytet upp till kung Sigtrygg vid Brandhäll, eskorterade av de arosiska svennerna och dvärgkrigarna. Med resten av styrkan gick han tillbaka österut, där de framåt kvällen mötte upp med resten av fotfolket under riddar Helwig.

II Legionens utbrytning och återtåg

De av Felicias ryttare som kommit undan red i sporrsträck mot Brandhäll och lyckades i skydd av mörkret meddela sig med sin general om vad som skett. Läget för II Legionens inspärrade fotfolk var nu tämligen desperat. Ingen undsättning var att vänta från Ranheda, och tvärtom väntade fienden förstärkningar om någon dag. Kanske hade Fursten hörsammat hennes begäran och sänt Svartstenslegionen mot Högmark, men det visste man inte och även om de var på väg kunde de vara alltför långt borta. Det enda som återstod var ett utbrytningsförsök.

Strax före gryningen gick ryttarna överraskande till anfall mot bondehärens läger sydväst om staden. De hann ställa till med stor oreda – om än få förluster - innan försvararna samlade ihop sig och slog tillbaka anfallet. Medan ryttarnas störattacker distraherade högmarkarna mot västsidan gjorde Felicias folk inne i staden ett desperat utfall och lyckades slå sig igenom de tunna belägringslinjerna, om än med märkbara förluster. Felicia själv sårades svårt, kanske dödligt, i anfallet, och fördes med utbrytningsstyrkan på en bår. Ryttarna avbröt anfallet och slöt upp för att försöka täcka reträtten. Så snart högmarkarna fått klart för sig vad som skett och kommit i ordning – vilket tog en stund – samlade de sig och tog upp förföljandet.

Under större delen av dagen flydde II Legionen österut mot Furstendömet, förföljda av högmarkarna – som nu fått förstärkning av dvärgarna och de arosiska svennerna - som med sina skidor och snöskor knappade in på dem. Betydande antal eftersläntrare hanns på vägen upp och nedgjordes. Frampå eftermiddagen, efter att ha passerat en ås med högmarkarna hack i häl, möttes de överlevande Furstliga av en i hög grad välkommen syn: närmare tusentalet pansrade ryttare i svart var på väg österifrån. Svartstenslegionen hade kommit.

Efter en sista spurt återsamlade sig resterna av II Legionen bakom Svartstenslegionen, som suttit av och bildat linje på krönet av nästa ås. När högmarkarna hann över åsen och såg den nya fiendearmén stannade de upp. Under ett par timmars tid vilade de båda uttröttade arméerna och blängde på varandra, osäkra på vem som skulle ha fördelen i en strid. Högmarkarna var dubbelt så många, även med fiendens nya förstärkning, men Svartstenslegionen var väl rustad och de Furstliga hade för tillfället en stark position.

Det skymde och natten föll utan att någondera sidan gick till anfall. I skydd av mörkret bröt de Furstliga upp och fortsatte österut mot Margholien, nu med reträtten täckt av den beridna Svartstenslegionen. När det ljusnade skickade kung Sigtrygg några mindre grupper av spanare och lätt utrustade ryttare att ytterligare störa reträtten och hugga eftersläntrare, men drog tillbaka huvudstyrkan till Brandhäll för att påbörja återuppbyggnaden av landet.

Högmark var på nytt fritt från de Furstliga, men till ett högt pris. Östra delarna av landet var härjat och Brandhälls befolkning till största delen massakrerad. Kung Sigtrygg och hans folk kunde i alla fall med en viss bister tillfredsställelse konstatera att det blivit dyrt för fienden också. Inräknat stormningen av Brandhäll hade ungefär hälften av II Legionen stupat eller tillfångatagits i Högmark, och även om man inte lyckats få tag i Felicia själv hade hon enligt uppgift sårats dödligt under utbrytningen. Likaså hade orchhorden slagits sönder och samman.

Voorlaugrs motattack

Att Voorlaugr och hans I Legion inte kom ut ur Strand för att möta greve Angantyr berodde som vi redan sett på att de inte var där längre. Redan en vecka tidigare hade legionen i tysthet lämnat Strand och dragit söderut, marscherande kors och tvärs i norra och västra Gedanien medan dess spanare försökt utröna var de allierades huvustyrkor befann sig.

När Voorlaugr fick rapporterna om anfallen mot Strand reagerade han, sin vana trogen, med ett oväntat motdrag. I stället för att möta anfallsstyrkan norrifrån beslöt att han att slå mot vad som verkade vara en svag punkt: den gedanska styrkan vid broarna.

Peder Silvertunas spejare upptäckte Voorlaugrs förtrupper när de var på väg att gå in i Arosia norr om Salfors. De var på väg mot brofästena söderifrån i snabb marsch, inte mer än en dagsmarsch borta. Allt som allt omfattade styrkan runt 2 000 man (varav 1/3 lätta trupper, vildmän och vargryttare).

Herr Peder reagerade snabbt. Den gedanska styrkan bröt upp från sitt läger vid brofästena och retirerade snabbt västerut längs vägen mot Järneskans, sökande efter en bra position att ta upp strid på. En mindre ryttarstyrka sändes att göra ett störanfall mot de Furstligas tross och lyckades sinka ned dem något, men det var ändå uppenbart att man inte skulle lyckas ta sig bort till Järneskans innan man blev upphunnen. På kvällen den 19 tog man upp försvarspositioner vid byn Elinstuna i en tämligen öppen dalgång som vägen löpte igenom. De Furstliga kom dit senare under natten, manövrerade sig i läge och gjorde sig redo att anfalla i gryningen.

Träffningen vid Elinstuna

Den 20 februari började med en mulen och kall morgon, och så snart det var ljust nog gick de Furstliga till attack. Gedanierna hade rest improviserade pålverk mellan byn och ett skogsparti, lokala arosiska bönder låg gömda i byn och i skogen och ryttarna hade sänts bort bakom en ås för att kunna anfalla överraskande i det avgörande ögonblicket.

Striden blev hård och ett tag såg det mörkt ut; de Furstliga fick förstärkningar som kom ridande österifrån, de lyckades sätta eld på byn och hade nära nog lyckats kringränna gedanierna på båda sidor. I rätta ögonblicket anföll de gedanska riddarna och kastade den ena Furstliga flankstyrkan - som just gjorde sig redo att bryta in genom den brinnande och övergivna byn - över ända. Riddarna följde upp med att gå till storms mot de Furstliga ryttarna som hållits i reserv, men tvingades till ett dödligt gatlopp genom ett pilregn från armborst och ballistor. Innan striden kunnat nå något avgörande - de Furstliga hade övertaget i ena änden av fältet, gedanierna i den andra - blåste ett rejält snöoväder upp och försämrade snabbt sikten till obefintlig. Båda sidornas utmattade stridande föll tillbaka för att ordna och omgruppera sig. Gedanierna utnyttjade fristen till att snabbt samla ihop sig och retirera vidare västerut. Tyvärr fick man överge delar av trossen, men det kunde inte hjälpas.

Förlusterna var inte obetydliga men inte heller förödande: ett stort antal gedanska bondesoldater var stupade och sårade; ett antal frälseryttare hade dödats eller sårats men betydligt fler hade förlorat sina hästar. Härens effektiva styrka var nu omkring 1 100 stridande. De Furstliga hade tagit något större förluster men deras styrka var större till att börja med - den borde fortfarande räkna runt en 1 600-1 700 stridande.

Voorlaugr förföljde dem inte hack i häl utan tycktes stanna för att vila sin styrka vid Elinstuna i åtminstone några timmar. Snart nog var han dock i rörelse på nytt.

(En berättelse om träffningen vid Elinstuna sett ur de Furstligas synvinkel finns att läsa här.)

Aagran faller på nytt

Under tiden hade greve Peder Orm, som belägrade Järneskans med drygt 1300 man och en del lokalt landvärn till hjälp, börjat vidta mått och steg. Hans spejare tog reda på att det mycket riktigt var IV Legionen som nu slagit läger i Järnforsa - general Varjas vita banér med vildsvinshuvudet hade siktats. Styrkan tycktes omkring 2 000 man stark, varav ca 500 ryttare - hälften av de sistnämnda vargryttare. De hade gjort halt i Järnforsa och tycktes inte omedelbart på väg vidare, antagligen vilade och provianterade de efter en ansträngande marsch.

Efter att ha sänt bud med dessa uppgifter till greve Angantyr fortsatte herr Peder att hålla sina spanare ute och förberedde sig för att, för den händelse att en övermäktig styrka skulle gå till angrepp, finna en stark position att försvara. Han hade också låtit sända bud till Peder Silvertuna om att de borde dra samman sina styrkor, men innan han fått några svar på det mötte de ryttare han sänt österut för att undersöka de brinnande signaleldarna den retirerande gedanska härskaran, som nu förenade sig med hans folk.

Av dessa fick han snabbt klarhet i att ytterligare en legion, om än något mindre, var på väg från andra hållet. Och undsättning från huvudstyrkan i Högmark måste vara flera dagar borta, om de alls var på väg. Situationen såg kritisk ut.

När Peder Silvertuna, som nu gick mot Järneskans med sin styrka, fick klart för sig att Varja var på väg västerifrån föreslog han en djärv plan: att häva belägringen, samla ihop de gedanska och arosiska styrkorna och sedan snabbt möta Voorlaugrs fåtaligare här för att på så sätt förhoppningsvis kunna slå en fiende i taget. Peder Orm gick in på förslaget, lämnade sin styrka under Silvertunas befäl och begav sig själv i spetsen för Aagrans landvärn västerut för att sinka Varjas frammarsch genom Tolvmilaskogen.

Fram och tillbaka

Voorlaugr svarade med att omedelbart retirera tillbaka mot Strand. Peder Silvertuna förföljde honom ända fram till broarna men hann inte upp de Furstliga, mer än att man vid överkorsandet av broarna tillfogade eftertruppen som lämnats att täcka reträtten en del förluster. I Legionen satt nu säkert bakom Strands befästa broar.

Under tiden hade landvärnet gjort goda ansträngningar mot IV Legionens marsch genom skogen, men de var för få och fienden för talrik för att åstadkomma mer än störattacker. Likväl lyckades de genom välplanerade anfall beröva Varja ett antal man och framför allt hästar; en del av vargryttarna gick också åt i skärmytslingar i skogen. Till slut blev man dock tvungna att vika tillbaka, och greve Peder red österut för att förena sig med hären. Nu hade man också fått bud från Angantyr om segern i Högmark och order om att inte riskera hären mot en övermäktig fiende utan hellre dra sig tillbaka.

Läget var nu sådant att det inte fanns mycket den gedansk-arosiska hären kunde uträtta i Aagrans bergslag. De retirerade, enligt en plan som redan gjorts upp, tillbaka till arosiskt territorium: först söderut till Stenkärna, där de efter någon dags vila och påfyllnad av förråd drog vidare västerut till Stormshults kungsgård.

De Furstliga ockuperar Aagran på nytt

IV Legionen under Varja hade nu kommit fram till Aagran, som de fann nästan övergivet. De fortsatte till Järneskans, där de vilade, fyllde på förråd och rekvirerade hästar och utrustning. Efter att Varja fått klart för sig att den allierade hären lämnat bergslagen och tagit del av de dåliga nyheterna från Högmark förlade han sin legion omkring Järneskans för att vara redo inför ett kommande anfall. Han tog sig också tid att låta dekorera vägen mellan Aagran och Järneskans med de stupade fiender – landvärnsbönder och de som kommit i vägen under inmarschen – man hade att visa upp, hängda i träd eller spetsade på pålar. Utöver detta gjordes dock inga systematiska ansatser att återupprätta den administrativa ockupationen; det fick anstå tills den militära krisen var över.

Voorlaugr hade låtit vila sin styrka bakom broarna, men då han fick reda på att de allierade gick västerut gjorde han själv likadant; I Legionen slog läger ett stycke öster om IV.

De allierade går söderut från Högmark

När den allierade huvudstyrkan nu var samlad på nytt, och den Furstliga närvaron i Högmark kunde betraktas som avslutad, drog man på nytt söderut mot Arosia. Vägen söderut gick först via Ranheda. Där hade en liten Furstlig trupp stannat för att belägra slottet Tvenne Blad, men de hade uppenbarligen fått någon förvarning om vad som skett; när de allierade kom fram hade de redan flytt. Befolkningen hade sakta börjat återvända till den övergivna staden.

Hären drog vidare. Spanare rapporterade att den korta vägen ned över Järneskans nu täcktes av Furstliga trupper - vilket tydde på att belägringen av Järneskans blivit tvungen att hävas - och Helwig och Angantyr beslöt därför att ta det säkra för det osäkra och ta den säkrare omvägen över Järnforsa bergslag. Det blev en ganska lång väg, och det gick långsammare då det nu hade börjat töa - de redan dåliga vägarna i Högmark blev snabbt sämre och sämre. Den 26 februari, fem dagar efter segern över Sharsh, var man framme i Järnforsa. Just som man gjorde sig beredda att fortsätta nåddes man av kurirer från herrarna Peder Orm och Peder Silvertuna, där de rapporterade om sin belägenhet och förklarade sina planer; de hoppades kunna möta upp vid Stormshult lagom till att Angantyrs här kom dit. För att komma dit måste man dock först passera Aagran.

Det gick nu allt långsammare att ta sig fram, för det hade börjat töa och väglaget försämrades stadigt - extra plågsamt tydligt blev det på en smal skogsväg som den mellan Järnforsa och Aagran. På vägen passerade man en del rester av bråtar och spår av de strider som försiggått några dagar tidigare; här en skyndsamt ordnad massgrav (bara ett dike) med stupade människor, vättar och ulvar; där en klunga bönder upphängda i träden längs vägen.

När man närmade sig Aagran fann man att staden fått en Furstlig garnison, som antagligen var där främst för att hålla utkik. Vid första åsyn av den allierade hären satte de Furstliga eld på staden - de hade tydligen förberett väldiga bål - och lade benen på ryggen åt Järneskans till. De allierade gick vidare och anlände två dagar senare, den 3 mars, vid Stormshult.

Det andra krigsrådet på Stormshult

1 MARS

A = Arosia / Greve Angantyr Jäärnskiöld

B = Arosia / Greve Peder Orm

C = Sunnanslätt / Riddar Helwig Wige

D = Gedanien / Friherre Peder Silvertuna

E = Högmark / Kung Sigtrygg

1 = I Legionen / General Voorlaugr

2 = II Legionen / General Felicia

3 = III Legionen / General Gladius

4 = IV Legionen / General Varja

Här möttes man upp av herrarna Peder Orms och Peder Silvertunas styrkor, som slagit läger omkring kungsgården tre dagar tidigare och nu var tämligen utvilade. På kvällen kallades ett nytt krigsråd samman på kungsgården.

Vid det här laget hade spanarna återvänt från Aagrans bergslag med sin rapport. Bergslagen och norra Arosia var som bekant i Furstliga händer på nytt, även om själva Aagran nu stod nedbränt och övergivet. (Fogden på Stormshult hade också kunnat vittna om att en ny mindre våg av flyktingar kommit söderut under den senaste veckan.) Små grupper av beridna legionärer patrullerade vägarna, som mellan Aagran och Järneskans nu pryddes av karakteristiska Furstliga dekorationer: landvärnsbönder och de andra som kommit i vägen under inmarschen, hängda i träd eller spetsade på pålar. Runtom Järneskans låg IV Legionen förlagd; Varjas vita standar med det svarta vildsvinshuvudet flaggade från det befästa lägret utanför slottet. Ett stycke öster om korsvägen hade I Legionen under Voorlaugr slagit läger. Enligt tidigare beräkningar och nya uppskattningar borde de två legionerna sammantaget räkna drygt 4 000 man, varav kanske 350-400 legionskavallerister och 400 vargryttare. De Furstliga hade gott om spanare ute, och det tycktes uppenbart att de inväntade ett anfall.

Mot Järneskans på nytt – och tillbaka

Greve Angantyr förklarade att han ansåg det värt ett försök att återta bergslagen. Det kunde bara ske genom att bringa de Furstliga styrkorna i den till drabbning och tillfoga dem tillräckligt svåra förluster. Den allierade hären räknade ännu drygt 7 000 man och var alltså märkbart överlägsna i antal; å andra sidan hade fienden fått god tid att förbereda sina försvarsställningar. Angantyr förordade att helt enkelt gå in för att möta de Furstliga och se om det gick att få till en batalj på tillräckligt goda villkor; om de Furstligas ställningar befanns för starka fick man ge upp för den här gången, återvända till Arosia och avsluta fälttåget

De andra hövitsmännen biföll snabbt förslaget och hären satte sig i rörelse norrut på nytt. Tre dagar senare, efter några obetydliga skärmytslingar mellan spaningsgrupper, närmade man sig Järneskans. Där fann man de Furstliga, som man väntat och fruktat, i en stark försvarsställning uppbyggd runt slottet och det befästa läger som rests på en höjd bredvid det. Spanarna fann också tecken på att ytterligare en styrka fanns gömd i skogarna nordost om slottet, men inte exakt var eller hur stor den var.

De allierade slog upp två befästa läger längs vägen, mellan Järneskans och korsvägen söderut, för att blockera de Furstligas position och - med lite tur - tvinga dem att ta offensiven. De Furstliga synade dock bluffen och väntade, och som det skulle visa sig hade de större förråd (Voorlaugr hade omprovianterat i Strand och Järneskans hade bunkrat upp för en lång belägring). Efter en veckas väntan, interpunkterad av oregelbundna skärmytslingar och småräder från båda sidor, bröt den allierade hären upp, vände om och gick söderut mot Arosia på nytt. Aagrans bergslag och norra Arosia fick ges upp för den här gången.

Slutet på vinterfälttåget

När den allierade armén tagit sig tillbaka till Arosia hade det fortsatt bli varmare och varmare, och isarna hade redan börjat gå upp fastän det bara var i början av mars. Det var nu definitivt omöjligt att företa några större manövrer till lands för den närmaste framtiden. En del av hären förblev i norra Arosia, på Stenkärna och i läger vid Stormshult, till försvar mot ett eventuellt Furstligt motangrepp; de övriga kontingenterna delades upp och återvände till sitt. Om de Furstliga planerat några sådana motattacker omöjliggjordes de dock av vädret, som gjorde vägarna fortsatt nästan ofarbara under hela våren.

Vinterfälttåget hade varit en kaotisk affär som lett till svåra förluster och umbäranden för båda sidor. Östra delarna av Högmark var förhärjade, Ranheda bränt och plundrat och Brandhäll fullständigt ödelagt. Det skulle krävas betydande ansträngningar under våren för att hålla Högmark på fötter, och det såg föga sannolikt ut att landet skulle kunna skicka några större styrkor utomlands i år. Återerövringen av Aagrans bergslag hade misslyckats och de Furstliga satt, efter ett kortare avbrott, åter som herrar i norra Arosia.

Å andra sidan hade fälttåget även för de Furstligas del blivit en bra bit kostsammare än planerat. En legion hade halverats och svartfolksauxilian skingrats. Fastän provinsen Arosia återerövrats var själva Aagran öde och mycket av omgivningen hade ödelagts under Varjas intåg; det skulle krävas en hel del arbete både att få järnbergslagen på fötter på nytt och, inte minst, att på nytt kuva den upproriska befolkningen.

Våren 1142

Under större delen av våren förblev vädret regnigt och väglaget uselt, vilket gjorde det omöjligt att flytta några större styrkor till lands i annat än snigelfart. Det innebar att de rörliga krigshandlingarna till lands blev mycket begränsade, medan belägringen av Geda kunde fortgå (låt vara i betydande obekvämlighet tack vare det usla vädret).

Likväl hände det en del intressanta saker under våren, vilket i korthet beskrivs här.

Rådsmötet i Oxehus: Gotmar närmar sig alliansen

Ungefär samtidigt som vinterfälttåget avslutades, i början av mars, hölls ett betydelsefullt rådsmöte på Oxehus slott i södra Sunnanslätt. Flera av alliansens ledare som inte dragit i fält, däribland Arosias drottning Katarina och prinsessan Angelica; Sunnanslätts riksföreståndare Theoderik Skiöld och flera av riksråden; samt Gedaniens kronprinsessa Adriana och riksdrots Arald Eldstierna; hade mött upp för att för första gången samlat möta Gotmars nye härskare, riksföreståndaren Markulf Ragvaldsson Lejon som under vintern gripit makten i Gotmar efter drottning Ulvhilds försvinnande.

Mötet gick segslitet och präglades, särskilt i början, av tveksamhet och ömsesidig misstro. Markulf och hans följeslagare, rikets jarl Sigmund Stenbjörnsson och riddaren Osmond Bägare, tycktes inte själva helt ense om vilken överenskommelse de ville nå med alliansen, och ett tag tycktes förhandlingarna helt gå i stå. Båda parter önskade någon form av överenskommelse; Markulf hoppades i sin tur få stöd för sin position i riket i utbyte mot väpnad hjälp till de allierade. Man kom dock fram till att väpnat stöd till Markulf för att säkra hans ställning i riket inte kunde bli aktuellt förrän det stod helt klart att drottning Ulvhild var död och att han skulle väljas till kung.

Efter många turer fram och tillbaka och flera förbluffande utspel och omkast främst från gotmariternas sida nådde man en försiktig överenskommelse: Gotmar skulle bidra med en frivillig styrka till sommarens fälttåg och i utbyte kunna påräkna Alliansens stöd om Fursten gick till angrepp.

Räfster och räder

De Furstliga, som återerövrat norra Arosia med Aagrans bergslag, fick under våren ett ganska styvt arbete med att pacificera området på nytt. Upproret och de allierades kortvariga erövring hade lett till att ett antal bönder och bergsmän nu var både hemlösa och beväpnade, och de fortfor under våren att ställa till en del bekymmer. Många av de hemlösa hade dock flytt till Arosia eller blev tvungna att göra det under våren, och de Furstliga slog med stor brutalitet ned de okoordinerade upprorsförsöken. Nya bergsmän, hantverkare och bönder ”importerades” från andra delar av Furstendömet (inklusive från besittningarna i Österlandet) och omlokaliserades hit för att på nytt få fart på gruvdriften. Under den tidigare våren skeppades gradvis allt fler av de Furstliga styrkorna som vid vinterfälttågets slut kvarterat i norra Arosia ned till Geda för att förstärka belägringsarmén. Provinsen Arosia hade dock fortfarande en stark garnison.

Under våren företog båda sidor talrika småskaliga räder; de Furstliga främst till lands, mot Arosia och i viss mån Sunnanslätt, och de allierade till sjöss mot Furstens besittningar i Österlandet.

Belägringen av Geda

Under våren och försommaren fortsatte belägringen av Geda; stadens murar omgavs nu nästan helt av de Furstliga, som sakta men säkert fick förstärkningar. Under våren anlände stora skeppslaster timmer från Talvala, av vilket gigantiska kastmaskiner konstruerades för att bombardera murarna.

Men värre var att Fursten nu börjat intensifiera även sina magiska attacker mot staden; försvararna plågades av mardrömmar, onaturliga förgiftningar och sjukdomar och andra hemsökelser. Mörka, förvridna skepnader skymtade bland gatorna om nätterna. Från det frusna Månhella rörde sig de vandrande döda längre och längre. Det ser inte bättre ut än att Fursten är på snabb väg att åter bygga upp de krafter han kontrollerade för tre år sedan. De allierade planerar en undsättning av Geda, men mot sådana svartkonster är det osäkert vad som kan förslå.

Under sommaren kommer det dock att ske saker och ting utom synhåll från Geda som kan tänkas förändra läget. Det rör sig märkliga ting långt västerut, borta vid den plats som sedan gammalt kallas för Världens Ände…

Var och en som är intresserad av att fortsättningsvis medverka i krigsplaneringen, vare sig man redan har en lämpligt inblandad roll eller inte, är välkommen att höra av sig till Theo på theo.axner@home.se. Alliansen har redan en aktiv mailinglista för krigsplaneringen, och det finns planer för att upprätta en motsvarande för Furstendömet.

Nyhetsbrev V

Februari - maj 1142

Sammanställt av