Natt över Geda

Sara Lilja

Början av september 1142. Adriana Imrarsdotter, kronprinsessa av Gedanien, har återvänt till sin belägrade huvudstad från sitt äventyr vid Jakthornet. Nu är det inte långt kvar till slutet, hur det än går...

Sara som kronprinsessan Adriana på Segerbanketten

Adriana lade ifrån sig fjäderpennan med en suck och gnuggade ögonen, trötta efter att ha fokuserat på att skriva brev i halvmörkret. Natten hade sedan länge sänkt sig över Geda och Imrarsborg, och brisen som drog in genom det gläntade fönstret fick den enda ljuslågan att flämta. Borta i eldstaden glödde de sista vedträna med ett varmt rött sken, men de gav ifrån sig mer värme än ljus.

Hon lutade sig tillbaka i stolen och såg ut genom fönstret på staden som sov där nere. Utanför murarna syntes de belägrande truppernas eldar, och då och då hördes ljudet av stenbumlingar som dunsade till marken, ivägslungade av kastmaskinerna trots mörkret och utan tanke på att de nödvändigtvis måste nå sitt mål. Så länge de höll Geda vaket tycktes anfallarna tycka det värt besväret.

Duns.

En lång tystnad, och sedan: Duns.

Hon var trött. Så trött, så trött, så in i döden trött. Det var månader sedan hon hade sovit ordentligt, men trots att hon kände det som om hon kunde sova en vecka i sträck, så var hon inte sömnig. Om så Furstens trupper skulle ha bestämt sig för att upphöra med sitt nattliga bombardemang, hade hon ändå inte kunnat sova. I samma ögonblick som hon lade huvudet på kudden kom alla tankarna i flock: Vad måste göras? Hur länge håller murarna? När kommer undsättningen? Har vi mat så att det räcker? Hur är det med vattenförsörjningen? Ständigt dessa frågor som inte lät henne få ro.

Och varje dag var det samma visa. Upp tidigt, trots att kroppen värkte av trötthet; en hastig frukost, så sparsam som möjligt, trots att magen skrek av hunger; ut till stallet och sadla på, och så ner till stadens försvarare. Väl där glömdes både hunger och trötthet bort i det ständiga kaoset. Från den ena arbetsgruppen till den andra red hon, och alltid, alltid, alltid med ett leende på läpparna och ett ord av uppmuntran, trots att hon ville skrika av förtvivlan vid synen av sina hålögda undersåtar. Hon höll om stadsbor som grät av saknad för sina evakuerade barn eller döda anhöriga; hon talade om Den Endas nåd och den eviga frid som väntade dem alla; hon klappade unga soldater på ryggen och berömde deras hastigt ihopplockade rustningar, fast de bara var barnen i hennes ögon; hon såg till att ransoneringen hölls på, och talade om gedaniers ståndaktighet och trohet.

När eftermiddagen kom drog hon sig tillbaka till borgen och satte sig i krigsråd med sin far och alla hans rådgivare, diskuterade strategier och planer, mottog information från kunskapare och sände ut meddelanden till deras allierade. Allt vad hon hade av mod och förtröstan lät hon skina ut vid de mötena – i varje tum en blivande krigardrottning, med svärd i hand och Ljuset i sitt hjärta. Därefter var det middag, och sedan - äntligen! - kunde hon dra sig tillbaka till sina rum och ensamheten.

Det var bara när hon var för sig själv som hon kunde släppa på masken och slappna av. Det var bara då hon unnade sig att tycka synd om sig själv och det liv hon tvingades leva. Och det var bara då hon lät sig själv känna tomhet och saknad.

I mörkret och tystnaden tänkte hon på alla dem som kommit före henne, alla konungar och drottningar som på något sätt orkat uthärda allt det som hon nu var tvungen att klara av. Det var en betryggande tanke, men även skrämmande. De hade uthärdat – alltså gick det att uthärda. Samtidigt, om hon själv inte skulle orka uthärda, innebar inte det att hon, Adriana, hade misslyckats på ett sätt som ingen av hennes företrädare hade misslyckats?

Ikväll, i vaxljusets sken, tänkte hon sorgset på alla de som borde ha varit här och delat hennes börda: Hennes mor, den milda Margrethe, död sedan så många år, men så innerligt saknad av sin äldsta dotter. Bröderna; Magnus, så lång och ståtlig, med en smilgrop i höger kind och ett ärr på vänster tumme sedan han blev biten av en hund (Adrianas egen byracka, Imrar II) som barn; Erik, som aldrig blivit så lång som han velat, men aldrig givit upp hoppet, trots att han inte växt en tum på åratal; och Botvid, som tagit efter sin mor och varit mer intresserad av filosofi och religion än statsmannakonst. Alla var de borta, alla var de saknade.

Tårarna brände bakom ögonlocken, och för en gångs skull tryckte hon inte undan dem.

Och alla de som velat bli hennes tillkommande – var fanns de nu? Varför fanns där inte en vänlig livskamrat vid hennes sida, som delade hennes sorg och höll om henne, såsom hon höll om andra när de behövde kärlek och närhet? Varför kunde det inte komma någon som såg henne för den hon var, som var hennes såsom hon skulle vara hans? Någon som inte såg kronan, kungariket, äran, rikedomarna, utan kvinnan?

Eldarna brann stadigt i fjärran. Någonstans nedanför slottet gläfste en hund enträget.

Duns.

Tystnad.

Duns.

Adriana drog ett djupt andetag och släppte ut det långsamt.

”Det här duger inte,” mumlade hon i mörkret. ”Här kan jag inte sitta och tycka synd om mig själv. Det blir ingenting bättre av.”

Hon reste sig, torkade tårarna och sträckte ut ryggen, som blivit stel av stillasittandet. Hon skulle gå till sängs nu och försöka sova. Imorgon måste hon åter stå stolt vid sin faders sida.

Hon hade ett krig att vinna.