|
Utskriftsvänlig sida |
Johan Käll, med bidrag av Theo Axner
Slagbjörnsordens egentliga namn är Ordo militae divinae lux, nationale Alemandi, men i Thule är den mer känd som Slagbjörnsorden. Detta beror troligen på en missuppfattning av ordens röriga standarkultur, samman med en smärre smutskastningskampanj från St Ahriks Ordens sida.
Orden styrs av en Hochmeister (stormästare) som residerar i Gretelsburg i Thulm. Till sin hjälp har denna sedan en stab bestående av Gross Komtur (landegendom), Ordensmarschall (militärt), Spittler (sjukvård), Tressler(Skattmästare) och Trapier (Kvartermästare). Under dessa kommer sedan provinsmästare, Landmeister med deras staber, som i stort följer ordensledningens ämbeten men med prefixet –Land (mer om detta under Ordensland).
De militära syskonen benämns Ritterbruder och Ritterschwester (riddarbroder och -syster); även om det är vanligare med Frater (broder) eller Soror (syster). Även Ritter är adekvat. För att bli upptagen i orden skall man egentligen vara almadian, av äkta börd och adlig. Detta tummas det dock konsekvent på och många utlänningar har blivit riddare i orden (många oäktingar med för den delen). Några har till och med blivit slagna till riddare in i orden (från icke-adligt ursprung) men då har det rört sig om speciella fall.
Noviser kallas här, som annorstädes på kontinenten, för serjeant i dess mening ryttare som inte är riddare, alternativt dienstbruder / -schwester (tjänande broder / syster).
Under dessa finns sedan Knechte (knektar), de är värvade fotsoldater som inte är en del av Orden utan som är anställda av dem. Att tjänstgöra hos orden är en av de bästa träningar en soldat kan få, därför drar orden till sig yrkessoldater från hela världen. Många av Furstens officerare har säkert tjänstgjort som Knechthauptmann.
Även andra lekmän finns naturligtvis i Ordens närhet, som arbetare och annat. Samma sak gäller för dem, de ses som anställda av Orden, inte som en del av dem.
 |
|
En krönikeillumination illustrerar Ordens seger över orcherna i öster |
Orden har existerat sedan 700-talet i Storkungadömet men inledde en ny historisk bana omkring LjÅ 850 då de Ljustrogna härskarna i Volska bad dem om hjälp att driva bort de orcher och hedniska vildar som plågade landets gränsmarker. Ordensriddarna drev effektivt bort de otrogna och fick därefter slå sig ned och upprätta baser i det avfolkade gränsområdet, Thulm. Några år senare förlänades Ordens stormästare, Otto von Görlitzer, landet som ordensland av Stordrottning Marie Ulrike. Thulm blev kärnlandet i den nya ordensstaten, som så småningom expanderade; riddarna fick i uppdrag av den Högste Uttolkaren att omvända hedningarna, härska över de omvända och bekämpa deras fiender. Detta uppdrag förnyades efter det Lilla Mörkret 904-905 (se Historia), där Orden utgjorde en stöttepelare i alliansen mot Mörkrets horder från norr.
Under de drygt 200 åren därefter har Orden fortsatt sina uppdrag och i processen grundat en egen stat. Orden själv utgör ledningen - man kan rentav säga att Orden är staten. Utöver bondebefolkningen, som är en blandning av det infödda folket och invandrade kolonister västerifrån, finns en världslig feodal lantadel - så gott som helt almadiansk - som håller land av Orden men är politiskt distinkt underordnad. Ordensstaten har nästan konstant varit engagerad i korståg mot hedningarna och svartfolken i öster - men mellan varven har de inte dragit sig för att hävda sina ställningar på de Ljustrogna grannarnas bekostnad, även om man formellt är varandras allierade i strävan att lägga Österlandet under Ljuset. Det har ofta uppstått mindre gränsbråk eller rentav krig om territorier - senast det skedde var 1130, då Orden ställdes mot en allians omfattande Volska, S:t Ahriks Orden och flera Nordenbundsstäder.
Orden är på många håll högt ansedd för sin framgångsrika svärdsmission, men deras metoder har ådragit sig hård kritik från lika många håll, även inom kyrkan. Deras kamp mot hedningarna har skett under synnerligen brutala former och i omgångar tangerat gränsen till folkmord, och de har ofta anklagats för att bry sig mer om att exploatera sina nya undersåtar än att undervisa dem ordentligt i Ljusets lära. Slagbjörnsriddarna har med åren blivit mer och mer upptagna av sin roll som världsliga makthavare.
De områden som ligger under Ordens ägande sträcker sig från Talvalaviken och ner till det almadianska hjärtlandet, med avbrott för kungariket Volska (som dock bara kontrollerar en ganska kort del av kusten och mest ligger inåt land). Detta är ett stort område som fallit i Ordens händer successivt (se ovan). Dess trohet var både mot Storkungadömet och kyrkan (vilket resulterade i att den mest är trogen sig själv). Thulmprovinsen kuvades sedan under ett antal år och kunde sedan sägas vara befriad till Ljuset. Orden byggde borgar och städer samt började flytta i alemandiska nybyggare. Men allt var inte frid och fröjd. Deras handel med päls och skinn från främre Svijaslav stördes av hedniska stammar och orcher. De mindre enheter som skickats dit började få svårt att slå ifrån sig. 1022 skickades så en stor styrka under Frater Brügler Schwartzlicht för att befria landet och etablera ordens närvaro i området. Efter år av strider hade man så i stort sätt tagit de gränser som man håller idag, och Ordensland Ost upprättades. När detta var gjort satte man så itu med uppgiften att ta landet mellan Thulmprovinsen och Ordensland Ost. Ostland hade dessutom sämre möjligheter till jordbruk och man ansåg att dessa områden skulle kunna förse Ordensland med förnödenheter. Handeln med spannmål var dessutom stor mot resten av Storkungariket. Det nya landet benämdes sålunda Victland efter Forntungans ’Victualia’ –förnödenheter, livsmedel.
Ordensland administreras i 3 provinser, Thulm, Ordensland Ost (Ostland) och Victland. Varje provins styrs av en Landmeister. Provinsen är sedan uppdelad i Komtureis (ungefär motsvarande ett kloster) där 12 riddare tjänstgör under en Komtur. Under dessa kan mindre enheter sättas upp under en Vogt
Varje provins för sin egen fana, och även varje stad, och vissa betydelsefulla komtureis. Detta för att kunna se de olika enheterna när man drar ihop en större här. Flaggorna följer annars den Alemandiska fankulturen och använder sig av rutor och inverteringar till stor del, vilket kan göra dem plottriga på håll. En provinsfana representerar även dess Landmeister
|
|
Förutom provinserna referas ofta till andra områden, dessa är mer geografiska än organisatoriska. Detta är bland annat Hertzland, området runt Gretelsburg i Thulm, Ordens hjärta. Meerland, kusten. Orcland, de orcherrika Svijaslaviska områdena i öster. Kampfland, gränsområdena i öst och södra Victland där strider är frekventa. Bärwald (Björnskogen) är ett stort skogsområde i östra Ostland, som går in i Kampfland.
Språket man talar i Ordensland är almadianska. Den kan dock vara långt ifrån den rena Königsalemandisch som talas vid hovet. De många utländska herrar och damer som tjänstgör i orden och dess närhet har ibland en något avslappnad attityd till almadianskan och en egen dialekt kallad Ordenalemandisch har vuxit fram. Denna är kontaminerad med utländska ord, blandade med kyrkospråk och verkar inte följa de gängse böjningsformerna (många har inte lärt sig dem riktigt och stoppar in ett die, der eller das där de känner för det). Huvudsaken är att göra sig förstådd. (Kort sagt, halvtaskig skoltyska är bra Ordenslandisch...)
 |
I Ordensland följer man det almadianska modet. Dock kan man se en hel del egenartade kompositioner när riddare och knektar från andra länder följer sitt eget lands klädseder men kompletterar med det almadianska. Här kan man alltså se gotmaritiska knälånga brynjor och konhjälm glatt kombinerat med pluderhosen och slitsad puffärmsjacka.
Ordensdräkten är annars en vit vapenrock med svart Alemandisk ljuspil. Till detta bärs en vit mantel med pil på axeln. Rang kan markeras med en svart bård runt kanten (se bilden på Ritterschwester Vendela). Tekniskt sett finns det reglerat vilka kläder som skall bäras till detta, men de har sedan länge fallit ur bruk utom hos de mest fromma och troende. Många ämbeten har sedan speciella klädespersedlar förknippade med detta, ofta olika mössor. Ordensriddarna bär oftast rustning när de inte befinner sig i sitt komturei eftersom de är Ljusets krigare i första hand.
Serjeanterna bär grå vapenrockar med en enklare Ljuspil på bröstet. De bär även den vita manteln.
Knechte bär inga speciella uniformer men har ordens vapen fastsydda på bröstet eller någon annanstans. Om de bär sköld har de oftast vapnet där med.
Även om Orden är religiös är den i högsta grad politisk. Många av dess högre medlemmar verkar vara trognare politiken än den Förste, och Orden går ibland emot både den Högste Uttolkaren och Storkungadömet. De enda Orden är evigt trogen är sig själva. Även inom Orden är det intrigfyllt och de olika mästarna försöker allt som oftast utmanövrera varandra för att få mer makt. Tydligast är rivaliteten mellan Landmeister Vera Eisenhammer av Thulm och Landmeister Hedricht Brügler Feuerschild i Ostland. Dessa försöker hävda sin närvaro i sin omvärld och på så sätt göra sig till mäktiga personer. Det är detta som gett upphov till Ordens särnamn i Thule. Thule har varit intressant för orden länge. Om man kan skaffa sig fotfäste där kontrollerar man Innanhavet. Tyvärr sitter S:t Ahriks orden med centrala Thule i ett fast grepp. Trevare har dock gjorts i Thule och Ordensland Ost har skickat riddare och ambassadörer till mellersta Thule, medan Thulm har koncenterat sig på Eormenland och södra Thule. När de olika mästarna skickat representanter har det varit viktigt att visa var de kommer ifrån så att rätt landmeister får äran (och kontrollen) över intressesfärerna. Således har provinsens fana uppvisats generöst och ofta. Eftersom Ordensland Ost för en slående björn (Ostland är väldigt björnrikt) blev de snart kallade för just Slagbjörnsorden av de bristfälligt forntunga- och almadiansktalande Thuleborna. I det lite mer kultiverade Eormenland däremot uppstod inga sådana språkförbistringar och orden blev känd under sitt rätta namn. St. Ahriksorden kämpar dock hårdnackat emot att OMDL skall få fotfäste i Thule. St. Ahriks orden bildades i någon mån i protest mot att OMDL inte tog sitt religiösa kall på samma allvar som sitt världsliga, utan snarare hade det som ett medel för att skaffa sig mer makt. Man vill absolut inte ha in den expansiva orden i Thule, där den skulle utgöra ett rejält hot mot dess egen makt. Nu verkar orden dock hittat en öppning i norr som man inte räknat med innan, Fursten är ju inte överdrivet St Ahriksvänlig.
Orden befinner sig alltid i krig. Detta har gjort den till en av de mest kompetenta på detta i världen. Man skulle kunna tro att det tunga rytteriet är deras viktigaste del i strid. I Victlands Kampflandområde stämmer väl detta något eftersom man där kan kasta in massiva kavallerichocker mot de Volska trupperna, men i Ostland tillåter ofta inte terrängen några större rytteriinsatser. Istället gör man gott bruk av sina knechte som med stora svärd hugger in på fiendens spjuthäckar så att man kan slå med en mindre ryttartrupp mot de desorienterade fotsoldaterna. Riddarna är dessutom lite för dyrbara att offra i strid hur som helst, knechte kan man alltid hyra in fler av. I de träskrika skogsmarkerna används även avsuttna riddare med gott resultat.
De flesta konflikter är dock inte så storskaliga utan brukar handla om lokala stamuppror eller gränsräder. Här har orden hittat ett enklare sätt att hantera det hela på. De flesta stammar är uppbyggda runt en stark ledare. Dispyter mellan stammar avgörs ofta med tvekamp mellan kämpar. Detta har orden tagit fasta på och har ett antal förkämpar (Vorkämpf) som man skickar ut för att utmana upproriska stamhövdingar. Efter en vanligtvis ganska kort strid (förkämparna brukar vara ordens bästa kämpar) löses sedan konflikten. Dessa förkämpar är dessutom undantagna från ordens förbud att deltaga i torneringar eftersom man här ser en möjlighet till att visa ordens storhet och värva nya krafter som vill ”slåss med de bästa mot ljustets fiender”. För att kunna deltaga i tornerspelen fullt ut är förkämparna även undantagna från andra restriktioner som rör nöjen och mat och dryck, vilket gör dessa uppdrag till eftertraktade. Om någon skulle smutskasta Ordens namn är det även deras uppgift att försvara det.
