Ensam

Jessica Ström

Jessica som drottning Katarina på Dagbräckning

En kort glimt av drottning Katarina efter hennes makes, kung Karls, död vid Vitehög i juli 1139 (se Thule i brand).

Katarina satt ensam i paviljongen. All luft hade gått ur henne och hon skulle inte kunna röra sig ens om hon ville. Väggarna kom närmare, hotad att falla över henne. Hon kunde inte andas. Hon kände sig död, önskade att hon varit död. Men det var hon inte. Inte hon.

Smärtan skar i henne, strålade ut från det som förut varit hennes hjärta och fyllde hennes kropp och sinne. Tårarna rann nerför hennes kinder, men hon hade för länge sedan slutat torka bort dem.

Snart måste hon resa sig och möta världen utanför paviljongen. Hon lyfte blicken från sitt knä och såg på sin Konung. Hennes älskade. Hennes make. Hans ansikte var så välbekant och ändå så främmande.

Hon strök med handen över hans hår, strök bort det från hans vackra panna, följde näsryggen med fingrarna. Hans kind var kall och likaså hans läppar när hon tryckte sina mot dem en sista gång.

Jelena

Hon knöt sina händer hårt i knäet, drev in naglarna i handflatorna. Hon hatade honom för att han lämnat henne ensam.

Det dämpade sorlet i lägret tystnade när drottning Katarina steg ut ur paviljongen. Hon stirrade rakt fram och gick sakta bort mot en bänk. Trött sjönk hon ner på den. Ansträngningen att gå ut ur paviljongen och tvärs över lägret hade varit övermänsklig. Hon skulle aldrig mer resa sig upp. Hon skulle sitta still tills smärtan gick över. Hon märkte aldrig blodet som droppade från hennes händer.

Prinsessan Jelena gick fram till Katarina och la handen på hennes kind och vände försiktigt upp hennes ansikte mot sitt. Så började hon sjunga lågt på deras modersmål. Jelena höll upp handen framför sin systers ögon och rörda sakta på fingrarna. Katarina lyssnad lydigt och snart föll hon ner i ett befriande mörker. Jelena satt och höll om sin sovande syster tills mörkret föll och stjärnorna kom fram.