| Frida som |
| prinsessan |
| Angelica på |
| Dagbräckning |
Arosia, sommaren 1139. Ett rike har förlorat sin kung, och en prinsessa har förlorat sin far...
|
|
||||
|
Angelica sätter sig hastigt upp i sängen och drar efter andan. Hon ser sig förvirrat omkring innan hon inser att hon befinner sig i sin sovkammare och att drömmen bara varit en dröm. Hon skakar i hela kroppen och kinderna är våta av tårar. Hon känner sig ensam och övergiven i det mörka rummet, trots att hon vet att tjänare finns precis utanför dörren och som skulle komma till henne ifall hon ropade. Synerna från drömmen känns fortfarande nära och verkliga. Eld. Avgrund. Blod. Ensamhet.
I ett försök att driva bort mörkret tänder hon lyktan på det lilla bordet bredvid sängen. Den lilla cirkeln av ljus visar upp välkända detaljer i rummet som lugnar henne. Takmålningen med motiv ur S:t Lupus liv, sängens hörnstolpar med snidade blomrankor och högen med gamla dammiga böcker som står vid sängen. Angelica brer undan det varma täcket och kliver upp ur sängen. Stengolvets kyla berör henne knappt när hon sakta går till andra änden av rummet. I det nästan obefintliga ljuset kan hon ändå se Ljuspilen som hänger på väggen, det är så vackert, gjort i guld och dekorerat med pärlor och rubiner. Hon faller ner på knä och hårt, hårt knyter hon sina händer till bön. Förste och Ende, fader och vän. Jag ber dig om endast detta; låt inget hända dem, låt mor och far återvända hem…
* * *
Solen skiner från molnfri himmel och endast en svag vind leker fram över ängen men prinsessan Angelica kan inte njuta av dagen, hon känner sig retlig och otålig. Ridtävlingarna som hon annars brukar uppskatta får inte hennes uppmärksamhet och hon förlorar stort mot sin syster. Magdalena skrattar högt och travar bort mot baldakinen där deras vänner står eller sitter och dricker vin. Sedan kriget bröt ut är det sällan man fått tillfälle till nöjen och skratt, så denna dag av tävlingar och lekar är efterlängtad och uppskattad.
Angelica ler syrligt mot sin syster och sätter sig tillrätta i sadeln. Då får hon syn på Vilhelm, han står i skuggan av träden på andra sidan av ängen och pratar med Fader Petrus, och den gnagande oroskänslan hon burit på den sista tiden uppgår i ett crescendo när hon ser sin brors spända hållning. Trots solskenet blir hon alldeles kall. Hon manar hästen ditåt i långsam skritt, hon dras åt det hållet men fruktar vad de ska berätta när hon kommer fram. När hon kommer nära blir hon säker på sin sak, dåliga nyheter väntar. Vilhelm har inte sin vanliga självsäkra aura runt sig, han stirrar hålögt framför sig och han är blek. Fader Petrus, som vanligtvis är en outsinlig källa av lugn och styrka, ser trött och sorgsen ut. I sina händer håller han ett brev som han vrider och vänder på. Angelica sitter av och går mot dem, högerhanden håller så hårt i tyglarna att den värker. Fader Petrus ser på henne med allvarliga ögon.
"Hämta din syster, Angelica. Det finns saker jag måste berätta för er."
Med svag röst, knappt mer än en viskning, svarar Angelica.
"Vad har hänt? Vad är det för sorgebud?"
"Hämta…"
"Vad har hänt?!" skriker Angelica innan han hinner avsluta.
Fader Petrus suckar och ser ner på sina händer som håller brevet.
"Er mor har skickat bud. Er far, kung Karl, har mist livet… Han gav sitt liv för att skydda och bevara sitt folk och sitt rike mot dess fiende…" Fader Petrus röst dör bort då han känner att orden saknar betydelse. Kung Karl må ha dött för ett gott ändamål, men de barn han lämnat efter sig har ändå oåterkalleligen mist sin far. Angelica sluter sina ögon för ett ögonblick. För att slippa undan sorgen, för att inte bli galen, för att inte själv sluta andas och falla död till marken. Tankarna virvlar, det enda som är en fast punkt i hennes inre är smärtan. Hon ser upp igen och ser på sin äldre bror. Han som alltid varit den starke och självsäkre, arvtagare till Karls alla goda sidor har man sagt, ser nu bräcklig och tunn ut. Hon omfamnar honom lika mycket för att söka hans tröst som att skydda honom från omvärlden. Stilla tänker hon: Så bräckliga vi är, ingen makt och inga rikedomar kan skydda oss från död och smärta, snarare tycks den dras till oss i sin allra vidrigaste form…
* * *
Det är nu bara någon timme kvar till minnesmässan över kung Karl. Angelica har precis dragit den pärlbroderade svarta kappan över axlarna när dörren till hennes gemak slås upp med sådan kraft att smällen när den träffade den vitkalkade väggen måste eka genom hela Lejonnästet.
"Förbannade slyna!"
I dörröppningen står hennes tvillingsyster, högröd i ansiktet av ilska och med knutna nävar. Strax bakom henne kan Angelica skymta tjänare som försöker komma ikapp och förhindra en katastrof.
"Illvilliga as!" skriker Magdalena.
Innan Angelica hinner fråga vad som stod på har Magdalena plockat upp närmaste föremål, en vackert målad vas från Eormenland, och kastar den mot Angelica som befinner sig i andra änden av rummet. Angelica hinner nätt och jämt ducka och vasen krossas ljudligt mot väggen bakom henne.
"Vad tror du att du håller på med?" svarar Angelica som försöker behålla lugnet men känner det svikta.
"Du har tagit det! Halsbandet med safirer jag fick av far. Du visste hur mycket jag tyckte om det och att jag vill bära det på minnesmässan! Hur kunde du? Förmätna…"
"Varför skulle jag ha tagit det? Din enfaldiga åsna!" skriker hon nu tillbaka. Hon kan se tårar i sin tvillingsysters ögon och anar på något plan att sorgen fått henne till denna galenskap, men kanske är det samma galenskap som får vreden att ta över henne själv.
"Värdelösa fjolla!" morrar Magdalena och tar ett hotfullt steg framåt.
"Fähund!"
Angelica får tag på en bläckurna och kastar den mot sin syster men missar och urnan fortsätter ut genom dörren för att krossas längre bort i korridoren. De tjänare som just var på väg att ta sig in i rummet flyr nu ur vägen för prinsessornas vrede.
"Dynghög!"
"Förbannade gnällkärring!"
"Högfärdiga kossa!"
Tårar strömmar från bägges ögon nu och vreden försvinner med de sista skällsorden. Tystnaden känns tung som bly. Utan ett ord går de mot varandra och möts i ett famntag. Stilla gråter de en lång stund i varandras armar medan tjänare smyger kring dem för att städa upp efter deras strid.
* * *
Tänk inte. Känn inte. Fokusera på att inte skämma ut dig.
När de träder in i templet kan hon höra hur alla närvarande, det måste vara hundratals, vänder blicken mot dem för att nyfiket särskåda den sörjande familjen. Framför Angelica går hennes mor och Vilhelm, vid hennes ena sida systern och på andra lille Valdemar som håller henne hårt i handen. Det är dunkelt och, trots värmen utanför, kyligt i templet. Det är tyst förutom en svag körsång från längre fram i templet och spridda viskningar från de församlade gästerna. Sakta skrider familjen framåt.
I tempelsalen finns alla de högsta adelsätterna representerade, alla storheter och ädlingar som kunnat har kommit. Det är inte varje dag man begraver en kung som dött så hjältemodigt och mystiskt.
Längre fram skymtar Angelica plattformen där hennes far ligger, övertäckt med sitt baner, och hennes hjärta stannar för en sekund.
Fokusera. Gå. Tänker hon och tvingar benen att röra sig.
Att sörja har sin tid. Nu måste vi vara starka, måste visa att inget kan krossa ätten Svärd…
Längst fram i templet intar de sina platser och mässan inleds. De välkända hymnerna på arantiska verkar avlägsna och oviktiga. Patriark Sebastians ord om kung Karls liv och kamp känns tomma och ytliga.
Angelica blundar och ber till den Förste. Ber om styrka. Ber att åtminstone en gång i hennes liv ska hennes far kunna vara stolt över henne.