| Markus som |
| Jan på |
| Källan vid |
| Världens Ände |
Västligaste Sunnanslätt på väg in i Västmarkerna, strax före midsommar 1142. I all tysthet färdas en expedition av Nyckelns Väktare mot den plats som kallas Världens Ände, där stora och märkliga ting förväntas ske. Men även Fursten har ögonen vända ditåt...
|
|
||||
|
Utsikten från Stavbergens sluttning mot den nedom liggande skogen var vacker i den strålande solens ljus.
Riddar Jan granskade gruppen han svurit att beskydda. Vid första anblicken kunde man kanske inte tro att detta sällskap förde med sig så mycket av Alliansens hopp. Men han visste vad magi kunde åstadkomma, och med sig förde dom det föremål som gett dem namnet Nyckelns Väktare. Detta mäktiga föremål som kanske kunde hjälpa dem krossa Fursten.
Jan rättade till sin hjälm, värmen var nästan outhärdlig i rustningen. Hästarna skulle snart behöva vatten, och Väktarna skulle också behöva vila. Så han vände hästen och red längs raden av Thules främsta lärda och magiker tills han kom till Drottning Katarina av Arosia som diskuterade något med alven Helcaril. De båda slutade och tittade på den volske riddaren. Jan tänkte precis börja tala när drottningen förekom honom.
"Riddar Jan, kan ni vara vänlig nog att ta med någon, och rida ned till skogen och se om det finns vatten och en lämplig lägerplats för natten?"
Jan log, hon visste nästan alltid vad han skulle säga. Det fanns både för- och nackdelar med att vara syskon. Han bugade i sadeln på bästa husarmanér och manade på sin stridshäst tills han kom upp bredvid sin vän Androsow. Mannen svettades i rustningen och hans röda hår låg klistrat i pannan, men lansen höll han stadigt.
"Dags att leta efter lite vatten åt oss och Väktarna. Kom så rider vi ned och ser om vi kan hitta något blött i den här värmen."
De båda männen följde den lilla väg de red på ned mot den stora skogen, när de kom in blev värmen något mindre och de hörde fågelsång. Skogen var lik de flesta av de av Thules skogar som de båda Volska krigarna tidigare sett och stridit i, mörk och livfull. Jan tyckte att han kände en närvaro av något, men det var ogripbart, som om skogen hade en ande. De red inte långt förrän de hittade in bäck med klart vatten, Jan och Androsow lät hästarna dricka och såg sig om i den täta skogen utan att hitta en bra lägerplats. Det hade börjat skymma när Nyckelns Väktare hade kommit in i skogen och det blev en kort rast vid bäcken, sedan enades man om att fortsätta en bit till.
De hade inte ridit långt när de kände brandröken, den kom från några gårdar lite längre fram längs vägen. Väktarna skyndade sig för att se om man kunde hjälpa till på något sätt. Riddarna och krigarna i gruppen gav skydd åt sidorna. Jan spände fast skölden och drog sin stridshammare och han såg de andra dra sina vapen.
Gårdarna som flammade mot natthimlen lyste upp gårdstunet och dess omgivningar, men man fann ingen levande människa - däremot flera nyss dräpta. En förfallen skylt visade att byn gått under namnet Klyfte. När Väktarna rörde sig in bland husen ljöd hornsignaler och ett stort band orcher och vättar strömmade ut ur skogen från alla håll. Några av dem hade också gömt sig i de byggnader som inte brann och sköt pilar därifrån.
Plötsligt ropade en av Väktarna och pekade mot skogen. Jan såg hur det rörde sig i skogsbrynet. Ut ur skuggorna rusade en stor hop orcher under vilda stridsvrål. Samtidigt sparkades dörrarna på de mindre husen som inte brann upp och orcher strömmade ut. Några hade typiska margholiska rustningar med svartbrända hjälmar och plåtdelar, men de flesta var dåligt rustade och hade Furstekorset målat på sina sköldar. Oavsett utrustningen var de mångdubbelt fler än Väktarna och deras följeslagare.
"Vi svalde deras bete! Vi är fångade som råttor i en bur...Ljuset hjälpe oss!" utropade en av de Sunnanslättska krigarna dom hade med sig.
"Slut leden! Bilda cirkel med Väktarna i mitten! Vi är omringade!" Jan skrek ut orden, och såg hur orcherna med höjda vapen kom rusande. Om ett ögonblick skulle de vara inom slaglängds avstånd.
Med ett brak var orcherna över dem. Jan hamrade på i rasande tempo men de var så många, och fler strömmade till. Orchernas vapen var överallt och hela den lilla gruppen av Väktare och följeslagare var tvungna att kämpa för sina liv.
Jan hörde ett skräckslaget vrål när en av krigarna i gruppen drogs ur sin sadel av pansrade orcharmar, men skriket tystnade tvärt. Stilla mumlade han en bön till den Förste att hans syster och väktarna skulle komma ur det här...och att han skulle få återse vackra Elena.
Plötsligt skrek Androsow till. Ett långt spjut stack ut ur sidan på honom, och Jan såg vem som kastat det. Det var inte en orch utan en människa, en svartklädd Furstlig officer, och han såg en likadant klädd man ge order längre bort. Hjälplös såg den volske riddaren sin döende vän glida av sin häst, medan orcher under glada tillrop tog emot honom.
Men anfallet stod orcherna dyrt. Döda och döende låg staplade vid försvararna, men det verkade hopplöst. Där en fiende stupade fyllde genast en ny luckan. Och flera av de egna hade fallit nu. Ahrikssystern Nanna stupade först, följd av drottningens hirdmän Örjan Brede och Estrid Femstop som föll när de skyddade sin drottning med sina egna kroppar.
Striden rasade som hetast när en tungt rustad margholisk orch högg in sin yxa i Jans sköld och hängde sig fast i den. Riddaren slog raskt in huvudet på otyget, men nu hängde han snett i sadeln. Till sin fasa såg han en stor orch svinga en yxa i en vid båge mot honom. Med en fruktansvärd smäll slår yxan in i axeln så skyddet flög i bitar. Smärtan sköt igenom honom när han slog i marken, han hörde en kvinna skrika men sedan var orchen över honom. Han drog sin dolk med vänster hand. Blodet sprutade ur höger axel och armen var obrukbar. En desperat kamp om dolken började. Jan märkte snabbt att han skulle förlora. Det gjorde hans fiende också. Han blottade sina krumma betar i ett brett grin och sa något på sin rotvälska, Jan sa något mindre smickrande på volska och skallade honom med hjälmen. Detta gav honom tiden han behövde och med ett snabbt hugg satte han dolken i halsen på orchen. Allt snurrade runt. Det var då han hörde Helcarils stämma skrika som om han vore vansinnig.
Jan såg alven springa förbi honom med ett svart svärd som han svingade med bärsärkaraseri. Orcherna blev märkligt skräckslagna inför den ensamme alven, och flera drog sig okontrollerat tillbaka. Ingen verkade vilja möta honom.
En av Väktarna, Jante, hjälpte Jan upp på hästen, där han klamrade sig fast. Väktarna såg de öppningar i orchernas led som Helcaril gett upphov till, bröt sig ut ur striden och red snabbt vidare längs skogsvägen. Dvärgkrigaren Greipur Enöga fattade posto i bygrinden för att täcka reträtten och fällde en lång rad av orcherna innan han till slöt själv stupade med fyra pilar och oräkneliga svärdshugg i kroppen.
Det var först senare när man stannat för att se över skadorna man under stor bestörtning märkte att två av Väktarna, förutom de stupade, saknades: Broder Asolf, örtakunnig helare och munk; samt Elina Takova, en före detta Furstlig blodsmagiker. Det rådde delade meningar om man ska våga sig på en fritagning, men efter en stunds samtal enas man om att man var för få.
Nu stod det också klart att det var Rana som Helcaril använde mot Väktarnas fiender, detta vapen som tjänar fursten. Väktarna skickade ut spanare att ta reda på vart orcherna tog vägen och om man kan få upp något spår efter de båda försvunna Väktarna.
Ytterligare två dagar reste man igenom skogen, men utan att anfallas nådde sällskapet Världens Ände. Men än hade inget hörts av spanarna...