Början till slutet

Morgonen var här, och det var knappast längre något tvivel om att de Furstliga stod i begrepp att gå till anfall. När gryningsdunklet vek kunde man nu trots dimman och det mulna vädret tydligt se de massiva svarta linjerna som stod uppställda strax bortanför de oregelbundna linjerna av diken och fältbefästningar, några hundra meter från Västerport. Trummorna dundrade som avlägset åskmuller. Ur myllret reste sig stora maskiner, stenslungor och belägringstorn. Den ohyggliga järndraken syntes inte till, om den inte var en av jättemaskinerna någonstans långt bak. Men än så länge var de främsta leden orörliga. Tydligen höll de Furstliga fortfarande på att ordna sig. Eller väntade de på något?

 

Bakom Gedas stadsmurar undrade många över varför anfallet dröjde, men man försatte inte att utnyttja varje minuts frist. Eftersom det var uppenbart att huvudanfallet skulle komma mot Västerport hade de största styrkorna samlats där. De svagaste punkterna var de två bräscher som de Furstligas jättelika stenslungor slagit upp i muren, en söder om porten ett par veckor tidigare och en norröver helt nyligen. Den södra hade man lyckats blockera någorlunda men inte täppa till helt, och innanför den norra hade man bara hunnit få upp de enklaste fältbefästningar på marken. Att försvara bräscherna skulle bli det styvaste uppdraget, och det hade anförtrotts dvärgkrigarna från Steinheim. Dvärgarna hade dessutom varit till stor hjälp under hela sommaren och särskilt de senaste dagarna med att förbereda fällor, barrikader och inre befästningar inne i själva staden. De tycktes inte missmodiga när de nu ställde upp i två massiva fylkingar, en innanför varje bräsch. Att försvara sig i trånga utrymmen mot stor övermakt, hade deras hövitsman mäster Tannak anmärkt, var det de var bäst på. Det här skulle bli en strid som passade dem.

 

Aemilius

Porten var en annan möjlig svag punkt, även om den var massiv, järnbeslagen och skyddad av ett starkt och högt porthus. Porthuset var väl försvarat och innanför porten stod en stor del av frälsehirden redo. Trollkarlen Aemilius, lätt igenkännlig i sin himmelsblå kappa och toppiga hatt, gick nu fram och åter vid porten och kontrollerade än en gång de magiska sigill han präntat in i den till skydd mot de Furstligas svartkonster.

 

På bröstvärnen stod långa rader av båg- och armborstskyttar, söder om porten mest de värvade ”flyktingsoldaterna” i sina gula vapenskjortor, norr därom eormiska knektar och Ahriksriddarnas fotgångare i blått och vitt. Mellan soldaterna stod obeväpnade, eller otillräckligt beväpnade, stadsbor redo att hjälpa till med att ösa stenar över angriparna eller välta ned deras stormstegar. Andra borgare var i full färd med att få klart evakueringen av förråd och icke-stridande, som var nästan färdig men aldrig tycktes vilja bli riktigt klar, till de säkrare delarna av staden. På hustak och öppna torntak stod de kastmaskiner man hade, spjutslungare och katapulter, även om man inte hade något som kunde mäta sig med de Furstligas jättemaskiner.

 

På murarna som inringade det sydvästra hörnet av staden, den höga höjden där själva Imrarsborg låg, stod de rödklädda soldaterna i kung Imrars gårdshird och väntade rastlöst. De hade avdelats för sitt traditionella uppdrag, att utgöra en reserv och att hålla Imrarsborg in i det sista, förutom den handfull hirdsvenner som var livvakter åt kungen och kronprinsessan där de nu red kring bakom murarna för att ingjuta mod och beslutsamhet i försvararna.

 

Gere Törstig

Överrotmästare Kåra

När hirdmännen kunnat förvissa sig om att förberedelserna i staden var så klara som de kunde bli hade de börjat koncentrera sig på att hålla ögonen på de Furstligas linjer. De hade god utsikt från sina höga murar och kunde se nästan hela fältet, åtminstone till en bit norr om porten. En underlig känsla av tomhet, av spänd förväntan och skräck som på något sätt tog ut varandra, hängde i luften. Ingen sa mycket. Till och med Gere Törstig som annars alltid skämtade och skrävlade var tyst.

 

De Furstliga hade börjat avancera nu men inte fort och inte långt fram, de var fortfarande utom skotthåll för både armborst och spjutslungare. Närmast mittemot Imrarsborgs murar stod en stor avdelning som mer liknade en styrka man kunnat se på Alliansens sida; många färger blänkte i baner och vapenskjortor och solen glimmade i blankpolerade hjälmar och vapen. Baneren gick också i flera färger, men det största var vitt med en grön lindorm på.

 

”Legoknektar,” muttrade överrotmästare Kåra som svar på en yngre hirdmans undran. ”Det är det där fria kompaniet som kom hit för att få del i bytet, Galienne-sans-Pitie och hennes hop. Fursten köpte dem visst vidare från Slagbjörnsorden. Slödder av värsta sort, men de är inte att leka med.”

 

En del av legoknektarna, de tyngst pansrade såg det ut som, var till häst men de flesta stod till fots i täta led. De var många – säkert över tusen man, kanske mer. De höll på att sakta flytta sig i läge, fortfarande vända mot borgkvarteret och dess lilla utfallsport till.

 

”Vad tänker de göra?” undrade ynglingen. ”De tänker väl inte gå direkt på borgen?”

 

”Så dumma är de nog inte,” skakade Kåra på huvudet. ”Här är vi alldeles för starka. Dessutom ser det inte ut som att de har ordentligt med stormutrustning med sig. De tror nog att vi tänker göra ett stort ryttarutfall och vill vara beredda för att inte få flanken uppriven.”

 

Norr om legoknektarna blev utsikten markerat mindre färggrann. Mittemot porten och murarna stod talrika bataljoner av orcher och vättar i ett myller av svart och grått, och bakom de skymtade täta kolonner av legionärer. Vita sexuddiga kors lyste från oräkneliga svarta fanor och sköldar.

 

 

*                                                        *                                                        *

 

De tusentals svartklädda soldaterna stod rastlösa, packade i sina massiva kolonner, och väntade på ordern att rycka fram. Tydligen pågick fortfarande de sista förberedelserna, vad det nu kunde vara fråga om. Officerare och ordonnanser red runt bakom linjerna med depescher och meddelanden fram och tillbaka. På en konstgjord tillplattad kulle ett stycke bakom linjerna hade sex av magikerna ställt upp i ett stjärnmönster och tydligen hållit på att förbereda en ritual sedan mitt i natten – det var kanske den som man väntade på skulle bli klar. Längre bak, vid de altaren som rests tidigare under hösten, höll några Rödkåpor på med en annan ceremoni, mässande och vankande fram och åter. Andra Rödkåpor och orchshamaner gick mellan leden, stänkte blod på marken och mumlade fram besvärjelser och välsignelser.

 

Kapten Hânak

”Vad väntar vi på?”

Några av orcherna i Ûjaki, Vargkompaniet, hade börjat bli oroliga där de stod längst bak i en av kolonnerna. De stod långt norrut; det såg ut som om deras kolonn skulle skickas på bräschen norr om porten.

 

”Njut av vilan medan ni kan,” fräste kapten Hânak som stått och kisat upp mot murarna i morgondiset. ”Det här kommer att bli styvt,” tillade hon halvt för sig själv. Hon hörde de missmodiga mumlandena i leden bakom sig och insåg att det skulle behövas en uppryckning.

 

Snart nog kände hon också en ny våg av värme genom kroppen, just som shamanerna gått förbi. De gjorde visst någon nytta i alla fall. Hon hörde hur det på något sätt blev en ny ton i muttrandena och morrandena. Hon vred på huvudet och kastade en blick på sergeant Oznag, som stod snett bakom henne. Hans ögon hade blivit alldeles svarta, som på en haj som vädrat blod i vattnet, och han andades tungt men jämnt. Hânak snodde runt och mönstrade resten av kompaniet. De flesta var inte lika uppåt som Oznag men de hade känt av blodet och besvärjelserna, det var det inget tvivel om. Bäst att förstärka effekten med några uppmuntrande ord.

 

”Kullsystrar, kullbröder, och ni andra,” morrade hon med ett snett grin och blottade ett par gulnande betar. ”Det här är en god dag för oss. Som forna dagar. Ska vi ge dem vad de tål?”

 

De främsta, som hört henne bäst, vrålade till svar. De som hade stridshandskar av järn slog ihop dem som de brukade, de andra nöjde sig med att dunka svärdsfästen och spjutskaft mot sköldarna.

 

”Vi är Järnnävestammen. Vi är den hårda Järnnäven!”

 

Korpral Kashnogash

”JÄRNNÄVEN!”

 

”Vi har kommit långt tillsammans,” fortsatte Hânak. ”Det här blir inte Järnnävens första strid och det blir inte den sista. Men vi kanske ska ta vårt största byte idag. Städer står och faller. Furstar kommer och går. Men där striden är, där är Järnnäven.”

 

Korpral Kashnogash, som också stod i främsta ledet, klev fram ett steg. Hennes svarta ögon lyste av hänförelse, eller om det var förhäxningen. ”Kapten, det är som…” fick hon fram. ”Det här är den första stad med murar jag sett, men jag ser ändå… jag minns andra städer, andra borgar, andra fälttåg. Andra furstar. Men vi var alltid där, Järnnäven var alltid där. Hur många som än faller… så finns alltid Järnnäven.”

 

Hânak grinade och nickade. Hon hade känt samma sak. ”Vi är den hårda Järnnäven,” sade hon, nästan ömt.

 

 

*                                                        *                                                        *

 

Ärkepatriark Olaus

I väntan på anfallet som aldrig verkade vilja börja hade ärkepatriark Olaus och flera av prästerna gått ett varv till bland försvararna, delat ut välsignelser och hört bekännelser från dem som i sista stund kommit på fler synder att bikta. Tempelkören hade också kommit ut och sjungit några fler psalmer, och sen hade borgarna på eget bevåg stämt upp Sankt Ahriks visa.

 

Kung Imrar själv och hans äldsta dotter, kronprinsessan  Adriana, red båda runt den öppna längan innanför murarna, lätt igenkännliga i sina röda vapenskjortor med den gyllene falken och hjälmar med kronor utanpå. Hela tiden stannade de till här och var, talade vänliga och uppmuntrade ord, skrattade och skämtade så gott de förmådde, och där de hade gått tycktes försvararna fyllda av en ny beslutsamhet.

 

De som såg kungen på nära håll tyckte att han såg ut att ha både åldrats och föryngrats på samma gång – han syntes gammal och härjad, men det var också som om han inför sitt folks och sin stads sista strid fått sin ungdoms krafter åter en sista gång. Han red långsamt, men det fanns en lätthet i hans tal och rörelser som inte många sett sedan före kriget.

 

Kung Imrar	Prinsessan Adriana

Prinsessan för sin del var aldrig mer till sin fördel än i stunder som denna. Hon strålade som solen där hon red fram, och var och en som hon talade till tycktes redo att trotsa varje fiende och fara, av kött och blod eller ej, för att få se henne le på nytt. Och många gånger betygade hon själv sin beslutsamhet att strida och dö för och med sitt folk, och att Fursten och hans kreatur skulle få ångra den dag de sträckte ut sin hand mot Gedanien. Någon hade en gång liknat hennes skönhet vid en svärdsklingas, och det hade aldrig varit så sant som nu.

 

Psalmerna hade klingat ut och ett nytt lugn tycktes sänka sig. Det hade faktiskt blivit väldigt tyst. Det tog några ögonblick innan de flesta kom på vad det berodde på.

 

De Furstligas trummor, som mullrat som åska hela morgonen, hade tystnat.

 

 

*                                                        *                                                        *

 

General Gladius

General Gladius, som var en man av få ord redan på den tid då han var en man, gjorde för sin del inget försök att tala till hela sin manstarka armé. Efter att ha instruerat sina underbefälhavare drog han sig upp på en höjd med sin livvakt för att överinse anfallet. Det föll på underbefälhavarnas lott att, med Rödkåpornas och shamanernas blodsmagi till stöd, egga upp truppernas moral det stycke som fattades.

 

Befälet över första anfallsvågen, som mest bestod av orch- och vätteauxilian, skulle föras av kapten Morlaug, den fruktade hövitsmannen för Domedagsgardet och en av de som stod Fursten allra närmast. När han klättrade upp i resterna av ett gammalt trätorn för att tala blev det snabbt dödstyst omkring honom. Tvåtusen ögonpar riktades mot den jättelike krigaren i sin groteskt dekorerade svarta rustning. Hans hornkrönta hjälm pryddes av en grinande dödskallemask som dolde det mesta av ansiktet, men för att göra sig hörd hade han avlägsnat underdelen av masken. Han höjde en pansrad näve som för att äska tystnad, men det var redan tyst. Även trummorna hade tystnat nu.

 

Kapten Morlaug slog sig för bröstet. I tystnaden var klangen av plåt mot plåt plötsligt öronbedövande.

 

”Hell Fursten!” röt han.

 

”HELL FURSTEN!” steg vrålet ur tusentals strupar.

 

”Tung är den uppgift vi fått på vår lott,” intonerade Morlaug.  ”Vi ska gå i bräschen, bryta ned porten, bärga bröstvärnen, bereda vägen in i staden som gäckat oss i månader och år. Nu ska hon falla, och vi ska fälla henne.

 

”Tiden har kommit för vår Furste att göra upp räkningen med Imrars avkomma. Han och hans yngel gömmer sig bakom sina murar, men det nyttjar dem föga. Vi ska hitta dem och vi ska döda dem. Och envar som står med dem, eller som bara kommer i vägen... det kan kvitta.

 

”Låt ingen rygga eller vika ett steg. Se döden i vitögat och hälsa honom skrattande. Han är vår frände och vår kamrat. Vi känner honom långt bättre än våra veka fiender som hukar bakom sina stenmurar. Vi tror inte som dåren att vi kommer att leva i evighet bara vi undflyr spjut och svärd. Vi vet vad gott vi kan hoppas på: att krossa vår fiende och trampa honom under våra fötter, att ta hans skatter och land och höra hans barns veklagan. Och det är gott nog.”

 

Ett gillande mummel spred sig i orchernas led. Flera av dem hade redan börjat dunka med nävar och skaft mot sköldarna som de brukade. Men innan ljudet hann bli övermäktigt höjde Morlaug näven på nytt, lutade huvudet bakåt en aning och återtog halvt sjungande:

 

”Fä dör och fränder dör,

vänner och fiender.

Två ting vet jag som inte dör.

Vår Furste är det ena,

och det andra är segern och äran

vi ska vinna för Honom.

 

”Staden som hånat oss så länge står och väntar på er, blottad och öppen som en sköka med riven särk.

Slå in hennes portar. Riv hennes murar. Trampa ner hennes döda i leran.

Dränk henne i blod.

 

Död och ära!

 

Gholan!"

 

Nu steg ett öronbedövande ljud på nytt. Vrål av ”Gholan!” och ”Död och ära!” om varandra blandades till en kakafoni.  Morlaugs mun, den enda del av hans ansikte som syntes, sprack för första gången upp i ett grin.

 

*                                                        *                                                        *

 

Tystnaden blev kortvarig, som försvararna bakom Gedas murar snart kunde konstatera. Efter det korta talet, som ingen i staden kunnat höra, hade de Furstligas led exploderat i vilda härskrin, men den oordnade kakafonin blev även den kortlivad. Trumvirvlarna började rulla på nytt, och det lät som om de Furstliga slog på sina sköldar i takt med trummorna. Men fortfarande ryckte de inte framåt.

 

”Vad håller de på med?” frågade Vale pärlstickarlärlingen sin granne på muren, rotmäster Klara i Johan Skölds fänika.

 

”Vet inte,” svarade hon tveksamt. ”Jag antar att de försöker skrämma oss, eller morska upp sig själva. Eller bådadera.”

 

Nu hördes det röster igen, hesa orchröster. De sjöng inte direkt, men de mässade i takt med trummorna. Det som man kunde urskilja lät som stridsrop det också. Det enda ord som var lätt att känna igen var ”Gholan!” och det var också det som var vanligast. Av och till blev det tystare, det lät som om någon eller några få ”försångare” ledde mässandet, men så kom snart de massiva omkvädena tillbaka.

 

Klara rös och tänkte för sig själv att om de ville skrämmas så måste hon medge att de lyckades. En snabb blick på Vale, som var alldeles likblek, tvingade henne dock att rycka upp sig. ”Se så,” muttrade hon. ”Inte ens orcherna sjunger så illa att de kan ha ihjäl oss på det sättet.”

 

Plötsligt hörde de annan sång. Först trodde Klara att det var tempelkören som börjat igen, men det här lät inte som deras sånger. Det var en karg, kantig sång i tätliggande stämmor över en malande bordunton. Hon kikade ned. Jo, minsann. Dvärgarna hade börjat sjunga till svar.

 

Det var dvärgarna bakom södra bräschen, precis nedanför Klaras postställe, som börjat sjunga först, men deras kamrater borta vid den norra tog snart efte r. Sången verkade vara någon lång berättande ballad om någon av deras forna drottningar, men Klara lyckades bara följa med i omkvädet:

 

Guld under hällen fann Yrdir.

Guld vann ur bergets åder

Thrands och Grydas frejdade moder.

Seger hon över trollen vann.

Guld under hällen fann Yrdir.

 

Dvärgarnas skrovliga röster och den märkligt kantiga melodin till trots fanns det en sorts skönhet i sången. Och det konstigaste av allt var att den nästan, på något sätt, bildade en helhet tillsammans med orchernas rytmiska skrän. Kanske var det så här de brukade hälsa varandra i bergen i norr, innan de drabbade samman? Klara tänkte att hon måste komma ihåg att fråga någon av dvärgarna om det, när allt det här var över.

 

När det var över… tomheten kom tillbaka igen. Var det slut här, eller skulle det finnas en tid efteråt då man kunde äta sig mitt, sova lugnt, fråga dvärgarna om vad deras sånger betydde? Klara konstaterade bistert att det skulle hon hur det än blev snart få veta.

 

För ett par långa ögonblick blev det tyst igen. Orchernas mässande ramsor höll upp. Hela fältet och hela staden verkade hålla andan.

 

Så ljöd brölande trumpetsignaler, vrålen och trummorna steg på nytt till en förkrossande ljudmassa och den månghövdade horden vällde fram över det leriga fältet mot Gedas murar.