Beas saga, del II:

Åter till Västmarkshus

Klara Thureson och Theo Axner


Västra Arosia, slutet av augusti 1142. Jungfru Bea Ragnarsdotter, väpnare hos friherrinna Margreta Tre Rosor till Västmarkshus, har just bevittnat de märkliga händelserna vid värdshuset Jakthornet, där en expedition från Nyckelns Väktare - inklusive drottning Katarina själv i förklädnad - överfölls av Furstliga trupper men räddades i sista ögonblicket av den döde kung Vite. I samband med det här har hon också tagit en fånge, en Furstlig legionär som hon blivit god vän med innan hon visste vem hon var...

En fortsättning på Drottningens förkämpe.


Beas saga:


Klara som
jungfru Bea
Jakthornet

När Branda berättade för Bea att en större styrka var på väg och snart skulle vara över dem alla släppte äntligen den nästan domnande känsla som hållit Bea i sitt grepp. Äntligen blev hon soldaten Bea igen, som visste precis vad som behövde göras. Hon förde nyheten vidare, och en faslig aktivitet tog vid. Nyckelns Väktare skulle skyndsamt bege sig vidare mot okända mål, byborna skulle bege sig hem till sina gårdar och barrikadera sig. Bea beslöt att, eftersom hon hade lämnat budet som skulle till kungsgården till drottningen personligen, kunde hon lika gärna återvända till Västmarkshus. Dessutom behövde Margreta Tre Rosor få reda på vad som hänt snarast. Och om Furstliga styrkor befann sig på hennes område antog Bea att fru Margreta ville veta det.

Branda skulle följa med Bea till Västmarkshus, och såg rätt ynklig ut. Det fanns inte mycket annat val, hon skulle sinka Nyckelns Väktare allt för mycket, och om hon skulle lämnas hos byborna skulle de lyncha henne.

Så snart drottningen och hennes sällskap givit sig av, och hon var säker på att bönderna skulle klara sig, skyndade hon ner till stallet och sadlade Snömanke. Han var orolig och det hela blev inte bättre av att Bea var synbart stressad. När de till slut var färdiga att ge sig av gick hon och hämtade prästen och Branda, som väntat uppe i värdshuset.

De skyndade sig genom natten. Bea hade resonerat lite med sig själv, men gav till slut Branda tillbaka sina vapen. Det fanns otyg i skogen, och Bea trodde att man kunde lita tillräckligt på Branda för att beväpna henne. I alla fall tills de lämnat av prästen i säkerhet. Prästen fick rida och Branda och Bea gick på var sida om hästen. Det blev en rask promenad, och när de kom fram till gården var de genomsvettiga.

Men de stannade bara några minuter på gården. Natten var långt liden, och de måste tillrygga lägga en bra bit till innan de kunde vila.

Bea avkrävde åter Branda hennes vapen, och de satt upp. Branda bak, och Bea fram. Snömanke, som var en stor hingst, tycktes knappt märka extravikten, och de gav sig av i en samlad trav.

Det var åtskilliga timmar att rida till Västmarkshus och de red i all hast. Branda visste inte exakt var fiendestyrkan höll till, och i början var de båda rädda att dimpa rakt in bland dem.

Bea skulle sent glömma den här ritten. Spänningen att i varje ögonblick vänta sig uppdykande fiender hade varit illa nog, och det blev inte bättre av att hon trots tröttheten var tvungen att med jämna mellanrum ställa sig i stigbyglarna så länge hon orkade - hon stod inte ut med att sitta med hela tyngden på sitt sår längre än absolut nödvändigt. Bea frågade sig misslynt hur länge det skulle dröja innan hon skulle kunna sitta bekvämt igen överhuvudtaget.

Natten led, och efter ett par timmar, precis innan solen gick upp, kände Bea hur Branda dåsade till. Bea lät Snömanke vila i en lugn skritt och tystnaden omslöt henne, och hon fick för första gången på flera timmar tid och ro att fundera över saker och ting.

Branda

Hon var säker på att hon gjort rätt när hon "räddade" Branda, även fast hon inte kunde sätta fingret på varför. Men det hindrade henne inte att oroa sig för vad som skulle hända. Dessutom litade hon inte på Branda. Hur medgörlig hon än verkade nu, så hade hon dragit svärd mot Bea tidigare samma kväll! Och hon hade ju burit Furstekorset utan skam. Nu var Brandas svarta vapenskjorta och vapen ordentligt nerpackade bakom sadeln, och Bea kunde känna hennes jämna andetag i nacken. Hon var som ett vilset litet barn. Hon behövde tas hand om och läras vad som var rätt och fel. Och "Amanda" hade ju sagt att allt inte var svart och vitt...

”Seså, Branda, vakna. Vi är snart framme nu.” Branda svarade inte men hennes grepp om Beas midja blev åter fastare och de fortsatte i en kort galopp.

Ju närmare de kom Västmarkshus, desto starkare blev den ångest som gnagt Bea ända sedan hon tog Branda under sina vingars skugga. Vad skulle fru Margreta säga?

När de så red in genom den stora porten, strax före gryningen, hade hon i alla fall bestämt sig att stå benhårt fast vid sin sak.

Junker Klas som hade vakten såg minst sagt förvånad ut, men Bea svarade bara mycket undvikande på alla hans frågor. Allt hon var mycket tydlig med var, ”Väck fru Margreta. Det är viktigt”

Med Branda i släptåg, uttröttad, öm, genomskitig och mycket nervös gick så Bea in till fru Margretas gemak.

Fru Margreta Jakobsdotter Tre Rosor själv satt iklädd en stor nattrock framför en sprakande brasa. Hon höll ett glas vin i handen och trummade tankfullt med den andra. Hon såg undrande upp när Bea kom in. ”Du är banne mig en bra ryttare om du lyckas ta dig härifrån till kungsgården och tillbaks på mindre än två dagar...”

Bea tog ett djupt andetag och började berätta vad som hänt. Fru Margreta lyssnade spänt och hennes unga ansikte fick djupa fåror av oro - och kanske vrede?

När Bea var färdig satt fru Margreta tyst en obehagligt lång stund. Hennes käkar var hårt sammanbitna och hennes knogar vita. Till slut ställde hon sig mycket behärskat upp, log stelt och kastade med all kraft vinbägaren i motsatta vägg. Bea lyckades med all självbehärskning hon kunde uppbåda låta bli att reagera. Men Branda kröp ihop och gnällde tyst.

”Du är den mest tanklösa, idiotiska, tjockskalligaste, godtrogna, naiva människa jag känner," sade fru Margreta, fortfarande inte särskilt högt men vibrerande av nätt och jämnt återhållet raseri. "Hon är för tusan djävlar en fullfjädrad mördare i Furstens tjänst! Och henne 'räddar' du bara inte från rättvisan, utan du förser henne med vapen, låter henne borga för en prästs säkerhet, rider framför i ett dygn och till råga på allt har du mage att släpa med det förbannade kräket, obundet och opryglad till min kammare, mitt i natten.”

Bea tog emot sin husmors vredesutbrott med ett underligt lugn. Hon visste inte själv var det kom ifrån. Kanske var hon för trött för att orka bry sig. I stället såg hon bara rakt på fru Margreta.

”Varken prästen, den här Jante eller drottningen själv hade något att invända. Så vad skulle jag ha gjort? Hon är en människa, precis som du och jag. Ett vilset barn. Och jag lovar dig, hon ångrar verkligen sitt brott och kommer göra vad som krävs för att sona det.” Det där med drottningen var nästan sant i alla fall, hon hade ju inte protesterat i alla fall, även om hon inte direkt gett sitt samtycke.

"Och vad tror du händer om vi spärrar in henne i en mörk fängelsehåla och torterar henne?" fortsatte Bea. "Tror du hon kommer vända sig till ljuset då? Om vi så bara lyckas omvända en enda av Furstens olycksaliga själar, har vi inte vunnit en enorm seger då?” Hennes röst var lång, och dämpad, men ovanligt självsäker och klar. "Jag har aldrig bett dig om någonting under hela tiden jag varit här, men nu ber jag dig, av hela mitt hjärta och med mitt liv och min själ som insats, låt mig få sörja för Brandas lydnad och hennes väl och ve. Jag lovar att du inte kommer ångra dig...”

Och med en om möjligt ännu mörkare uppsyn avslutade hon, ”...och om jag ens misstänker att Branda planerar något, så kommer jag sticka ner henne på fläcken.”

Fru Margreta såg förvånat på Bea och teg i ett par ögonblick. Sedan sade hon med lägre röst, "Gå och se till att hon blir inlåst." Bea öppnade munnen, kanske för att protestera, men en sträng blick från friherrinnan tystade henne. "Gör som jag sagt. Och kom tillbaka hit sedan. Vi har mer att prata om, men inget som jag vill att den där ska höra."

Det lät oroväckande. Bea bugade snabbt, drog upp Branda på fötter och tog henne med sig ut. Hennes fånge tittade frågande på henne när de gick över borggården men sa ingenting.

Efter att ha sett till att Branda blivit inlåst och att hon fått mat och vatten (hon sa inget till knekten som hade källarvakten om vem fången var - lika bra det), och med ett löfte om att snart komma och se till henne, skyndade hon sig tillbaka till fru Margretas kammare, under viss bävan om vad som skulle komma.

Fru Margreta såg fortfarande sträng ut, men en antydan till ett bistert leende kunde skymtas i hennes ansikte. "Du kan sitta ner, Bea," sa hon. "Du är tröttare än jag."

Bea gjorde en ofrivillig grimas. "Jag står helst, om det går bra," muttrade hon. Hon sänkte huvudet och väntade.

"Du har en hel del att lära," började matmodern, "och jag förstår fortfarande inte vad du tänkte på som gav henne vapnen tillbaka. Men du gjorde rätt som visade nåd, och ännu mer rätt" - här sprack leendet upp en aning till - "som stod på dig. Det finns ingen ära i att dräpa en besegrad fiende i kallt blod. Och att strida för Ljuset, som en riddare, handlar inte om vem man ska döda utan om vem man ska skona. Det är lätt att glömma det i ett sådant krig som det här."

Bea teg. Det här var inte vad hon hade väntat sig att få höra.

"Men jag tar inte tillbaka vad jag sade förut," återtog fru Margreta, och nu såg hon strängare ut igen. "Du har handlat rätt men du har också varit mer än lovligt godtrogen. Du säger att din fånge är 'som ett vilset barn' och att hon 'ångrar sitt brott'. Hur vet du det? Vet du ens vilka brott hon begått? För allt vad du och jag vet var hon kanske med och brände Månhella, eller bländade och korsfäste bönder i Sunnanslätt, eller drev ut barn och åldringar för att dö i snön i Högmark i vintras.

"Vi är i krig med Fursten och med alla som tagit hans sold och blivit hans redskap. Det kriget utkämpar vi inte för att frälsa våra fienders olycksaliga själar, det gör vi för att hindra dem från att döda oss och göra våra barn till trälar! Så länge man har kniven mot strupen räcker det mer än nog att bekymra sig för sin egen själ."

Bea undrade för sig själv om inte det där var hädiskt tal, men det sade hon inget om. Hon väntade på att föreläsningen skulle fortsätta, men fru Margreta tystnade och tycktes vänta på att hon skulle säga något.

"Fru Margreta..." fick hon fram, "jag har hört och jag tror jag förstår. Och förlåt mig... men du har inte svarat på min bön. Får Branda stanna vid min sida, på det att jag svarar med mitt liv för henne?"

Friherrinnan såg ut som om hon inte riktigt visste om hon skulle bli rasande eller brista i skratt. "Du är inte bara renhjärtad, barmhärtig och godtrogen, du är förbannat envis också," sade hon. "Nå, så här ligger det till. Jag har i vilket fall som helst inte tid att ta itu med den här fången nu. Hon får stanna i säkert förvar så länge - här, till exempel - tills vi har tid med saken. Om du så vill kan du stanna vid hennes sida under tiden. Men jag hade nog trott att det fanns annat du hellre ville göra..."

"Min fru?" sade Bea frågande.

"Jag fick ett brev från greve Angantyr, drottningens marsk, igår," sade fru Margreta. "Det gällde planerna för undsättningen av Geda. Det drar ihop sig nu, och han bekräftade vad jag väntat på: jag skall föra ett av banéren i hären. Vi ska till Gedanien, och det mycket snart. Och jag hade hoppats på att få med mig min väpnare."


Fortsättning: Jungfru Beas val