| Lennart som |
| Fjalar Blotstein på |
| Väktarnatts-sagor |
Vi befinner oss på ett värdshus någonstans i västra Gedanien, en tid efter segern vid Geda högar i september. Den stora segern firas ännu i Gedanien, och ögonvittnen till de stora händelserna är alltid välkomna att berätta sina historier. En av dessa är den gamle dvärgkrigaren Fjalar Blótstein, som stred vid drottning Katarinas sida i slaget vid Geda högar...
|
|
|||
|
”Har ni någonsin sett vad som händer när man slänger bara helt lite vatten i en gryta med upphettad olja eller talg?”, frågade Fjalar den blandade skaran av åhörare. De satt vid några grova bänkar som hastigt dragits fram till och placerats i en ojämn cirkel framför eldstaden. Värdshuset hette ”Lyckosten”, men Fjalar hade inte listat ut om det var en tursam person man avsett eller en amulett av något slag. Det var tidig kväll, men hösten var redan långt gången och mörkret var kompakt utanför värdshuset. Ingen måne eller stjärnas ljus kunde tränga igenom den molntäckta höstnattens djupa och tunga mörker. Ett stilla regn gjorde det rått och fuktigt och många hade sökt sig till värdshuset och det intilliggande härbärget för skydd och värme. Här i Gedaniens västra utkant hade krigets härjningar inte låtit någon undkomma. Flera av de som satt runt eldstaden bar fortfarande bandage och en och annan saknade ett ben eller en arm. Men trots dessa skador hade de tagit sig till denna plats och nu satt eller stod de runt Lyckostens (eller var det Lyckostenens?) varma och sprakande brasa och lyssnade till Fjalar, som satt tillbakalutad i en liten trästol med ryggen mot den värmande elden. Ljuset glittrade i hans gråblå ögon när han lät blicken svepa över de församlade åhörarna.
”Inte det?” fortsatte han. ”Då kan jag säga er att det blir en explosion! Vattnet förångas blixtsnabbt och ångan drar med sig det heta fettet eller oljan i små små droppar. Inte sällan fattar det också eld och brinnande fett eller olja sprids långt från grytan. Ni skulle ju kunna prova ute i köket, men vänta tills jag åkt härifrån, ty jag vill gärna ha ett tak över huvudet i natt. Om ni så bara tar en liten skopa vatten i en gryta, så lär det ändå räcka för att ni skall spränga kök ”
Många av åhörarna skrockade misstroende eller blinkade åt varandra och då Fjalar hörde och såg detta mörknade hans blick något, men han vände sig bara om och sträckte sig in mot elden och drog fram en liten keramikmugg som stått där i utkanten av glödbädden. Han ställde den mitt framför elden och harklade sig ordentligt. Sedan spottade han plötsligt i muggen samtidigt som han kastade sig bakåt. Muggen slets sönder i vassa skärvor som haglade över de främsta åhörarna och brinnande olja fick fäste både här på kläder och golv. Snabbt stampades små eldfästen ut och svordomar hördes från många håll när små brännskador gneds och lukt ifrån bränt ull och hår kändes i luften. Alltmer högljudda protester restes mot Fjalar som åter satt sig på sin trästol och nu tog upp en pipa som han lugnt tände. Han tog några bloss och verkade njuta väl av dessa innan han tog till orda med hög och djup stämma: ”Nå, nu vet ni i varje fall. Om det nu varit mer än en struken sked olja i muggen, så hade det ju kunnat vara farligt!” Arga röster mumlade fortfarande, men dvärgen hade ju visat att det var som han sagt. Efter ett litet tag hade de flesta lugnat sig och väntade på Fjalar att fortsätta sin berättelse. Ett par av åhörarna hade dock gett sig av med några slängda okvädningsord över axeln, bland dem var en kroknäst karl med ett ärr över ena kinden. Fjalar hade sett honom tidigare under kvällen och han skulle ha satsat ett stort stycke guld på att mannen var en utsänd kunskapare från de besegrade Furstedrängarnas flyende trupper. Än var det skäl att akta sig för lönnmord och annat, tills man rensat hela Gedanien från sådant tvivelaktigt folk. Men några bevis fanns ju inte, så Fjalar hade nöjt sig med att få mannen att sätta sig så nära brasan som möjligt.
”Nå, gedanier är svåra att övertyga om nya idéer”, fortsatte Fjalar, ”så mycket har jag förstått. Men arosier är inte så trångsynta....och kanske var det drottning Katarinas ovilja att slänga bort någon möjlighet att besegra den där järndraken? Nå, med hjälp av några av väktarna och en del sunnanslättare så byggdes det snabbt ett antal spjutslungare. På de kraftiga ryttarspjuten fäste vi små kaggar med rent vatten. Rent och rent, förresten... det var ytvatten från pölarna nedanför gravhögarna och inte direkt vad jag skulle valt att dricka. Hoho, om jag nu någonsin skulle valt vatten som dryck ändå....om det finns ett val.” Härvid böjde sig Fjalar fram och lyfte upp en grannt utsirad trästånka med silverinlägg runt kanten och det vackert snidade handtaget som verkade vara i form av en löpande varg.
”Nå, vi arbetade hårt och i god tid innan draken visade upp sitt usla anlete, hade vi åtta stycken slungor stadigt förankrade i stenhögarna på toppen av en av de större högarna. Nu var det bara att vänta in odjurets ankomst. Det tog inte alltför lång tid, skall jag säga. Snarare tyckte nog de flesta att det kunde dröjt bra myckert längre innan vidundret dök upp och styrde mot oss.
Jag stod där på toppen av högen och blickade ut i dimslöjorna. De grå sjoken var tät som rök, men så plötsligt såg vi mörka skuggor började skymta i diset i nordväst, och strax därefter kom till slut de Furstliga i tydligt sikte. De bröt fram ur dimman och tågade fram över ängen i vad som först såg ut som en massiv fyrkant. Larmropen skallade utmed kullen och sunnanslättarna tog skydd bakom vallarna och de som ännu inte spänt sina armborst eller strängat bågen (vilket kunde vara klokt med tanke på vädret, som Hithraen hade sagt i förbigående) gjorde nu så. Vi som stod högt upp bakom spjutkastarna hade god överblick över allihop, men de framryckande Furstedrängarna såg dessbättre inte så mycket av dem.
Framför de täta linjerna kom, som brukligt var, en gles, oregelbunden svärm av krumbenta vättar och orcher med pilbågar och armborst. Sunnanslättarna väntade dock in dem för att inte slösa skäktor. Några kikade försiktigt över kanten och höll en hand beredd för signal till de andra, som noga höll sig utom synhåll. Många av sunnanslättarna såg bleka ut, men det kunde varit det kalla ljuset som filtrerades genom de grå dimslöjorna som gjorde det?
En hoper larmande och skränannde orcher som mässade sina härskrin och slog svärd och spjut mot de svarta sköldarna, som alla pryddes av det vita sexuddiga korset. Fjalar harklade sig och spottade en loska mot dem och sade nägra väl valda ord om deras mödrar och fäder. På båda flankerna marscherade täta kolonner av svartklädda legionärer. Bakom dem följde en andra linje med fyra hoper av legionärer. Ett stycke efter dem följde tre skvadroner med ryttare och allra sist en lång rad lätta hästdragna kärror med spjutslungare monterade på. Jag la ju märke till att de var klent byggda och flera av dem skulle säkert kräva mer offer i de egna leden än bland Ljusets barn.
Medan legionärerna och orcherna marscherade rakt på men några grupper drog sig ut mot sidorna, däribland en större hop med en vit fana dekorerad med en grön orm. Jag såg säväl fotgångare, långbågskyttar, och ett drygt hundrade tunga pansarryttare i den hopen.
Med olåt från horn, trumpeter och mullrande trummor ryckte de Furstliga fram, men nog tyckte jag ändå de dröjde och tvekade. Så plötsligt saktade de ner än mer och de härrustade furstedrängarna började någon konstiger dans. De bakre leden vände på stället och marscherade ut åt sidorna, där de vände igen och slöt upp bredvid de främre leden. Jag undrade om de inte visste var de skulle stå i striden, eller om de bara ville hålla sig utspridda för att inte falla på varandra. Jag kunde bara skaka på huvudet och ägnade mig sedan mer åt att syna spjutslungorna än en gång och de sunnanslättare som bemannade dem.
Nu bildade furstedrängarna två linjer med bara små luckor mellan hoperna. Hela manövern hade nog bara tagit någon minut, men jag hade ju redan tidigare tappat intresse för de där löjligheterna. När jag åter blickade ut över hären såg jag att de börjat närma sig igen. Äntligen något som blir som sig bör, tänkte jag.
”För mycket sång gör dåligt hantverk”, sa Fjalar till åhörarna runt eldstaden. ”Tänk på det om ni skulle stöta på sådana där vätteyngel.” Han fortsatte,”Orcherna och vättarna kastade sig framåt i krumma språng mot våra ställningar. De tjöt, ylade och väsnades mycket men våra armborstskyttar låg i gott skydd och tunnade ut leden en hel del för avskummet. Nog försökte svartbloden skjuta tillbaks, men så mycket blev det inte av det än bortslösade pilar. Strax flödade de som svart vatten åt sidorna in och ut mellan legionärernas sammanhållna trupper.
Men nu var det tunga fotfolket inte långt från dikena och stormade fram, orcherna under skränande och legionärerna under tystnad. En skur av skäktor öste över dem, och många föll men fler fortsatte framåt. Jag spejade frenetiskt ut i dimsjoken och lyssnade med öronen på helspänn. När jag var helt säker på att ingen drake var i antågande, kastade jag mig snabbt nedför kullen och högg in med breda svingar i orch- som legionärsskallar. Snart var ’BlotdraugiR’ täckt av ett tunt lager blod och likaså min kropp, så jag fick slänga med huvudet ibland för att rensa ur skägg och ögon från blod som rann. Än så länge hade jag dock inga stora problem med det rinnande blodet, ty intet var mitt”, skrockade Fjalar och drack ett par djupa klunkar ur sin snidade stånka. Utan vidare krumbukter fortsatte han, ” Några dumdristiga orchkrigare försökte riva ned pålverken som fanns här och var och desperat försöka nå skyttarna bakom, men de mejades snabbt ner. Men mot denna första stormvåg höll sunnanslättarna och vi andra stånd utan för stort besvär.
Men snart, alltför snart, kom ropet. ”Draken kommer!”
Drakens gnisslande, metalliska skrik hördes innan den blev synlig. Bara lätet var ohyggligt nog för att få hästar att stegra sig som galna och många män och kvinnor att huka sig för att hålla för öronen. Men sunnanslättarna höll stånd, trots olåten och det benskärande gnisslet. Jag kastade ett snabbt öga uppåt spjutslungarna, slog huvudet av en legionär som kommit inom räckhåll och kastade mig på mina korta ben snabbast möjligt upp mot slungorna.
Náuglug, överlöparen Kalins skapelse, stod på nytt inför den sunnanslättska härsmakten som han tidigare samma morgon hånat och lekt med som ett rovdjur med sitt byte. Denna gången skulle han dock möta något som han inte väntat sig, tänkte jag medans jag sprang uppför kullen. Sakta och släpande, under skrammel och dån som nästan överröstade stridslarmet, slingrade han fram till höger om de Furstligas huvudstyrka, mellan skogsdungen och en liten sjö vars bortre ände nästan förlorade sig i dimman.
Draken verkade ha fått reda på var Väktarna stod, för den styrde stegen rakt mot oss.”
Jag riktigt gnuggade händerna av förtjusning och finriktade ett par av spjutslungarna mot den plats jag beräknade var där draken skulle hamna om ett ögonblick eller två.
Nu var den nära. Vid de lägre vallarna avlossade armborstskyttar, sunnanslättska bondesoldater allihop, en salva skäktor mot draken men den krälade obekymrat vidare genom pilskuren. Böndernas nerver svek dem och de började skygga undan. Plötsligt var det som att allt mod tagit slut och de fega sunnanslättarna sprang vilt från spjutslungare och slängde sina vapen medans de sprang. Jag försökte först hejda dem, med all min röststyrka vrålade jag åt dem att stanna på sina platser, men det var som om de var totalt döva för allt. Jag vart ju ilsken som en trängd grävling, men fick istället skynda mig att snabbt vrida in några av spjutslungaran mot en annan plats och ställde mig beredd att själv avlossa samtliga slungor så snart jag fick en god chans till träff.
Järndraken stannade upp och stegrade sig. Hans ryttarinna sade något till honom verkade det som och sakta kröp han ihop som inför ett väldigt språng, rätt över pålverk och vagnborg. Jag lutade sig fram över en av spjutslungorna, hade enslinjen precis i buken på draken och siktet...lite för lågt. Jag fick släppa taget med ena handen om yxskaftet och greppa en slägga som stod vid slungan och drev in höjdkilen en bit. Såja, perfekt. Jag fattade ånyo grepp om yxan och väntade på draken att öppna sin stinkande käft. Nu vände han upp sitt fula tryne och liksom stirrade rakt mot mig. Jag lyfte yxan över huvudet och....då.....
Allt blev plötsligt tyst och genom tystnaden skar en ensam ton, som ett avlägset eko av en hornstöt. Det ekade om och om igen, men i stället för att tona ut blev ekot lite starkare för var gång. Den klangen var inte att ta miste på. Det var som ett eko av samma horn som ljudit i gryningen, då dimman skingrades.
Och ut ur de mörka dimslöjorna i väster kom ett band om tretton ryttare, klädda i vitt och på vita hästar, sprängande fram i en tät kil. De stormade rakt fram till den lilla sjön i sydväst och varken stannade upp eller svängde, utan de fortsatte sin ritt rakt över. De galopperande springarna rev upp en stegrande kaskad av vatten bakom sig.
Ryttarna var alla högresta, bleka och ståtliga att se, och en spöklik glans stod omkring dem. Ståtligast av dem alla var dock han som red främst: en hövding och furste i silverglänsande brynja, med den långa kappan fladdrande bakom sig och en tunn krona över den höga pannan. Hans bleka ansikte med de skarpa dragen, de lätt spetsiga öronen och det korta skägget var som hugget i sten där han red fram.
De där kände jag nu igen”, sa Fjalar till de tysta åhörarna.
”Den sedan länge döde alvfursten Silcarindril, den som människorna kallade Kung Vite, hade till slut lystrat till sitt horn Andune och kommit för att uppfylla sin ed till Imrars ättlingar. Vite hade en gång gått i ett bakhåll på sin väg att undsätta Imrar den Gode, och hans ande hade fjättrats vid sitt gravkummel då Gholan och Nestor fruktat att inte ens döden skulle hindra honom från att hörsamma hornets kallelse. Men Nyckelns Väktare hade hävt förbannelsen vid Vites gravkummel, och nu kom han slutligen för att ge den hjälp han lovat.”
”Jag högg av repet och kastade mig mot nästa spjutslungare och högg igen, för att så snabbt jag förmådde nå en tredje. Väl där kastade jag en blick mot draken för att se om det första spjutet tagit väl. Döm om min förvåning, ja jag tappade nog faktiskt hakan helt och hållet, precis som mina spjut föll en god bit bort. Draken var inte länge där, den hade kastat sig mot de ankommande alvdöingarna.”
Fjalar hade mulnat i synen vid minnet och satt stilla och glodde ner i golvet ett tag. ”Nå, ni kan förstå att jag blev riktigt ilsk. Här hade jag nästan precis lyckats göra slut på draken när några fisförnäma alver dyker upp och tar allt det roliga ifrån mig. Allt slit och all väntan förgäves. ”
Hithraen, som hade suttit en bit bak i gruppen av åhörare reste sig nu och gick fram till Fjalar och la en hand på hans axel. ”Du skall inte döma alla alver för att du inte fick pröva din teori, mäster Fjalar”, sa han stillsamt. Fjalar satt tyst ett tag, sedan nickade han lätt men buttert. ”Nej, det är väl sant. Mina ord var kanske alltför hårda. Men jag vet att om endast ett av mina spjut rammat ner i strupen på den där skrothögen, så hade saken varit ur världen. Det hade blivit en så kraftig smäll att draken till slut kunnat göra något gott, att ta med sig huvudstyrkan av allt löst pack som den Mörke dragit dit. Som det nu är får jag dock väl nöja mig med att hacka bort skiten med yxan, lite i taget. Som innan!”
Fjalar sneglade upp mot Hithraen och log snett.