Theo Axner
Henrik Hoffström
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under vintern och början av våren 1143. För tidigare händelser, se:
I december 1142 hade ett synbart lugn sänkt sig över det krigshärjade Thule. De väpnade skaror som ännu fanns under vapen på båda sidor hade gått i vinterkvarter, inga belägringar fortgick och till och med de annars ständiga småräderna i gränsområden hade lugnat ned sig. inga större öppna stridigheter förekom; däremot skedde en del mindre skärmytslingar i Arosias och Gedaniens gränsområden mot de Furstligas territorier, som kan vara värda att nämna.
I Arosia rörde det sig främst om att de Furstliga redan under senhösten började arbeta med att bygga ut en mindre befäst utpost de sedan tidigare hade vid landsvägskorsningen söder om Aagran och Järneskans till en större befästning. Störattacker och räder från mindre arosiska styrkor saktade dock ned arbetet och när vintern kom övergavs det. Under våren har det påbörjats på nytt men de arosiska störningarna har hindrat det från att gå framåt snabbt. Den blivande fästningen är långtifrån färdig.Båda sidor i kriget låg nu lågt. Men redan nu smeds planer för nya företag - kring Väktarnatt samlades t ex flera av ledarna i Alliansen på Örnevalls slott och gjorde upp krigsplaner för året. Vad som beslutades kommer att framgå längre fram.
Kung Sigtrygg av Högmark, Arosias nordliga grannland och allierade, hade dock inte kunnat ta sig ned till mötet på Örnevall. Det har dock en av hans nära betrodda, riddar Astrid Kettilsdotter Järnek, och hon hade med sig en del intressanta nyheter från norra Thule.
Högmark hade under 1142 haft tämligen fullt upp med att reparera sviterna efter den förödande Furstliga invasionen i vintras, där stora delar av östra Högmark skövlades. Kung Sigtrygg sände dock en mindre, frivillig styrka att förstärka norra Arosia under undsättningen av Geda, då Arosia stod nästan barskrapat på trupper. Högmark tycktes nu emellertid börja komma på fötter på nytt och hade hittills fått vara i fred för vidare Furstliga räder.
Däremot verkade det vara oroligheter på gång längre norrut. Dvärgkungariket Steinheim norr om Högmark hade under hösten fått nya problem med sina arvfiender bergstrollen, som tydligen allierat sig med flera nordliga vätte- och orchstammar och börjat plåga dvärgarnas bosättningar ovan jord – fr a mänskliga nybyggare under dvärgarnas överhöghet – med brutala räder. Dvärgarnas kung Grunnir hade bett sina traditionella allierade, i första hand Högmark och det nifelska folklandet Frosta på andra sidan fjällen, om väpnat stöd för en motattack. Kung Sigtrygg, som ansåg sig stå i stor skuld till dvärgarna för deras hjälp mot Fursten, svor att återgälda tjänsten och grep sig genast an med att samla frivilliga för en vinterexpedition till Nordanlanden.
Det arosiska tempelkapitlets val av ny patriark för att efterträda Sebastian Magnus, som avlidit vid hög ålder föregående höst, hade dragit ut på tiden, men i december 1142 utsågs Ericus Helmeri till ny patriark av Arosia. Ericus var tidigare abbot vid ett större kloster och har även dessförinnan tjänstgjort som prior vid klostret i Röda Dalen i Högmark. Hans egen bakgrund är dock inom det arosiska högfrälset; han är yngre bror till greve Peder Hjalmarsson Orm. I likhet med denne är han också energisk och ambitiös. Han har intresserat sig för Nyckelns Väktares arbete och är nära vän till moder Elarka Arnvidae i Sunnanslätt och Kanutus Ordinaris i Högmark (abbot vid Röda Dalen), två klosterledare med samma intresse.
Den blivande patriark Ericus fick inledningsvis titeln Electus, alltså
"vald". Så snart ärkematriark Cornelias egen invigning var klar, tidigt i
januari, begav han sig till Templet i Geda för att där presentera sig och
högtidligen invigas. Detta var något som annars kunde dra ut mer på tiden, men
när nu ett kungaval stundad var det angeläget att den nye monarken skulle
vederbörligen kunna krönas och smörjas av rikets patriark.
Den 20 januari 1143 inleddes slutligen konungavalet i Arosia. I slutändan hade endast två pretendenter ställt upp: prins Vilhelm Ladislaus, kung Karls äldste son, och greve Angantyr Egilsson Jäärnskiöld, rikets marsk och segraren vid Geda. De båda pretendenterna mötte upp med riksrådet, vittnen och skrivare i Stortemplet i huvudstaden, där kröningstronen burits fram till sin plats framför altaret. Vittnena till valet var som traditionellt företrädare för de tre stånden: den nyinvigde patriark Ericus för prästerskapet, greve Peder Orm för frälset och Arosias borgmästare Agnes Klare för allmogen.
Omedelbart efter kröningen sammankallade kungen riksrådet - som ju ändå fanns mangrant på plats - för att lägga fram en rad beslut han önskade genomföra. De mötte inga hinder och besluten kunde kungöras. De flesta av dem gäller den nyss "avsatta" kungaätten Svärds öde.
Den mest dramatiska händelsen i Gedanien under vintern - och inte ens den var övermåttan dramatisk - var att en del av Månhellas garnison gjorde en utbrytning i slutet av februari. Då de marscherade på nätterna och höll sig gömda på dagarna tog det ett par dagar innan styrkan, som räknade några hundra människor och en del boskap, blev upptäckta. Vid det laget hade de redan tillryggalagt en god del av vägen till Strand. Skyndsamt hopsamlade gedanska ryttarstyrkor tog upp jakten, men när man väl hann upp de Furstliga hade de kommit nära Strand och en styrka från staden om några hundra legionärer kommit ut för att undsätta dem. Styrkorna stannade upp på avstånd från varandra, och det såg ut som att det kanske skulle bli strid nästa dag. I skydd av nattmörkret retirerade dock de Furstliga kvickt till Strand.
Under tiden hade mycket hänt längre norrut i Thule. Sedan 1142 hade dvärgarna i Steinheim åter fått problem med sina arvfiender bergstrollen. En allians eller federation mellan trollen och flera vätte- och orchstammar hade bildats och under sommaren gjorde de ett flertal räder mot dvärgarnas ovanjordsbesittningar, som inte minst drabbade de människor som lever där. Dvärgarna och nybyggarna lyckades driva bort de första rädstyrkorna och rädda skörden, men under hösten började angreppen på nytt i större skala och med betydligt större ambitioner.
Den nordligaste av dvärgarnas större utposter, Tirvang, med en mindre bosättning och en relativt nypåbörjad silvergruva i Horndalen, överfölls överraskande med stora styrkor och föll i trollens händer efter hårda men korta strider; garnisonen försvarade sig väl men var hopplöst underlägsen i antal, och vättarna hade lyckats ta sig in i fästet underifrån. Trollen och vättarna tog Horndalen i besittning, massakrerade de dvärgar som inte lyckades fly och upprättade en bas i Tirvang. Nu hade de en stark och välbefäst utpost farligt nära dvärgarnas basområden, från vilken de nu började slå ut fler och djärvare räder. Den som verkade vara alliansens ledare, en trollhövding som kallades Ogrigg, hade också själv slagit sig ned på Tirvang.
Förlusten av Tirvang var ett bittert slag för dvärgarna: många dvärgar hade dött, silvergruvan hade förlorats och trollen befann sig nu i säkert bo inte långt från de nordligaste klanfästena. Blev de ännu starkare skulle de kunna hota själva Steinheim. Å andra sidan hade fienden nu en närbelägen och möjligen sårbar bas. Kung Grunnir och klanäldstarnas råd var eniga: Tirvang måste återtas och trollen rökas ut ur Horndalen. I och med att Ogrigg själv tydligen höll till där nu fanns gott hopp om en mer avgörande seger. Om Ogrigg dräptes var det en god chans att trollens och vättarnas allians skulle falla sönder utan sin starka ledare.
Dvärgarna motstod dock frestelsen att gå till motattack omedelbart. I stället valde de att vänta till vintern och under tiden invagga Ogrigg i säkerhet och låta honom tro att han satt säker och oåtkomlig i Tirvang. Dröjsmålet tillät dem också att samla större stridskrafter, för den här motattacken skulle kräva fler krigare än vad dvärgarna utan vidare kunde skaka fram. Inför vinterfälttåget mobiliserades förvisso en stor mängd dvärgar och även många av de människor som bebodde fjällsluttningarna men som nu fått söka skydd i Östra Djupen. Under hösten lät Grunnir också sända bud till sina goda vänner bland grannfurstarna, kung Sigtrygg av Högmark och drott Eyvindr av Frosta, och bad dem komma till hjälp med så många krigare de kunde få med sig. Båda lovade att hörsamma kallelsen och började genast värva frivilliga. Dvärgarna hade erbjudit såväl anständig sold för krigarna som del i bytet – Ogrigg var känd för sin rikedom, och då trollen tror att ädla metaller är magiska och lyckobringande bär de ofta sina skatter med sig – och båda furstarna fick ihop flera hundra frivilliga.
Redan under november 1142, innan deras allierade hade anlänt, började dvärgarna sin motoffensiv. I en serie mindre strider och skärmytslingar drev de Ogriggs styrkor tillbaka till sin bas i Tirvang och Horndalen, där de under december höll dem mer eller mindre inringade och gjorde vad de kunde för att avskära furageringspatruller och eftersläntrare. Om trollen och deras allierade i vanlig ordning slarvat med sitt underhåll kunde man hoppas på att några veckors ”belägring” skulle försvaga dem ytterligare. Man räknade dock inte med att Tirvang skulle återvinnas utan en hård strid; lyckligtvis hade dvärgarna en viss fördel i sin mycket goda kännedom om trakten.
Kung Sigtryggs styrka, omkring 800 man på skidor, till stor del beväpnade med armborst, och en liten skara ryttare, anlände till Steinheim under december och togs väl emot av kung Grunnir. De hade kunnat följa den vanliga handelsleden ovan jord; folket från Frosta (omkring 500 man), vars brantare fjällsluttning var mer översnöad, hade fått lotsas genom dvärgarnas tunnlar under bergen i stället.
Dvärgarna hade upprättat flera läger och utposter omkring Horndalen och högmarkarnas första viktiga uppdrag blev att besätta Yrdirsvakt, en övergiven utpost norröver, och försvara den mot eventuella förstärkningar norrifrån. De lyckades med det och slog tillbaka en talrik hop orcher och vättar, åtföljda av en handfull troll, i vad som i efterhand kommit att kallas just Träffningen vid Yrdirsvakt strax före Väktarnatten.
Allt gick dock inte lika bra för dvärgarna och deras allierade. Strax efter Väktarnatt kom flera provianttransporter från norr för att undsätta Ogriggs omringade styrka i Tirvang, och en styrka av dvärgar och Steinheimsbönder överföll en av karavanerna, som såg ut att vara dåligt skyddad, i Grims Klyfta. Det visade sig dock att det var dvärgarna som gått i ett bakhåll. Vagnarna och slädarna var fyllda med orcher och en styrka av vättar och vargar anföll från flankerna. Dvärgarna och bönderna led ett svårt – om än fortfarande rätt småskaligt – nederlag.
Styrkt av den här framgången, men också med tilltagande desperation då hans styrkor mycket riktigt började få slut på mat, försökte Ogrigg nu häva belägringen genom att slå ut ett flertal nattliga överraskningsanfall mot lägren öster om Horndalen. Den största attacken kom mot det befästa lägret vid byn Kummelnäs, som försvarades av dvärgar och nifelmän från Frosta.
En stark och desperat styrka av troll, orcher, vättar och ulvar stormade lägret. Striden blev hård och avgjordes först när en del av högmarkarna, inklusive kung Sigtrygg själv i spetsen för sina få ryttare, överraskande kom till undsättning och föll fienden i ryggen.
Ogriggs motattack hade på det hela taget misslyckats; bara ett av dvärgarnas läger blev totalförstört. Hans spanings- och furageringspatruller hade också allt större besvär med de snabbrörliga skidburna högmarkarna och nifelmännen.
I mitten av januari bedömde kung Grunnir att tiden var mogen för att storma Tirvang och koncentrerade sina styrkor för den slutliga ansträngningen. Medan huvudstyrkan under Grunnir själv avancerade mot själva Tirvang avdelades mindre styrkor för att ta yttre försvarsverk och säkra flankerna.
Under tiden hade högmarkarna under kung Sigtrygg tagit de yttre försvarsverken söder om Tirvang och var på väg in genom en serie tunnlar. Där hade de emellertid fångats i ett bakhåll av en stor hop vättar, och de var hårt trängda när budet om Ogriggs död plötsligt spred sig och vättarna tog till flykten. Kung Sigtrygg själv hade dock sårats dödligt under striden, och han dog två dagar senare.
* * *
Vinterfälttåget hade nått ett märkligt slut. Dvärgarna och deras allierade hade vunnit en övertygande seger, och resterna av Ogriggs hord var stadda på vild flykt tillbaka upp i Nordanlanden. Men båda de kungar som lett dem hade stupat, och även i övrigt hade segern varit dyrköpt. Högmarkarna, som förutom sin konung lidit måttliga förluster, begärde nu att få återvända hem och bära sin kung med sig. Dvärgarna tackade av dem och gav dem väl tilltagna andelar i krigsbytet. Sorgset tågade de den långa vägen söderut till Högmark.
I Högmark drogs ett riksting samman redan i mars med företrädare för alla ständerna för att välja en ny monark. Kung Sigtrygg var ogift och barnlös, men han hade innan han gav sig av norrut upprättat ett testamente där han föreslog riddar Astrid Kettilsdotter Järnek till sin efterträdare. Hon valdes också med stor majoritet av rikstinget till drottning och kröntes kort därpå.
Inte långt efter kröningen begav sig den nyblivna drottning Astrid på resa till Arosia för att samråda med sin likaledes nyblivne kollega kung Angantyr. Flera av de högsta även från Gedanien och Sunnanslätt kom att möta upp.
Från dvärgriket blev det återigen tyst efter det oväntade slutet på vinterfälttåget, men en del underrättelser sipprade ned via hemvändande högmarkare och tolkades med hjälp av kunniga dvärgar i de Norra Kungarikena. Kungaval i dvärgriket är en omständlig process som i värsta fall, när det - som tydligen är fallet nu - inte finns någon självklar kandidat, kan dra ut på tiden i åratal. Under mellantiden styrs riket, som egentligen närmast är en federation av rätt självständiga klaner, av klanhövdingarnas råd. Vad det kommer att innebära är svårt att veta, men flera av de sakkunniga är oroliga - kung Grunnir hade varit en karismatisk ledare som förmått förena många stridiga viljor, och Steinheims engagemang för Alliansen sägs till stor del ha berott på hans personliga initiativ. Flera av klanhövdingarna lutar säkert hellre åt den isolationistiska linje som dvärgarna traditionellt hållit.
I Gotmar hölls framåt slutet av april ett härting - en regelbundet återkommande sammankomst där rikets stormän väljer jarl och beslutar om krigsföretag. Än så länge har bara rykten om vad som beslutades på härtinget nått upp till de norra Kungarikena, men det har redan stått klart att Gotmars riksföreståndare Markulf Ragvaldsson och hans jarl Sigmund Stenbjörnsson - som valdes om vid härtinget - trots Gotmars medverkan vid undsättningen av Geda velat backa från sitt engagemang för Alliansen.
Bland de mer anmärkningsvärda rykten från härtinget som spritt sig norrut är att en frilloson till gamle kung Toralf blivit erkänd via ett hittills hemlighållet testamente och nu upphöjts till Drakeättens överhuvud. Denne, Erik av Tuvalla - som tre år tidigare varit med och företrätt Gotmar vid Hällbro möte - ska ha satts upp som motkandidat till Markulf inför det kungaval som ska hållas i Gotmar nästa år. I övrigt verkar härtinget, som dylika tillställningar i Gotmar plägar, ha blivit en stökig historia och lett till åtminstone ett envig med dödlig utgång.
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo.