Försommaren 1141. Medan konungariket Gotmar pressas utifrån mellan Furstendömet och alliansen hotar inre osämja och missnöje att störta landet i kaos. Drottning Ulvhild av Drakeätten ser sitt grepp om kronan och riket allt mer skakat. Hennes ätts gamla rivaler, Lejonätten, är dock besegrade och kuvade för gott - så har det i alla fall verkat hittills…
|
|
| Theo på Värdshuset Sjöormen |
Tidigt en försommarkväll red en ensam man genom Hornveden. Vägen som slingrade sig fram genom skogen var i bedrövligt skick, inte mer än en ojämn stig, men som tur var hade det inte regnat de senaste dagarna och det gick ändå ganska lätt att ta sig fram. Det vackra vädret till trots var ryttaren insvept i en vid, mörk mantel med uppfälld huva. Dräkten var enkel och man kunde ha tagit honom för en vägfarande anselmitbroder, om det inte varit för hans praktfulla springare – en stolt eberisk stridshäst – och de blänkande sporrarna som skymtade nedanför mantelfållen.
Så småningom öppnade sig skogen och blev till en böljande dalgång. När ryttaren kom ut ur skogsbrynet hejdades han för en liten stund av en skock får som blockerade stigen. Han höll in hästen och väntade.
En ung herdinna, klädd i grå vadmalstunika och en huva med så lång krage att den blev som en kort mantel, kom skyndande och började mota bort fåren från vägen så att ryttaren skulle kunna passera. Ryttaren betraktade henne lugnt och när vägen var fri red han fram till henne. Hon stod stilla med blicken sänkt till marken; hon hade sett stridshästen och sporrarna och förstod att det var en herreman hon mött.
”Sköna dam,” sade ryttaren artigt men med ett stänk av ironi i rösten, ”är det era egna får ni vallar?”
Herdinnan tycktes nästan förskräckt över frågan, eller kanske över det sätt som ryttaren tilltalat henne, som om hon själv vore av herresläkt. Drev han med henne? ”Nej,” mumlade hon och upprepade sedan, lite högre, ”Nej, herre. Det är min husbondes får.”
”På så vis,” nickade ryttaren. Det lät som om han log, men det syntes inte under huvan. ”Då har jag kanske kommit rätt i alla fall. Säg mig, min sköna: jag söker en herre av kungligt blod, ett stolt lejon, och hans namn är Ranulf Gamle. Lever han än, och är han möjligen din husbonde?”
Herdinnan nickade långsamt. ”Herr Ranulf är min husbonde,” bekräftade hon, ”och han är gammal. Men han är inte någon kung…"
”Nej,” svarade ryttaren småskrattande, ”det är alldeles riktigt. Gott, då skall jag besöka honom. Det har gått alltför lång tid sedan vi möttes. Stor tack!” Han började rida vidare.
”Tag till vänster vid vägkorset efter forsen, så kommer ni till herr Ranulf!” ropade herdinnan efter honom.
”Tack,” svarade han utan att vända sig om. ”Jag hittar.”
* * *
Lejonättens stolta sätesgård var ett rätt ålderdomligt bygge även för att ligga i Gotmar, men så var den också mycket gammal. Huvudbyggnaden var ett stort, timrat långhus och gården omgavs av en hög stockpalissad och en vallgrav. Från grindarna fladdrade det vita och svarta baneret med det stegrande lejonet som spärrade ut sina klor. Om man kom tillräckligt nära kunde man emellertid se att vattnet stod så lågt i vallgraven att den mest var som ett mycket lerigt dike, och lejonbanéret var trådslitet och fläckigt.
I det praktfullt snidade högsätet i stora salen, insvept i fällar och filtar, satt en gammal man hopsjunken över det tunga ekbordet. Hans hår och skägg var långt, tovigt och nästan vitt med bara några mörkgrå fläckar; ansiktet var ärrat och väderbitet och ögonen mörka och blodsprängda. Han var reslig och hade varit mycket stark, men nu var han en hopskrumpnad skugga av sitt forna jag. Händerna darrade när han sträckte sig efter sin bägare, och armringen av guld rasslade kring den förtvinade underarmen. Detta var Ranulf Gamle, den utdöende Lejonättens huvudman och den siste i riket av sin ätt.
Gubben hostade irriterat av röken, som trängde in från de öppna spisarna i varsin ände av salen och sotade takbjälkarna. Trots eldarna och de facklor och ljus som brann var det skumt i salen; de många vit-svarta baneren, fanorna och droppsköldarna som hängde på väggarna såg alla jämngrå ut, lika grå som svärden och redskapen de trängdes om utrymmet med. Några tjänare stod som skuggor i halvdunklet, tyst väntande på befallningar. Några sådana kom dock inte. När den gamles hostattack gått över återgick han till att mumla och muttra för sig själv, lågt och nästan rytmiskt.
Plötsligt genljöd en hornstöt genom tystnaden. Ranulf ryckte till och höjde huvudet en aning.
”Vad i Mörkrets namn…” muttrade han med sprucken röst. ”Besökare?” Han mumlade åter något ohörbart för sig själv med blicken fäst i fjärran, men så tystnade han och gjorde en vag handrörelse mot dörren. Ett par tjänare kilade genast ut och kom snart in igen.
”Herr Ranulf,” sade tjänaren, ”en främling söker få träffa Er. Han ville inte ge mig sitt namn, men han säger att han är en vän och en frände, och han vill skänka Er det ni helst önskar.”
”Vafalls?” kraxade Ranulf. ”Bah! Pladder. Jag har varken vänner eller fränder. Och allt jag haft och önskat har gått förlorat, och det kan ingen namnlös främling ge mig åter.” Han teg en liten stund, men så såg han upp. ”Men för in skälmen. Jag ska lära honom att Ranulf Gamle fortfarande inte låter sig drivas gäck med."
* * *
Främlingen visades in i salen, ännu insvept i sin vida kåpa. Han hade tagit av sina sporrar och trädde fram över golvet med mjuka steg. Ranulf såg upp och synade honom bistert.
”Nå, gunstig junker,” morrade den gamle, ”du vill visst ha mig till att gissa gåtor. En vän och en frände, minsann. Är du månne en tiggande anselmit, som vill ha mig att tro att alla människor är bröder och systrar?”
”Ack, nej,” svarade främlingen med en lätt bugning. ”Ett kloster har jag förvisso låtit grundlägga, men att själv ta löften och kåpa har inte legat för mig. Men herre, jag är inte här för att skämta eller leka gåtlekar med Er.”
”Din röst är bekant,” muttrade Ranulf. ”Men vem…”
Främlingen klev fram till långbordet, lutade sig fram och drog tillbaka huvan en aning så att ljuset från bordslyktan föll på hans anletsdrag. Ranulf Gamle ryckte till och drog häftigt efter andan.
En stund teg han och blängde på sin gäst under rynkade ögonbryn. Så röt han: ”Lämna oss! Ut, allihop!” Tjänarna gled tyst ut och lämnade sin husbonde ensam med främlingen.
* * *
”Markulf Ragvaldsson,” kraxade gubben när de blivit ensamma. ”Du är då inte lite fräck som vågar visa dig här igen. Sist vi sågs förrådde du mig och min ätt och slungade riket i drakgaltens händer med ditt fumlade dubbelspel. Min förbannelse var allt du vann på det sveket, och det var allt jag hade kvar att skänka. Kan du ge mig ett gott skäl till varför jag inte ska låta sprätta upp din falska buk och gälla dig som en annan valack?”
Markulf smålog och strök sig lätt över bockskägget. Han hade fällt ned huvan och satt bekvämt tillbakalutad i en av bänkarna. Hans ansikte hade fått några nya fåror under åren i landsflykt, men det fanns inga strimmor av grått i det mörka håret.
”Käre frände,” sade han, ”jag må ha svikit dig en gång förr, men jag ämnar inte slösa bort din tid. Jag har kommit åter för att jag har viktiga ting att säga. Jag ber dig vördsamt, Ranulf Gamle: lyssna till vad jag har att säga.”
”Tala,” sade Ranulf. ”Men det här får allt se till att vara värt att lyssna till.”
”Ödet har inte varit gott mot vår ätt,” sade Markulf. ”Kronan förlorade vi till Drakeätten. Gamle Toralf och efter honom hans dotter, ulvahyndan, har suttit på ohotad tron i många år…”
”Mörkret ta dem!” spottade Ranulf. ”Åt helvete med dem allihop…”
”Just så, ja,” nickade Markulf. ”Nu till saken. Jag tror mig ha utmärkta möjligheter att ombesörja just den saken och återbörda tronen till den som den rättmätigen tillkommer. Lejonätten.”
”Och hur, o stormodige edsbrytare, skulle det gå till?”
”Med förlov sagt, o högt ärevördige frände – se dig om!” utropade Markulf och reste sig upp. ”Nya vindar blåser, och ulvahyndan på tronen får allt svårare att hålla sig upprätt. Kriget i norr sliter i henne från båda håll. För varje eftergift åt endera sidan tilltar missnöjet. Det mullrar i stormännens led, också dem som stått vid Drakarnas sida i många år. Alltför länge har Gotmar fått träda i skuggan för de fördömda sunnanslättarna. Och nu när de och deras vänner är störtade i krig och olycka tar inte vår smorda drottning tillfället i akt utan fortsätter låta sig knuffas fram och åter som en nickedocka mellan de stridande.
”Allt som behövs nu,” fortsatte han med lägre röst, ”är att någon med sinne för vad ögonblicket kan skänka träder fram. Och om åren i Eormenland lärt mig något så är det att utnyttja ögonblicket. Kungar och drottningar har blåsts av tronen i långt mildare stormar än den som nu är i färd med att blåsa upp. Det krävs bara en stark ersättare att träda i den fallnes ställe. Ett Lejon. Men inget sådant har funnits tillstädes – hittills…”
”Det räcker så,” sade Ranulf med smalnade ögon. ”Men nu är du här och ska samla ätt och rike omkring dig igen. Med den lilla haken att du inte är något Lejon längre. Du är förskjuten ur ätten, ärelös och förbannad för dina svek. Och nu vill du att jag ska glömma allt som varit och uppta dig i ätten på nytt?”
”Ranulf,” återtog den landsflyktige med stillsamt, resonligt tonfall, ”jag ber inte om någon tjänst utan gentjänst. Jag behöver din välsignelse för att kunna träda i spetsen för ätten och få de andra släkterna med mig i mitt anspråk på kronan. Du och endast du har makten att förvandla mig från en ärelös landsflykting till en Lejonättens förkämpe och ledare. Men blir jag Lejonättens ledare, då har jag makten att befria dig från att leva ut dina sista dagar i bitterhet och förtvivlan. Jag kan ge dig den hämnd på drakens avkomma som du har önskat och jag kan ge dig ett Gotmar med ett Lejon på tronen. Vad säger du?”
Ranulf Gamle satt på nytt stilla en lång stund och teg, men en ny lyster hade vaknat i hans skumma ögon. Till slut grep han plötsligt efter sin bägare, tömde den i ett drag och slog den i bordet.
”Fanen må ta dig, Markulf,” sade han, ”men du har rätt. Kan du ge mig detta, då må det vara värt att jag glömmer och förlåter dina gamla oförrätter. Men jag hoppas vid den Förste att du lärt dig ett och annat sedan sist. Låt mig veta dina planer, så skall jag ge dig mitt svar.”
* * *
De två talade natten igenom, men ännu är det inte dags att avslöja allt som sades. Vi får nöja oss med att veta att Markulfs plan tydligen var god nog att övertyga Ranulf Gamle.
”Då är det avtalat,” sade gubben. ”Jag ska ge dig min välsignelse på nytt, och du ska föra vår ätt till seger.”
”Stor tack, min fader,” sade Markulf och såg uppriktigt lättad ut. ”Låt oss nu göra vår försoning bekant till bästa möjliga effekt. Jag kom ensam till din gård idag, men jag har inte rest ensam till Gotmar. Etthundra krigare har följt mig från mitt fäste i Eormenland, och de sitter nu otåliga i Grimstad. Låt samla de av våra fränder som finns kvar, och de som förr varit ättens vänner, till ett gästabud. Många kommer att komma blott för att visa sitt trots mot drottningen. Till det gästabudet ska jag komma med mitt följe, och där skall du tillkännage att vi försonats och att jag åter tagits upp i ätten. Så må hela riket veta att Lejonet återfått sina klor.”
”Du har tänkt ut det här riktigt ordentligt,” muttrade Ranulf. ”Men jag klagar inte. Blir dina fagra ord sanning är det värt allt rävspel i världen. Men sviker du mig en gång till, då skall min förbannelse följa dig till tidens ände.”
* * *
Redan samma morgon, i det bleka gryningsljuset, begav sig Markulf av från Ranulfs gård samma väg han kommit. En kylig bris blåste upp och hans pilgrimskåpa fladdrade i vinden.
”Nog blåser det nya vindar,” sade han till sig själv. ”Och en ny dag gryr för Lejonätten och för Gotmar. Men än är mycket kvar att bestyra. Allt stöd som står att finnas måste uppbådas, inom riket som utom…”
För ett ögonblick tvekade han. Hade han kanske, trots allt, tagit sig vatten över huvudet på nytt? Men han slog snabbt bort tvivlen. Han visste vad han gjorde. Detta var ett gyllene tillfälle om han någonsin sett ett. Och Markulf Ragvaldsson Lejon var, som sagt, bra på att gripa tillfällen.