Kött!

Frida Gamero

Februari 1142. De Furstliga har ryckt in i Högmark med en jättelik här och landet står i lågor. Och i täten för invasionen finner vi orchauxilian...

Frida som Kashnogash på En studie i svart

En oväntat mild vind förde med sig doften av rök från lägereldarna. Fiendens läger kunde inte vara långt borta. Skogen var mörk nu när solens ljus helt upphört att speglas i den vita snön, men Kashnogash hade inga svårigheter med att ta sig fram tack vare det orchiska nattseendet. Den lilla gruppen stod nu stilla och väntade, några hade slagit sig ned på marken för att se över sin utrustning en sista gång men de allra flesta vankade oroligt runt i gläntan, ivriga att ge sig av. Alla kunde märka att stämningen var spänd, men många skulle nog begå misstaget och tro att orcherna var oroliga inför striden; Kashnogash visste bättre. Alla hade varit lättretliga och irriterade de senaste dagarna. Ovanligt många slagsmål hade ägt rum, och det gick till och med rykten om att några mänskliga befäl blivit lynchade av en hoper rasande orcher. Och detta berodde på en enda sak: kött. Orcherna var vana vid att få äta kött, och inte bara några skivor korv utan rikligt med kött åtminstone några kvällar i veckan, men i Furstens läger serverades bara den avskyvärda gröt de alla kommit att hata. Gröt och bönsoppa. Kashnogash ryste vid blotta tanken. Men förhoppningsvis var mardrömmen av evigt vandrande utan strider och kött över nu. Målet var visserligen bara en svagt bevakad vattensamling som man beslutat att ta över på vägen till Ranheda, men alla hade blivit lovade att i böndernas grytor fanns ett överflöd av kött samt i deras läger gott om utrustning och annat att plundra.

Kashnogash suckade djupt och rättade till det högra armskyddet, då hörde hon ett ljud inifrån skogen helt nära. Det var inte så mycket ett ljud som en förändring av tystnaden, något som hindrade vindens framfart, men det fick alla i gruppen att rycka till och greppa efter vapnen. Ur skuggorna gled två hopkurade gestalter fram, bägge med uppdragna huvor som skymde ansiktena, men ett svagt glimmande av rött därinnanför bevisade att de bägge var orcher. Deras kläder var slitna och gick i mörkt brunt, grått och svart – det skapade ett mycket bra kamouflage i den mörknande skogen, åtminstone nu på natten. Deras rörelser var snabba och oroliga till skillnad från andra orcher och de var endast beväpnade med långa, smala sotade knivar. Spejare alltså, resonerade Kashnogash. Hon kände igen dem sedan tidigare men kunde inte erinra sig deras namn eller ursprung, bara att de var kända för att var ”annorlunda” och mycket farliga. Här var deras ankomst dock uppskattad, den betydde att väntan var över.

”Nash voshatraum maturs. Ash-mâgh kalûgsor vrapog, hûs ûr nam kalûgsor narkash ishi sholûrs,” sa en väsande röst inifrån en av huvorna.

Kashnogash var fortfarande dålig på Järnnävestammens dialekt - själv kom hon långt söder ifrån - men meddelandet tydde hon som att de yttre vaktposterna blivit undanröjda och att det var ungefär 600 steg till lägrets utkant, varav 200 var i öppen terräng där man var synlig för fienden.

Spejarna försvann ljudlöst iväg till nästa grupp som väntade en bit bort och Kashnogash gav ett kort kommando att alla skulle göra sig redo att börja marschera. Kort därefter satte sig gruppen i rörelse genom skogen igen. På bägge sidor kunde man vagt ana de andra gruppernas rörelser ute bland träden. Kashnogash tyckte sig vid ett tillfälle se kapten Hânak skymta förbi på höger sida. Det fick henne att mana på sin grupp till ett högre tempo; i Hânaks närhet ville man inte bli känd som lat.

Snart skymtade ljus från eldar mellan träden och alla grupperna klev nästan samtidigt ut på det hygge som omgärdade lägret. Trots att man knappast smög tog det ytterligare en stund innan vakternas förskräckta varningsrop ljöd. Orchernas mörka skepnader var svåra att urskilja i mörkret och det faktum att de inte sprang utan bara gick i rask takt gjorde vakternas jobb ännu svårare. Men i och med att deras närvaro gjorts öppen började den svarta vågen av orcher att röra sig snabbare och ett vrål steg ur deras strupar. Ett vrål av hat, frustration och ren blodtörst. Pilar från bägge sidor ven genom luften och träffade sina mål. Orcher både till höger och vänster om Kashnogash föll men själv hade hon turen att undkomma. Framför henne fanns en vägg av människor – de flesta illa rustade - som stod mellan henne och maten. En vägg av kroppar, svärd, spjut och sköldar. Hon såg att vissa ansikten var sammanbitna, andra hatiska och vissa livrädda men hon slog urskiljningslöst bland dem, det var fienden eller hon som skulle falla, så hade det alltid varit. Hon höjde sin hjälmkrossare och lät den falla mot sitt byte, höjde den på nytt och lät den falla. Med bucklaren hon hade fastsurrad på sin andra hand avvärjde hon svärd och knivar som kom henne nära. Allt detta skedde som om någon annan styrde hennes kropp. Själv lydde hon bara och njöt av stridens raseri och hetta. Varmt blod stänkte upp i hennes ansikte och gav henne en känsla av extas. Makten av att ta liv brände genom hennes ådror. Nya människor dök upp framför henne och försvann i ett avlägset skrik av smärta. Hur många hon fällde höll hon inte koll på, hon bara klev vidare, över lik och skadade, för att komma till nästa offer.

Men efter ett tag tunnades fiendens linjer ut och hon kunde inte längre finna någon fiende att fälla. Stapplandes såg hon sig förvirrat omkring och återfick sakta kontrollen över sig själv. Hon kände en skarp smärta i sitt vänstra ben och såg då att det satt en lång kniv in till skaftet i hennes lår. Med ett grymtande satte hon sig ner på marken och funderade över vad hon skulle göra åt det. Tankarna virvlade runt, runt och utmattningen gjorde sig påmind. Med stor svårighet gjorde hon sig fri från hjälmkrossare och bucklare, allt var igenklibbat av blod och inälvor. Striden pågick fortfarande på sina håll men det var nu uppenbart att människorna förlorat, orchernas överraskningsanfall hade lyckats denna gång och även om många orcher fått sätta livet till hade segern varit förvånande lätt.

Kashnogash tog tag i kniven och försökte dra ut den men lyckades inte. Efter ännu ett misslyckat försök dök ett bekant ansikte upp bredvid henne; Zotlack, den tjuvaktigaste av alla men en god vapendragare. Utan ett ord drog han ut kniven med ett ryck, och innan Kashnogash hunnit hämta sig från att nästan svimma i smärtan hade han bundit en trasa runt såret. Han hjälpte henne upp, och sida vid sida tog de sig fram mellan liken av människor och orcher. Trots Kashnogasha skada, som hon ignorerade i sitt efterstridsrus, var de snart framme vid lägereldarna som fortfarande brann stadigt. Kashnogash knuffade undan några mindre orcher som samlats runt den stora grytan. Äntligen var väntan över, hennes mage skulle få fyllas av kraftigt, näringsgivande kött. Målet hon stridit och blivit skadad för fanns framför hennes fötter. Fursten var visserligen ute efter vattnet, men orcherna stred för sina tomma magar.

Hennes förtvivlan var obeskrivlig när hon insåg att det i högmarkarnas läger serverades samma äckliga, menlösa gröt som Furstens gav sina soldater...