Vintern 1143 - hösten 1144 |
Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under slutet av 1143 och hela1144. För tidigare händelser, se:
Vintern i de Norra Kungarikena blev lugn och dessutom mild. Däremot kom det in en del nyheter om saker som hände på annat håll.
Vid nyåret 1144 höll Nyckelns Väktare ett stort rådsmöte i Örnevalls kloster, där man sammanställde vad som funnits ut under det senaste året och gjorde upp planerna för den fortsatta magiska kampen mot Fursten och sökandet efter sätt att bättre förstå Nyckelns krafter. Det hade kommit till en del nya insikter och upptäckter under det gångna året - en del helt nyligen och nära inpå. Bara en dryg vecka tidigare, vid Väktarnatten, hade man med hjälp av några dvärgar lyckats tyda en runsten nära värdshuset Lyktgubben. Dvärgrunorna avslöjade att stenen var rest efter en av Imrar den Godes kamrater och skänkte ledtrådar till dennes öden i Talvala, "östan om Tuoli". En österländsk besökare hade också bidragit med berättelser om avsides trakter i öster som tycktes stämma med runstenens knappa antydningar. Det beslöts, bland flera andra planer som inte nått allmän kännedom, att skicka en expedition till dessa trakter och se vad som gick att finna ut där. Så skedde också - men expeditionen har ännu inte hörts av.
|
Föregående höst hade Thule nåtts av nyheter om oroligheter i Österlandet: läget mellan konungariket Volska och Ordo Alemandi, mer kända i Thule som Slagbjörnsorden, hade åter blivit spänt, och samtidigt hade prins Gleb av Slokov, ett av de svijaslavska smårikena, börjat uppträda mer aggressivt. Med en stark här, förstärkt med vilda unganniska ryttare och ungoliska hjälptrupper från khanatet Haigar-Shan, hade han slagit ut flera räder både mot Slagbjörnsriddarnas östra gränsmarker och mot Volska-Gorodeks sydöstliga besittningar.
Spridda rykten om krig i Österlandet nådde Thule under senhösten och vintern, mest oroande att Fursten tycktes stå i begrepp att intervenera i någon av konflikterna. Frampå senvintern och vårkanten kom så småningom något klarare versioner av nyheterna. Det man först fruktade, att de Furstliga och Slagbjörnsriddarna skulle förenas i ett gemensamt anfall mot Ahriksriddarnas gränsande marker, hade inte blivit verklighet, men det hela var nog så oroande.
Vad som i stället skett var att Ordo Alemandi rustat en stark här, under befäl av landmästaren i Ordensland Ost Hedricht Brügler Feuerschild och undermästarna Dietlieb von Bock och Vendela von Siedhens , för att dra på straffexpedition mot Slokov. Fursten hade låtit sända en stark kontingent under sin general Felicia som förstärkning, och de två härarna drog i fält tillsammans för första gången - bara det en nyhet som oroade många i Thule. Det som sagts var tydligen att Fursten, som ett led i sin botgöring för plundringen av templet i Geda och dråpet på ärkepatriark Olaus, lovat att hjälpa Slagbjörnsriddarna i deras Ljushärnader mot hedningar och kättare - varunder man med lite god vilja kunde sortera in den schismatiske prins Gleb, som ju i likhet med de flesta svijaslavska furstar tillhör den östliga kyrkan.
Straffexpeditionen blev en framgång: man intog och brände Drovka, en mindre stad under Slokov, och lockade prinsen till en batalj på fördelaktiga villkor där de Furstliga och Slagbjörnsriddarna kunde inta en stark position i terräng där fiendens styrka, som till stor del bestod av lätta ryttare, inte kom till sin rätt. Slaget vid Drovka blev tydligen en klar seger; prins Glebs här skingrades och åtskilliga fångar togs. Prinsen lär ha slutit en snabb fred med Orden.
Många i Thule frågade sig oroligt vad detta innebär för framtiden. Ser vi början till en verklig allians mellan de två starkaste krigsmakterna vid Innanhavet? Episoden tycks också ha stärkt Feuerschilds ställning i Orden, något som oroar Ahriksriddarna - landmästaren är känd som en oförsonlig ovän till dem.
 |
 |
 |
 |
||||||||
|
|
|
|
||||||||
 |
 |
 |
 |
I februari avslutades för den här gången kampen om kronan i Gotmar, söder om Sunnanslätt, i och med att den kontroversielle Markulf Ragvaldsson som i praktiken varit rikets härskare i några år valdes till kung. Markulf, som tillhör en av de två ätter som i lång tid stridit om kronan, hade fått starkare stöd inte minst efter sitt framgångsrika ingripande mot Torbjörn Eskilssons uppror, men han framhöll också sina avsikter att vidmakthålla alliansen mellan de forna fienderna Lejonen (hans egen ätt) och Drakarna. En annan viktig faktor för Markulfs seger i kungavalet var att jarl Sigmund Stenbjörnsson av den mäktiga Bjärsjöätten, som agerat vågmästare, gav honom hela sitt stöd - jarlen sägs hysa bittert agg till Drakarna sedan Torbjörns privatkrig året före.
Likväl tycks det nära samarbetet mellan rikets tre mäktigaste ätter - eller åtminstone Lejonättens med såväl Drake- som Bjärsjöätterna på varistt håll - ha oroat många av företrädare för de stormanssläkter som kommer närmast under dessa i betydelse. Dessa svarade med att sluta sig samman i ett inofficiellt råd. De har lämnat kung Markulf sitt stöd men inte utan förbehåll, och de vakar noga över sina positioner.
Genom Markulfs äktenskap med drottning Yrja av Gautrike befinner sig de två rikena nu även mer formellt i en personalunion.
I liten skala redan under vintern, och i tilltagande under våren och sommaren, återupptog de Furstliga de räder mot Högmark som påbörjats förra året. Någon massiv samlad offensiv som vintern 1141-42 försökte de sig inte på, däremot många snabba mindre härjningståg mot främst de östra, öppnare delarna av landet i dalarna längs Högälven. Fursten tycktes ha lärt sig sin läxa från vinterfälttåget: han kunde kanske inte erövra eller ockupera Högmark, men landet är fattigt på befästningar och han kunde tillfoga det stor ekonomisk skada genom upprepad skövling - kanske illa nog för att förmå riket att backa från kriget med honom, eller åtminstone förlama dess krigsinsats. Rädstyrkorna utgjordes till stor del av orcher, vättar och vildmän, men även trupper av legionärer.
Arosierna, som under tiden på nytt upptagit den något tröstlösa belägringen av Järneskans, lovade att ge sitt norra broderrike den hjälp de kunde. Under våren och sommaren började man skicka en del foror med såväl utrustning som mat till stöd.
 |
 |
| Natteld | Grip |
Under tiden fortsatte gedanierna att bit för bit återerövra sitt ockuperade land. Trots mindre Furstliga räder och motattacker föll Uriksborg och Gripeborg under sommaren och de rättmätiga borgherrarna, friherrarna Alrik Ulriksson Natteld och Valdemar Eiriksson Grip, återinsattes efter fem år på sina borgar. Det mäktiga Järneskans fortsatte däremot att gäcka arosierna under kung Angantyr.
 |
||
|
Med början vid härtinget år 1143 hade det smidits planer i Gotmar och Gautrike på en räd mot det Furstliga Talvala, och planerna hade vuxit sig ytterst populära trots att både kungen och jarlen förhållit sig avvaktande. Jarl Sigmund hade genomgående uttalat sig mycket kritisk till förslaget och när det stod klart att stödet för det var så starkt att det skulle bli av oavsett vad han tyckte tog han sin hand från det hela och lämnade över befälet för fälttåget till vem som ville. Kung Markulf erbjöd Erik av Tuvalla, som varit hans rival om kronan, befälet men denne - som inte heller var så begeistrad över projektet - avböjde och det samlade befälet anförtroddes till slut kungens kusin, Ahriksriddaren Asgeir Ragnhildsson. Många av de yngre stormännen och -kvinnorna flockades till hären som började samlas, medan flera av de äldre släktöverhuvudena fann för gott att hitta ursäkter att bli hemma och hålla ett öga på Lejon, Drakar och jarlar.
Någon vecka efter midsommar lade en mycket stark sjöburen här ut från Gotmar, förstärkt med många skeppslag gautiska krigare som liksom gotmariterna lockats av löften om rikt byte och ära, och seglade till Izborsk. Därifrån ytterligare förstärkta med en kontingent från S:t Ahriks Orden - den samlade härsmakten var nu flera tusen man stark - gjorde de ett väldigt strandhugg vid det Furstliga Talvalas sydkust. Fälttågets framgångar blev inledningsvis stora: Södra Porten och Skeppsgården ödelades och de inbyggare som fanns i det glesbefolkade kustlandet tycktes fly hellre än att samla sig till motstånd.
Gotmariterna skulle dock snart komma att inse hur farligt det var att underskatta de Furstliga, som under tiden inte legat på latsidan. General Felicia hade skyndsamt samlat en expeditionsarmé: den bestod förutom hennes legion och de nyuppsatta talviska auxiliaförbanden (lättrörligt fotfolk värvat bland infödda talvi) flera snabbt hopsamlade lokala milisuppbåd och återstoden av Lindormskompaniet under Galienne-sans-Pitie, ett legokompani från kontinenten som tjänat Fursten sedan belägringen av Geda.
 |
Gotmariterna och deras allierade upptäckte den annalkande armén men kände sig säkra nog på sin styrka för att våga en batalj. Det var inte helt obefogat; deras styrka var talrik och de hade gott om såväl ryttare som välrustat fotfolk.
Felicia lyckades dock utmanövrera dem och välja ett slagfält i besvärlig terräng där fiendens tunga ryttare inte kom fullt ut till sin rätt men där den lättrustade talviska auxilian och milisen, som den här gången utgjorde en numerärt betydande del av den Furstliga armén, å andra sidan var hemma som fisken i vattnet. Det blev inte lättare av att riddar Asgeir inte hade tillräcklig respekt med sig bland de hetsiga gotmaritiska stormännen för att kunna kontrollera sin oregerliga här ordentligt.
Slaget vid Saarijärvi blev även det en klar Furstlig seger och inkräktarna drevs skingrade på flykten; många stupade och fler togs till fånga.
Ett par månader efter slaget vid Saarijärvi, i september, arrangerades en fångutväxling mellan Furstendömet och S:t Ahriks Orden vid handelsplatsen Henkintie i Talvala. Några Furstliga fångar som tidigare fallit i Ahriksriddarnas händer, däribland dvärgsmeden Veigr Flakasteinn och den populäre översten Francesco Falco, återbördades i utbyte mot några Ahriksriddare och -präster som blivit fångar i samband med sommarens fälttåg.
Vid samma tillfälle tillstötte en del andra incidenter vid Henkintie. En ond ande, vad talvifolket kallar en hiisi, angrep platsen och drevs bort med stor svårighet, och en flock av kainufolket rövade bort ett nyfött barn från platsen. Den sistnämnda incidenten togs extra allvarligt av de Furstliga som barnets mor, en magiker från republiken Yrkij i öster, nyss blivit deras gäst.
 |
I mitten av september kom den dittills största av de foror med utrustning och förnödenheter som gått från övriga Alliansen via Arosia till Högmark: en konvoj om hela trehundra vagnar. I lasten ingick bland annat stora mängder salt sill, vilket kom att ge den följande episoden sitt något udda namn.
Vid gränsen togs konvojen emot av de högmarkare som skulle ombesörja eskorten genom landet, en stor skara bondesoldater anförda av lagkvinnan Karin Knutsdotter. Eskorten var stark – över 1 000 man – eftersom transporten var både viktig och farlig; talrika Furstliga rädstyrkor rörde sig i södra och östra Högmark och tack vare deras härjningar skulle landet hotas av hungersnöd redan till vintern utan hjälp.
Vid den här tiden hade de Furstliga styrkorna i Högmark börjat dra sig samman och när deras spejare fick vittring på konvojen som sakta rörde sig norrut längs landsvägen vid Högälvens strand beslöt befälhavaren, generalmajor Järv, att dra samman de styrkor han kunde för att avskära och kapa den. Det kunde bli ett förhoppningsvis avgörande slag mot högmarkarnas moral.
På kvällen den 12 september upptäckte fru Karins spanare de annalkande Furstligas förridare. Konvojen hade slagit läger vid byn Randsvi, och de hade också fått ett betydligt mer välkommet sällskap: ingen mindre än kung Angantyr av Arosia, som rastlöst brutit upp från den tröstlösa belägringen av Järneskans med en liten ryttarstyrka för en längre spaningstur. Kung Angantyr lät sända kurirer söderut efter stöd men åtog sig utan tvekan att stanna med resten av sina krigare för att försvara fororna.
 |
 |
||||
|
|
Ett stycke norr om Randsvi nära älven fanns en hög kulle, och under natten konstruerade högmarkarna och arosierna med gemensamma ansträngningar en improviserad vagnborg runt höjden; de öppningar som måste lämnas garderades med pålverk.
Nästa morgon, en grå och mulen dag, kom de Furstliga förtrupperna ur skogen norröver och gick till anfall. De första angreppen slogs tillbaka, men fler och fler Furstliga förband – till större delen orcher, vättar och vildmän men också ett par bataljoner ur IV Legionen - kom till platsen och kastades in i den kaotiska striden. Generalmajor Järv slog ut angrepp efter angrepp och striden blev hård, men de allierade höll sin vagnborg och arosier och högmarkare fick flera tillfällen att rädda livet på varandra.
Just som de nu rejält åderlåtna och oordnade Furstliga trupperna såg ut att börja tappa stridslusten anlände de arosiska förstärkningarna; snart sagt alla ryttare som kunde avvaras från belägringsstyrkan. De Furstliga slog till reträtt och föll i svår oordning tillbaka i skogen norröver.
Efter att ha jagat ned de eftersläntrare man fick tag på tog de allierade gemensamt hand om sårade och fallna och firade spontant segern på plats innan konvojen med stark gemensam eskort fördes vidare till sitt mål.
Den oväntade men segerrika bataljen, som snart halvt skämtsamt började benämnas ’Sillaslaget’ vann Högmark en respit i flera avseenden. De Furstliga tycks ha kommit i så svår oordning att de inte lyckades återsamla sig i Högmark utan tvingades dra sig tillbaka till Furstendömet för att kunna omgruppera, och det verkade som om nederlaget haft en demoraliserande effekt – under resten av hösten och vintern blev räderna, även om de inte upphörde helt, betydligt mer återhållsamma till omfattning och djärvhet.
Några fler så dramatiska segrar bjöd året dock inte på för de allierades del. Under sensommaren och den tidiga hösten avstannade fälttågen och en lugn höst vidtog.
 |
Gedanien och Arosia, hösten 1144 |
Under tiden vidtog i södra Thule av allt att döma ett tillknäppt lugn efter fiaskot i öster. Medan det ryktades att jarl Sigmund privat uttryckte illa dold skadeglädje över hur fälttåget som han motsatt sig och tagit sin hand från slagit ut ansträngde kung Markulf sig att framträda försonligt; han erbjöd bland annat de medverkande släkterna hjälp för att friköpa fångar. Det var mest de mindre och fattiga ätterna som antog erbjudandet, och på så sätt kom de att knytas närmare kungen.
Fortsättning: Nyhetsbrev XIV
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo.