Björnramsbergets fånge, del I av IV:

I Hennes Majestäts hemliga tjänst

Theo Axner

Inspiration och bidrag: Ylva Brandt, Evelina Kjellberg, Sara Lilja, Monica Nilsson och Catharina Tengblad


Juli 1142. Norrhamn, Thules nordligaste civiliserade utpost, lades under Furstens domvärjo för tre år sedan men har förblivit ganska orört av kriget. Handeln med Österlandet blomstrar och närheten till de stora järngruvorna i Björnramsbergen har t o m gjort staden rikare än förr. Det ryktas att något stort är på färde i de där gruvorna. Men vår historia börjar en tidig morgon om högsommaren, vid ett av stadens bagerier…


Theo

Mor Vingas bageri på Rodes gränd i Norrhamn var vid första påseende en oansenlig inrättning; ett enkelt litet tegelhus med sluttande tak, en trång dörr och en liten bakgård. Den tidiga timmen till trots var det dock en hel del folk som trängdes för att komma in och köpa frukost. Somliga var stamkunder, stadsbor från de här kvarteren, andra var tillfälliga besökare, handelsresande och sjömän som helt enkelt lockats av den himmelska doften från de nybakade bröden som kommit ur ugnarna senaste timmen.

Inne i bageriet var det, trots trängseln, ljust och luftigt. Mor Vinga själv, en knubbig, lätt gråsprängd kvinna med glada gröna ögon, och hennes två döttrar stod bakom den L-formade disken och sålde sina varor, medan Nils, yngste sonen – som till skillnad från modern och systrarna var liten och spenslig – bar in ved från gården.

Det stora samtalsämnet bland kunderna var vad som hänt på värdshuset Grå Lekaren samma natt. Tydligen hade en efterspanad förbrytare tagit in där förklädd till köpman, men blivit gripen under natten. Vem var den gripne? En ökänd ogärningsman och mördare, sade några. Andra trodde att det var en sjörövare, ytterligare andra att det var en motståndsman som var i staden för att starta ett uppror mot de Furstliga.

De sistnämnda spekulationerna avstannade mycket snabbt när två soldater i svarta vapenskjortor med Furstens sexuddiga kors plötsligt visade sig i dörren. Det blev tyst i det nyss så stimmiga bageriet. De två legionärerna, som tycktes vid gott humör, lät sig dock inte bekomma utan släntrade i godan ro fram till disken. De bar svärd men varken hjälmar eller rustning – tydligen var de inte där i tjänsten. Alla flyttade sig ändå för dem. De två handelskvinnorna som stod längst fram, tydligen utlänningar, backade undan ett bra stycke och slog försynt ned blicken.

Den ena soldaten, en lång ung kvinna med ljusblont hår och höga kindknotor, slängde ett par mynt på disken. ”God morgon, mor,” sade hon med en lätt sjungande brytning. ”Ett par gifflar med klöverhonung, och snåla inte.”

”God morgon, Aliya,” nickade mor Vinga med ett artigt men aningen nervöst leende medan hon tecknade åt Siv, äldsta dottern, att ordna med beställningen. ”Ni är här tidigt idag.”

”Knappt fått sova något inatt,” grinade Aliya, ”men det var en bra natt ändå. Vi knep en efterlyst mördare. Karln är visst dömd till döden två gånger om och hal som en ål. Men nu är han fast. Gjorde knappt ens något motstånd.”

”Vi tog honom på sängen, skulle man kunna säga,” tillade hennes kamrat, en solbränd karl med svart skägg, och skrattade lågt. 

Medan den skäggige soldaten koncentrerade sig på att mumsa i sig sin frukost underhöll Aliya kunderna med historien om hur de omringat värdshuset och gripit den efterspanade förbrytaren. Som hon beskrev det hade det nästan varit en besvikelse att gripandet gått så lätt – de hade väntat sig betydligt mer motstånd. Stamkunderna, som var vana vid Aliyas historier, visste dock att hon hade en förkärlek för att bättra på dem åt endera hållet. De lyssnade dock uppmärksamt och Nils, som hon hade ett gott öga till, uppmuntrade henne med några försiktiga frågor. Så länge Aliya pratade var hon ofarlig, visste de – det var när hon blev tyst som det var dags att se upp. Efter ett tag knuffade dock hennes tystare kamrat till henne och de nickade åt varandra. 

”Hör du, pojk!” sa Aliya till Nils just som de vände sig för att gå. ”Ta och kom upp till oss med en korg bröd imorgon kväll när vi har frivakt. Och ta med dig flöjten. Du spelar som en ängel när du sätter den sidan till.” Hon rufsade om bagardrängen i håret, vände på klacken och följde den andre soldaten ut.

Det var tyst ytterligare några ögonblick efter att legionärerna gått, men snart började sorlet högre än någonsin. Om mor Vinga hade några åsikter om uppmärksamheten som Aliya visade hennes son förrådde hon det inte med en min, utan vände på nytt sin leende uppmärksamhet mot nästa par kunder. Det var de två utländska handelsresandena – två kvinnor i pälsbrämade mössor och långa kappor, som såg ut att höra hemma någonstans i Österlandet. En av dem, såg Vinga nu, var visst en dvärg eller kanske en halvdvärg av längden och de kraftiga, kantiga dragen att döma. Den andra var ljus och högrest – eller såg åtminstone lång ut bredvid dvärgen. Den längre kvinnan lutade sig fram över disken och frågade på utmärkt Nordtunga om de kunde få beställa dubbelnötsbröd. 

För bråkdelen av ett ögonblick bleknade bagerskans leende men det återvände lika snabbt. ”Tyvärr har vi slut på det för tillfället,” log hon. ”Men,” tillade hon med sänkt röst så att ingen annan av kunderna hörde, ”om ni kommer hit i kväll kanske vi kan ordna något. Ta köksingången.” De sista orden var bara en viskning.

 ”Får det vara något annat?” återtog hon med höjd röst. Kvinnorna köpte ett halvdussin sockerbullar, ursäktade sig artigt och gick sin väg.

”Nästa?” 

*                           *                           *

Sent samma kväll, när mörkret börjat falla trots årstiden, smög fem mörka skepnader in genom grinden i trädgården bakom bageriet och en av dem knackade på köksdörren. Fönsterluckan öppnades på glänt, stängdes och efter en stund rasslade låset och köksdörren öppnades. De fem smet snabbt in, och dörrar och fönsterluckor reglades på nytt.

”Välkomna hit, och sitt ner,” hälsade mor Vinga och visade på bänkarna kring det grova köksbordet där ett ensamt stearinljus brann. Hon synade sina gäster. Fem kvinnor; två av dem kände hon igen från i morse. En av de andra tre verkade vara någon sorts ledare; hon var liten till växten men Vinga såg på hennes sätt att röra sig att hon var en krigare. De två sista var ännu mer insvepta än de andra i kappor och slöjor, men bagerskan hade en aning om vilka de var – eller åtminstone vad. Alver? Det här såg ut att bli ett högt spel. Hon teg dock och väntade på att gästerna skulle tala.

Fru Alva

Anförerskan reste sig och bugade hastigt. ”Tack för ditt välkomnande,” sade hon. ”Jag är Alva Ansdotter Kärve, väpnare i kung Imrars av Gedanien hird, och jag och mina reskamrater är här på uppdrag av änkedrottning Katarina av Arosia. Om jag inte tar fel har din hövitsman, Drakfågel, givit dig instruktioner att vänta oss.”

Vinga nickade.

”Tyvärr har vi förlorat vår vägvisare på vägen,” fortsatte Alva. ”Vi kände honom som Bard Sigulfsson, men jag antar att det inte var hans rätta namn…”

”Vi kan kalla honom Bard,” sa Vinga tyst. ”Jag har hört. De Furstliga kände igen honom och grep honom. Jag hade på känn att något sådant skulle hända. Han var för dumdristig…” Hon skakade lätt på huvudet. ”Nå, vi ska göra vad vi kan för att rädda honom. Ni har ett uppdrag att klara av, har jag förstått.”

”Det stämmer,” sade dvärgen som inte presenterat sig ännu. ”Vi ska till Nardrífa och tala med en av mina fränder om en drake.”

*                           *                           *

En drake. För tre år sedan hade Fursten släppt lös ett vidunder av eld, rök och järn vid Månhella. Den spred död och förödelse omkring sig, men sedan dess hade järndraken inte synts till. Men man fruktade nu att snart få se den på nytt.

Vid Världens Ände, för inte länge sedan, hade Furstens tjänare funnit Hjärtat av Náuglug, den drake som tjänade Gholan i forntiden och som Imrar den Gode, eller kanske kung Vite, dräpte. Nu hade de den gamle drakens själ i sin hand, och det var Nyckelns Väktares tro att de skulle försöka ge den nytt liv. De hade redan en ny kropp av järn åt den. Om Alliansen skulle kunna möta detta nya hot måste de veta mer om det. Lyckligtvis visste Väktarna vem de skulle fråga – om de kunde finna honom.

Den ende dvärg i Thule som var kunnig nog i smide och järnrunor för att ha kunnat bygga ett sådant vidunder var Kalin, grundaren av dvärgkolonin Nardrífa. Och man visste sedan förr att om han levde var han och hans folk förslavade av Fursten, för de levde i Björnramsbergen som nu låg under hans välde. Det var heller inte det enda skälet till att Nyckelns Väktare var angelägna att få tala med Kalin. De behövde också hans kunskaper i runsmide och andra ting, om hur Nyckeln kan brukas till att förfärdiga magiska vapen. 

Alltså hade man sänt en expedition till Norrhamn för att ta sig därifrån till den forna dvärgboningen Nárdrifa och finna Kalin, om han var där, eller annars ta reda på var han hölls fången. Om det alls var möjligt skulle han föras levande med dem, men framför allt behövdes hans kunskap om järndraken – hur den var byggd och, särskilt, om den hade några svaga punkter. 

Mithiel Alcamarthiel

De fem som utsetts till uppdraget och som nu satt i mor Vingas kök kom från olika folk inom Alliansen. Fru Alva har vi redan fått presenterad för oss; den andra människan var Margreta Klare, en arosisk handelsresande och erfaren spion i drottningens tjänst. Dvärgen hette Geirlaug, en härdad spejare och gränsjägare och en avlägsen frände till Kalin. Och de två mest påbyltade kvinnorna var mycket riktigt alver: Mithiel, en av de fruktade Svärdsmästarna, och den lärda och trollkunniga Alcamarthiel. Med sig hade de fått ett skepp med besättning - de hade landstigit i Norrhamn under täckmantel som handelsmän från Österlandet med vin i lasten - och en vägvisare från Drakfåglarna, den underjordiska margholiska motståndsrörelsen. Det var den som de hade känt som Bard.

Bard hade mött dem redan i Arosia och seglat upp med dem. Själva resan hade gått smidigt med vackert väder och sunnanvind, men de hade inte kommit övermåttan väl överens med sin vägvisare – något som Alva inte dröjde vid i sin berättelse om resan, men de båda alverna tycktes märkbart irriterade när han nämndes. Bard hade inte gjort någon större hemlighet av sin misstro mot alver och dvärgar, och att han helst skulle ha sluppit arbeta med dem. 

Efter tre dagars seglats hade de hur som helst kommit fram till Norrhamn igår, och inget tydde på att deras täckmantel väckt misstankar. Som förevändning för att dröja kvar hade de ordnat med ytliga skador på skeppet som skulle kräva reparationer. 

De hade på Bards inrådan tagit in på Grå Lekaren, det värdshus i staden han kände till bäst. Över kvällsvarden hade de gjort upp sina planer; Bard skulle ta kontakt med sina kolleger medan de fem ägnade sig åt att få lasten såld. Om de skulle komma ifrån varandra skulle de öppna ett lönnfack i hans kista… 

*                           *                           *

”…och där hittade vi den här efter att de Furstliga grep honom i natt,” sade Margreta och visade mor Vinga en skrynklig bit pergament. Det såg ut som en lista med nedklottrade minnesanteckningar och en av raderna överstruken:

Handskar Röda Jorden
Tekla Spåkvinna  
Dubbelnötsbröd - Mor Vinga

Vinga drog ofrivilligt en aning på munnen. ”Jag förstår. Och ni listade ut hur det hängde ihop med en gång?” 

”Mer eller mindre. Vi kom rätt snabbt på att det här var ställen som fanns i staden, så det var bara att dela upp sig och undersöka dem.”

”Ni kan då inte ha fått höra mycket vettigt på de andra två ställena,” skrockade Vinga. ”Tekla är en skojare, eller värre än så. De Furstliga har låtit henne hållas och det betyder inget gott.” Plötsligt blev hon allvarlig. ”Var ni till henne? Ni gav henne väl inte era namn, eller något annat hon kan skvallra om?”

Alcamarthiel, som hittills suttit tyst med artigt uttråkad min, himlade lätt med ögonen. ”Snälla ni,” sade hon, ”vi är inte dumma. Vi ville se vad hon gick för, men naturligtvis gav vi henne falska namn.”

Vinga såg inte helt lugnad ut. ”Vad spådde hon er?”

”Vi två fick faktiskt ungefär samma spådom,” sade Alva, ”men det kanske var den hon gav till alla idag. Vi skulle ge oss ut på en lång resa eller hade rest långt redan…”

”Inte så svårt att gissa när man bor längst bort i världens utkant,” fnös Geirlaug och kratsade ur sin pipa.

”…och så något om berg, vatten, mycket vatten, ’döden i vattnet’.”

Bagerskan skakade på huvudet. ”Och så Röda Jorden. Fick ni ens tag på gamle Jakob?”

”Ja, till slut,” nickade Mithiel, ”och jag fick tag i ett par nya handskar. Men jag undrar var den där människan får kunder ifrån. Låst dörr och ingen skylt. Och han hade inget att säga heller.”

”Jakob är lite vrickad,” sade Vinga kort. ”Stor sak, ni hittade ju hit i alla fall. Låt oss komma till saken nu.”

*                           *                           *

Mor Vinga öppnade en kista och tog fram en hastigt skissad karta. ”Här går den stora landsvägen söderut genom Hamnpasset,” sade hon och pekade. ” Den stora porten till Nárdrifa är inte långt från landsvägen och passet genom bergen, men som ni säkert insett redan är det vansinne att försöka ta sig in den vägen. Både portarna och vägen är väl bevakade. Många har rest dit på sistone, och det ryktas att Fursten intresserat sig personligen för gruvorna och snart ska skicka en delegation dit. Men det finns en annan väg in…”

Hon pekade på en stig som löpte västerut norr om bergen, längs den stora Norrälven. ”Den här vägen går runt. En dryg dagsmarsch väster om Norrhamn möter Norrälven en bäck som rinner ned från bergen. Följer ni den upp kommer ni så småningom till en dalgång och ett pass. Det ser oländigt ut, men det är i själva verket den lättaste vägen över bergen näst efter landsvägen. Dalgången leder upp till en damm och en konstgjord sjö vid en gammal gruva som dvärgarna byggde men sedan har övergivit. Förr låg det en by som hette Unnsele vid sjön, men den lär visst ha blivit övergiven den med. Vägen bevakades förr men inte nu längre - de Furstliga har dragit ner på sina garnisoner i området. Därifrån måste det finnas en väg till de gruvor som används…”

Geirlaug, som hade studerat kartan intensivt en stund, sken upp. ”Nu vet jag var det är!” sade hon. ”Jag såg den här dammen, enda gången jag besökte Nardrífa som liten. Den var visst bland det första Kalin byggde när han kom dit. Över tvåhundra år sedan nu… Nå, tar vi oss bara dit tror jag till och med jag vet en väg in. Det går ner en annan liten bäck på sydsidan om den där sjön. Följer vi den rakt österut kommer vi så småningom till en ström som rinner ut från under staden! Vi kan bygga en flotte och ta oss in den vägen.”

Medan de andra började göra upp planer för vildmarksfärden och uppbrottet från staden fortsatte dvärgen att granska kartan med nyväckt fascination. ”Undrar just vilket skick dammen är i nuförtiden…” muttrade hon för sig själv.


Fortsättning följer: Döden i vattnet