Yxor och öl

Lennart Hamnelid

Vi befinner oss på en skänkstuga i det befriade Geda, inte långt efter segern vid Geda högar i september. Några av dvärgkrigarna som stred för staden har mötts för att fortsätta sitt firande och utbyta goda historier. Hedersplatsen bland historieberättarna har mäster Tannak Gagnhell, den gamle anföraren för dvärgkontingenten...

Lennart som Fjalar Blotstein på Jakthornet

Tanak lyfte ölstånkan och drack så att skum och lite öl rann nerför skägget och droppade på de grova plankorna som bordet slagits ihop av. Det var stora sprickor i bordskivan efter år av torkande av utspillt öl och många mårken av knivar och vassa kanter som ökades på ytterligare när Tanak inom några sekunder drämde ner stånkan med en ljudlig smäll. En del ölskum som lyckats klamra sig fast vid kanten åkte resolut ner på bordet och bidrog till en mindre pöl av utspillt öl där. Under en lång stund satt Tannak stelt och stirrade oseende på sina resekamrater, men sedan öppnade han munnen och rapade ljudligt och med stor bravur. Han log och lyfte stånkan än en gång.
Orin, en yngre dvärg med bara två korta flätor i sitt skägg, harklade sig försynt och tittade runt bland de andra, som för att söka stöd. När han inte fick vare sig hjälp eller mothugg, så harklade han sig ännu en gång innan han tyst och väldigt försiktigt bad Tannak att fortsätta sin berättelse, som denne avbrutit för att i tystnad – bortsett från tre öronbedövande rapningar – dricka fem stop öl.

Tannak ryckte till och liksom sökte med blicken för att till slut landa på Orin. ” ...å... vem... é... du?”, frågade han med viss möda. ”Orin, son till Harfast Kvartsådra!”, svarade Orin tydligt men med lätt darrande stämma. Tannak behöll sin blick fixerad stadigt på Orin och satt helt stilla så tills Orin kände en svettpärla börja leta sig en väg ner från pannluggen ner över ansiktet. Så plötsligt höjde Tannak rösten och fortsatte sin berättelse som om inget alls hade hänt från där han slutade för fem öl sedan.

” ....Där hade jag vandrat i Nordanlanden under tre månvarv utan att se en annan enda dvärg. Troll och annat oknytt fanns det mer än nog av och nog höll jag mig sysselsatt alla dagar med att spåra och döda sådan ohyra, men med tiden fick jag en liten gnagande känsla av att vilja sitta i en skänkstuga och tala med riktiga dvärgar. Om hur berg bäst skall stöttas, hur gott mjöd bör bryggas, vilka stenarter som påvisar silverförekomst, var troll har sina svagheter, renhet på malm, ja alla sådana saker som gör livet intressant.

"Så plötsligt en dag så hör jag ett kvidande ljud strax framför mig. Jag hade precis klättrat upp på en låg klippa som stack ut ur den mörka barrskogen, bara för att få en bättre överblick av dalen och floden nedanför. Sakta kröp jag framåt för att kika över kanten och se vad som gav upphov till detta kvidande. Precis när jag får huvudet över kanten skriker någon till högt alldeles nedanför mig, så att jag hade yxan i handen och stod klar och beredd på strid innan jag ens hann tänka på att det var dvärgiska ord jag hörde i vrålet. Snart nog gick det in i skallen att jag hade en dvärg eller åtminstone någon som kunde tala dvärgmål i denna avkrok. Fortfarande på vakt lutade jag mig fram och fick ögonen på en lysande vit dvärgabak....”

Här slutade Tannak igen och förde stånkan mot munnen för att ta den sista skvätten öl. Missnöjd med hur lite som fanns kvar, vände han sig om och upphov: ”Mer öl till oss här”, med tordönsstämma. Snabbt kom en piga med fyllda stop och ställde dem på bordet och skyndade snabbt därifrån igen. Tannak grymtade förnöjt och tog ett av stopen och hällde över i stånkan. Efter ett ögonblicks eftertanke tog han ytterligare ett stop och fyllde på stånkan till brädden. Han tog en djup klunk och fortsatte utan att någon ombett honom ; ”...Jo, där nere på en liten klipphylla, bara någon ynka meter över slänten låg en dvärg på magen med bara rumpan i vädret, faskilad mellan ett par stenar och med skägg och kläder intrasslade i några vresiga små törnebuskar. Han låg så till att när han rörde sig det allra minsta, så trängde några rejäla törnen in i skinkorna på’n”. Hitintills hade såväl Tannak som de övriga hållit allvarliga miner, men nu brast det för dem alla och det frustades en hel del i ölskummet och alla hade de rejält av skum i skäggen när Tannak till slut samlade sig för att åter ta upp berättelsen; ” Så....jag fick hasa mig ner...och jag kan säga att det var brant och halt, det ger jag dig Fjalar. Bitvis fick jag använda yxan som stöd och hake för att ta mig ner. Väl nere så högg jag av törnena, med bara några hårda ord från Fjalar här när några törnen skrapade mot hans ändalykt. För det var just denne gode dvärg som satt i knipan...ja, eller rättare sagt, låg i knipan där.” De andra vände sig mot Fjalar som inte rörde en min, men det verkade som att han var rödare i ansiktet än vanligt. Fast det kan ju ha berott på ljuset från brasan?

”Ja, det är ju inget jag är stolt över”, mumlade Fjalar tyst. Lika lågmält, precis så att de andra hörde det över ljuden runt om i skänkstugan, fortsatte han; ” Jag hade vandrat länge och sökt efter Tannak i Nordanlanden. Det var inte så svårt att följa hans spår...det fanns trollblod nog för att måla halva Steinheim med det. Men natten innan Tannak fann mig blev jag attackerad av en flock utsvultna ulvar och blev trängd upp på klippsprånget. I mörkret klev jag snett vid ett utfall mot en av ulvarna och stöp rakt nedför klippan. När jag gled nerför så hakade hosorna i någonstans och drogs nästan av mig, men det bromsade ju också fallet så att jag överlevde. Men jag kom ändå ner med rejäl fart och kraft och fann mig fastkilad mllan ett par stenar. ...och varje gång jag försökte krångla mig ut så stack det mig som av usla vättespjut i ändan. ”

”Nå”, fortsatte Tannak, ”Precis, när jag fått loss Fjalar här och han fått hosorna upp över skinkorna, så hör jag ett avgrundsvrål igen. Men denna gången är det något annat än Fjalar som ger uttryck för sitt missnöje med omgivningarna....” Tannak tog ännu en klunk öl innan han fortsatte. ” Ett fult och skitigt trollhuvud sticker upp precis över stenarna där Fjalar legat fastkilad. Trollet hade väl hört Fjalars klagosång, antar jag.”

Tannak hov upp ett godmodigt skratt vid denna tanke, men mildrade det hela genom att luta sig fram för att dunka Fjalar i ryggen. Med allt öl i kroppen var han dock inte stadig nog utan stöp istället ner från bänken och rullade ett varv ut på golvet och slog omkull en annan dvärg som bar på två stop öl. Denne stöp lika snyggt som en halshuggen vätte och ölet slungades ut över dvärgar vid ett närstående bord. Detta räckte mer än väl för att få igång ett rejält handgemäng och snart nog var de flesta av dvärgarna i slagsmål med varandra över hela skänkstugan. Det bar sig heller inte bättre än att en av dem drog sin yxa och snart blänkte eldskenet i ett stort antal yxblad som sjungande ven genom luften och möttes i gnistregn med klingande skrällar.

”Håll!” vrålade en röst och alla dvärgar stelnade till som om de frusits ner av en isjätte. Genom dörren till skänkstugan hade Randgrid Åldriga klivit in, och nu stod hon med en förgrymmad uppsyn och blängde på samtliga i skänkstugan. ”Spar era yxeggar till svartblod och Furstedrängar! Dvärgar skall inte slå ihjäl varandra! Inte nu eller någonsin!” Flera av dvärgarna började skruva på sig och yxorna fördes upp på ryggfästen eller kördes ner i bältena. Snart nog var det bara Tannak som med mord i blicken stod kvar med yxan i händerna.

”Även du, Tannak! Här har du inga troll att slakta, bara vänner!”, fortsatte Randgrid med fast stämma. Tannak blinkade ett par gånger och ryckte sedan på axlarna och hängde upp yxan utan att med någon ytterligare min visa vad han tänkte. Han blängde runt mot de andra dvärgarna men gick sedan tillbaka till bordet och slog sig ner utan några kommentarer. Randgrid slog sig också ner på bänken bredvid honom och alla andra i skänkstugan drog sig under tyst muttrande och, i vissa fall, gnidande sig på olika ställen på kroppen där de fått någon mindre blessyr. Randgrid sträckte sig fram över bordet och tog ett av ölstopen och drack en del, innan hon sa; ” Jag förstår att ni roar er nu, men försök håll er undan från bråk och osämja. Jag har kommit för att hämta dig, Fjalar, för att följa mig till Arosia. En viktig sak som rör du-vet-vad måste undersökas."

Fjalar såg nästan lättad ut och svarade nästan omedelbart: ”Självklart! Jag har svurit att följa dig varthän och närhelst du önskar!” Med en ansträngning lyckades han skrynkla till ansiktet till en mer bekymrad min när han vände sig mot Tannak och de andra dvärgarna runt bordet. ”Det innebär dock att jag inte får höra Tannaks berättelse till slutet ....”

Härvid tittade Randrig upp och runt bordet. Hon log ett illmarigt leende och sa: ”Nå, vi far ju inte förrän imorgon, så nog hinner väl mäster Tannak att berätta väl och utan hets. Men jag tänker inte sitta här och lyssna utan ett rejält stop öl...” En av de andra dvärgarna, Smialk hade Fjalar för sig att han hette, formligen hoppade upp och skyndade iväg efter fler stop. När han återkommit med famnen full, tog Tannak ett av dem, lutade sig tillbaka och lade upp ett par måttligt rena kängförsedda fötter på bordet. Han läppjade på sin öl, tände sin pipa och drog njutningsfull några djupa bloss. Sedan fortsatte han:

”Trollet vrålade och skrek, som sagt, men nådde inte över kanten att gripa tag i någon av oss. Bakåt var vägen stängd, det var alltför brant och halt att klättra uppför klippbranten. Åt sidorna var stora stenblock och törnbuskar. Enda vägen ut var den där trollet bestämt sig för att försöka komma in till oss. Nå Fjalar hade inte skadat så mycket mer än sin stolthet....hrummm...ja han var inte skadad alltså....och när han fäst sina kläder och funnit sin tappade yxa, så tyckte vi väl båda att det var dags att ge sig av från det där stället. Jag hjälpte Fjalar att kliva upp på ett av stenblocken på den västra sidan... och det var då han såg att det inte var ett utan tre troll som väntade oss. De måste väl vara rejält hungriga om de kunde samsas länge nog för att jaga gemensamt....eller så var det något skumt på gång? Nå, det var inte direkt det första som upptog våra tankar utan hur vi skulle ta oss ut ifrån skrevan, för förutom att den var ödslig och obekväm för att stanna en längre tid i, så förstod vi att trollen inte skulle ge upp så lätt när de nu ansåg sig ha oss i fällan.”

Än en gång drack Tannak en klunk och drog några bloss på sin pipa, men sedan fortsatte han utan uppmaning att berätta:

”Jag tog mig upp på samma sten som Fjalar klättrat upp på och fick en överblick över situationen... och trollen. Som jag, utan att ha sett dem, gissat så var de magra och troligen utsvultna. De ville säkert ha gott kött på halstret och dvärgakött skulle de inte rata. Jag sökte efter en framkomlig väg nedför den steniga skrevan och till slut såg jag att det fanns en glipa under en av törnbuskarna. ’Vi får vänta tills det blir mörkt!’ sa jag till Fjalar och pekade lite försynt med spetsen av yxbladet mot busken och hålet under den. Fjalar bara grymtade något som lät som att så hade han legat innan eller något. Men när mörkret föll så hade vi så tyst vi förmådde... och det skall jag säga er, aurtraitir, att vi kan vara tystare än någon av er!” sa Tannak och blängde mot de yngre dvärgarna runt bordet som ofta skröt om sin vighet mot gamla stela dvärgagubbars.

” Några rispor fick vi väl, men lämnade inte allt för mycket av kläder och skinn i tribut till de där törnena. Strax var vi nere på slätare mark, men inte utan att trollen märkte oss komma ut. Som tur är, så fattar de ju inte så fort. De trodde nog att vi var några andra dvärgar, för en av dem dreglade riktigt illa som om han redan sett köttgrytan dubbelt så stor.. Fjalar kom efter mig och jag såg i ögonvrån att han hade yxan beredd. ’Ta den med ärret... den till vänster’, väste jag till Fjalar och sprang så snabbt jag kunde åt höger och mot det troll som dreglet rann på. Med lite tur tänkte han kanske mer på mat än på att anfalla mig? Men... troll må vara trögtänkta... men att slåss är som deras andra natur. När jag nästan var inom räckhåll för ett yxhugg, så svepte trollet ut med en gigantisk klubba som var som en halv skaulauri! Det slaget var dock illa riktat och mitt hugg skilde trollarmen vid armbågen. Trollet vrålade och om inte förr, så var allas uppmärksamhet riktat mot det och mig nu. De andra trollen vände sig för ett ögonblick mot oss, vilket Fjalar inte försatte tillfället att ge sitt utvalda troll ett styggt hugg rakt i bröstet. Blod vällde fram och även detta troll vrålade till, men med ett bubblande ljud. Hugget hade träffat väl i ena lungan och innan det hämtat sig, så föll ytterligare ett av Fjalars hugg och begravde yxbladet djupt i vecket mellan hals och skuldra. Trollet stöp framåt innan Fjalar lyckats vrida loss yxan och slet skaftet ur händerna på honom. Jag hade inte tid att titta mer på vad han gjorde sedan, för det oskadade trollet hade nu bestämt sig för att ’läckerbitarna’ började bli besvärliga att få på spettet. Det här trollet var dock försiktigare och sökte efter blottor istället för att anfalla i blint raseri. Jag bestämde mig för att två troll var ett för mycket och sprang först en aning åt höger och hoppade upp i luften mot det knästående trollet som höll vrålande om sin armstump. Hugget tog jämnt och väl och gled väl igenom halskotorna utan att fastna. Trollblod sprutade i en snabbt avtagande armstjock stråle ur den avhuggna halsen. Huvud och kropp föll i marken nästan samtidigt. Mitt utfall hade dock utnyttjas av det andra trollet som nu kom emot mig bakifrån som en skenande tjur. Jag kastade mig åt sidan just som klubbslaget föll, men hann inte undan helt och hållet. Klubban var försedd med vassa stenskärvor som slet sönder ringarna på min högra brynjeärm, från axeln och ner till armbågen. Men jag hade inga problem att greppa yxan i ett gott tvåhandsgrepp och stående på ett knä, vred jag mig runt i en cirkel, bort från trollet och fick upp en god hastighet i rundsvingen. Yxan gled nästan utan motstånd igenom vadmuskel och underbenen på trollet. Ett kort ögonblick så verkade det som att hugget missat, för trollet stod tyst kvar på sina ben, men sedan vacklade det till en aning och det avhuggna benet lossade när trollet lättade på kroppstyngden på det. Trollet vacklade till en gång till och stöp sedan åt sidan medans ett rungande vrål steg upp ur dess strupe. Så snabbt jag förmådde, så kravlade jag mig upp och rundade trollet för att komma ur vägen för påken. Jag tog sikte och kastade mig än en gång fram och högg mot trolets hals. Vrålet klipptes tvärt av och tystnaden föll när huvudet följde det ner i ljungen bredvid trollet.”

Här tog Tannak upp sitt stop igen och tömde det i två djupa klunkar. ”Här får man sitta törstig, fast man är den enda som slösar på saliv?” blängde han mot dvärgen som kanske hette Smialk. Denne skyndade sig utan ett ljud hälla upp mer öl i Tannaks stop från sitt eget och undrade sedan lite försynt vad som sedan skedde.

”Tja, så mycket mer är väl det inte att berätta ”, sa Tannak och tände sin pipa som slocknat. Fjalar skruvade på sig, men tog sedan till orda. ” Jo, i ärlighetens namn så får man väl säga en sak till.” Fjalar verkade mörkare i synen som om hans blod ville tränga upp i huvudet på honom, men han fortsatte dock... fast något sammanbitet: ”Trollet jag fällt dog inte av hugget.” De andra tittade oförstående på honom. Någon lät undslippa sig något som lät som ”Nähä???”

Tannak tittade på Fjalar och ett småleende lekte på hans läppar. ”Nja, det var faktiskt liv nog i det för att det skulle förse sig med Fjalars yxa. I ärlighetens namn tror jag inte att det kunna klara sig tills soluppgången ens, med det hacket i nacken. ” Tannak lät som om han ville släta över att Fjalar släppt greppet om sin yxa och få den riktad mot sig själv. Fjalar stämde dock helhjärtat in:

”Nä, så mycket längre hade det väl inte levat, det är visst och sant... men nu såg det ut som det ville ha mig med sig på den sista färden.”

Tannak frustade lite i stopet, men satte sedan ner det med djupt allvarlig min, spelad eller ej var svårt att säga. ”Nå, så långt bort var det inte och min yxa var ju välbalanserad, så innan det ens tagit ett steg framåt och skadat eggen på din fina yxa, så flög min yxa mot den lea trollhalsen och slet av vad din yxa inte förmått. ” Tannak nickade lätt som för att bekräfta att han var väl nöjd med sitt kast.

Fjalar medgav att det var ett gott kast... ett av de bästa han sett, lade han till. Men nu kunde inte den unge Smialk hålla sig längre: ”Högg ni verkligen huvudet av tre troll, mäster Tannak?” sa han med djup respekt i rösten. Tannak kunde inte hålla tillbaka ett belåtet leende:

”Jodå, men fler har jag klarat och inte på längre tid än så... fast det är en helt annan historia förstås”, sa han och blinkade med ena ögat åt Randgrid. Hon låtsades som intet och sa att det var ett gott slut på en historia och att den varit värd att lyssna på. Tannak bugade lätt mot henne, men sa : ”Tackar, men inte är den slut här inte.” Randgrid lyfte ett ögonbryn mot det slipade stentaket i skänkstugan. ”Inte det?”

”Nej, inte alls!” svarade Tannak. ”Fjalar här,” sa han och slog ut med handen mot Fjalar vid bordets kortände och slog ner två stop som dessbättre var tomma, ”kom inte iväg utan lite lön för sin möda och salva på sina sår”. Han fortsatte:

”När vi släpade ihop kropparna av de där trollen och hämtade ris till ett bål att bränna styggelserna, så bar det sig inte bättre än att Fjalar trampade ner i ett hål vid klippsidan och störtade ner i en halvt övervuxen gång in i berget. Därinne hamnade han bland gamla benknotor och bråte som trollen släpat dit. Vid en första blick var det bara skräp och dynga de omgett sig med, men Fjalar s skarpa öga drogs mot en glimrande fläck på den bortre väggen...” Nu såg alla på Fjalar med undrande ögon. Han blickade fast och med stolt min tillbaka mot dem.

”Jo, sådant har jag alltid ett gott öga för. Det var guld, förstår ni. Trollen hade bott i en grotta som de utvidgat för att ge plats åt dem alla tre. De hade dock inte sett eller förstått att det fanns guldmalm i stenen de högg bort. Inte bara malm utan stora bitar av renaste guld, satt lättåtkomligt och bara väntade på någon bergkunnig. ” Tannak log mot Fjalar och sa att han minsann kände att han fått väl betalt för att rädda Fjalar från de där usla trollen. ”Mer än vad jag faktiskt förtjänade,” tillade han med ett brett leende. ”Inte alls”, svarade Fjalar och log ett lika brett leende tillbaka mot Tannak. ”Det var guld nog för oss båda i den grottan!”

Randgrid tittade från den ene till den andre och reste sig sedan. ”Som jag nu förstår det är i varje fall din berättelse slut, Tannak?”, frågade hon.

”Ja, det är väl inget direkt att tillägga där inte,” bekräftade Tannak leende.

”Gott”, svarade Randrig och log illmarigt. ”Då vet vi i varje fall vem som har gott råd att betala för all öl denna kväll! Kom nu, Fjalar! Det är dags att tala igenom en del och vi reser så snart solen går upp!” Hon vände sig och gick mot dörren. Väl där vände hon sig mot bordet och sa: ”...och tack för ölen, Tannak”. Tannak stirrade med öppen mun efter henne, samtidigt som de andra dvärgarna tyst började avlägsna sig från bordet med bara några mumlade ”Tack”.

Tannak stängde sin mun och muttrade så några heta eder, sedan brast han upp i ett leende igen och slände en läderpung som landade med en dov duns på bordet. Några små guldstycken föll ut och låg och blänkte på den sargade och spruckna bordsytan.

”Hör hit, karl! Mer öl häråt!” ropade han till skänkhusvärden. Natten var ju fortfarande ung.