|
|
|
| Theo | Peter som Markulf på En studie i svart |
Januari 1142. Tallvide kungsgård, i hjärtat av Gotmar.
Den lilla gruppen ryttare som gjorde sig redo att rida ut från Tallvide kungsgård hade lätt kunnat misstas för några andra än de i själva verket var. Kanske en budbärare med en liten eskort, kanske några handelsmän eller möjligen hyrsvärd – alla sex ryttarna var beväpnade, men bara fyra av dem bar brynja och ingen några vapenfärger i sköld, lans eller schabrak. Det räckte dock att se lite närmare på den högresta, ljushåriga kvinnan som red i täten för att inse att hon inte var någon simpel kurir eller köpman. Även klädd på enklaste vis hade Ulvhild Toralfsdotter Drake en drottnings utstrålning.
Bredvid henne red en ung man, även han ljushårig men kortare än drottningen och inte fullt så ståtlig i sadeln. Junker Erik av Tuvalla var drottningens bard och en av hennes närmaste förtrogna, men det hörde till ovanligheterna att han följde med på hennes ridturer. Men han hade nyss återvänt efter en resa i riket, de hade mycket att tala om och hon hade insisterat på att han skulle rida med. De andra fyra var hirdmän. Haldur Gråben som var äldst hade tjänat Ulvhilds far, kung Toralf, så länge hon kunde minnas och längre än så; men också Nora Lansudd, Eskil Blå och Ivar av Vitö var gamla trotjänare.
”Ägnar vi oss någon särskild stans på vår ritt?” frågade Erik.
”Nej, inte direkt,” medgav drottning Ulvhild. ”Men vi behöver tänka och vi har en del att dryfta, och jag kan inte lida att sitta stilla och overksam en sådan dag. Jag hade tänkt att vi kan rida åt nordost ett stycke, den gamla vägen in i Norveden åt Stäke till. Den vanliga ridturen.”
Det var redan förmiddag och trots vinterkylan ganska mycket liv och rörelse på gården. Det var mest tjänstefolk, men på vägen mot grindarna passerade sällskapet en praktfullt klädd dam, insvept i en kostbar pälskappa, som likväl huttrade i den nordiska januarikölden. Markfru Ysabel Picot, Furstens av Margholien språkrör i Gotmar, hade stannat i landet och tillbringat vintern som drottningens föga välkomna gäst. Hennes förr så fräcka beteende var emellertid numera som bortblåst. Hon hälsade drottningen med översvallande artighet och uttryckte sina farhågor inför hennes tilltag att bege sig ut ensam i dessa osäkra tider. Drottning Ulvhild tackade för omtanken men förklarade att hon för det första inte var ensam och för det andra inte tänkte låta någon, vare sig lejonättlingar, sunnanslättare eller Fursten själv, få henne att stänga in sig som en fånge i sitt eget hus. Utan att vänta på vidare svar sporrade hon hästen och satte av.
De hade knappt kommit utom grindarna förrän Haldur Gråben brast ut i ett frustande skratt. ”Har ni hört på Furstepigan? Hon blir bara spakare och lenare i truten för var dag som går! Om Fursten tror att han kan skrämma oss med den där längre, så…” De andra hirdmännen nickade och fortsatte att skratta och skämta sinsemellan.
”Det är faktiskt sant,” sade Erik till drottningen som red bredvid honom ett litet stycke framför de andra. ”Furstens utsända har verkat väldigt milda i tonen på sistone, och det fast vi retade dem rätt rejält i somras. Är det bara ett rävspel, för att invagga oss i säkerhet?”
”Kanhända,” muttrade Ulvhild. ”Eller så fikar de fortfarande efter min vänskap eller min hjälp. Det första får de aldrig, och det andra inte mer än vad de tvingar mig till. Men det har varit mer lämpor och mindre hot sedan i somras. Jag har mina aningar… men låt oss höra dina tidender först. Vad har du fått höra ute i riket? ”
”Jag har varit nästan ända in i Lejonens kula,” sade Erik, ”och sett mig om bland deras marker och byar. Det var i var mans mun att Markulf Ragvaldsson återvänt och att Ranulf Gamle åter tagit upp honom i ätten, men det visste vi ju redan. Likaså att han svurit att återupprätta ättens förlorade ära, och det kan nog bara betyda att han vill åt tronen. Men mer verkar inte ha skett. Han har sökt stöd bland många av ättens gamla vänner, men de rustar ännu inte för krig. Kanske är han inte nog säker på sin sak ännu. Och det med skäl, för hans stöd verkar ännu vacklande.
”Var Markulf själv befann sig verkade ingen veta,” fortsatte barden, ”men jag fick höra många rykten. Från flera håll hörde jag det som vi fruktat – att han begett sig norrut, till Margholien, för att söka Furstens bistånd för sin sak.”
Drottningen nickade bistert. Det hon och jarl Sigmund fruktat ända sedan de hörde att Markulf återvänt var att Fursten skulle se honom som ett bättre redskap för sina syften och med våld placera honom på tronen. Talet om Lejonättlingens besök hos Fursten var oroande, men det var ingen överraskning.
”Men det var inte allt jag hörde,” sade Erik med sänkt röst. ”Det ryktades också att de Furstliga hade förkastat Markulfs anbud och att han fått återvända tomhänt och besviken. Och att det var därför allt verkade ha kommit av sig.”
”På så sätt,” sade Ulvhild och höjde ett ögonbryn. ”Om det är sant skulle det kanske förklara en del… men alltsammans kan vara en list också. Kände du till att jag för några dagar sedan fick ett brev undertecknat av Markulf själv?”
”Ett brev? Vad för slag?”
”Det var ett märkligt stycke,” sade drottningen. ”Han nämnde inget rent ut om sina anspråk på kronan utan hälsade mig som drottning och föreslog att vi skulle mötas för att ’dryfta rikets och våra ätters framtid.’”
”Men det gick ni väl inte med på?” frågade barden bestört. ”Det måste vara en fälla!”
”Det var som sagt märkligt,” fortsatte Ulvhild. ”Han skrev att han var angelägen om att bevisa sina goda avsikter och därför inte tänkte begära min tillit förrän han förtjänade den. Han erbjöd sig så att komma till Tallvide med sitt följe men att möta mig ensam och obeväpnad på den plats jag önskade, i kungsgården eller i templet.”
”Då lägger han sitt liv i era händer,” sade Erik. ”Han måtte hysa en stark tro på er ridderlighet.”
”Eller så är alltsammans en list, som sagt,” muttrade Ulvhild. ”Men sannerligen om jag begriper hur det här är uttänkt. Och det enda sättet att få reda på det är att höra vad han har att säga. Så jag tackade ja till hans möte, och jarl Sigmund är redan i full färd med att förbereda det hela. Hans folk får inkvarteras på värdshusen på andra sidan staden, och i institorieklostret om inte alla får plats. Jag tänker hålla mitt ord och hålla mötesfriden, och jag tänker inte ge honom någon chans att bryta den.”
”Jag tycker ändå inte om det här,” svarade Erik. ”Det luktar rävspel lång väg.”
* * *
Under tiden samtalet fortgick hade de hunnit en bra bit in i skogen. Vägen de red längs var inte i allmänt bruk längre – det låg ett par byar längre bort längs den, men en större väg österut hade ersatt den och den var oftast övergiven. Den stilla, tysta skogen tycktes nästan förtrollad. Träd och undervegetation var täckta i vit snö och frosten knarrade under hästhovarna.
Erik såg roat hur drottning Ulvhild sken upp mer och mer, tycktes bli friskare och muntrare, ju längre de red. Hon trivdes onekligen bättre i sadeln än i rådssalen. Hon verkade ha läst hans tankar, för hon vände sig åt hans håll och grinade brett.
”Du anar inte hur skönt det är att rida bort från alltsammans, om så bara för några timmar,” sade hon lågmält. ”Tallvide står mig upp i halsen nu. Ständiga rådsmöten och diskussioner, fru Ysabel som dryper honung i mitt öra, och känslan av att jag hela tiden har tusen ögon på mig. Det är sammansvärjning och gift i luften där. Men här ute är luften ren och klar.”
Just då rundade sällskapet en krök och fick till sin förvåning se rök stiga upp ovanför träden ett stycke framåt. En lägereld? När de red vidare såg de snart att stigen var full av färska hovspår, och det luktade bränt. Med begynnande onda aningar red drottningen och hennes följe i riktning mot röken.
De kom snart fram till en glänta i slutet av en avstickande stig, och här fann de vad de sökte. Det fanns en utbrunnen lägereld här, men det var inte bara den som brunnit. I gläntan låg resterna av två välta, sönderslagna vagnar. En av dem hade stuckits i brand och det återstod bara ett svartbränt skal. På marken bredvid kärrorna låg flera döda kroppar – de kunde snabbt räkna till två män, en kvinna och tre barn. Med en svordom red Ulvhild in i gläntan följd av Erik och Ivar, hoppade av hästen och drog sitt svärd. De tre andra hirdmännen förblev till häst.
”Rövare,” muttrade Ivar. ”De här måste ha varit gårdfarihandlare eller bönhasar. Konstigt att de reste den här gamla vägen…”
”Kom!” ropade drottningen. ”Låt oss se om det finns någon kvar i livet.”
En snabb undersökning visade att allt av värde var borta. Seldonen var avskurna; rövarna hade lagt beslag på dragdjuren också. Just som de skulle sitta upp igen för att försöka spåra rövarna hörde de en hulkande snyftning från skogsbrynet. Ivar snodde runt och tog ett steg framåt med svärdet draget. ”Vem där? Kom fram så att vi kan se dig!”
En skepnad reste sig snubblande på knä, höjde en hand framför sig, tog ett par stapplande steg ut i gläntan, förlorade balansen och föll omkull i snön. Det var en ung kvinna, klädd i en sönderriven kjortel och huckle, med grova stövlar på fötterna, lerig, nedblodad och blöt. Drottningen stack svärdet i skidan och ropade åt sina följeslagare att hjälpa henne upp. De andra satt av och stöttade upp flickan så gott det gick, Ivar gav henne en munfull öl ur sin bältesflaska och drottningen böjde knä vid hennes sida.
Kvinnans ansikte var lika smutsigt som hennes kläder, täckt av strimmor av lera och blod. Hon spärrade skräckslaget upp ögonen mot de beväpnade nykomlingarna. ”Döda… mig… inte…” fick hon fram, hest och sprucket.
”Vi skall inte göra dig illa,” sade Ulvhild stilla. ”Frukta inte, du är bland vänner. Är du sårad?” Kvinnan skakade sakta på huvudet.
”De kom… i gryningen…” fick hon fram. ”Dräpte far… tog allt…”
Drottningen fattade hennes hand med sina. ”Hör på,” sade hon. ”Finns det några av dina reskamrater som är vid liv i närheten?”
Kvinnan såg upp och log under den smutsiga luggen. ”Ja,” sade hon. ”En hel flock av dem.”
Både Ulvhild och hennes följeslagare varsnade förändringen i tonfallet, ryggade undan och såg sig om med dragna svärd. Ett drygt dussin mörka gestalter hade plötsligt uppenbarat sig i skogsbrynet. De syntes otydligt i skogsdunklet, men det var tydligt att flera av dem hade armborst skjutklara och här och var glimmade solen till i hjälmar och benskenor. Drottningens följe slöt sig tätt samman, och hirdmännen bildade en sköldborg för att skydda henne och den likaledes sköldlöse Erik.
En av främlingarna, en storvuxen och tungt rustad krigare, tog ett par rasslande steg fram i solljuset. Över sin rustning bar han en svart yllemantel och en lika svart vapenrock, och på vapenrocken lyste det vita sexuddiga korset över hjärtat – Furstens avskydda märke. Krigaren fällde upp visiret på sin svartbrända hjälm och blottade ett ärrat ansikte med kraftiga slokmustascher.
”Goden dag, Ers Nåd,” sade han på bruten Nordtunga med ett svagt antytt leende. ”Välkommen som vår gäst. Lägg ned Era vapen och följ med oss, bitte...”
”Aldrig har jag låtit Furstens drängar befalla mig i mitt eget rike,” svarade drottningen sammanbitet, ”och jag tänker inte börja nu.” Hon höjde trotsigt sitt svärd och passade samtidigt på att armbåga Erik i revbenen. Han förstod först inte och lutade sig närmare henne.
”De är för många,” viskade hon, ”och de har nästan omringat oss. Vi försöker vinna tid så länge som möjligt. Sen backar vi sakta och när jag ropar kastar du dig på närmsta häst – om vi kan gör vi likadant, annars får du rida för livet till Tallvide efter hjälp.” Hirdmännen och Erik nickade omärkligt.
De Furstligas anförare hade väntat en kort stund, men ny tycktes han bli otålig och lade handen på det tunga tvåhandssvärd han bar i bältet. ”Ers Nåd,” ropade han, ”vi står inte efter Ert liv men om Ni tvingar oss backar vi inte. Ni har aber ingen chans. Vill ni så lätt kasta bort Ert och Era tjänares liv?”
”Du ska nog få se hur lätt det går, Furstedräng,” spottade Nora.
”Och tror du att vi ger upp vår drottning utan strid,” morrade Haldur Gråben, ”så har du fel. Kom och ta henne!”
Anförarens leende blev bredare och tycktes förvridas till en avskyvärd grimas av ärret i mungipan. Han vände sig åt höger och skällde ut en order. Armborstskyttarna började skjuta – men inte på drottningens följe. Utan på hästarna. Eldfot, drottningens egen häst, sjönk omkull med en skäkta i strupen.
”Fördömt!” svor Ulvhild. ”Erik! Skynda dig! Nu!”
Medan de Furstliga slöt sig närmare den lilla sköldmuren störtade Erik mot hästarna. Som genom ett blodrött töcken såg han hur häst efter häst sjönk ihop död eller sårad. Skäktor fortsatte att vina omkring honom, men han märkte det knappast. Han kastade en blick över axeln. De var omringade nu och stred redan förtvivlat.
”Erik!” skrek drottningen. ”Du måste komma undan! Spring! Spring!”
Det blodröda töcknet steg och dränkte allt annat omkring honom.
* * *
Erik vaknade som ur en dvala och såg sig snabbt omkring. Han kunde höra att några kom efter honom genom skogen, och de gjorde sannerligen inga ansträngningar att dölja var de var. Han hukade sig och pressade sig igenom ett tätt snår, innan han med ett språng tog sig över en forsande bäckfåra.
”Ser du honom, Udo?” hörde han en av förföljarna.
”Nej,” kom svaret, obehagligt nära.
Erik pulsade så fort han förmådde genom den djupa snön. Om han nådde vägen kanske han skulle kunna hitta en av hästarna; de hade råkat i sken när de mörkklädda anföll, och ett par av dem hade rusat hemåt. Bakom sig kunde han höra hur en av förföljarna trängde sig igenom ett par buskar, och han tvingade sig själv att gå långsamt och försiktigt, för att hans framfart inte skulle röja honom.
Med ens snubblade han ut på vägen, inte stort bättre än snårskogen, men det var i alla fall en lättnad att veta åt vilket håll han skulle gå. Det var bråttom nu; när som helst skulle förföljarna komma ut på vägen, rätt i hasorna på honom.
Han började, i den mån snön tillät det, småspringa i hästarnas spår, och hade tillryggalagt gott och väl femtio meter innan han hörde någon ropa:
”Lise! Där är han! Tuppkycklingen!”
Han slängde en snabb blick över axeln, och såg en svartklädd karl som pekade efter honom. Han ökade takten och sprang för livet. Den isiga luften skar i lungorna på honom och skornas lädersulor slant på det hala underlaget.
”Skjut! Skjut!” hörde han, och hann förnimma en kort smäll, innan hans högra ben plötsligt slets åt sidan.
Han tumlade om som sparkad hundvalp och blev liggande på mage i snön, utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Det blixtrade för ögonen på honom, och han undrade hur det kom sig att någonting kunde göra så ont. Pulsen bultade hårt i benet, och smärtan kom i varma vågor, som varje gång hotade att skölja honom in i medvetslöshet.
Någonstans långt borta hörde han triumferande tjut och skratt, och blev med ens medveten om var han befann sig. Snön hade letat sig innanför ridrocken och började smälta i nacken och framme på bröstet. Förvirrad satte han sig upp. Smältvattnet rann i uppiggande rännilar längs med ryggen och magen, då han med en sammanbiten kraftansträngning tvingade sig på fötter.
”Hå!” hörde han bakom sig, och skratten tystnade. Han började åter röra sig, med oerhörd möda; smärtan var honom nästan övermäktig, men han måste nå fram till Tallvide och skaffa hjälp, oavsett om det skulle bli hans död. Det smällde till igen, och något kittlade brummande hans kind. Skäktan slog i marken några meter framför honom så att snön sprutade; det var sannerligen ingen dålig skytt. Smärtan i benet gick som små vita blixtar till hans hjärna och yrseln fick honom att må illa. Ansiktet hettade.
Han såg sig om. Två av dem rusade efter honom, och knappade beslutsamt in på hans försprång, medan en tredje spände ett armborst med en getfotspännare. Ytterligare en smäll. Skäktan susade tätt över honom, och han vek av inåt skogen igen; det var vansinne att vara kvar på vägen. Benet bultade och han hade svårt att stå, då han mödosamt banade sig väg genom rishögar och snödrivor. Med ens stod han öga mot öga med en skimmel, som vänligt synade honom med sina mörka ögon.
Erik började nästan gråta av lättnad, och hävde sig sakta och med en kraftansträngning upp på hästens rygg, samtidigt som han mumlade lugnande ord till den. Däremellan rabblade han tacksägelser till alla som ville höra på. Hästens mjuka doft lugnade honom, och han kom på sig själv med att le. Med ett språng var de ute på vägen, bara någon meter framför de förföljande, som förbluffade slängde sig åt sidorna för att undkomma skimmelns anstormning.
Erik satte hälarna i sidorna på djuret så gott det gick, och famnade dess hals när det i galopp satte av mot Tallvide. Bakom sig hörde han förbannelser, som snabbt försvann, dämpade av snön och träden.
* * *
Bara någon timme efter Eriks återkomst hade nyheten läckt ut och spritt sig som en löpeld. Tallvide befann sig i kaos. På torget utanför Templet hade en sjudande folkmassa samlats. Alla tycktes skrika i munnen på varandra. Då och då förmådde patriark Matteus, som dystert betraktade scenen från tempeltrappan, med ett bjudande ord få folkhopen att dämpa sig, men detta varande inte länge.
Plötsligt kom ett ryttarfölje stormande fram längs huvudgatan och brakade in på torget; de gav nätt och jämnt folket i vägen tid att flytta på sig. I spetsen red en kortvuxen man med svart hår och skägg; patriark Matteus hade inte sett honom på åratal men kände genast igen Markulf Ragvaldsson Lejon. Han var praktfullt klädd i en lång djupröd kjortel och bar inga vapen utom ett svärd vid sadeln, men ryttarna som följde honom var fullt rustade och bar Lejonättens svarta mantlar och vit-svarta sköldar.
Markulf höll in sin springare vid tempeltrappans fot och satt av. Patriarken undrade för sig själv om hans stund nu var kommen – tänkte Markulf dräpa honom inför hela Tallvides befolkning och på själva trappan till Templet? Hans hirdmän hade nog tänkt samma tanke, för de närmade sig snabbt trappan med dragna svärd. Markulf kom dock deras förväntningar på skam. Han tog ett steg uppför trappan, hejdade sig sedan och böjde skyndsamt knä för patriarken.
”Ers Högvördighet,” sade han. ”Jag har precis mottagit budet om drottning Ulvhilds försvinnande, och tro mig när jag säger att det gjort mig bestört. I denna sak står vi på samma sida. Låt mig tala några ord till Ert folk och förklara den saken.”
”Jag anar inte vad du har i sinnet, Lejonättling,” sade patriarken bistert. ”Men knappast kan jag hindra dig från att tala.
Markulf reste sig, bugade lätt och ställde sig sedan bredvid patriarken vänd mot folkmassan.
”Hör mig, Gotmars söner och döttrar!” utropade han med hög och klar stämma. Folkmassans oväsen sjönk nästan genast ned till ett dämpat sorl. De som inte hade känt igen Markulf till utseendet hade sett Lejonättens färger och vapen, som ingen öppet vågat sig in i Tallvide med på många år.
”Det är en mörk dag för vårt älskade land,” fortsatte han. ”Vår väna drottning Ulvhild har nesligen förts bort. Sant är att vi och våra ätter inte varit de bästa vänner, konstigt vore väl det, men trots skiljda meningar är jag uppriktigt förtvivlad över denna fruktansvärda händelse.”
”Så fort denna sorgliga nyhet nådde mig, begav jag mig genast hit, i hopp om att kunna bistå med något, hur litet det än må vara. Om ryktet talar sant, är detta onda dåd den mörke Furstens verk. Vi vet ju alla hur de för kort tid sedan rev sönder Moder Gotmar med järnskodda kängor – själva solen mörknade i skuggan av deras svarta mantlar och vapenskjortor. Nu har de åter skändat vår jord, och slagit mot hennes hjärta. Ett sådant brott går utanpå allt smått tal om ättefejder.”
Folkhopens mummel förblev vid samma styrka, men patriark Matteus tyckte sig förnimma en förändrad ton i det.
”Ulvhilds starka sinne har blivit hennes olycka; hon vägrade fjättras av deras kedjor, utan skakade sig ursinnigt fri. Därför gick de som tjuvar i natten, för att de inte vågade möta oss, Gotmars barn, i strid. Om jag kan ska jag tvinga dem till det. Jag ska redan idag rida ut med hela min hird, och jaga dem genom Gotmars täta skogar, tills de stupar av trötthet eller tills jag med eget svärd kan bringa dem deras bane. Jag ska jaga livet ur dem, och få dem att förbanna den dag då de satte foten innanför Gotmars starka gränser. Så sant som jag heter Markulf Ragvaldsson Lejon ska jag bringa deras usla kroppar tillbaka hit, och om vår drottning är i livet, ska hon själv rida i spetsen för dem, och min egen hingst ska bära henne.”
Nu hade folkmassan blivit tyst. Markulf gjorde en paus, hämtade andan och höjde sedan näven mot skyn.
”Leve Gotmar!” utropade han. ”Död åt de svekfulla!”
Efter ytterligare ett ögonblick av tystnad steg ett vrål upp från folkmassan. ”Leve Gotmar!” ekade gång på gång. En av Markulfs hirdmän räckte åt honom hans svärd och svärdsbälte som hängt vid sadelgjorden, och han spände med långsamma och beslutsamma rörelser på sig det. Han tog ett steg framåt och skulle just höja handen för att tala på nytt, när en annan röst ljöd från en annan riktning.
”Håll!” röt stämman. Sigmund jarl banade sig väg över torget, beväpnad och även han åtföljd av en handfull krigare. Han stannade upp, ställde sig bredbent och höjde händerna för att återkalla folkhopen till ordning på nytt.
”Besinna er, gott folk!” ropade han. ”Rusa inte iväg i blindo till tonerna av Lejonättlingens lockrop! Minns att den här mannen var vår drottnings värsta fiende tills, vad det tycks som, för ett ögonblick sedan.”
”Och du, Markulf Ragvaldsson Lejon”, fortsatte jarlen, ”vad är det för ett spel du spelar? Skall jag tro på att du, som när som helst stod redo att resa upprorsfanan mot vår drottning och inget hellre ville än att ta hennes plats, är så förtvivlad över att hon är borta?”
”Högvälborne jarl Sigmund,” svarade Markulf, ”mitt rykte har föregått mig och det med orätt. Har jag kanske rest någon upprorsfana? Hade jag kanske inte just bett drottningen om ett fredligt möte? Jag trodde mig ha funnit en väg att lösa våra oenigheter på fredligt vis, och det gladde mig, ty jag har aldrig stått efter vår drottnings liv eller hälsa. Men detta nidingsdåd, vem som än ligger bakom det, har kastat allt över ända och hotar att slunga vårt rike i kaos. Som jag sade till vår högvördige patriark: i denna sak står vi på samma sida.”
Jarlen rynkade pannan och hans ögon smalnade. ”Nåväl, Markulf,” sade han bistert, ”låt oss för ögonblicket anta att jag tror dig. Men tror du att Drakarna tänker stå sysslolösa och låta sina ärkefiender Lejonätten sköta om att söka efter vår förlorade drottning? Då har du varit borta från Gotmar längre än vad som är nyttigt för dig. Det här är vår sak.”
”Förvisso,” medgav Markulf. ”Men jag ber dig om att få ta mitt folk med mig och hjälpa er söka efter drottningen. Jag är, som du säkerligen kan förstå, angelägen om att bevisa min goda vilja. Och dessutom tror jag knappast att ni kan undvara någon frivillig hjälp.”
Jarlen teg en liten stund.
”Det ligger något i det,” nickade han. ”Nåväl. Jag tar drottningens hirdfolk och mina egna, och vi rider ut. Du och ditt folk kan följa oss om ni så behagar. Men inte fler än ryttarna du har med dig nu. Jag litar fortfarande inte på er. Möt oss vid östra porten om en halvtimme.”
Markulf och jarl Sigmund mötte varandras blickar och vände sedan båda på klacken och lämnade torget åt varsitt håll.
* * *
De hade varit borta i nästan två dagar, när patriark Matteus strax före gryningen väcktes ur sin oroliga sömn av en tjänare som lät anmäla jarl Sigmunds ankomst. Patriarken skyndade ned och mötte jarlen, som var solkig av resdamm och med hår och skägg på ända. Hans bistra uppsyn väckte inga förhoppningar hos Matteus.
”Fann ni henne?” frågade han ändå. ”Eller några spår?”
”Spår fann vi, men inte drottningen,” sade jarlen. ”Och det hela gick rätt underligt till. Vi kom ifrån varandra. Det var oväder igår som du minns, och i stormen skingrades sällskapet. Men jag kan tänka mig att Markulf och hans anhang väntade på ett tillfälle att smita ifrån oss.
”Alltnog, när stormen bedarrat och jag samlat ihop mitt folk sände jag ut en sven för att leta efter Lejonhopen. Inte lång stund därefter kom han tillbaka med en av dem, som påstod att de stött ihop med mördarna. Vi red i sporrsträck dit han visade, och när vi närmade oss hördes det larm. Vi kom fram till en undangömd lägerplats, där Markulf och hans drängar hälsade oss. Där fann vi också nästan ett dussintal döda Furstesoldater.”
Patriarken höjde på ögonbrynet. ”Är du säker på den saken?”
”Av deras kläder och utrustning att döma, jodå. Markulf förklarade att de hittat gömstället och tagit Furstedrängarna med överraskning – de hade varit för oförberedda och för berusade för att försvara sig ordentligt, och de hade kunnat hugga ned dem som boskap. Det var helt visst Markulf och hans folk som dräpt dem, deras vapen var blodiga och de döda hade inte legat länge.
”Sedan visade mig Lejonättlingen på deras anförare, tog ett blodfläckat horn ur hans bälte och visade det för mig. Inget tvivel om saken. Det var drottning Ulvhilds eget jakthorn, jag kände igen inpräntningarna på det. I ett av tälten hittade vi sedan hennes svärd och svärdsbälte, och hennes mantel – också den fläckad med blod. Markulf fick ett raseriutbrott när vi fann dem och nedkallade alla Mörkrets förbannelser över de Furstliga. Men om han menade allvar eller om det bara var apespel vill jag låta vara osagt.”
Patriark Matteus tycktes ha tusen frågor, men jarlen lät sig inte avbrytas.
”Jag är inte dum,” muttrade han. ”Givetvis anade jag rävspel och ugglor i mossen, och gör så fortfarande. Jag frågade naturligtvis Markulf varför han så skyndsamt dräpt allihop – jag hade gärna velat förhöra några av dem. Han slog bort det och sade att det hela skett i hastigt mod – han hade ju inte vetat att han i nästa ögonblick skulle rida rakt på mördarna. Men det vete tusan…”
Han teg. Det blev tyst en stund, för patriarken hade också kommit av sig.
”Vad tror du, jarl Sigmund?” frågade han till slut lågmält.
”Jag tror,” sade jarlen långsamt, ”att någon har mördat vår drottning på det skändligaste vis – eller åtminstone sökt ge sken av detta. Om Markulf ligger bakom det här tänker jag ta reda på det, och då ska han få ångra det. Om inte… vem vet? Säkert är i alla fall att han kommer att finna ett sätt att slå mynt av det skedda. Men kanske kan det vändas till något som inte enbart är ont. Under ritten hem talade han upphetsat om hur upptäckten av denna fiende i vår mitt helt fått honom att tänka om. Det lät nästan som om han fått en uppenbarelse. Om han nu inte bara spelar.
”Hur som helst får vi snart se vartåt det bär. Jag tog en genväg och hann hem lite snabbare, men de är snart på väg in i Tallvide med fångsten. Jag vågar mitt huvud på att han kommer att ställa till en ny scen, och tyvärr står det nog inte i vår makt att hindra honom.”
* * *
Jarlen blev sannspådd. Ett par timmar senare hade Tallvides inbyggare på nytt församlats på torget, huttrande i morgonkylan men spända och uppspelta. I en improviserad galge, hastigt rest av Markulfs krigare och några daglönare som råkat finnas i närheten, dinglade de svartklädda Furstliga soldaternas lik. Markulf, nu klädd från topp till tå i brynja och sin långa vit-svarta vapenskjorta, stod nedanför galgen flankerad av sitt följe.
”Käraste bröder och systrar av Gotmar!” utropade han. ”Skåden! Jag har bringat er Gotmars fiender som jag lovat.” Här gjorde han en svepande gest mot galgen och de hängande liken. ”De gjorde hårt motstånd, men föll till sist för Lejonets klor…”
”Hårt motstånd, minsann,” fnös jarl Sigmund lågt till patriarken där de båda stod på tempeltrappan och lyssnade. ”Dräpta i fyllrus, var det sista jag hörde.”
”… och för all del för Drakens,” inflikade Markulf med lägre röst och en nick åt jarlens håll, som denne underlät att besvara.
”Deras stinkande, svarta vapenskjortor är styva av deras torkade blod, som nu när Moder Gotmars jord,” fortsatte Lejonättlingen oförtrutet. ”Vi har visat dem att de inte kan ta sig vilka friheter som helst. Vi har visat dem att Gotmars barn är värda fruktan och respekt.
Trots denna seger, trots denna triumf, känner jag mig liksom sist, förtvivlad, och om jag var förtvivlad då jag sist stod här, är mitt hjärta nära att brista idag.”
Här gjorde han en paus och tecknade åt en hirdman, som stack åt honom ett bylte. Han vecklade ut det – det var Ulvhilds blodfläckade, trasiga ryttarmantel. Ett sus gick igenom folkmassan.
”Vår väna drottning saknas fortfarande,” sade Markulf. ”Mina bästa spejare följde spåren av en liten grupp undflyende i två hela dagar, men tappade det vid en sjö. Olyckligtvis vet vi inte om vår drottning fortfarande lever, eller om hon är död. Större delen av min hird är fortfarande ute i Gotmars mörka skogar, där de nogsamt söker henne, död eller levande. Lever hon, kommer vi att hitta henne, och straffet för de som gjorde det kommer att vara grymmare och gruvligare än den värsta gotmariska vinter, hänsynslöst som våra mörka skogar och bottenlöst skoningslöst som Gotmars skummande, djupa, virvlande vatten.”
Patriark Matteus suckade otåligt, medan jarl Sigmund börjat se mer och mer tankfull ut. Om Markulf lade märke till dem, låtsades han inte om det utan fortsatte sitt tal.
”I dessa mörka tider,” intonerade han, ”måste vi låta hoppets låga lysa, även om den lyser svagt, och om vi tycker att vi famlar i mörkret, finns annat ljus att få… hämndens.
”Även om allt tycks förlorat har vi fortfarande hämnden kvar. Tillsammans ska vi bära eld och stål till de som så svekfullt berövade oss vårt ljus.
”Rusta er! Få varje kvinna, varje man, ur huset! Beväpna er! Bryn era knivar, spetsa era spjut, skärp era yxor och vässa era svärd! Lägg strängen över bågens nock och spänn brynjan över bröstet, för att skydda era dyrbara, bultande gotmariska hjärtan!"
Nu hade folksamlingen definitivt vaknat till liv. Spridda bifallsrop började höras och spreds allt mer. Markulf drog sitt svärd ur skidan, höjde det mot skyn och höjde rösten.
”Låt oss stå enade i vapen mot Moder Gotmars fiender!” ropade han. ”Låt oss färga Furstens länder röda av blod och svarta av sot, och vet att ingen kan stoppa oss, för både Draken och Lejonet har väckts ur sin slummer, och slåss nu sida vid sida! Gammalt groll är glömt! Vi står axel till axel, sida vid sida och vi viker inte så länge någon av oss ännu finns vid liv, för vi slåss inte för ära, inte rikedomar eller makt, utan för hämnd och rättvisa, och det är något som ingen karsk kvinna eller modig man lämnar ogjort om inte livet flyr dem först!
Svep er i förfäders ursinne! Följ mig, Gotmars barn! Följ mig, bröder och systrar! Hämnden, och segern, är vår!”
Med de orden gjorde han helt om, spottade på det närmaste av de svartklädda liken, kallade till sig sin häst och satt upp. Efter att ha följt hans exempel satt även hirdmännen upp. Folkmassan hade exploderat i ett stridsvrål och många strömmade fram för att delta i vanhedrandet av de döda.
Markulf skrittade under tiden fram till tempeltrappan, där de två rådsherrarna klentroget betraktade honom.
”Mina herrar,” sade han, ”detta var min uppenbarelse som jag, säkert förvirrat och mindre väl formulerat, försökte förklara för jarl Sigmund under vår ritt hem. Jag har haft fel i mycket, men mest i det att jag lät mig förblindas av småsinta tankar om ättefejd. Men vad betyder det gamla grälet mellan Drakar och Lejon, när vi står öga mot öga med en som Fursten, som vill krossa och uppsluka hela vårt Gotmar?”
Jarlen och patriarken teg och fixerade Markulf med hårda blickar. Han smålog generat och ryckte lätt på axlarna.
”Tror ni mig inte?” sade han. ”Jag menar allvar, och det skall jag visa er. Detta är en vändpunkt inte blott för mig utan för Gotmar. Och tro mig, i detta vill jag ha er vid min sida. Split och fiendskap mellan fränder är att skänka vår verklige fiende seger i handen. Tänk över saken. Jag kommer snart åter, låt oss då språka mer om detta.” Han kastade om sin springare, vinkade åt sitt följe och red bort längs gatan.
”Vart ägnar han sig, tror du?” frågade patriarken.
”Inte svårt att gissa,” muttrade jarlen. ”Han tänker rida runt i riket och upprepa sin lilla uppvisning överallt. Och jag blir inte förvånad om det här går honom väl i händer. Vare sig det är han som ligger bakom alltsammans är det här så prydligt ordnat att det inte kunde vara bättre om det var skrivet.”
* * *
Två veckor senare såg patriark Matteus ut att ha åldrats tio år. Han hade slitits mellan sorg och vrede över drottningens förmodade död, oro över vad Markulf skulle ta sig till och en motvillig lättnad över att det inbördeskrig som tyckts snubblande nära att bryta ut nu helt verkat försvinna bortom horisonten, och hans nätter hade varit sömnlösa. Jarl Sigmunds folk hade fortsatt att söka spår efter den försvunna drottningen men började nu ge upp – inga spår stod att finna. Ändå vaknade ett vilt hopp hos patriarken då jarlen en sen kväll kom oanmäld för att besöka honom.
”Välkommen, jarl Sigmund!” hälsade han. ”Intet nytt om vår drottning?” Det hade blivit något av en hälsningsfras mellan dem de sista veckorna, men frågan var varje gång djupt känd.
”Nej, intet nytt om vår drottning,” sade jarlen. ”Men jag behöver tala med dig. Som du nog hört är Markulf på väg tillbaka till Tallvide nu.”
Patriarken nickade.
”Som vi trodde,” fortfor jarlen, ”har han ridit land och rike runt och piskat upp folkets vrede mot de Furstliga. Och vad jag fått höra har det gått honom väl. Allmogen står redo att följa honom, till och med mot Furstendömet, och fler och fler av ätterna har lovat honom sitt stöd i ett sådant krig. Vare sig vi vill eller ej börjar det se ut som om Markulf ställer sig i spetsen för Gotmar. Och det vet han väl om själv. Det är min tro att han, när han kommer åter hit, kommer att söka låta välja sig till konung.”
Patriark Matteus for upp. ”Vafalls?” utropade han. ”Aldrig! Inte ens om vi vore fullt säkra på att vår rätta drottning Ulvhild vore död – och det är vi långt ifrån – skulle jag ge den usurpatorn smörjelse och välsignelse!”
Jarlen teg. Matteus tittade plötsligt på honom. ”Håller du inte med mig?”
”Jo och nej,” sade jarlen långsamt. ”Markulf gapar över för mycket om han försöker bli kung nu. Det tänker inte heller jag och min ätt tillåta, och det inser han om han är klok. Men även utan krona kan han leda riket. Om han får ätternas stöd kan han bli riksföreståndare i drottningens frånvaro. Och därvid… kommer jag att stödja honom.”
Patriarken såg förbluffat på jarlen. Båda teg en stund. ”Förklara,” sade patriarken till slut viskande.
”Jag har tänkt länge och väl på det här,” sade Sigmund och började gå av och an i rummet. ”Men jag kan inte se någon annan råd. Förvisso kan jag ställa mig i spetsen för den mäktiga Bjärsjöätten och gå emot honom. Men då har vi åter slungat riket ut i det inbördeskrig vi fruktade. När Markulf nu redan dragit Furstens fiendskap över oss har vi inte råd att blotta oss på det viset – förutom den olycka ett inbördeskrig skulle vara ändå.
”Han har redan folket med sig. De som ännu vacklar kommer att följa honom när Bjärsjöätten gör det. Vi kan knappast hejda honom, men vad kan vi då göra? Har han väl riket i sin hand kan han lätt skaffa sig en ny jarl. Är han så skrupelfri som jag misstänker kan han nog även röja en konstrande patriark ur vägen och hoppas på en mer samarbetsvillig efterträdare. Och vem skall då hindra att han blir krönt?
”Jag tänker möta Markulf och erbjuda honom mitt och Bjärsjöarnas stöd, att bli hans jarl i spetsen för den mäktigaste ätt som ännu inte stött honom. Det kan han knappast neka till, inte om han vill ge sken av att riket är så enat som han säger. Och som jarl kan jag fortsätta att syna honom. Jag har inte glömt mitt löfte att avslöja honom om han skulle ligga bakom vår drottnings död.”
”Är det bara ädla skäl som talar, jarl Sigmund?” frågade patriarken lågmält. ”Det har sagts förr att Bjärsjöätten alltid står sig själv närmast, men du har tjänat Drakarna så länge och troget att jag nästan glömt det.”
Jarlen ryckte på axlarna. ”Jag är ättens huvudman,” sade han. ”Det är min plikt att ha dess bästa för ögonen. Men vad mer är, om vår drottning ännu skulle vara i livet kan jag inte se ett bättre sätt att tjäna henne på. Vad vore annars att välja? Ett förödande inbördeskrig, ett nederlag och Markulf krönt till kung över ruinerna. Nej, bättre då att stå kvar vid rodret. Och klokast vore om du ville se det på samma sätt.”
Patriark Matteus såg med en sökande blick på jarlen. ”Mitt sinne är omtöcknat,” mumlade han. ”Jag kan inte avgöra om dina ord är visdom eller dårskap.”
”Tänk då på saken,” sade jarlen. ”Du måste göra vad samvetet bjuder dig, liksom jag gör. Men jag hoppas åtminstone att jag kan räkna på ditt stöd att hindra Lejonättlingen från att krönas. Det är det mest brådskande.”
”Där om inte annat har du mitt stöd, jarl Sigmund,” svarade patriarken. ”Ingen ny kung kommer att krönas så länge minsta tvivel råder om vår rätta drottnings liv eller död.”
”Gott,” sade jarlen. ”Då lämnar jag dig att tänka. God natt, och Ljusets frid.”
”Gå i frid, jarl Sigmund,” sade Matteus.
När jarlen gått satt han kvar vid sitt skrivbord och tänkte, men han fann inga svar och hans sinne blev allt mörkare. En av de sista gångerna han hört drottning Ulvhilds bikt hade hon klagat över att hon inte kunde se vad som var det rätta att göra, när allt tycktes lika ont och skadligt. Han försökte komma ihåg vad han svarat henne.
När morgonen kom hade han nickat till en stund i sin stol, men solstrålarna väckte honom ur hans oroliga drömmar. Så fort han vaknade visste han också att han fattat sitt beslut. Han kallade till sig en tjänare.
”Sänd efter broder Olaus,” sade han. ”Jag vill bikta mig.”