| Johan |
Någonstans i Gedanien, omkring nyåret 1143. Geda är befriat och jättelika arméer drar inte längre kors och tvärs genom landet, men närapå halva Gedanien ligger ännu under Furstens ockupation. Kriget går vidare, men för närvarande i betydligt mindre skala...
|
|
|
|
Man ser en man.
Han står ute i skogen bredvid en gran. Runt hans ögon syns små kråkfötter när han intensivt ser på något. Hans haka täcks av någon veckas skäggstubb. På hans huvud sitter den bruna jakthatten nedtryckt på huvudet med sin fasanfjäder lite lätt darrande av spänningen. Han släpper saka ut andan som försvinner i ett moln i kylan.
”De är inte så gamla.”
”Jaså?”
En kvinna i rustning står bredvid. Hon ser lagom road ut och man kan se istappar i hennes svarta hår. Ett stort svärd sitter fastspänt tvärs över hennes rygg, det är för långt att bära vid sidan. Hon lutar sig på en skidstav och andas tungt. Skidorna har sjunkit djup ner i snön.
”Jo, avtrycken har inte börjat isa över ännu, och se här, hästslem.”
”Jag tror att rätt fras skulle vara fradga, Pilfink,” säger krigaren med ett trött, lite nedlåtande uttryck i ansiktet.
”Jaja, slem är det i alla fall, men det är inte fruset ännu, det är troligen knappt kallt ens.”
”Nå, jag tänker inte känna på det. Vad tror du då?”
”Hmm... jag skulle säga att de här tallriksstora avtrycken kommer av en stridshäst eftersom den dansar mycket och verkar allmänt eldig. De här tre är nog från beridna soldater, deras spjut har dragit ner snö längre bort. Och det här sista är nog en klövjehäst.”
”Varför en klövjehäst? Det kan väl lika gärna vara en ryttare till?”
”Det kan det väl, men den rider sist och om jag var ute och reste i skogen vintertid så skulle jag ha en klövjehäst med mig.”
”Det skulle du inte alls.”
”Om jag var en Furstlig legionär, Rakel, om jag var en Furstlig legionär...”
De ser lite på varandra. De har äventyrat ihop bra länge nu. Det är inte så mycket frågan om vad de skall göra. Mest hur och var. Skogen är så tyst som bara en skog om vintern är. Genom skorna börjar svetten sakta svalna och kyla ner dem. De har skidat i en timme eller två. Pilfink är rätt pigg, men Rakel som gjort det hela i rustning börjar känna sig ganska mör vid det här laget. Hennes eormiska barndom hade inte inbjudit till samma skidande i ungdomen som Pilfinks uppväxt i det snöiga Gedanien inneburit. Hon ser lite uppgivet på honom när han börjar rita med sin stav i snön.
”Människor irrar väldigt sällan i skogen utan reser i så rak bana de kan mot sitt mål. Med tanke på vart de kom ifrån” - han pekar bakåt - ”och vart de rider nu” - staven pendlar och pekar i färdriktningen - ”så kan de i stort sett bara vara på väg till Laskaby. I så fall kommer de att följa stigen, som går runt Blåtomtaberget och Blåssjön, för att sedan komma upp förbi Sätervallarna. Om vi genar genom skogen här, och sedan följer bäcken upp till sjön, kan vi genskjuta dem på andra sidan. Om de inte ser oss ute på sjön.”
”Men det betyder att vi får ta oss upp på berget.” Rakel känner inte direkt för att ta sig upp där med skidor, rustning och snö till knäna.
”Jupp, men det är utför hela vägen på andra sidan,” replikerar han med ett brett leende som avslöjar att han verkligen gillar det här. ”Så dra upp hosorna så sätter vi fart.”
”Jag hatar dig, innerligt och hjärtligt,” suckar hon och rättar till tvåhandssvärdet och bröstplåten.
”Äh... det gör du inte alls, du är hemligt förälskad i mig.”
Under fortsatt mumlande, några grova svordomar från Rakels håll och lite lågmäld sång från Pilfink får de av sig sina skidor och börjar klättra uppför berget. Väl uppe är de lite slitna. Rakels hår verkar genomsvettigt och man kan faktiskt se hur det ångar något om henne. Med andtruten röst väser hon fram, ” Du kommer bli min död... men jag lovar att jag kommer att ta dig med mig in i mörkret. Detta får flykten från Volska att likna ett symöte i ett nunnekloster.”
”Nunnekloster kan man bli nog så svettig i... Ta en slurk vatten så fortsätter vi.”
”Jo, ingen anledning att bli kall.” Ett leende börjar sprida sig över hennes ansikte nu när hon kommit upp i jakten.
Efter att ha ordnat utrustningen sätter de fart igen. Med uppknäppt kjortel ser man Pilfink snabbt navigera mellan träden. På något avstånd följer en Rakel, nu med ett bistert rovdjursutseende och målmedvetet skidande. Vid ett lämpligt ställe svänger de nerför berget och far med hög hastighet ner mellan glesa granar och tallar. Vi bäcken stannar Pilfink upp och ser bakåt. Trots att han pikar henne är Rakel inte en dålig skidare. Han ser henne vina ner ljudlöst i sina spår. Inte många skulle orka hålla så jämna steg med honom i rustning. Hon kommer till halt en bit från honom. ”Stå inte och rövslagga stigfinnare, om de kommer undan kommer jag sprätta upp dig istället, någon skall dö idag. Om jag måste skida i det här tempot skall det inte vara förgäves. Full fart slöhög.
Utan mer meningsutbyten sätter de fart. Den frusna bäcken är ett bra före endast brutet av några stenar i bäckfåran. De håller en hög hastighet. Väl framme vid sjön blir det ännu bättre och ett lätt snöfall börjar falla. På bortre sidan hör man en häst gnägga uppsluppet. De båda bevärdigar det inte med en kommentar, de känner till sin plan och tar av längs sjöns hitre sida. Nu har det blivit en kamp mot tiden. De måste hinna före truppen till en fördelaktig plats de har valt och de måste hinna innan den korta dagen tar slut. I fågelperspektiv ser vi hur Pilfink drar ifrån. In i skogen som döljer honom. Han drar vidare mot vägen och skidar jämsmed en bit in i skogen. Saktare nu för att inte stöta emot granarna så att de tappar snön och visar att de dragit förbi. när han hittat ett passande ställe planterar han skidorna samt packning och ger sig av till fots mot vägen. en bit bort strängar han sin båge och väljer ett pilskaft från pilsäcken. Han fäster en bredbladig spets på skaftet, en hästdödare. En liten stund senare har han fått en uppfattning om området. Av ryttarna syns inte ett spår.
När han kommer tillbaka till skidorna står Rakel där. Hon har redan tagit av skidorna och plockat fram en mantel ur packningen. samtidigt som hon drar sitt svärd och ställer bort dess skida frågar hon: ”Hur ser det ut?"
Pilfink tar sin pil och ritar i snön. Båda två är röda om näsan och får torka bort rinnande snor med jämna mellanrum.
”Vi är här. Vägen går här. Här är en liten bergsknalle med några enar på. Jag tänker att vi ställer dig här" - han pekar på vägen - "så är jag här någonstans" - pekar på kullen. "Sedan så bjuder vi upp dem till dans.”
”Hmm... Kan vi öka min chanser att överleva på något sätt alls?”
”Kanske det, men de är ju bara fyra.”
”Jo, det är klart. Nå, det är snart mörkt, jag säger att vi klarar av det här och sedan tar oss till byn för att se om de har något varmt öl.”
”Topp.”
Pilfink tar sina pilar, en bit mat och beger sig iväg. Kvar är nu Rakel.
Vi ser henne knyta upp sitt hår i en improviserad fläta. Hon justerar sin rustning, tar en slipsten från packningen, hänger manteln över sina axlar och beger sig iväg mot vägen. Väl där ser hon att ingen har rört sig på den sedan igår förutom några rådjur och en räv. hon ställer sig mitt på och går över sitt svärd med slipstenen. Hon slåss helst på fastande mage. Hennes sinne är tomt och berett för strid.
Pilfink sitter på en omkullfallen trädstam och mumsar på lite rökt kött. Pilarna sitter instuckna i en enbuske en bit bort. Han tänker över ett antal olika saker som kan hända. Men erfarenheten säger att inget kommer att bli så. Det bästa är att bara dyka in i det hela och sedan improvisera vartefter. Den första förlusten i strid är planen. Nu inträder väntans tid.
Efter vad som verkar en lång tid hörs så klirrandet av hästbetsel. Detta följs snart av det låga dunsandet av hovar och några tysta frustanden. De kommer närmare Pilfink. När de är jämsides skymtar svarta skepnader på deras ryggar, sedan är de förbi. Han signalerar Rakel och börjar göra sig färdig...