Vintern 1144/45 - våren 1146 |
Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under slutet av 1143 och hela1144. För tidigare händelser, se:
|
Månhella är en stad i västra Gedanien, som i forntiden var hemvist för Nidvinter, ett urtida odjur som då lät sig dyrkas som en avgud tills han besegrades och fördrevs av S:t Ahrik (se Legenden om S:t Ahrik och Nidvinter). Staden och fästningen föll i de Furstligas händer 1139 och blev sedan på nytt hemvist för Nidvinter, som de Furstliga på något sätt väckte upp eller kallade tillbaka. Runt Månhella rådde vinter året om fram till i somras. Här skapade Furstens svartkonstnärer också en liten här av uppväckta döda, som stred för Fursten vid Geda.
Efter att belägringen av Geda hävts hösten 1142 och Fursten släppt greppet om sina ockuperade territorier i södra och mellersta Gedanien var Månhella, med dess slott och omedelbara omgivningar, kvar i hans händer som en isolerad enklav. Vid tillfället hade borgen också en stark garnison av levande soldater och tjänare, men de bröt sig till stor del ut och evakuerades kommande vinter. Nu fanns bara en liten grupp levande kvar och desto fler av de döda. Månhella var en nagel i ögat på Alliansens regenter men inte starkt nog att vara ett akut hot, så att få bukt med det fick bero en tid.
Nu, två vintrar senare, började de vandöda på nytt bli en allvarlig plåga. De gjorde allt djärvare räder mot grannbygderna, nu också för att ta levande fångar med sig.
Kung Imrar av Gedanien och Angantyr av Arosia beslöt i samråd med Nyckelns Väktare att prioritera att få bukt med Månhellaenklaven. Väktarna misstänkte att fångarna som togs skulle offras till Nidvinter, som enligt de gamla legenderna regelbundet måste äta kött av människor födda under fullmåne.
En ovanligt djärv och kraftfull räd från Månhellas vandöda slogs våren 1145 med svårighet tillbaka. Arosia och Gedanien började med gemensamma krafter en formlig belägring av Månhella - eller åtminstone inneslutning. Man var dock på det klara med att för att kunna vinna en seger över dessa svartkonster och deras skapelser måste det till magisk hjälp.
Nyckelns Väktare hade dock inte legat på latsidan. Efter att en grupp framgångsrikt lyckats infiltrera slottet kunde man bekräfta teorin att de fångar som togs levande avsågs som mat för Nidvinter – de som råkade vara födda vid rätt tid, vill säga. De andra dräptes oceremoniöst och väcktes upp till nya vandöda trälsoldater.
Som tur var hade Väktarna också vid det här laget klart för sig att Nidvinter hade en svag punkt. Alla legenderna och deras egna erfarenheter tydde på att han, som den falske gud han var, fruktade Ljuset och dess symboler och helgon. Man hade också nu listat ut att gillesbyggnaden för S:t Ahriks gille i Geda (ett av stadens äldsta borgargillen) delvis var byggd av virke från den ursprungliga klosterbyggnad helgonet reste i Månhella efter sin seger över Nidvinter.
En ny infiltration förbereddes. En stark rädstyrka från slottet fångades upp och besegrades, och i deras ställe skickade man in en egen grupp – ett par frivilliga ”offer”, födda under fullmåne, eskorterade av några av Nyckelns Väktare, några präster och ett antal soldater. Eskorten hade alla på magiskt väg ”förklätts” så att de vandöda skulle ta dem för sina egna.
För att göra en lång historia kort lyckades listen. De fick chansen att erbjuda Nidvinter sin föda, och med hjälp av trärelikerna (offren hade burits in på bårar gjorda av brädor från gilleshallen) lyckades de hålla honom orörlig tillräckligt länge för att prästerna och Väktarna skulle kunna attackera honom med välsignelser, heligt vatten och vad annat man kom på. Och det bet; han förvandlades till slut på nytt till en isstod och den magiska frosten, som hållit Månhella med omnejd i ett strupgrepp i fyra år, började töa.
Under tiden hade den inringade armén gjort ett skenanfall för att hålla de vandöda försvararna upptagna och utspridda och köpa infiltratörerna mer tid. När isen synbart började smälta gick det över i ett anfall på allvar – och infiltratörerna behövde allt stöd de kunde få mitt inne i fiendens håla. Även om Nidvinter var oskadliggjord fanns fortfarande de vandöda och deras härskare, de Furstliga dödsbesvärjarna vid Laboratorium Brumalis, kvar.
Slutstriden blev hård, men till slut lyckades man förstöra det nekromantiska laboratoriet. De vandöda som ännu stred förintades och delar av berget som slottet står på rasade in.
Man lyckades rädda med sig en del dokument och annat ur hålorna, men allt har inte kunnat räddas och man håller fortfarande på att gräva ut de kollapsade delarna av klippan. |
Under sommaren lades köpingen Svartgrund med Svartgrundshus, en av de sista av de gedanska borgar - förutom de starka Tornholm och Vidmarkshus - som ännu hölls av de Furstliga, under belägring. Eftersom borgen låg vid kusten och hade nära till Tornholm och själva Margholien var det viktigt att avskära den från stöd från havet, och den lades därför under blockad av delar av den gedanska ledungsflottan. Fler gedanska, arosiska och sunnanslättska skepp drogs också tillbaka i den mån de kunde avvaras från sommarhalvårets ständiga men lågintensiva kamp om transporter och patrulleder på havet.
Man var beredda på att möta på hårdare motstånd nu än tidigare; om Svartgrund kunde tas skulle de allierade få ytterligare en hamn att använda som bas mot Furstendömet. Det Furstliga motdraget lät dock vänta på sig, och blockaden höll i sig sommaren igenom. Fursten tycktes koncentrera sina ansträngningar på att konsolidera sina landområden i öster.
 |
I början av hösten, strax efter skörden, kom till slut den Furstliga motattacken. Den bestod dock inte, som man kanske kunnat vänta sig, av en samlad sjöburen attack för att spränga blockaden, utan i stället slog de Furstliga mot två andra mål samtidigt. General Voorlaugr drog än en gång härjande och skövlande in i det fria Gedanien med en nu ganska stark här, samtidigt som en Furstlig galärflotta förstärkt med talrika piratskepp drog sig samman för att gå till angrepp mot Örike - basen för de Fria Skepparna, som sedan några år stod under gedanskt beskydd.
Medan garnisonerna på Gripeborg och Uriksborg gjorde vad de kunde för att skugga och kringskära Voorlaugrs rädstyrka samlade sig de allierade sjöstridskrafterna så snabbt de kunde till Örikes undsättning. Den allierade expeditionsflottan - sammanlagt sex eller sju koggar och 30-40 långskepp, inklusive de Fria Skepparnas - lyckades med en kombination av tur och skicklighet skära av en del av den Furstliga flottan - omkring ett dussin galärer och två dussin av piraternas långskepp - från resten och möta den utanför Örikes västra kust, vid Saltudden. De allierade, som nu hade ett numerärt övertag, fick övertaget i den inledande skytteduellen och i den följande bordningsstriden lyckades de erövra eller förstöra närapå hälften av de Furstliga skeppen.
Eftersom det bara var en del av den Furstliga flottan som slagits ut var det inget förödande slag mot Furstens sjömakt - om än nog så kännbart - men de som återstod var nu för svaga för att kunna inta Örike och drog sig tillbaka till sina hamnar i Talvala. Den stora allierade flottan landsteg nu vid Svartgrund och kunde med sin förkrossande övermakt snabbt tvinga besättningen att kapitulera inför hotet om stormning.
Styrkta av framgångarna ville några av hövitsmännen genast gå vidare med att lägga det mäktiga Tornholm under belägring, men den planen förkastades av kung Imrar och hans marsk Peder Silvertuna. Med Voorlaugr lös i Gedanien kunde man inte binda upp styrkorna i en fullskalig belägring och ändå ha folk över att driva bort honom.
Istället marscherade den allierade hären nu mot Voorlaugr, som på sedvanligt maner efter en del krumbukter fram och tillbaka retirerade utan att erbjuda strid.
Under sensommaren och den tidiga hösten började det se ut som att de dittills långsamt men regelbundet framryckande återerövringarna i Gedanien kört fast. De Furstliga höll nu en stark linje av befästningar från Järneskans i väster över Strand och Vidmarkshus till Tornholm i öster, och Voorlaugrs fältstyrka låg obesegrad i det Furstliga norra Gedanien redo att snabbt gå söderut för att störa belägringar eller härja på gedanskt område. En belägring av Vidmarkshus eller Tornholm vore för tillfället svår att lyckas med då man inte hade nog styrkor att både upprätthålla en ordentlig inneslutning och kunna möta Voorlaugrs styrka effektivt.
För den närmast överskådliga framtiden tycktes belägringskriget i Gedanien och Arosia ha nått ett dödläge. En lugn och förhållandevis händelselös höst följde.
 |
Gedanien och Arosia, vintern 1145-46 |
 |
I Thule blev hösten som sagt lugn, men framåt vintern kom på nytt möjligen oroväckande nyheter från Österlandet. Bennike von Siedhens, den gamla och försiktigt konservativa stormästaren för Ordo Alemandi (i Thule ofta mer känd under öknamnet Slagbjörnsorden), hade dött efter att i flera år kämpat med krämpor och ohälsa. Detta var nu vare sig särskilt oväntat eller alarmerande i sig, men det var däremot den samtidigt medföljande nyheten om att orden valt den förre landmästaren i Ordensland Ost, Hedricht Brügler Feuerschild, till ny stormästare för hela Orden.
Feuerschild var mycket populär och åtnjöt hög prestige efter sina stora militära framgångar de senaste åren, inte minst fälttåget mot prins Gleb av Slokov. Likväl var det många i Thule som såg på hans upphöjelse med oro. Han är en välkänt krigisk hök och det är knappast någon hemlighet att han länge längtat efter att få absorbera Ahriksriddarnas områden i sitt ordensland. Dessutom gjorde återkommande rykten gällande att han varit mer än villig att göra gemensam sak med Fursten av Margholien för att nå sina och Ordens mål.
 |
Den violetta pilen visar vad som verkar ha varit de Furstligas framryckningsväg. |
Mitt i vintern 1145-46 brann plötsligt vårdkasarna i Örnevall i västra Sunnanslätt. De första kaotiska rapporterna tydde på att staden själv stod under anfall - flera mystiska bränder drabbade staden, och somliga påstod sig till och med ha sett draken Náuglug i skyn - men det visade sig snart vara fråga om en avledning. Det verkliga anfallet hade riktats mot Örnevalls kloster.
Klostret ifråga var som vi sett tidigare en viktig samlingspunkt och mötesplats för den sammanslutning av Alliansens lärda som kallas Nyckelns väktare. Dessa var, liksom ett par tidigare vintrar, på väg att samla sig till ett nytt stort rådslag på platsen. En Furstlig styrka hade nu uppenbarat sig djupt bakom fiendens linjer - tydligen hade de tagit sig upp genom Korpveden från gömställen i norra Gautrike - och slagit till i en brutal attack mot klostret.
Överfallet blev nog så allvarligt, men fick inte så förödande följder som det kunde ha fått - det verkar som om de Furstliga inte haft perfekta underrättelser, då anfallet slogs ut för tidigt, innan flera av de väntade hunnit anlända till klostret. Flera av Nyckelns Väktare och deras följeslagare dödades i de kaotiska striderna, däribland den visa dvärgen Randgrid Åldriga. Men änkedrottning Katarina av Arosia och Nyckeln själv kunde föras i säkerhet. Den Furstliga styrkan - som enligt vissa uppgifter leddes av ingen mindre än Furstens ärkemagiker Nestor - slog också till reträtt och försvann samma väg de kommit.En förtrupp tog sig så långt som till värdshuset Lyktgubben men nedgjordes i strid där dagen efter överfallet.
Undsättningsstyrkor från såväl Spegelhamn som Skiöldenäs - kung Angantyr av Arosia hade nåtts av nödropen och ivrigt ridit till undsättning - anlände kort därpå till Örnevall, men vid det laget hade de Furstliga hunnit retirera ett bra stycke i små grupper. Man förföljde dem ned till Korpvedens bryn men gav där upp jakten; om det nu var så att de hade hjälp i Gautrike vore risken för bakhåll i den täta skogen inte obetydlig.
Något senare skickade man i stället en diplomatisk beskickning till drottning Yrja av Gautrike med en framställning av vad som skett och en begäran att drottningens folk måtte göra vad de kunde för att finna ut om det fanns fler gömda Furstliga enklaver i hennes land.
I mars, efter en längre tids förhandlingar, vigdes kung Angantyr av Arosia och drottning Astrid av Högmark i templet i Arosia. Personalunionen innebär inte att rikena förenas på något mer permanent sätt, men den är definitivt ett tecken på att man nu knutit närmare band än förr.
 |
||
|
Vårvinterns största nyhet kom återigen från Österlandet. Den nye Stormästaren för Ordo Alemandi, Hedricht Brügler Feuerschild, hade kungjort fruktansvärda anklagelser mot den formellt allierade men ofta rivaliserande S:t Ahriks Orden, enligt uppgift stödd på vittnesmål från avhoppade ordensbröder och -systrar.
Ahriksriddarna skulle, enligt anklagelserna, ha ägnat sig åt talrika kätterier, svartkonster och samröre med mörkrets kreatur; deras ledare skulle ha samspråkat med såväl alver som demoniska andar. Feuerschild har, med stöd av patriarken i Goldiga, krävt att S:t Ahriks Ordens ledning skall underkasta sig en inkvisitionsdomstol för att utröna om det ligger någon sanning i anklagelserna.
Ahriksriddarnas stormästare, riddar Ingemar Pålsson Torn, har inte bara tillbakavisat Feuerschilds anklagelser utan också blankt vägrat att ställa sig under en domstol som, med hans ord, ”dansar efter Slagbjörnens pipa”. Han har också framlagt flera motanklagelser, inte minst rörande Feuerschilds samarbete med de Furstliga under tiden som landmästare i Ordensland Ost, och vad dessa ryktats syssla med.
Feuerschild har gjort klart att han inte tänker nöja sig med ett nej utan, om det blir nödvändigt, tvinga Ahriksriddarna att ställa sig under rannsakning och dom. Allt pekar på att det mångåriga kalla kriget mellan riddarordnarna i ett slag blivit till ett riktigt krig. Vem som kommer att slå det första slaget hänger ännu i vågskålen...
Fortsättning: Nyhetsbrev XV
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo.