Striden om Geda, del VII:

Slaget vid Geda Högar

Theo Axner, med bidrag från Henrik "Hoffa" Hoffström


Förmiddagen den 18 september 1142. Undsättningshären har nått det nästan intagna Geda, och lockade av en svag fiende har de Furstliga ryckt ur sina linjer för att krossa dem innan deras förstärkningar anländer. Det drar ihop sig till en desperat slutstrid framför de allierades härläger vid Geda högar...

Tidigare avsnitt:

  1. Strax före gryningen

  2. Början till slutet

  3. Stormen för Västerport

  4. Den Ogudaktiges stav skall brytas

  5. Natten är mörk, men dagen skall gry

  6. Mellan draken och hans vrede


Riddar
Theoderik
Prinsessan
Adriana
Riddar
Nikolaus
Riksmarsk
Helwig

Stormen hade inte bedarrat. Fast solen nu hunnit klättra rätt högt på himlen skymdes den av mörka moln som nästan tycktes pressa ned över horisonten. De förunderliga ljusskenen blixtrade fram och åter över de moln- och dimridåer som tycktes välla in från alla håll, och i töcknet ven det av spöklika vindar och andra, mer svårförklarliga, ljud. I norr lät det som en full storm blåst upp – det avlägsna vrålet från den låg som en dämpad ljudmatta. Men omkring Geda högar, dit undsättningshären återtågat för att ta upp sina ställningar, var det stilla och tyst, som lugnet i orkanens öga. Fast man hörde tjutet av stormvindar i fjärran blåste det inte här, och känslan av onaturlig stillhet förstärktes av den begränsade sikten. En knapp fjärdingsväg åt nordväst, inte ens halvvägs till stadsmurarna, förlorade sig sikten i ett gråvitt skiftande töcken.

Geda högar, de gamla gravhögarna efter Imrar den Gode och hans första efterträdare som kungar av Gedanien, reste sig från krönet av Gedaåsen som löpte mellan de två vägarna som gick öster- och söderut från staden. Gravhögarna var nu många hundra år gamla, övervuxna med gräs och kunde ha tagits för naturliga kullar om de inte varit så noggrant formade. Det allierade härlägret hade slagits upp mot sydvästra änden av åsen, på och nedanför den nordvästra sluttningen mot staden till. Det var en någorlunda väl skyddad position; åsens ände täcktes av en skogsdunge och en bäck som rann nedanför. Några hundra steg framför åsens fot hade man grävt ett dike och kastat upp en jordvall framför lägret; flankerna nere på släta marken skyddades av en vagnborg och runtom på åssluttningarna hade man börjat kasta upp glesa pålverk. Här stod man väl rustad att utkämpa en försvarsstrid.

Ändå kunde inte riddar Theoderik Skiöld, riksföreståndare av Sunnanslätt och i greve Angantyrs frånvaro överste hövitsman för den allierade undsättningshären, påstå att han kände sig överdrivet full av tillförsikt där han red fram och tillbaka för att inspektera linjerna. Snart skulle den stora Furstliga hären komma fram ur dimman – spejarna från det gedanska Rännebanéret hade just kommit tillbaka och rapporterat att de var på väg – och sedan skulle man försöka stå emot dem tills greve Angantyr kom tillbaka med resten av den allierade härsmakten.

Om greve Angantyr kom tillbaka. Man hade fortfarande inte lyckats få fram något bud mellan de två härarna, och om Angantyrs styrka lidit nederlag norröver var de helt säkert förlorade. Hur mycket folk hade de här? Lite drygt tretusen sunnanslättare, och så de gedanier som ridit ut – kanske trehundra. De Furstliga måste vara närapå dubbelt så många, och så hade de den där draken.

Även om de gedanska ryttarna inte var många var riksföreståndaren glad att ha dem med sig. Bland dem fanns flera gamla vänner han fruktat att aldrig få se i livet igen – kanske främst bland dem kronprinsessan Adriana, som nu red bredvid honom. När de först mötts i lägret för en liten stund sedan hade han blivit så lättad att se henne välbehållen att han för ett ögonblick glömt all etikett, omfamnat henne och kysst henne på båda kinderna som första hälsning. Ögonblicket därefter hade han kommit ihåg sig, släppt den rodnande prinsessan som en het gryta och stammande börjat be om tillgift. Riddar Nikolaus Tre Fiskar hade emellertid rådigt räddat situationen genom att med ett glädjerop kasta sig om halsen på dem båda och leda de närmaste riddarna i en sannskyldig gruppomfamning. De hade snabbt skrattat bort det hela.

Men skrattet tog inte lång tid på sig att fastna i halsen när de nu inspekterade sin och sitt folks belägenhet. Det här skulle inte bli lätt.

Bakom dikena och vallarna stod armborstskyttarna i långa linjer, medan fotgångarna med hillebarder och glavar höll de ”portar” som fanns i linjen av diken för att de egna styrkorna skulle kunna passera ut. De uppbådade riddarna och svennerna, med greve Birger och friherrinna Vilhelmina i spetsen, hade också efter visst knot suttit av för att stärka fotfolket och ge de fruktade Furstliga legionärerna mer än en jämn match till fots. Nu stod de i mitten av linjen, rustade från topp till tå och beväpnade med pålyxor, slagsvärd och nedkortade lansar. Riksmarsk Helwig Berndtsdotter Wige, som ställt upp med riksföreståndarens gårdshird till fots, hade befälet över fotfolket. Innanför dikena och vagnborgen hade riksföreståndaren behållit en beriden reserv – frälsehirden och slottsfanorna, samt alla de gedanska ryttarna, allt som allt fem skvadroner – under sitt eget befäl. Långt bakom dem, uppe på den mellersta av själva gravhögarna, stod en rad katapulter redo att ösa stenar över de fiender som ändå bröt igenom och hotade själva lägret.

Alcamarthiel
 
Fjalar
Blótstein
Drottning
Katarina
Riddar
Jan Tisza

Det här kunde vara gott nog mot vanliga fiender av kött och blod, men det man inte hade något riktigt svar på var den fördömda draken. Det bästa hoppet stod Nyckelns Väktare för, hade de fått reda på. Den lärda alven Alcamarthiel hade fortfarande kvar Ranas flöjt, som en gång använts för att befalla draken med, och hon hade en gång tidigare lyckats driva den nyuppväckta draken halvt från vettet genom att överraska den med flöjtspelet. Om detta kunde fungera en gång till och man kunde få Náuglug att gå bärsärkagång bland de egna leden vore segern närapå vunnen. Men den gången hade både Rana och draken varit oförberedda, och nu skulle de nog vara på sin vakt. Flöjten var ändå det bästa hoppet att åtminstone hålla draken upptagen – kanske kunde man binda den och Rana i en viljornas kamp med Nyckelns och magikernas hjälp.

Väktarna hade tagit upp sina positioner i hörnet av linjen, bakom en liten kulle med gamla stendösar där nu ett litet batteri spjutslungare monterats upp. De sistnämnda hade mäster Fjalar Blótstein, en dvärgkrigare som varit Randgrid Åldrigas livvakt, en idé med: han menade att som draken var skapt med all het olja invändigt borde den illa tåla en direktträff i gapet om projektilen innehöll vatten. Han hade därför låtit fästa små vattentunnor vid spjutskaften och laddat slungorna med dem. Det var inte många andra som trodde på att det skulle ha mycket till chans, men nu var allt värt att pröva.

Drottning Katarina av Arosia och hennes halvbror och livvakt Jan lämnade de andra Väktarna och anslöt sig till riksföreståndaren och prinsessan. Tillsammans red de tillbaka längs linjen av spänt väntande försvarare för att ingjuta mod i dem.

Nu var det nära.

*                           *                           *

”Där kommer de!”

Mörka skuggor började skymta i diset i nordväst, och strax därefter kom till slut de Furstliga i tydligt sikte. De bröt fram ur dimman och tågade fram över ängen i vad som först såg ut som en massiv fyrkant. Ungefär femhundra steg framför linjen av diken och vallar fanns en övergiven gård och en skogsdunge, också ungefär femhundra steg från varandra, och i luckan mellan dem vällde de Furstliga fram.

Framför de täta linjerna kom, som brukligt var, en gles, oregelbunden svärm av krumbenta vättar och orcher med pilbågar och armborst. De ryckte fram kvickt och skulle strax vara inom skotthåll för armborstskyttarna bakom vallarna. Men sunnanslättarna hade order att inte slösa skäktor förrän fienden var nära och man kunde vara säker på att tillräckligt många av dem fann ett mål. Tålmodigt hukade de väntande bakom vallarna.

Nu kunde man se mer av huvudstyrkan. Den var inte så massiv som det först sett ut utan bestod av många mindre formationer med luckor emellan. Den första linjen bestod till stor del av larmande och skriande orcher som mässade sina härskrin och slog svärd och spjut mot de svarta sköldarna, som alla pryddes av det vita sexarmade korset. På båda flankerna marscherade täta kolonner av svartklädda legionärer. Bakom dem följde en andra linje med fyra svarta järnblock av legionärer, minst ett dussin led djupa och med stora luckor emellan. Ett stycke efter dem följde tre skvadroner med ryttare och allra sist en lång rad lätta hästdragna kärror med spjutslungare monterade på.

Medan legionärerna och orcherna marscherade fram mellan skogsdungen och gården  ryckte andra grupper ut på flankerna. Till vänster, norr om gården, kom Galienne-sans-Pities fria kompani under sin vita fana med den gröna lindormen. De hade haft manfall i de hårda striderna vid Geda men räknade ännu nära sexhundra fotgångare, med många altiriska långbågskyttar, och ett drygt hundrade tunga pansarryttare.

På andra sidan, söder om skogsdungen, tågade långsamt men obevekligt en bataljon krigare med underligt utseende. Somliga av dem bar svarta sköldar med Furstekorset, men långtifrån alla – omärkta sköldar blandades med kända gedanska och arosiska sköldemärken. Krigarna var bleka, trasiga och hasade sakta och själlöst framåt. Det var de döda från Månhella.

Under smattrande trumpeter och mullrande trummor ryckte de Furstliga utan att hejda sig obevekligt framåt. När de började närma sig saktade de in något, och de fyrkantiga järnklossarna av legionärer började ändra form. De bakre leden vände på stället och marscherade ut åt sidorna, där de vände igen och slöt upp bredvid de främre leden. I perfekt unison svängde de stora sköldarna rätt och slöt till leden. Nu bildade huvudstyrkan två linjer med bara små luckor mellan bataljonerna. Hela manövern hade bara tagit någon minut. Det var som att se en sorts dans. De nu avlånga svarta rektanglarna, krönta av hundratals glimmande spjutspetsar och med de vita Furstekorsen lysande på sköldarna, ryckte obevekligt framåt.

*                           *                           *

När striden väl började blev det nästan en lättnad efter den spända väntan och den skräckinjagande åsynen av de Furstligas frammarsch. Orch- och vätteskyttarna inledde med ett försök till skytteduell mot sunnanslättarna, men de drevs snabbt tillbaka och rann undan åt sidorna och mellan bataljonerna. Men nu var det tunga fotfolket inte långt från dikena och stormade fram, orcherna under blodisande härskrin och legionärerna under sammanbiten tystnad. En skur av skäktor öste över dem, och många föll men fler fortsatte framåt. Snart var striden i full gång längs dikena. Det fria kompaniets långbågskyttar växlade salvor med slottsfänikornas och städernas armborstskyttar. De djärvaste och mest dödsföraktande orchkrigarna försökte riva ned pålverken som fanns här och var och skyttarna bakom. Hårda och rasande närstrider utbröt kring portarna. Men mot denna första stormvåg höll sunnanslättarna stånd utan för stort besvär.

Men snart, alltför snart, kom ropet alla sunnanslättarna och gedanierna skräckfyllt väntat på.

”Draken kommer!”

Náuglug
Rana

Drakens hemska, metalliska skrik hördes innan den blev synlig. Bara lätet var ohyggligt nog för att få hästar att stegra sig som galna och även de tappraste män och kvinnor att vilja kasta sina vapen och fly. Men sunnanslättarna höll ändå, trots sin skräck och förtvivlan, sina ställningar vid dikena.

Náuglug, draken av järn, stod på nytt inför den sunnanslättska härsmakten som han tidigare samma morgon hånat och lekt med som ett rovdjur med sitt byte. Den gången hade bytet slunkit honom ur klorna, men nu hade han god tid på sig. Lugnt och säkert, under skrammel och dån som nästan överröstade stridslarmet, skred han fram till höger om de Furstligas huvudstyrka, mellan skogsdungen och en liten sjö vars bortre ände nästan förlorade sig i dimman. De gedanska och sunnanslättska lätta ryttare som kort dessförinnan ridit ut för att angripa de Furstligas flank skingrades framför honom; deras hästar föll i sken och flydde besinningslöst bort. På drakens rygg vid nacken, i något som liknade ett mellanting mellan en järnklädd sadel och en liten bärstol, red en späd kvinna i mörk kåpa. Rana.

Rana, Silcarindril den Vites lärjunge och förtrogna, den enda alv som förrått sitt folk och försvurit sig åt Gholan, och den som en gång tämjt draken. Ranas vålnad hade genom ett ödesdigert misstag blivit bunden till Nyckeln och så förblivit tills Nyckelns Väktare slutligen fördrev henne vid Världens Ände. Nu var hon tillbaka, försedd med en ny kropp av kött och blod, för att utkräva sin hämnd.

Draken verkade ha fått reda på var Väktarna stod, för den styrde stegen rakt ditåt. Nu var den nära. De armborstskyttar som stod med dem, sunnanslättska bondesoldater allihop, lyckades avlossa en salva skäktor mot den men den krälade obekymrat vidare genom pilskuren. Böndernas nerver svek dem och de började skygga undan. En del kastade sina armborst och flydde i panik. Väktarna och de som var kvar slöt sig tätt samman bakom pålverken, medan mäster Fjalar svor en ramsa över hur lättskrämda människorna var och ställde sig att ensam bemanna ballistorna.

Järndraken stannade upp och stegrade sig. Hans ryttarinna sade något till honom som de på marken inte kunde höra, och sakta kröp han ihop som inför ett väldigt språng, rätt över pålverk och vagnborg.  De skyttar som var kvar och dvärgen Fjalar bakom spjutslungarna hukade sig redo att skjuta en sista salva.

Men språnget kom inte. Plötsligt uppstod som en lucka av tystnad i allt larm, och genom tystnaden skar en ensam ton, som ett avlägset eko av en hornstöt. Det ekade om och om igen, men i stället för att tona ut blev ekot lite starkare för var gång. Den klangen var inte att ta miste på. Det var som ett eko av samma horn som ljudit i gryningen, då dimman skingrades.

Och ut ur de mörka dimslöjorna i väster kom ett band om tretton ryttare, klädda i vitt och på vita hästar, sprängande fram i en tät kil. De stormade rakt fram till den lilla sjön i sydväst och varken stannade upp eller svängde, utan de fortsatte sin ritt rakt över. De galopperande springarna rev upp en stegrande kaskad av vatten bakom sig.

Silcarindril
den Vite

Ryttarna var alla högresta, bleka och ståtliga att se, och en spöklik glans stod omkring dem. Ståtligast av dem alla var dock han som red främst: en hövding och furste i silverglänsande brynja, med den långa kappan fladdrande bakom sig och en tunn krona över den höga pannan. Hans bleka ansikte med de skarpa dragen, de lätt spetsiga öronen och det korta skägget var som hugget i sten där han red fram.

Den sedan länge döde alvfursten Silcarindril, den som människorna kallade Kung Vite, hade till slut lystrat till sitt horn Andune och kommit för att uppfylla sin ed till Imrars ättlingar. Vite hade en gång gått i ett bakhåll på sin väg att undsätta Imrar den Gode, och hans ande hade fjättrats vid sitt gravkummel då Gholan och Nestor fruktat att inte ens döden skulle hindra honom från att hörsamma hornets kallelse. Men Nyckelns Väktare hade hävt förbannelsen vid Vites gravkummel, och nu kom han slutligen för att ge den hjälp han lovat.

Náuglug vred sig nästan ett halvt varv på stället, tog ett språng upp i luften och störtdök mot ryttarna utan att bevärdiga sina nyss utsedda offer med så mycket som en blick.

*                           *                           *

Rana hade fullt upp med att hålla sig på plats i sadeln när draken kastade sig till väders, men hon fick snart grepp om sitt riddjur på nytt. Under de ögonblicken tänkte hon snabbt. Skulle hon hålla Náuglug tillbaka? Hon kunde befalla, om hon måste, och han skulle lyda. Men tvekan var kort. Hon kunde inte neka honom detta. De två hade nästan besegrat Silcarindril en gång förr, i den strid som ledde till bådas död, en gång för länge sedan vid Världens Ände. Nu skulle det fullbordas.

Hon lutade sig fram över drakens pansrade nacke och log.

”Döda honom,” viskade hon. ”För min skull.”

Draken nådde sjön. Eldsflammor slog ut från dess käftar och allt sveptes in i ett moln av vattenånga och rök.

 

*                           *                           *

”Vad är det som händer där borta egentligen?” undrade riddar Sebastian som red i riksföreståndarens följe. De hade sett att draken plötsligt fått syn på något bakom sig och sedan försvunnit i röken vid sjön, men inte vad som distraherat den.

”Det anar jag inte,” sade riksföreståndare Theoderik, ”men den Förste må veta att det var välkommet.” Han såg bort mot de gedanska riddarna som tycktes inbegripna i en livlig diskussion. Kronprinsessan lämnade deras led och red bort till honom.

”Det var hornet vi hörde,” ropade hon, tydligt exalterad. ”Andune. Hornet som vi fann vid Vitehög och som min far kallade på kung Vite med. Han kom till slut. Det måste vara han.”

”Gott och väl,” menade Theoderik, ”men rår han på en drake?”

”Han har gjort det en gång förr i alla fall,” sade prinsessan och log.

Riksföreståndaren var kanske inte lika övertygad, men han kunde ändå konstatera att läget nu kunde ha varit mycket värre. Striden vid dikena hade gått så bra som man kunnat vänta sig hitintills. De Furstliga hade lyckats forcera en bräsch vid en av ”portarna” men de avsuttna sunnanslättska riddarna hade drivit ut dem på nytt. Här och var bröt mindre grupper igenom, men på det hela taget värjde sig fotsoldaterna gott och den starka ryttarreserven gjorde det svårt för de Furstliga att utnyttja en sådan framgång så länge de bara bröt igenom på enstaka punkter. Som det nu var kunde man snabbt jaga ut de enstaka kompanier av orcher och legionärer som tog sig in innanför vallarna innan de kunde falla fotgångarna i flank och rygg.

Men de Furstliga var många och starka och förr eller senare skulle de bryta igenom på flera ställen samtidigt. Det var då som ryttarna verkligen skulle behövas, hade Theoderik fått förklara för några av de yngre riddarna som grumsade över att de tydligen skulle få sitta overksamma och titta på hela slaget. Då måste ryttarna fram, hejda fiendens framryckning och vinna fotfolket tid att falla tillbaka upp till högarna, där man om det kom dithän skulle utkämpa sin sista strid. Men om den Förste ville skulle undsättningen komma innan dess. Och fortsatte det så här kunde man hålla ut här ännu i timmar.

*                           *                           *

Men det var inte slut med olyckorna. Larm och skrik ljöd från lägret uppe vid sluttningarna, och här och var syntes eld och rök. De Furstliga hade skickat en styrka runt hela åsen, som i skydd av all storm här och dimma där kunnat smyga nära innan de blev upptäckta, och nu hade de övermannat de fåtaliga posterna på åsens baksida och var på väg in i lägret. Vargryttare, vättar uppsuttna på jättelika margholiska ulvar, hade redan drivit bort besättningen från katapulterna och red nu mellan tältlängorna och stack allt de kom åt i brand medan deras ulvar dödade dem som kom i vägen. Trossfolket flydde panikslaget åt olika håll eller försökte gömma sig. Över kanten på åsen kom nu en larmande skock orcher i sikte, åtskilliga hundra man starka. General Varjas vita baner med det svarta vildsvinshuvudet syntes tydligt bland de mindre, svarta fanorna.

Nu var goda råd dyra och hoppet om seger kändes plötsligt långt mer avlägset. Men nu gällde det att handla snabbt. Hälften av de gedanska riddarna fick stanna där de var till stöd för fotfolket bakom vallarna, de andra – prinsessan bland dem – och de sunnanslättska ryttarna måste driva bort de nyanlända inkräktarna. De fick inte klämmas mellan två eldar.

Nyckelns Väktare, som kommit till slutsatsen att de inte kunde göra något vettigt för att bistå Vites följe mot draken, anslöt sig. Det beslöts att drottningen och riddar Jan skulle rida med riddarna; drottningen och Nyckeln levde ändå farligt nu och det fanns inte folk till att avdela en egen stark eskort. De mest stridbara bland Väktarna och deras följeslagare skulle också följa dem. De andra Väktarna anförtroddes den inte mindre farliga eller ärofyllda uppgiften att rädda och föra undan de många obeväpnade i lägret.

Ryttarna ställde upp i slagordning, på en rak linje med två-tre leds djup, med de tyngst rustade riddarna i främsta ledet och väpnare och svenner bakom, tätt invid varandra.

Nu hade orcherna, som måste vara gott och väl dubbelt så många som ryttarna, tagit sig upp på den största av gravhögarna och börjat sluta sig samman i en sköldborg på krönet. Det skulle bli svårt att slå dem i uppförsbacke. Men varken tid eller råd fanns till annat. Riksföreståndaren sänkte sin lans och ropade: ”Ljuset med oss – färde!” Tvåhundra röster svarade ”Ljuset med oss!”, och med ett rasslande sänktes första ledets lansar, och hästarna satte sig med ett läte som åskmuller i rörelse uppför sluttningen.

*                           *                           *

Dimman och töcknet började sakta vika i söder och väster. När sikten klarnade över den lilla sjön kunde man se att ryttarna vänt och nu red tillbaka över sjön mot järndraken som landat på andra sidan. Inte en enda ryttare hade bränts av drakelden. 

När ryttarna kom närmare draken delade kilen sig i två mindre formeringar som passerade draken på vardera sidan . Náuglug slog ut med käftarna, men han bet bara i luft då hans mål smidigt vek undan. Vita kastspjut flög genom luften. De flesta studsade av plåtarna, men ett par bet sig fast och en svart vätska som antändes när den kom i kontakt med luften började sippra ur hålen i drakens metallkropp.

Draken vrålade och morrade, mer av vrede än av smärta, och slog ut med sin tunga svans. En ryttare slogs omkull, hamnade under sin häst och blev liggande.

Båda sidor i striden hade visat att de förmådde skada varandra.

*                           *                           *

”Nu har vi dem som lusen mellan två naglar,” anmärkte general Gladius till sin adjutant och gnuggade händerna. Han log fortfarande inte, men det gjorde han aldrig.

Det kunde han annars ha haft anledning till, för nu såg det ut som om han hade segern i sin hand. Striden om vallarna närmade sig sitt slut; sunnanslättarnas linje hade kollapsat på flera ställen och söderöver kunde man se hur flyende bondesoldater höggs ned av segerrusiga legionärer. Det hade inte gått lika bra överallt, men det stod klart att den allierade härsmakten snart skulle falla i sina beståndsdelar. De få ryttare som de hade kvar var alldeles otillräckliga för att täppa igen alla de luckor som uppstått.

Och borta vid sluttningen, bland fiendens läger och uppåt gravhögarna, rasade en kaotisk strid som det var svårt att urskilja mycket från men där det såg ut som om Varjas anhang hade övertaget. De allierades dumdristiga, eller kanske desperata, kavallerichock uppför gravhögen hade inte krönts med någon framgång. Striden hade flyttat sig ned på sluttningen igen, men gravkullen låg överströdd av döda och skadade hästar. De sunnanslättska och gedanska riksbanéren och drottning Katarinas fana hölls ännu högt, men de få allierade var kringrända och snart omringade.

De här alvvålnadernas uppdykande var något av ett streck i räkningen, men det såg ut som att Rana och Náuglug värjde sig gott emot dem. Och som det här såg ut i övrigt kunde han segra utan draken.

I det ögonblicket kom en kurir galopperande, höll in en löddrig häst och återgav med andan i halsen en rapport från spejarna norröver. Gladius lyssnade och svor en lågmäld ramsa på forntunga. Han vände sig om för att ge nya order.

*                           *                           *

Greve
Angantyr
Greve
Vilhelm

Riddar Helwig, Sunnanslätts riksmarsk, trodde knappt sina ögon. Hon hade just samlat gårdshirden och slottsfänikorna omkring sig för en sista desperat motattack mot de Furstliga som vällde in överallt nu. Bondesoldaterna hade rivits upp och till stor del skingrats, de avsuttna riddarna under fru Vilhelmina var kringrända och hårt ansatta och lägret stod i brand. Huvudbanéren stod ännu högt, Ljuset ske pris, men nu var slutet nära.

Då, när allt såg ut att vara slut och bara en sista stormning in i döden återstod, hade nya trumpetsignaler ljudit och de Furstliga hade avbrutit sitt anfall och fallit tillbaka ut på fältet. Åtskilliga av dem låg kvar i och framför dikena och innanför vallarna. En bataljon legionärer hade kommit djupt innanför dikena och stormade i stället vidare för att förena sig med orcherna på sluttningen.

Det hon såg de Furstliga göra nu gjorde henne först förbryllad men fyllde henne sedan med ett vilt hopp. De bildade en ny dubbel linje, nästan i rät vinkel mot dikeslinjen och med fronten mot nordöst. Det kunde bara betyda en sak. Greve Angantyr var äntligen på väg.

Och mycket riktigt. Ur den vinande stormen i norr steg först ett dämpat dunder som av avlägsen åska, det steg till ett nästan öronbedövande muller, och så kom riddarna stormande ut ur ovädret. Det röd-vita arosiska riksbanéret, greve Angantyrs röda och gula fana, greve Vilhelm Draakwinges röda drake och gotmariternas blå fana med silverrundlar fladdrade som mäktiga urträd i skogen av färggranna lansvimplar. Jubel och hurrarop från de trötta och spridda allierade hälsade dem.


*                           *                           *

”Greve Angantyr är här!”

De hårt pressade resterna av riksföreståndarens, prinsessans och drottningens styrka fick nytt mod vid åsynen av undsättningen, men de hade inte mycket tid att ställa sig och hurra. De var ansatta från flera håll och drevs sakta tillbaka upp mot Imrar den Godes gravhög. Nu stred de alla till fots; de som inte förlorat sina hästar i det första anfallet hade kastats av eller ändå fått överge dem i de kaotiska strider som följt.

Men nu såg de hur några få ryttare red runt på fältet mellan diket och sluttningen och hur de spridda klumparna av folk började dra sig samman och rycka upp mot åsen. Riddar Helwig hade lyckats samla ihop sunnanslättarna och de återstående gedanska ryttarna på nytt.

*                           *                           *

Än så länge var det bara ryttarna i greve Angantyrs styrka som hunnit fram till slagfältet, förutom de alviska bågskyttarna som sprang snabbt och lätt efter hästarna. De såg dock hur hårt trängda deras allierade var och gjorde sig genast redo för ett första anfall. Med alverna i täten och ryttarskvadronerna i ”trappsteg” snett bakom dem ryckte de fram mot de Furstligas sydöstra flank, som hölls av legoknektarna, för att slå in en kil mellan dem och härlägret.

Först ryckte de fram försiktigt, och alverna sköt pilskur efter pilskur medan de avancerade. De Furstliga stod orörliga, förutom att legoknektarna besvarade salvorna med sina egna bågskyttar; både knektar och alver föll och blev liggande. De gedanska och gotmaritiska riddarna, som red närmast linjen av diken, började nu rycka fram allt hastigare. Vare sig det var planerat eller ej var ryttaranstormningen på väg att börja. Alverna föll tillbaka och även de arosiska riddarna ryckte an.

Att se Arosias, Gedaniens och Gotmars riddare rida till storms var en både skrämmande och vacker syn. Trumpeterna smattrade och baneren höjdes. De arosiska och gedanska stridshästarna i sina färggranna schabrak och de oövertäckta gotmaritiska springarna gick upp från skritt till trav. Brynjetyg klirrade och rasslade. Nu hade solen brutit fram på förmiddagshimlen, och den förvandlade hjälmar, armskenor, svärd och lansspetsar till flammande speglar. Lansarna fälldes ned rakt framåt och ryttarna sporrade sina springare till kort galopp. Jorden skälvde under hästhovarna där de sprängde fram. Hovtrampet dundrade högre än de Furstligas trummor.

Men de Furstliga stod redo. Legoknektarnas fotfolk stod redo med sänkta spjut i de första leden och spända bågar bakom. Pansarryttarna hade dragit sig tillbaka en smula och började ta sats för att i rätt ögonblick gå till motattack. Mellan det fria kompaniet och legionerna hade också ytterligare en hop tunga ryttare tagit plats nu. De var alla, såväl ryttare som hästar, tungt pansrade och deras rustningar var svarta och täckta av skrämmande och groteska utsmyckningar.

Domedagsgardet. Furstens egen hird.

Förra gången Domedagsgardet uppträtt samlat på slagfältet, vid Månhella för tre år sedan, hade de slagit till som en åskvigg och rivit upp det gedanska och arosiska ridderskapet. De var kanske de av Furstens krigare som man fruktade mest.

Huruvida de gedanska och arosiska riddarna kände mest skräck eller vrede och revanschlystnad när de nu åter mötte Domedagsgardet kan ingen säga så här efteråt. Men det spelade just ingen roll. Anloppet hade redan börjat och stod nu inte att hejda. Medan ryttarskarorna stormade fram mot varandra steg stridsropen från båda sidor: 

”Ljuset med oss!” ”Imrar!” ”Sankt Lupus!” ”Moder Gotmar!” ”Konung Karl!” ”Sankt Ahrik för Geda!”

”Död och ära!” ”Victoire!” ”Gholan!”

*                           *                           *

En av de spöklika alvryttarna hade fallit i striden mot draken, men tolv återstod. De återsamlade sig och bildade kil på nytt. Nu steg en sång från de församlade ryttarna. Men snart möttes den av andra toner, förvånansvärt höga och klara. Rana, ännu uppflugen på drakens rygg, spelade på sin flöjt. Melodierna slingrades runt om, in i och ut ur varandra som två ormar i färd med att försöka kväva varann.

Drakens steg blev allt tyngre och långsammare. Till slut verkade det som om den krälade fram, tyngd av osynliga kedjor. Ryttarna drog nya kastspjut och förberedde sig för en ny anstormning.

Då bröt en hög flöjtdrill igenom ryttarnas mässande sång, och som svar dök ett moln av fåglar av alla slag ner över ryttarna, hackande och klösande.

Nu tog Náuglug ett förvånansvärt smidigt språng, landade mitt bland de förblindade ryttarna och krossade två av dem under sin tunga kropp. Stålskodda vingar slog, klor rev, tänder slet, och svansen ven över alverna som slängde sig åt alla håll för att komma undan attacken.  Det hade dock ett pris. När det hela var över rann drakens svarta blod ur åtskilliga sprickor och revor i pansaret, och han kunde inte längre stödja på ena frambenet. Men nu hade han bara fem ryttare kvar emot sig.

*                           *                           *

Det första ryttaranfallet ute på fältet hade blivit en blandad framgång. Gotmariterna hade som vanligt ridit an med fullkomligt dödsförakt och drivit Galiennes pansarryttare ett bra stycke bakåt; däremot hade gedanierna inte lyckats riva upp hennes fotfok utan fastnat i en oordnad närstrid. De arosiska riddarna hade till mångas, inte minst sin egen, stora förvåning lyckats hejda Domedagsgardets framstormning, och när greve Angantyr kallade den första skvadronen tillbaka och själv stormade in i spetsen för frälsehirden drev de faktiskt de oordnade gardisterna tillbaka. Men nu, när ryttarchockerna bromsats upp, avancerade legionärerna aggressivt framåt och för att inte få dem i flanken lät greven blåsa till reträtt för att samla ihop skvadronerna på nytt. Nu hade också fotfolket börjat nå slagfältet; efter vart som stormen och dimman började vika hade man kunnat se landsknektarnas skog av pikar närma sig och nu kom de intågande, redan formerade i sina två massiva fyrkanter. De ryckte genast vidare framåt medan ryttarna red in bakom dem för att återsamla sig där. De Furstliga sänkte spjuten, slöt sina sköldmurar och kom dem till mötes.

*                           *                           *

Riksamarsk Helwigs och de återförsamlade sunnanslättarnas försök att undsätta den omringade kärntruppen hade varit hjältemodigt, men det hade slutat i ett hjältemodigt nederlag. Medan en mindre styrka orcher höll de omringade låsta på plats hade resten av dem, förstärkta med vargryttarna och de där legionärerna som blivit kvar inne i lägret när de andra drog sig ur, bildat linje på sluttningen och mött motattacken i nedförsbacke. General Varja hade själv lett anfallet, uppsutten på en jättelik pansrad svart häst och omgiven av en grupp tungt rustade livvakter och en svärm vargryttare. De gedanska riddare som ännu var uppsuttna och anslutit sig till Helwig hade drivits tillbaka i oordning. Helwig själv och gårdshirden hade blivit omringade och stred nu själva desperat för sina liv.

Nu hade kärntruppen – drottning Katarina, prinsessan Adriana och riddar Theoderik med sina kvarvarande följen och de stridbara Väktarna – tvingats till sin sista reträttpunkt, uppe på Imrar den Godes gravhög. Där stod de för ögonblicket rätt säkra, då orcherna som vaktade dem inte var många nog att storma och översvämma dem från alla håll. Men det skulle inte dröja länge förrän Varjas hord blivit klara med sina bestyr nere i backen. Snart skulle deras sista strid stå.

*                           *                           *

Silcarindril samlade sina få återstående ryttare runt sig. Något måste göras. Bara en möjlighet tycktes finnas kvar, en möjlighet han hoppats undvika. Hans kvarvarande fyra ryttare red ut på båda sidor om draken och  höjde sina kastspjut.

Náuglug kunde inte röra sig fort nog för att undvika spjuten och inte heller nå de snabba ryttarna. Men han kanske kunde få dem att missa. Eld slog ut på drakens högra sida och svepte in ryttarna ögonblicket innan spjuten lämnade deras händer.

Ryttarnas slungade sina spjut som en enda rörelse. Spjuten gnistrade och blixtrade som åskviggar. I samma stund som spjuten lämnade deras händer bleknade ryttarna bort och upplöstes i vinden.

Förblindade av elden missade ryttarna på drakens högra sida.  Men spjuten som kom från vänster hittade sina mål. Det ena gick rakt igenom drakens hals och det andra träffade och spräckte hans vänstra öga. Draken stegrade sig och vrålade i smärta. Stunden var kommen. Silcarindril den Vite fällde sin långa lans och red an.

Till hälften förblindad och till hälften galen av raseri och smärta försökte Náuglug ändå tänka klart. Han försökte gissa. Skulle den döde alvfursten anfalla hans svaga och blinda vänstersida? Det vore det uppenbara. Men just därför skulle han kanske försöka sig på en stöt från höger…

Då mindes Nauglug hur han en gång stridit mot samme Silcarindril, vid en annan sjö, för länge sedan, långt härifrån. Den gången hade alven inte vikt undan åt något håll utan stormat rakt mot. Det hade varit det enda han inte var beredd på, och innan han hunnit värja sig hade Silcarindril den Vite ränt sitt spjut rakt in i hans hjärta. Och till råga på allt hade den fördömde alven lyckats undgå att krossas under hans tyngd, då hans allierade Imrar – förbannat vare hans namn och hans ätt – räddat undan honom i sista stund.

Men här fanns ingen Imrar som kunde rädda Silcarindril. Inte den här gången.

Draken väntade till det allra sista ögonblicket innan den girade lätt åt höger, och svingade hals och huvud som en klubba mot den framstormande alvfursten. En dämpad duns följt av ett krasande ljud markerade att han träffat sitt mål.

*                           *                           *

Ute på fältet rasade striderna vidare, avbrutna av korta vilostunder då båda sidor ordnade leden på nytt.

General Gladius, som ridit runt för att med egna ögon se vad som skedde, funderade snabbt över läget. Slaget hängde ännu i vågskålen och nu var uthållighet det viktigaste. Landsknektarnas motattack hade hejdat den Furstliga framryckningen och en segsliten och jämn strid mellan båda sidornas fotfolk hade tagit vid. Ryttarna hade förnyat sina angrepp men på sydöstra flygeln, mot dikena till, hade de trångt om utrymme.

På den öppna nordvästra flanken hade det varit värre. De förhatliga volska ryttarna hade jagat bort sina Furstliga motsvarigheter och det var bara legionärernas utmärkta disciplin som räddat dem från att få fienden i ryggen; de hade helt enkelt gjort helt om och slagit dem tillbaka.

Nå, ingen anledning till panik ännu, tänkte Gladius. Hans folk var på defensiven nu och härute var de allierade fler, men det här var bara en strid av tre. Och de andra två var så ojämna att utgången var given. Han behövde bara hålla ut till dess att draken kom till hjälp på nytt, eller tills Varja kom med Imrarshyndans huvud. Endera skulle räcka för att ta knäcken på de här barbarernas moral och göra segern säker. Han var inte orolig. Om det var något han och hans legion var bra på så var det att envist hålla ut.

*                           *                           *

Ännu vajade baneren med Gedaniens ek, prinsessan Adrianas falk, Sunnanslätts torn och drottning Katarinas drakhuvud från krönet på Imrars gravhög, och runt dem stod ännu en liten skara sluten i en tät ring. Nu omgavs de på alla sidor av tjutande och morrande orcher och segervissa legionärer. Runtomkring de som stod låg en hög av döda och döende, och inte så få av dem var Furstliga.

”Kom an då!” grymtade Fjalar Blótstein och svingade sin väldiga yxa i båda händerna. Både yxan och han själv var täckta i blod. ”Har ni fått nog redan?” Orcherna han hade framför sig nöjde sig med att kasta glåpord tillbaka och höll sig för stunden på säkert avstånd.

Men ingen av de tappra på kullens krön tvivlade längre på att det här var deras sista förtvivlade strid, och ingen trodde längre att de skulle komma levande därifrån. De hade sett hur de gedanska och gotmaritiska ryttarna från greve Angantyrs styrka, efter sitt första anfall ute på fältet, ridit in för att undsätta dem bara för att även de hejdas, slås tillbaka och drivas undan. Greve Vilhelm Draakwinges baner hade fallit. Det hade varit deras sista hopp om räddning.

Nu gick en skälvning genom de Furstligas led. Under mycket knuffande och skränande öppnade orcherna en korridor mellan leden, och en tung gestalt i rustning banade sig väg ibland dem. General Varja själv hade kommit för att betrakta sitt byte.

General
Varja

Det var första gången de flesta av kämparna på krönet sett honom på nära håll. Han var storvuxen, tung och massiv, iförd en pälsbrämad svart kappa över sin praktfullt utsirade och smyckade rustning. Huvudet täcktes av en sluten hjälm, också den utsirad och smyckad och med en hög plym av vita svinborst. Han åtföljdes av en handfull likaledes tungt rustade och beväpnade krigare i svart. De bar alla slutna hjälmar och ingen av dem sade något.

Varja själv stannade emellertid upp, slog ut med armen i en hjärtlig gest och tog av sig hjälmen. Det rödbrusiga, fryntliga ansiktet rimmade illa med vad alla visste om de oräkneliga illdåd och grymheter som bar hans namn. ”Var hälsade, ädla fiender,” sade han med ett leende. ”Ni har kämpat väl och jag är imponerad. Men här är det slut.”

”Det är inte slut än!” utropade riddar Jan och hötte med stridshammaren mot honom. ”Vi står ännu, och så länge vi står kämpar vi emot er.”

”Är inte du död?” muttrade generalen halvt för sig själv men ignorerade i övrigt protesten. ”Nå, lyssna noga nu. Ni har som sagt kämpat väl, men som ni själva kan se har jag er i fällan nu. Men ni behöver inte dö här. Jag vill erbjuda er nåd.” Ett mummel av besvikelse och missnöje steg ur orchernas led, och de omringade försvararna stirrade trotsigt på Varja utan att svara. Han ryckte på axlarna.

”Det här är lite tröttsamt,” anmärkte han fortfarande leende. ”Jag erbjuder gärna nåd, men det är aldrig någon som vill tro mig. Nå, det här är mina villkor. Er drottning där – jag ser henne – ska lämna över sig och den tingest ni kallar Nyckeln till mig. Ni andra skall lägga ned era vapen. De som fortfarande vill räkna sig som gedanier kommer att överlämnas till Gladius, för Geda med allt som hör till henne är hans pris för segern. Finns några alver bland er ska de också till Gladius. De andra är fria. Vad säger ni?”

”Kom och ta henne!” röt Jan.

”Kom och ta oss,” fyllde Fjalar i och grep hårdare om yxan. De andra kämparna runt de fyra baneren instämde och höjde trotsigt sina vapen och sköldar.

Drottning Katarina höjde en hand till tecken på att hon ville tala.

”Jag tackar dig för ditt anbud, Varja,” sade hon kallt och högdraget. ”Självfallet kan jag inte godta det, men till tack vill jag ge ett anbud tillbaka. Lämna oss här och gå den väg ni kom, så skall du kanske undgå den undergång du just nu rusar fram emot.” Hon lade en hand på axeln på prinsessan Adriana, som stod nära henne. ”Du minns hur det gick förra gången du och din Furste försökte ge er på Imrars blod. Det är för mycket för er. Fresta inte ödet på samma sätt igen.” Adriana sneglade på henne med ett höjt ögonbryn men vände sedan åter blicken, hård och trotsig, mot Varja.

Han stod som förstummad ett kort ögonblick men brast sedan ut i ett bullrande skratt. ”Väl talat,” skrockade han. ”Men ganska poänglöst. Du vet precis lika väl som jag att det bara är tomma ord. Men nåväl, är det så ni vill ha det så ska jag inte göra mina gossar och töser här besvikna.” Han vände sig mot sina soldater, som nu var alldeles tysta och väntade på hans ord.

”Döda dem,” sade han lågt, nästan i en viskning.

Under blodtörstiga skrin stormade orcherna och legionärerna fram mot den omringade skaran. Varja själv drog sitt svarta svärd och vadade in, med sina livvakter i en kil bakom sig, rakt mot drottningen, prinsessan och riksföreståndaren i mitten. Svärdshugg och spjutstötar fick honom inte ens att stanna upp.

Larm och skrik steg mot himlen. De röda och blå baneren på kullens topp vacklade, men än föll de inte. Försvararna kämpade med förtvivlans mod, fast beslutna att ta så många av de Furstliga med sig som de kunde.

När Varja lyckats pressa sig fram till drottning Katarina hade hela hans lilla fylking av livvakter fallit, döda eller sårade. Han tog ett språng över en hög av döda och döende, skakade av sig ett krossande hammarslag mot  huvudet som om det varit ett myggbett och sträckte sig mot henne. Med en pansrad näve grep han om hennes hals.

”Jag är en välvillig man,” sade han hest. ”Du får en chans till. Ge mig Nyckeln. Eller så tar jag den ändå från dina döda händer…”

Då glimmade en solreflex till i utkanten av hans synfält. Bråkdelen av ett ögonblick för sent vände han sig om. En svärdsklinga ven genom luften. I nästa ögonblick stod drottningen ännu med en pansrad hand om halsen, men general Varja stod vänd från henne och stirrade förbluffat på blodet som sprutade ur hans avhuggna armstump.

Prinsessan Adriana stod framför honom, likblek och smutsig och blödande från många små sår. Bakom henne skymtade han riksföreståndaren och ett par andra riddare som skyddade hennes rygg från striden som ännu rasade runt om. Hon hukade bakom sin röda sköld med falken på, och i höger hand höll hon ett kort, brett och gammalmodigt svärd, smyckat med märkliga runor. Det liknade ett svärd han sett en gång för länge sedan. Och dess klinga var fläckad av hans blod.

”Grandner?” viskade han hest.

Det stämde, på sätt och vis. Det var inte Imrar den Godes svärd som hans ättling höll i, men det hade smitts om efter resterna av det svärd som hittats just i den gravhög de stod på, och inpräntats med de sedan länge bortglömda dvärgrunor som bara ett fåtal ens av dvärgarna längre kände till. Och det nya svärdet bar det gamlas namn.

Varja stod och stirrade i ett ögonblick. Men han fann sig snart. ”Kom till mig!” röt han. ”Till mig, auxilia och legionärer! Till mig!” Soldater som kunde ta sig loss flockade sig runt honom. Han plockade upp sitt svärd med vänster hand och kastade sig över henne.

Varjas blotta tyngd kastade omkull prinsessan, trots att hon försökte stöta bort honom med skölden. Han grinade brett där han höll henne fast på marken. Runsvärd eller inget runsvärd så var segern hans. Men nu hade han bara en hand och var därför tvungen att måtta försiktigt.

Det köpte den tid som behövdes. Flera av kämparna runtomkring kastade sig över honom. Två av dem fällde han snabbt med ett enda svepande hugg, men han hade distraherats länge nog för att lämna en ödesdiger blotta. Prinsessan tog sig upp på knä, rammade skölden i hans ansikte och rände svärdet djupt in under vänster armhåla. Den sårade generalen vacklade, skakade av sig sina angripare och måttade ett sista mäktigt hugg. Men prinsessan hann före. Ögonblicket därefter föll Varjas huvud ned på den hala blodfläckade kullen.

Med en massiv, tung duns föll den huvudlösa kroppen ned på knä och sedan raklång. Det blev för ett ögonblick alldeles tyst, och striden stannade upp.

Så såg det ut som om den stupade generalen var på väg att sätta sig upp. Men kroppen och huvudet låg kvar där de låg. Ur den fallna kroppen reste sig mödosamt en svart skepnad, mörk och ohygglig att skåda, som ett förmultnat lik – inte stort mer än ett skelett – insvept i en svart skugga. Den såg sig vacklande omkring, och det såg ut som om den höll på att bli blekare, som om solens strålar började riva upp dess konturer.

Men ett sista hugg med runsvärdet skar rakt igenom den. Några svartnade ben föll ned på marken och skuggan upplöstes som av en vindpust.

Gripna av skräck och panik vacklade orcherna och legionärerna, ryggade och flydde i panik ned från kullen. Det omöjliga hade hänt. Den odödlige anföraren var död.

*                           *                           *

Ute på fältet höll de allierade sakta på att få övertaget. Nu hade det arosiska fotfolket också kommit fram och de Furstliga höll sakta på att kringrännas. Men än höll de stånd och visade inga tecken på att brytas upp. Legionärernas sköldmurar hade krympt ihop något men de stod fast.

Det kom naturligtvis som en stor lättnad för de allierade och som en mörk oro för de Furstliga när de alla såg Varjas vita baner falla uppe på Imrars gravhög och hur hans styrka vek och flydde från en skara de var överlägsna flera gånger om. Och nu kunde man se hur de utspridda och skakade men inte ohjälpligt skingrade resterna av Sunnanslätts och Gedaniens styrkor började återsamla sig kring de segerrika baneren. Snart skulle de komma till hjälp.

General Gladius och hans livvakt red nu febrilt fram och tillbaka bakom linjerna för att med egna ögon se vad som skedde och för att ingjuta förnyat mod och kampvilja i soldaterna. Fienderna var fler nu, men slaget var inte förlorat. Än kunde man hålla ut länge i försvarsställning, och det var det det handlade om. Att hålla ut. Förstärkningarna var inte långt borta. Som alla kunde se var järndrakens seger över sina få angripare nära, och snart skulle den komma och på nytt slå Furstens fiender med skräck, pina och död. Mycket snart.

*                           *                           *

Náuglug vred på sig medan han funderade över hur lång tid det kunde tänkas ta att slita det sista livet ur en alvfurste med krossade ben. Lång tid, hoppades han. Han hade inte bråttom. När draken vände sitt friska öga åt rätt håll såg han med stor tillfredsställelse den hatade Silcarindril ligga på marken någon meter från sin häst. Men så stelnade han till. Ett stycke ifrån Silcarindril låg det en annan, och det var ingen av hans följeslagare. Det var Rana. Och hon blödde ymnigt ur ett sår i sidan. Spjutet draken själv duckat för hade träffat henne och kastat henne ur sin sadel.

Nu kom en annan av Silcarindril den Vites ryttare krypande mot den sårade Rana från andra hållet, med sin spikklubba höjd över huvudet. Med sin skarpa drakblick såg Náuglug plötsligt att ryttaren han slagit omkull i början av striden inte längre låg kvar under sin häst. Och han såg mer än så. Det var ingen alv, utan dess drag var mänskliga. Men likt Silcarindril bar den en krona.

”Nu har vi dig, drake!” utropade den döde konung Karl av Arosia. ”En av oss hinner du krossa i dina klor, men inte båda. Och var viss om att den av oss som blir kvar kommer att dräpa din matmor här. Nu randas räkenskapens stund.”

Järndraken kastade för ett ögonblick blicken fram och tillbaka mellan dem. Men snart uppfylldes hela hans sinne av en enda tanke.

”Inte igen. Inte en gång till.”

Med en snabbhet som desperationen skänkte honom tog han ett språng framåt. Men han kastade sig varken över kung Vite eller kung Karl. I stället landade han framför den sårade Rana, lyfte varsamt upp henne i sin oskadade tass och kastade sig med ett skärande skri upp i luften på nytt.

*                           *                           *

De Furstliga jublade när de äntligen såg draken stiga till väders och komma svepande. Nu skulle det hotande nederlaget vändas i seger. Precis som tidigare, vid Månhella, vid Ekelunda och vid Geda, skulle draken spy sin död över deras fiender och förjaga dem i skräck och panik. Gladius gjorde sig beredd att beordra en allmän framryckning så snart draken börjat sin attack.

Men anfallet kom inte. Draken fortsatte rakt över den Furstliga armén, skriande vilt mot skyn och spillande stänk av brinnande blod över deras led. Utan att hejda sig eller ge den allierade härsmakten en andra blick svepte den rakt vidare och försvann norrut.

*                           *                           *

Drakens fanflykt blev den sista droppen för den redan hårt pressade Furstliga härsmakten. Nu kom de allierade från tre håll, uppeggade till förnyat mod och stridsraseri. Alla kort hade spelats ut och båda de säkra segrarna hade gått dem ur händerna. Under desperata trumpetsignaler slöt de sig tätt samman och började retirera mot Geda.

Det blev en lång och hård reträtt, men ännu i nederlaget värjde sig de Furstliga gott och kämpade emot med förtvivlans mod. Drygt ettusen av dem hade stupat eller sårats under striden dittills, och lika många föll under reträtten.

När båda härarna närmade sig Geda blev tid för fler överraskningar. Nu vajade de gedanska fanorna i hela den östra staden, och den länk av sammankedjade stockar som blockerat inloppet i hamnen var bruten. När dimman gått upp och signalen givits hade de allierade krigsskepp som fanns vid Almarsund, den arosiska Skeppsfänikan och de Fria Skepparna med sina fartyg, stormat upp längs Gedaviken. De hade slagit de Furstetrogna piraterna, rivit upp barriären och tagit sig in i hamnen. Med dessa nya förstärkningar hade de krigare som fanns kvar i Geda med kung Imrar i spetsen gått till motattack och drivit ut de fåtaliga Furstliga som fanns kvar i staden. Två av belägrarnas härläger hade redan stuckits i brand.

Men Gladius lyckades rädda in vad som återstod av sin härsmakt i det norra lägret. Där förskansade de sig i hopp om att återsamla sig och få en chans att bryta sig ut och rädda sig norrut.

*                           *                           *

Så slutade slaget vid Geda högar, och även om det inte riktigt var slutet på striden om Geda så var den i alla fall avgjord nu. Belägringen var hävd och Furstens här var slagen. En stor seger hade vunnits även om kriget var långtifrån slut.

Det hade inte varit någon lättköpt seger heller. Minst femtonhundra av Alliansens krigare hade dött eller sårats på fälten och högarna, och det räknade inte de hundratals som fallit inne i själva Geda. Riddar Helwig, Sunnanslätts riksmarsk, hade stupat jämte nästan hela gårdshirden som hon ledde när de Furstliga omringade dem. Greve Vilhelm Draakwinge hade fallit för Varjas eget svärd i sitt försök att undsätta prinsessans följe. Och de var bara toppen på isberget. Många änkor, änklingar och föräldralösa barn skulle gråta sig till sömns den här hösten.

Men trots sorg och utmattning var det de flesta kände ändå en lättnad så stor att den var som en tomhet. Allt var inte över, men det här, mardrömmen som varit gedaniernas liv i månader och år, var över.

Kung Imrar

Kung Imrar föredrog, som han gärna gjorde, att låna Imrarskvädets ord, inte på sina egna vägnar utan på sina undsättares:

Svedd är nu mulna

Mörkaskogsheden,

Nordanslätt stänkt

med stridsmäns blod.

Många har stupat,

många har sårats,

Likväl vi står –

segern är vunnen.

 

Talan kom för mig,

bländad av blodtörst,

varulven vred sig,

väldig i vrede:

Svärdet rände jag

rätt i hjärtat

på Sarians broder –

Arna är hämnad.

 

Hör mig nu, Vite!
Här står den man

som stått mot Gholan,

stridit och segrat.

Häxfursten sträckte

hungrig sin hand

mot Nordanslätt –

men jag högg av den.