| Klara som |
| jungfru Bea |
| på Jakthornet |
Västra Arosia, slutet av augusti 1142. Jungfru Bea Ragnarsdotter, väpnare hos friherrinna Margreta Tre Rosor till Västmarkshus, har just bevittnat de märkliga händelserna vid värdshuset Jakthornet, där en expedition från Nyckelns Väktare - inklusive drottning Katarina själv i förklädnad - överfölls av Furstliga trupper men räddades i sista ögonblicket av den döde kung Vite. I samband med det här har hon också tagit en fånge, en Furstlig legionär som hon blivit god vän med innan hon visste vem hon var...
Väl hemma på Västmarkshus presenterar hon sin fånge för fru Margreta och ber att få behålla uppsikten över henne i hopp om att vinna henne för det goda. Det visar sig dock att hon har fått ett annat åtagande - fru Margreta har just fått order att samla sin hird och möta upp med resten av hären för att dra till undsättningen av Geda, och hon vill ha med sig sin väpnare.
|
|
|||
|
Om fru Margreta skulle ha frågat henne för en vecka sedan hade hon hoppat av glädje. Att få dra i fält med en av Arosias största hjältar var mer än hon någonsin vågat drömma om, men nu fanns ett törne i hennes hjärta.
Vad skulle hon göra med Branda? Dessutom, om det var sant som prinsessan sa, och om det fanns fler som Branda, olyckliga och vilsna själar, vore det inte hädelse att döda dem utan att ge dem en chans? Men till fru Margreta sa hon bara, ”Det vore den största äran jag skulle kunna tänka mig. Självklart kommer jag att rida vid er sida.” Fru Margreta misstolkade hennes något svala svar som strängt återhållen glädje och log mot Bea. Nu skulle hon väl glömma dessa dumheter med legionären?
Men det gjorde inte Bea. Snarare tvärtom. Konflikten plågade henne djupt. Hon var vresig och rastlös hela dagen. Resten av gårdsfolket trodde det var krigsnerver och retade henne, medan de gjorde sig i ordning för avresa. När hon så småningom försökte sova kastade hon sig bara av och an, trotts att hon var utmattad som aldrig förr.
Hon hade besökt Branda helt kort direkt efter sitt möte med fru Margreta, men hon hade inte sagt mycket. Mest sett till att Branda hade varma filtar och fick ordentligt med mat.
Fru Margreta hade ju rätt. Vad visste Bea om vad det var för brott Branda begått? Men var det inte så det var i krig? I både rättfärdiga och orättfärdiga krig lydde folk order och gjorde hemska saker, och efteråt visste ingen vem som gjort vad. Hade inte Bea också lovat att lyda fru Margretas befallningar?
Irriterat försökte hon slå bort tanken. Fru Margreta skulle aldrig befalla henne att döda små barn eller sticka ut ögonen på obeväpnade bönder. Och om hon skulle göra det så vore det hennes plikt som Ljustrogen att vägra lyda. Men tvivlen envisades med att komma tillbaka. Det var nog inte alltid så enkelt. Hur ofta kunde man veta om en befallning var rättfärdig eller inte? I slutändan måste det ju handla om att man litade på sin hövitsman och lydde henne. Och när var det rätt att lyda, när kunde man lita på att få goda befallningar? I ett rättfärdigt krig för att bekämpa en ondskefull tyrann? För att man älskade sitt folk och sin drottning? När man helt enkelt inte hade något val?
Där var det igen, val, allting tycktes handla om val. Och vad skulle hända om man gav dem ett val? Var det ens möjligt?
Till slut gav Bea upp. Hon kastade av sig täcket och drog på sig hosor och en tunika. Sedan tassade hon barfota genom det sovande huset, över gårdsplanen och in i det lilla kapell som fanns vid östra muren. Därinne var det tyst och fridfullt, några nästan utbrunna vaxljus fick väggarna att dansa i mysiska mönster. Gårdsprästen sov, och hon ville inte väcka honom. Så hon satte själv i nya ljus, gjorde piltecknet och sjönk så ner framför altaret och bad.
Hon insåg inte att hon slumrat till förrän gårdsprästen varsamt väckte henne. ”Men kära barn...”
Prästens vattniga ögon betraktade den nyvakna Bea. För ett ögonblick trodde hon att hon var tillbaka på Stenåsen, men så fort hon lyckas skaka av sig sitt sömndruckna tillstånd insåg hon vart hon var, och hon blev högröd. Hon hade gått ner för att söka den Förstes råd, och i stället för att be hade hon somnat, hopsjunken framför altaret! Så enormt skamligt. När fru Margretas knektar fick reda på det här skulle de reta henne än värre.
Hon stammade fram en ursäkt, men prästen tystade henne. ”Seså, mitt barn. Följ med här, du blir kall om du ligger på golvet.”
Bea var faktiskt ganska frusen, och följde tacksamt med den gamle mannen. De gick in till hans privata rum, där Bea fick en filt att svepa om sig. Hon undrade lite vilken tid på dygnet det kunde vara, det var i alla fall mörkt ute och det lilla rummet var upplyst av flackande vaxljus. Prästen nynnade lite för sig själv och värmde tevatten. Bea hade inte haft någon vidare nära relation med Västmarkshus’ själasörjare tidigare, hon hade i själva verket knappt pratat med honom, och nu undrade hon varför.
Den gamle mannen var fylld av energi och de gråvattniga ögonen var djupa av ålder och visdom. Dessa ögon var nu nyfiket vända mot henne. Båda höll nu i en rykande kopp te, och prästen bjöd Bea att tala.
Återigen berättade hon vad som hänt sedan hon sist lämnat Västmarkshus. Hon berättade om överfallet, hur hon hade insett vem Åse var, och hur de ridit genom natten. Och för första gången berättade hon också sina tankar om att alla borde få en andra chans…
”…och nu är jag här, utan en aning om vad jag ska göra. Jag vill verkligen dra i fält med hennes ridderlighet, men jag har tagit på mig ansvar för Branda, och det vore fel att lämna henne vind för våg. Dessutom....” Bea skruvade på sig. ”Dessutom är jag rädd…”
Prästen skulle till att säga något men den här gången var det Bea som avbröt honom. ”Inte för att dö eller skadas! I den frågan litar jag till den Förste och Enda. Men tänk om jag inte kan utföra en order om att döda någon? Jag kan inte släppa känslan av att de är så många stackars satar vid Geda som helst skulle vara någon annanstans, och det är fel att dräpa en oskyldig!”
Prästen begrundade vad hon sagt, och sa sedan, ”Du har rätt, mitt barn. I båda frågorna. Du har ett ansvar för Branda, men det ska du inte bekymra dig över. Jag är gammal, förstår du. Och min ork sviker mig, jag kommer inte rida med er till Geda. Jag kommer att stanna här, vilket ger mig gott om tid att se efter Branda. Så oroa dig inte för det...”
Bea drog en lättnades suck. Att behöva svika antingen Branda eller fru Margreta vore vidrigt. Men prästen såg med ens väldigt allvarlig ut.
"Vad det gäller det andra bekymret... du har rätt. Det är fel att dräpa oskyldiga, tyvärr är det så i krig att man inte kan veta vem som är skyldig och oskyldig. Den ovetskapen är en soldats och en riddares eviga gissel. Om du rider i krig till Geda kommer du att stå inför att dräpa människor utan att veta om de är skyldiga eller oskyldiga."
Hans ögon plirade på henne, och han verkade vilja säga något mer, men det gick Bea förbi. Hon gäspade. ”Solen går snart upp, och jag måste sova någon timma innan jag går upp och tar tag i dagens sysslor. Men tack fader, ni har lättat mitt hjärta enormt!” Prästen suckade och välsignade henne innan hon försvann mot sovsalarna.
Han såg länge efter henne och innan han stängde dörren viskade han till den Förste, ”Jag trodde hon förstod, ett tag trodde jag faktiskt att hon förstod…” Sedan stängde han dörren.
I sovsalen sjönk Bea till slut ner i en orolig slummer, fylld av drömmar där hon tvingades till omöjliga val.
Fortsättning: Ett oväntat återseende