| Jenis |
| Kaare |
Gotmar, senvåren 1143. Efter det stora härtinget, då fred och försoning mellan sedan gammalt fientliga ätter tycktes stå för dörren, har ännu en fejd brutit ut. Torbjörn Eskilsson, farbror till den försvunna och förmodat döda drottning Ulvhild av Drakeätten, har överfallit rikets nyss omvalde jarl Sigmund Stenbjörnsson för att hämnas förmenta oförrätter och belägrar nu jarlen och hans familj på en av hans egna gårdar, det befästa Stenshult. Med sig har Torbjörn såväl sina egna hirdmän som ett kompani meroviska legoknektar han i hemlighet kallat in i landet. Resten av Drakarna har emellertid inte hörts av ännu.
Riksföreståndaren, den omstridde Markulf Ragvaldsson, har låtit båda upp stormannätterna under sitt banér och samlat dem för att undsätta jarlen. Markulf har gjort ett försök att lösa saken på diplomatisk väg genom att tillhålla Torbjörn att antingen försonas med jarlen eller lösa deras osämja genom envig. Det försöket strandade dock snart. Torbjörns styrkor gick till storms mot Stenshult och det var i sista ögonblicket som Markulfs förtrupper hann fram och lyckades rädda jarlen och hans familj. Nu återstår inget annat än att krossa Torbjörns uppror med full styrka - men enligt rykten väntar han förstärkningar...
En fristående fortsättning på Vid tre vägars ände och Torbjörns hämnd och en direkt fortsättning på Blodad jord blir bördig åker, del I.
När förberedelserna för strid var nästan färdiga kom budet att Torbjörns trupper redan börjat falla tillbaka österut, åt Blåvattnet till. Snabbt red folk ut för att hämta hem de som fallit och lägga om såren på dem som fortfarande levde. Så började förföljandet. Drakar, Gladh och merovierna hade lämnat trossen kvar vid Stenshult och färdades därför fort. Merovierna var dessutom ett gott skydd bakåt i synnerhet som många av förföljarna gärna ville ha en eller flera av deras hästar till avel och därför ogärna skadade dem. Istället för att pressa på mot förstärkningarna vek de av längs en stig och förskansade sig i en gammal borgruin. Den var visserligen i dåligt skick men väl belägen och försvararna lyckades slå tillbaka två anfall från de Markulfs- och jarlatrognas sida innan det blev så mörkt att det var omöjligt att skilja vän från fiende.
|
||
|
* * *
Jenis Kaare betraktade bistert sin skadade brynja. Det skulle ta minst en dag att ordna med den reva som en av meroviernas lansar slitit upp i den. Rycket hade så när kastat honom ur sadeln, men dessbättre hade ringarna gett sig och ett stort stycke hängde nu löst. Nå, det var ändå väl tungt med brynjan inunder och harnesket han bar däröver var skydd nog. Kanske var det till och med ett bättre val att låta brynjan ligga kvar i lägret?
Han petade litet i hålet och slängde sedan resolut brynjan i ett hörn där den rasslande lade sig till ro. Han spände på sig harnesket och rörde på armarna. Sådärja, mycket rörligare minsann. Så fick det bli!
* * *
 |
||
|
En hel del utrustning och förnödenheter började anlända till härlägret – förstärkt med vad man kunnat förse sig från ur fiendens kvarlämnade tross - så det tändes facklor och eldar. De olika hirderna samlades var för sig. Snart spreds det väldoft från grillat kött. Glada skratt och förvånade utrop följde historierna som berättades om dagens gärningar.
Riddar Lavhild tog till orda: ”Det här är en stor dag för många av er och det vore mig fjärran att undanhålla er rättmätiga belöning, men alla ska vara på fötterna i gryningen imorgon. I stridsdugligt skick! Om inte, kommer jag personligen att hudflänga eran hirdhövding. Öppna tunnorna!”
Hildur fyllde det största stopet hon kunde hitta med mjöd och gick fram till sin svärson Kjettil, höjde kruset ”Till dagens och framtida segrar” och tömde det över honom. Hon gjorde likadant med var och en som kommit från slagfältet i stridbart skick och skulle göra det med dem som låg skadade kvar vid Stenshult när hon återvände. Sedan delade Disa, huvudkvinnan för Viksta, ut en god häst till var och en av dem i hirden som mjödöstes.
* * *
Snart genljöd sång och skratt i lägret. Bjärsjöarna och Rintoftarna, som var särskilt lättade över att ha fått sina fränder ur rävsaxen, drack dem och varandra till gång efter annan och började snart sprida sig bland de andra grupperna.
Kettilbjörnssönerna hade just lett Markulfs hirdmän i allsång genom sin hyllningssång till just Markulf och sedan ”Sunnanslättskorna”, när två av Rintoftakvinnorna, fru Sunniva själv och så Imme, oväntat kom och gjorde dem sällskap. De hade med varsitt stort krus öl och såg till att allas bägare var fyllda för nya skålar. Efter att de stannat upp och viskat lite inbördes slog sig Sunniva ned medan Imme skred fram till Inggjald och till hans förvåning skänkte i öl åt honom.
 |
 |
 |
||||
|
|
|||||
 |
 |
 |
||||
|
|
”Stort tack,” sade Inggjald och såg upp på henne. ”Inte förgrymmad längre?”
Imme knyckte på nacken. ”Du räddade mitt liv,” sa hon lågt, med skuggan av ett leende. ”Jag har kanske misskänt dig trots allt. Jag är skyldig dig mitt tack.”
”Inget att tala om,” grinade Inggjald. ”Du gjorde ett fint handtag med den där Drakryttaren.” Flera av krigarna runtom, som hört historien bli bättre och bättre under kvällens gång, skrattade och hojtade uppskattande och höjde bägarna. Även Imme skrattade lite och höjde sin bägare till svar.
”Och dessutom var utsikten jag hade på hemvägen tack nog,” tillade Inggjald med aningen lägre röst.
Gunnvald, som just tagit en djup klunk öl, satte i halsen och hostade hjälplöst en lång stund. Immes leende försvann lika fort som det kommit och hon blev högröd i ansiktet.
”Vet du vad?” sade Inggjald efter att intresserat ha betraktat henne ett par ögonblick. ”Du är riktigt vacker när du blir arg.” Han grinade självbelåtet som om han tyckte att han sagt något riktigt fyndigt.
Det var droppen. I en svepande rörelse tömde Imme sitt ölstop över huvudet på honom, kastade det tomma stopet på Gunnvald som fortfarande skrattade och hostade om vartannat, gav den fortfarande leende Inggjald en ny örfil, gjorde helt om och svepte iväg. Sunniva kastade en blick på bröderna, skakade på huvudet och följde henne.
”Hon är tokig i mig,” mumlade Inggjald och sög tankfullt på en ölindränkt hårtest.
* * *
 |
 |
||
|
Torbjörn ångrade nästan att de övergett trossen för att kunna färdas snabbare, när stekdoften nådde honom. Han såg eldar glimma svagt i mörkret. Natten var kylig och många av kämparna hade virat in sig i sina mantlar och lagt sig nära muren som höll kvar lite av den svaga vårsolens värme. bara några små eldar hade tänts för att laga till lite bönor och korngryn. Detta var det enda som fanns. Inte för att någon av dem egentligen svalt, så var det knappt om maten och vattnet.
Torbjörn gnisslade tänder och beordrade en liten styrka om tolv man att smyga sig på de festande avhuggsfnasen och se till att de också hade sina eldar släckta denna natt. De smög iväg och snart nog hördes vagt gälla skrik och eldarna släcktes fort. Tio av de tolv utsända återvände snart nog med tomma koger. De log nästan lika brett som Torbjörn, när de fann att berätta om hur flera hade fallit av skäktor i hals och bröst innan de funnit på att släcka eldarna. De hade försökt ränna ifatt gruppen, men deras vakter hade stirrat sig mörkerblinda på festligheterna runt eldarna. Bara Gunleif och Vrete hade fallit, och det av bara ren otur. Glädjen skulle inte vara större i mjugglöparnas läger än i deras eget.
* * *
 |
 |
||
|
Vid rådslaget nästa morgon förespråkade Hildur, mörk i synen, att etterpekerna uppe på berget gott kunde lämnas att svälta ihjäl. Bättre öde än så hade de inte förtjänat eftersom de skjutit ur mörker och lönndom som vore de orcher eller vättar.
”Torbjörn väntar förstärkningar,” invände Lavhild. ”Vi måste slå till snabbt om vi ska hinna före dem och slippa ta oss an fiender från två håll.” Markulf såg tankfull ut.
”Jag hade fortfarande hoppats att Torbjörn skulle ha vett att ge sig,” sade han med en suck. ”Skada att vi ännu inte hört något från Brynjulf om hur det gått. Vi måste räkna med att Drakarna och Ulvkäftarna sluter upp med Torbjörn, och då har Lavhild rätt – vi kan inte vänta längre. Men det blir kostsamt att ta kullen med storm.”
Lavhild såg inte så bekymrad ut. ”De kan inte ha många pilar kvar nu,” sade hon bistert.
* * *
 |
|
||
|
Brynjulf Kettilbjörnsson till Grimsta och hans ryttare hade tvingats slå läger i nattmörkret utan att ha fått korn på de annalkande Drakarna och Ulvkäftarna från norr, men tidigt på morgonen upptäckte de en grupp förridare ett stycke åt nordost. Snabbt gjorde de sig redo, rustade på och satt upp och red för att finna en bättre position om det skulle komma till batalj redan.
De fann en sådan på krönet av en ås ovanför en dalgång där en trögflytande bäck rann fram. De hade inte stått där länge, redo för strid på två led med vit-gröna sköldar vid sidan och lansarna höjda mot skyn, när ryttarna kom över kullen på andra sidan dalen.
De flesta av dem bar röda mantlar och flera av sköldarna pryddes av drakar och varghuvuden.. De var bara ett dussin – Grimstaryttarna var dubbelt så många – och de stannade först upp, kanske ovilliga att rida ned i dalen och möta ett anfall från uppförsbacke. Men så red en av de rödklädda ryttarna fram ett stycke framför de andra och stannade upp igen. Hon höjde sin lans och sänkte den på nytt tre gånger.
 |
 |
||
|
Brynjulf tecknade åt sin fanbärare att svara på samma sätt – höja och sänka lansen med den grön-vita Grimstafanan tre gånger. Därefter red han själv ned ett stycke i backen och tog av sig hjälmen. Den rödklädda ryttaren svarade med att göra likadant. Nu såg han att det var Siri Ylvasdotter, Ulvkäftarnas huvudkvinna i praktiken om än inte till namnet. Det här var inte bara en spaningspatrull.
”Var hälsade,” ropade Brynjulf högt så att både de rödklädda och hans egna ryttare skulle höra honom. ”I vems ärende rider ni i fulla vapen?”
”Vi rider för Erik Toralfsson till Vinga och Tuvalla, Drakeättens huvudman och Gotmars blivande kung,” svarade Siri trotsigt. ”För vem rider du själv, Brynjulf?”
”Vi rider för oss själva och våra allierade,” genmälde Brynjulf, ”för Gotmars riksföreståndare Markulf Ragvaldsson och för vår valde jarl Sigmund, som Eriks frände Torbjörn Eskilsson förrädiskt gripit till vapen mot i öppet hån mot lag och rätt. Kommer ni för att delta i hans uppror är det vår sak att inte släppa er längre. Markulf har sänt bud till er, som till alla de stora ätterna, för att göra anspråk på er rusttjänst för att slå ned Torbjörns orättfärdiga uppror. Är ni med oss eller mot oss?”
Siri teg ett ögonblick och verkade mäta Brynjulf med blicken. Sedan sade hon: ”Torbjörn har helt på egen hand ordnat sig ett uppror, han har gått oss bakom ryggen. Det är ett svek mot hans ätt och fränder lika mycket som mot Gotmars lag…” Hon svepte ut med en arm och log snett. ”…och dessutom är det vansinne. Han är ingen Drake längre, nu drar vi för att avliva den där galna byrackan innan han ställer till med än värre saker. Vi är med er.”
Brynjulf höjde lite på ett ögonbryn och frågade, ”Är detta vad Erik Toralfssons och Drakeätten säger och står för?”
”Ja, inte står jag här och pratar strunt,” svarade Siri med ett flin. ”Jag talar för Erik Toralfsson och Ulvkäftarna står bakom honom.”
Brynjulf behöll sin stela min, men han slappnade märkbart av i sadeln. ”Det gläder mig,” sade han. ”Men jag hoppas ni är fler än en tolft?”
”Var inte orolig för den saken,” sade Siri. ”Det här gäller vår egen heder och vi har gått man ur huse. Resten av folket är inte långt bakom oss.”
”Gott,” svarade Brynjulf och kastade om. ”Låt oss då inte töva. Hör hit, Sigrid! Ta en av fru Siris ryttare med dig och rid före oss tillbaka. Vi har tidender som de våra lär bli glada att höra.”
* * *
 |
 |
||
|
Brynjulfs och Siris kurirer kom galopperande in i lägret just som man börjat göra upp planerna för anfallet, och som han gissat togs nyheterna väl emot. Nu var segern säker. Markulf lät genast sända bud upp till borgruinen med ett sista erbjudande om kapitulation.
Brådskan i lägret nere vid vägen till Blåvattnet var slut. Spejare skickades för att utröna alla svagheter i Torbjörns försvar. Alrik Germundsson av Röseätten, som fortfarande höll sina fornborgar i hävd, kunde peka ut två möjliga vägar in förutom den stora öppningen. Man bestämde att föra alla hirders banér tillsammans mot borgen men att Hårds och Vikstas hirder skulle ta sig in via de två bakvägarna. I övrigt gällde att förgöra fienden med minsta möjliga egna förluster.
* * *
Torbjörn stirrade ned på de annalkande trupperna vars hjälmar och spjut glimmade i eftermiddagssolen. Han stirrade vantroget mot Ulvkäftars och Drakars baner som fördes sida vid sida med Lejonens, Grimstas, Vikstas, Bjärsjös och Rintoftas fanor. ”SVIKARE!”, vrålade han, ”BLODSFÖRRÄDARE!”. Han sjönk ihop och kände dagarnas möda och åldern tynga honom hårt. Hur kunde Erik svika honom så? Han bar ju Drakarnas blod i sig? Hade han så illa missbedömt allt och alla? Han tog sig samman och rätade sin värkbrutna kropp. Nå, en Drake stod ännu för det sanna och riktiga, heder och ära. De skulle se att han ännu kunde leda drakar till seger. Erik hade förverkat sin plats i ätten, den saken var klar. Han skulle göra upp räkningen med dem alla....eller falla. Men inte utan att lämna Gotmar till att utlysa nytt val av ledare, ty Markulf måste nedgöras. Torbjörn anade allt mer att Markulf och Sigmund hade planerat detta ihop.
Med några djupa andetag så sträckte han på sig och masserade liv i sina slitna leder. Han satt upp på Draginn och gjorde sig beredd för den väntande striden.
* * *
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
|
Som en här marscherade Gotmars samlade hirder upp mot ruinen. Drakar och Ulvkäftar, anförda av Torgils Sturesson som tills för inte länge sedan varit Torbjörns hirdhövding, sida vid sida med Lejon och Grimsta, Bjärsjöarna främst samt med Rintofta och Röse som reserver. Det hela inleddes med att himlen förmörkades av pilregn som tryckte ner försvararna, sedan ryckte styrkorna framåt mot den bröt som staplats upp i ingången. Krokar, kedjade till hästar, slogs fast i stockarna för att dra bort dem. Grimstabröderna fattade posto så att de skyddade krokar och hästar från angrepp inifrån. Jenis Kaares och Tönne Tönnesens tyngre ryttare beredde sig på att ta emot de meroviska legoknektarna om de skulle försöka sig på en utbrytning.
Den kom nu aldrig. Istället var Inggjald Kettilbjörnsson först in genom öppningen som bildades. Hans bror Gunnvald, större, starkare och tyngre var nummer två och sedan vällde människorna in i en strid ström.
Folket inne i borgen hade inte varit overksamma under natten och dagen. De hade använt stenar från insidan av borgen till att stapla upp en lårhög mur straxt innanför bröten. Bakom och ovanpå denna väntade de på anfallarna. Skodda pilar var i stort sett slut efter gårdagen, om än de hade en del i all hast iordningställda spetsade och härdade träpilar. Dessa dög dock inte så gott mot sköldar och väl rustade kämpar och med minst tio mot var och en av dem såg det bistert ut. Men, så länge Torbjörn stod skulle de stå. Inget hade dock förberett dem på Inggjalds anfall. Han började med att kasta en kniv mot en hirdkvinna och när hon instinktivt parerade för att inte träffas i ansiktet hoppade han från sadeln till murkrönet och började metodiskt att röja av det. Strax fick han sällskap av Gunvald. Bakom fotfolket väntade Torbjörn till häst omgiven av merovierna och sina söner.
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
* * *
Det verkade som om skådespelet på kreatursstigen upp till borgen hade avsedd verkan. Om nu trupperna därinne hade satt ut vakter vid de två bakdörrarna var de osynliga nu. När så härskriet ”För Gotmar! För jarlen!” hördes började klättringen upp. Vikstas ”ekorrjägare” kunde utan större problem hålla undan det fåtal som råkade titta åt deras håll. Snart hade ett antal krigare tagit sig uppför branten, över kanten och bildat en liten sköldmur i ryggen på borgförsvararna som straxt började falla för hårdhirdens skäktor. Sköldmuren växte i omfång allteftersom fler kämpar tog sig upp över borgkrönet. Riddar Ylvas och Hildurs personliga banér vecklades ut.
Gladh, som tydligen hölls som reserver, var de första att märka av inbrytningen och de vände sig om för att besvara angreppet. De var skickliga skyttar men snart tröt ammunitionen och de tvangs gå i närkamp. Det här var den sortens strid Hildur älskade, inga dyra hästar som gick till spillo eller för den delen hittade på att trilskas i kritiska ögonblick. Med svärdet rött av blod fick hon syn på Botvid Magnhildsson framför hirdbanéret. På jarlens gästabud hade hon flera gånger försökt få honom att utmana henne med diverse gliringar om hans mod utan att lyckas och hon hade avfärdat honom som antingen så feg som det sades eller också dum. Tydligen var han modigare än vad hon tagit honom för, så han var väl imbecill. Utan förvarning blev han likblek och började stöta med sitt svärd i marken. Han var uppenbarligen galen.
* * *
 |
||
|
||
 |
Junker Botvid stred i sitt anletes svett. Han hade fått en av de bästa utbildningar Gotmar kunde erbjuda men inget hade förberett honom på krigets verklighet. Hård och Viksta var tillsammans fler än Gladh så han kämpade en förlorande strid och kunde inte räkna med att få stöd från Torbjörns män nu när bröten var borta och de slogs mot ännu sämre odds än han. När bud om att de övriga Drakarna hade valt jarlens sida hade han ju kunnat gå över men då skulle ryktet om hans feghet blivit bekräftat och hans mor behövt skämmas än mer för hans skull. Så han var tvungen att hålla stånd efter bästa förmåga.
Under tiden föll hans vänner och fränder och, för den delen, hans fiender. Ett par kämpar i deras sköldmur hade fallit, för några korta sekunder fanns chansen att bryta igenom och ta sig ut den väg fienden använt sig av in. Det skulle bli dyrbart i människoliv men alternativet var att nedgöras till sista kämpe. Själv planerade han att bli siste man ut. Just som han skulle ge ordern fastnade hans fot som i ett skruvstäd, någon hade gripit runt benet och vägrade släppa taget. En snabb blick nedåt var allt han mäktade med. Han kände igen den fallna i vilkens inälvor han trampat som en av de sina. För att själv kunna göra sig fri och förkorta hennes lidande stötte han svärdet nedåt upprepade gånger.
Under tiden hade luckan fyllts upp av två kämpar; den ene en rese till karl, den andra en kvinna med lapp för vänster öga. Hon vrålade en utmaning till honom på det att hans kämpar skulle få fri lejd därifrån. Botvid kände igen henne som sin mors ärkefiende men om han kunde vinna några av sina vänners liv var det värt risken. Han accepterade, fullt medveten om att han förmodligen skulle dö.
* * *
Fru Hildur tog god tid på sig under duellen med junker Botvid. Visserligen hade utmaningen varit till döden mot att resten av hirden fick gå i frid oavsett utgången, men han var värdelös för henne död så hon var illa tvungen att ta det försiktigt. Hon hade snabbt ändrat uppfattning om hans intelligens efter hans första pareringar. Han var väl skolad även om han var grön. Den ovanan blev också hans fall när Hildur lade om till gautisk stil och huggen kom från oväntade håll. Till slut fick hon in en högerkrok som fick världen att snurra runt honom. En sköldträff i sidan på huvudet gjorde allt svart.
* * *
Torbjörn var täckt av blod och svetten rann i strida strömmar från hans panna och ned i ögonen. Han var svårt sårad av många hugg och stick men han kände det som om han var en ung krigare igen. Stridshettan hade fått honom att glömma sin trötthet och sin värk. I detta nu levde han fullt och fast så som han hade önskat sig i alla svåra värkplågade stunder. Han ångrade bara att han inte direkt hade kunnat tagit livet av jarl Sigmund. Nu anade han att Drakarna skulle få lida för hans uppror och hans söner därtill. Hans enda hopp stod nu till Tora och hennes löfte. Med en nästan övermänsklig ansträngning lyfte han åter sitt svärd och sin yxa och högg in på en Bjärsjöare som dök upp på den vänstra sidan och han kände hur yxbladet sjönk ända in i skulderbladet på kvinnan. Han släppte taget om yxan då den satt alltför hårt att dra loss och svepte runt och slog huvudet av krigaren just som hon sjönk ned av smärtan av yxhugget. En stråle av varmt blod sköljde över Torbjörn i en sinande stråle. Han vrålade av blodtörst och störtade mot Markulfs fana några tiotals meter ifrån sig.
Vid utkanten av Markulfs skyddsvakt slog Torbjörn snabbt ned två knektar men träffades sedan av en skäkta i axeln och därefter av två till i arm och bröst. Han kände att lungan blodfylldes och spottade ut en stråle av blod. Han sjönk ned på ett knä och blickade hätskt mot Markulf och de som samlats runt honom. Jarl Sigmund stod där också med blodfläckade bandage runt huvud och ena armen var hårt lindad mot hans kropp. I hans ögon glödde ett djupt förakt och ...ett svart hat. Torbjörn kände livet ebba ut men släppte bara sitt svärd och lyckades böja upp sitt huvud och sade med lite hackande röst om än tydligt: ”Gaddlöst bi bringar ingen honung. Att dö är lätt, det är vägen dit som är svår. Märk mina ord ni alla!” Sedan kvad han detta:
"Mitt blod har du tagit
Ej hör du mig klaga
fast min hämnd på skam
Utdragen sängdöd förjaga
En Drake har fallit
Höj stop för er make
än fler’ av hans stam
drick till var stupad Drake
Ordsvikare vill han heta
Markulf den sluga
var Gotmarsbo ska' veta
den karl'n till intet duga
Lejon, asätare alla
Markulf, en farlig sot
När Draken så falla
gå hårt Lejon emot
Sky Furstens redskap
Ormbarn här finns
När viss är er vetskap
Drakens ord minns"
De närvarande, av olika släkter och familjer, stirrade klentroget omväxlande på Markulf, varandra och den döende Torbjörn. Riddar Lavhild tog ett resolut steg framåt och höjde sitt svärd. Just då, med uppbådande av sina sista krafter slet Torbjörn upp en dolk och slungade den med oväntad styrka rakt mot Markulf. Just innan den nådde fram slängde sig riddar Jenis Kaare rakt i dess väg och dolken trängde in nästan till fästet i hans oskyddade armhåla. Hans medvetslösa kropp slog i backen framför Markulf med ett dovt dunsande som följdes av ett ögonblick av total tystnad. Det var som om alla frusits till is och inte ens viskandet av ett andetag hördes.
Allt stod som ett ögonblick helt stilla. Sedan steg ett vrål från Markulfs strupe och han kastade sig fram men Lavhild var först framme. Hon höjde och svepte ned med svärdet i en mäktig båge och skilde Torbjörns huvud från hans hals. Det flög en lång bit och rullade några varv. Lavhild tittade från den ihopfallande kroppen mot huvudet. Hon gick bort och lyfte med ena handen upp huvudet i det tunna håret som blodkletat klädde hjässan. Hon ritade tyst Ljuspilen framför sig när hon såg det förvridna leendet och de vidöppet stirrande ögonen. Även i döden bar de ett brinnande hat.
* * *
När Gammeldraken Torbjörn fallit, kämpade hans söner en kort men hopplös strid. Till slut sträckte de vapen och lät sig infångas av de övermäktiga motståndarna. Så skedde också med de få överlevande ur Torbjörns hird och ätten Gladh. Bruyant hade dragit sitt kompani ur striderna så snart han fått reda på att gammeldraken fallit. Markulf talade med Meroviern och denne lyssnade till villkoren, nickade utan att yttra ett ord och tecknade till de överlevande etthundra och trettio i fria kompaniet att följa honom. Ryttarna drog iväg österut mot havet, troligen för att skeppas söderut igen, utom två ryttare som red mot Stenshult, troligen för att samla trossen och deras andra följeslagare.
Torsten Torbjörnsson fängslades till hand och fot och skulle på nästa ting ställas till svars på det nesliga mordet på Sture Lagman av Bråhtätten. Torvald hade sårats så illa att han inom kort dog där på slagfältet och med vetskap att hans far och bröder fallit för Lejonen.
Torulf landsförvisades för tre och trettio år att med sitt liv plikta om han åter satte sin fot i Gotmar under denna tid. Den vanliga tiden om två veckor medgavs honom inte utan saken skulle gälla från dag som i övermorgon. Torulf spottade vid detta på marken framför sig och sade intet mer om saken. Han tittade bara på sin häst och på Markulf som nickade, varvid Torulf satte upp och styrde åt samma håll som Bruyant och hans kämpar ställt sin väg.
Så slutade Torbjörns blodiga hämndförsök på rikets valda jarl. Erik av Tuvalla Drake vid Markulf Ragvaldsson Lejons sida, stödda av de största av ätterna hade de tillsammans förhindrat ett nytt blodigt inbördeskrig att försvaga Gotmar. Nu kunde lugn och fred åter finna sin väg till dem alla...?
Med all blodspillan så borde Stenshults åkrar ge en mycket god skörd i höst, bara regnet kom som det skulle. Hildur skrattade åt tanken att den kanske t.o.m. skulle räcka att fylla det hål Gotmars grädda lämnat efter sig vid härtinget. Det vore klokt av Ragnfridis att lägga en kålgård här uppe i borgen om hon hade nog trälar att bära upp vatten. Hildur var upprymd efter striden och kände inte smärtan när Sven drog pilspetsen ur hennes vänstra axel. Pilen hade kommit som de bar Botvid Magnhildsson av slagfältet och hennes uppmärksamhet varit på annat håll, slagit igenom sköld och rustning och även nått ända in till benet. Just nu måste den ut för att hon skulle kunna få av sig brynjan.
”Kalla hit en skrivare!” beordrade hon Sven när rustningen väl låg på marken. Visserligen kunde hon skriva men handstilen var inte den bästa i vanliga fall och efter en strid tog det timmar innan den ens blev läslig. Hildur såg mot tältet där den Förstes gåva till henne låg. Sierskan vid härtinget hade förutspått ett långt liv åt henne och ibland kunde sådana verkligen se väven som låg framför varje människa. Hildur visste att hon hade fem, kanske tio, år kvar på slagfältet innan lederna började låsa sig som de gjorde på hennes mor. Det var dags att tänka på en annan karriär och nyckeln till den låg därinne i tältet. Som vanligt överlät den Förste till henne att bestämma bästa sättet att utnyttja en gåva på. Hon skulle vårda honom personligen och med det leende som fick Vikstas trälar att darra av skräck trädde hon in.
När hon kom ut igen väntade Sven och skrivaren vid elden. Hon började genast diktera: ”Fru Hildur Sverkersdotter hälsar Fru Magnhild Vidarsdotter av Gladh. Må hon leva länge!” Hildur fann ett visst nöje i att tänka sig Magnhild plågas i ytterligare tjoget år. ”Junker Botvid Magnhildsson har stridit tappert. Han sårades i samband med striderna och är nu min gäst. Ingen vidare skada kommer att åsamkas honom och jag kommer att själv se till att hans skador sköts av de bästa läkekunniga. Tyvärr innebär det att han blir tvungen att följa mig till Viksta och bli kvar där så länge det krävs.”
När brevet var klart och på väg sade hon åt Sven att be jungfru Sigrid Brynjulfsdotter komma. Junker Botvid inte hade vaknat än trots sin ungdom och det var ett illavarslande tecken. Plötsligt började hon känna av varenda skråma hon fått under de senaste dagarna. Värst var axeln och höger hand, men även det högra knäet var blåsvart efter gårdagens räd och idag hade några försökt stå mellan henne och bågskytten. Hur skulle hon förklara för Botvid att hans hird gjort det omöjligt för henne att hålla sitt ord?