| Klara som |
| jungfru Bea |
| på Jakthornet |
Huvudstaden Arosia, början av september 1142. Jungfru Bea Ragnarsdotter, väpnare hos friherrinna Margreta Tre Rosor till Västmarkshus, som för någon vecka sedan bevittnade de märkligaste händelser vid värdshuset Jakthornet i Vitehög, har nu följt sin matmor till det sista krigsrådet innan undsättningen av Geda, där de båda ska dra i fält.
|
|
|||
|
Huvudstaden och slottet Lejonnästet sjöd av liv. Överallt syntes soldater, både ädla riddare och hårdnackade fotgångare. Bea var nästan överväldigad. Så mycket att titta på, så mycket folk! Hon vandrade längst stadens gator.
De hade anlänt föregående kväll, och det sista krigsrådet skulle hållas nästa dag. Dödtiden dessförinnan tänkte hon använda till att utforska staden. Hon hade inte varit här sedan hon var liten, och kanske skulle hon köpa en ny ryttardolk för de pengar hon sparat ihop.
Hela förmiddagen hade passerat, och Bea började bli trött av alla intryck, då hon plötsligt hörde någon ropa; ”Junker Brage!” Bea vände instinktivt på sig, för barndomens smeknamn satt så djupt rotat i henne att hon svarade till det lika väl som till sitt riktiga namn. När hon fick se vem som ropat visste lyckan inga gränser. Mitt i folkvimlet stod hennes älskade bror Ragnar Unge! Med ett föga värdigt tjut kastade hon sig i sin brors armar, och det var mycket ovilligt hon sedan släppte honom igen.
Det var flera månader sedan hon senast sett någon av sina bröder eller sin far, och hon hade saknat dem något väldigt.
Ragnar Unge drog med henne, bort från vimlet, in på en lugnare gränd, och tillslut in på en liten taverna. Först när de båda fått varsin sejdel öl framför sig, hade Bea lyckat samla sig så pass mycket att hon kunde berätta om sitt lilla ”äventyr” vid Vitehög. Hon utelämnade dock delen om Branda. Varför visste hon inte - kanske för att hon skämdes?
När hon avslutat sin berättelse satt Ragnar Unge tyst i flera minuter, så böjde han sig över bordet och strök Bea över kinden. ”Systra min, det gör mig ont att du måste växa upp i en sådan tid.” Sedan redogjorde han för vad som hänt honom sedan de sist sågs och avslutade: ”...och sen slöt vi upp med friherre Birger Dufwas folk på väg hit. Det var skönt att återse far, Geire och Svein..”
För andra gången den dagen blev Bea helt omtumlad av känslor. ”Va! Är dom här?! Nu!?”
Ragnar Unge nickade lite förstrött och Bea störtade upp. ”Vad gör vi då här?” Då tycktes äntligen hennes bror fatta och de lämnade tavernan i rask takt.
Det blev ett mycket varmt återseende. Familjen var åter samlad, och alla mådde bra. Det var det enda viktiga. Bea fick åter berätta vad som hänt henne den senaste veckan, och återigen utelämnade hon Branda. Hon ville gärna tro att det var för att skydda Branda, men innerst inne visste hon att hon bara försökte skydda sig själv. Och hon visste också att det bara var en tidsfråga innan allt kom ut. Hon började allt mer ångra att hon tagit Branda under sina vingars skugga. Men hon slog bort oron; mycket annat skulle hända innan det blev dags för den historien.
När hon berättade lite nonchalant om rådsmötet, och att fru Margreta skulle låta henne sitta, eller snarare stå, med tappade hennes bröder och far hakan.
”Du har sannerligen kommit upp dig, lilla syster. Själv är jag både riddarslagen och rider i prins Vilhelms livvakt. Och jag är då rakt inte inbjuden!”
Bea log åt Ragnar Unges ord. Det värmde verkligen att få vara med på ett så viktigt möte, och lyssna till alla kloka ord som skulle sägas. Att Margareta tyckte hon var värdig det, överträffade nästan att få vara i samma rum som drottning Katharina. Och prins Vilhelm. Men bara nästan.
Att hon faktiskt talat direkt med drottningen, för bara några dagar sedan, kändes så underligt och avlägset, att hon nästan inte tänkte på det alls. Nu skulle det bli mer verkligt.
Det hade redan börjat skymma, när hon småsprang tillbaka till sin inkvartering. Hela eftermiddagen hade familjen tillbringat tillsammans och hon hade lovat att komma tillbaka efter rådslaget och berätta hur allt gått.
Det var med blandade känslor hon kröp ner i sin bädd den kvällen. Dels var hon upprymd och glad, för det stundande rådslaget och för att få återse sin familj. Men det ruvade också en skugga över lyckan. De var så förändrade. Hennes fars hår var inte längre stålgrått, utan hade börjat vitna vid tinningarna, och hans ansikte var fårat av trötthet.
Henne bröder var också förändrade. Ragnar Unge log sällan, han som jämt hade skrattat. Svein som brukat sjunga i tid och otid, hade varit tillbakadragen, blek och ständigt grubblande.
Men det som smärtade henne mest, var ändå Geire. Mellan honom och henne var det bara ett år, och han stod på sätt och vis för hennes lyckliga barndom. De brukade krypa upp i samma säng, när de var små, och höststormarna dragit genom Vargveden. Och han hade berättat sagor för henne, med pojkaktig uppsyn och oskuldsfullheten lysande ur ögonen.
Men han var ingen pojke längre. Han hade blivit vuxen över sommaren, och hans ögons oskuldsfullhet hade ersatts med en mans beslutsamhet.
För det hatade hon den svarte Fursten, och om det var det enda brott Gholan hade begått, skulle hon ändå hata honom.
Med en känsla av djupt vemod somnade hon.
* * *
Under rådslaget vågade hon knappt andas, där hon stod vid väggen bakom friherrinna Margareta Tre Rosor. Alla hade vackra och högtidliga kläder på sig, och hon kände sig verkligen så enormt liten och bortkommen. Och hon vågade knappt lyfta huvudet från golvet, annat än mycket korta stunder. Och då aktade hon sig noga för att stirra för länge på de kungligheter och andra stora och mäktiga män och kvinnor som närvarade. Ändå var det som om det räckte med korta glimtar för att de skulle fastna i minnet.
Drottning Katarina såg mer drottninglik ut än någonsin i sin blodröda dräkt och gyllene krona, och prins Vilhelm var som sinnebilden av både en riddare och en kung. De andra arosiska stormännen hade hon sett förr, mer eller mindre på avstånd: den hetlevrade greve Angantyr Jäärnskiöld som gestikulerade stort och otåligt när han talade och tycktes ha svårt att stå stilla, men som av allt att döma var hjärnan bakom mycket av undsättningsplanen; den reslige och gråsprängde greve Peder Orm, som hennes bröder stridit tillsammans med i Tolvmilaskogen; den sprättige friherre Gabriel Klinga i kläder som var överdådigare än drottningens; den åldrande och ölmagade friherre Birger Dufwa med sina talrika söner och döttrar med sig, alla i grönt och vitt - det var tydligen under hans banér som fadern och bröderna, utom Ragnar, skulle strida. Inga av de som företrädde de andra folken var bekanta för henne, mer än att hon tyckte sig känna igen ett par ansikten från det följe drottningen haft med sig vid Jakthornet. Bea såg sig dock förgäves om efter "Amanda", som hon inte kunde hitta någonstans.
Trots att hon tyckte det var ett stort äventyr, drog hon en lättnadens suck när de sent omsider vandrade ut ur rådssalen. Så fort Margareta gav henne kvällen fri rusade hon iväg, ner mot härlägret. Hennes bröder och hennes far ville veta hur det gått, in i minsta detalj, och Bea svarade så gott hon kunde, och hon hade sin familjs odelade uppmärksamhet.
Fortsättning: För Katarina!