"Den Ogudaktiges stav skall brytas"

Medan staden utanför rasade i ett infernaliskt larm av vrålande eld och sårades och döendes skrik fortsatte psalmsången att ljuda, om än med försvagad volym, från Templet. Gedas ärkepatriark Olaus Ivari höll fortfarande mässa, utan någon församling och med bara en handfull gamla munkar och präster till hjälp, som om inget skett utanför.

 

Ärkepatriark Olaus

Den åldrande prelaten hade redan då han anlände till Geda tillkännagivit sitt beslut att hålla mässa i Templet så länge han förmådde, och till kungens och marskens sorg hade han stått fast vid att bokstavligen fullfölja sitt löfte även då Västerport bräcktes och västra staden övergavs.

 

Ahriksriddarna, och flera andra soldater som hörde ordväxlingen, hade spontant erbjudit sig att stanna hos patriarken och värja Templet in i det sista, men det hade han inte velat höra talas om.

 

”Kommer inte på fråga,” sade han. ”Jag hoppas naturligtvis på att den Förste i sin nåd låter ett mirakel rädda sitt Tempel, men det är jag inte högmodig nog att räkna med. Och sker inget mirakel dör vi som är kvar, och ni andra behövs fortfarande. Men när Templet faller är jag ändå intet att ha.” Därmed hade han kört iväg dem och alla de präster som ville stanna, utom de äldsta.

 

Och ett tag hade det sett ut som om Templet skulle skonas. Det hade dröjt flera timmar sedan försvararna började retirera från Västra Porten, och ännu fortgick mässan och aftonsången ostört. Man hade fört bort de dyrbarheter som förvarades där och som gick lätt att flytta på; dock var det mycket som var tungt eller svårt att transportera, som hade fått stanna kvar.

 

Men nu slogs portarna, som visserligen varit reglade men inte väl förstärkta, in och en hop soldater vällde in, upphetsat skrikande på flera olika språk. De konstaterade snabbt till sin förvåning att ingen verkade försvara platsen och började sprida ut sig över templet.

 

Patriarken ignorerade dem och fortsatte sina böner tills två av dem började rycka och slita i de stora guldstickade gobelängerna längs norra väggen för att riva ned dem. Då tittade han upp, som om han för första gången lagt märke till dem, avbröt sin ceremoni och skred fram längs templets mittgång. Prelaten var en imponerande syn; en bra bit över sex fot lång och i full mässkrud inklusive en hög huvudbonad som fick honom att se än längre ut och med en tung, utsirad stav i handen. Hans vita hår och mustascher tycktes glimma som silver i skenet från vaxljusen.

 

Soldaterna hejdade sig och tittade på honom. De såg ut att höra till det fria kompaniet som gått vidare från Slagbjörnsordens tjänst till Furstens; de flesta hade solkiga gråvita gambesoner, toppiga eller runda bascinethjälmar och bar svarta armbindlar med något som med lite god vilja kunde tas som ett Furstekors. Några var tyngre pansrade med arm- och benskenor, stora hakskydd och visirförsedda hjälmar.

 

”Ljusets frid,” hälsade patriarken med mild men mäktig stämma på kyrkospråket, då han inte var säker på att plundrarna skulle förstå Nordtunga. ”Välkomna till Ljusets Tempel i Geda. Templet står öppet för envar som vill besöka det. Men i den Förstes namn befaller jag er härmed att inte lägga ytterligare ett finger på dess egendom. Den som förgriper sig på Ljusets helgedom nedkallar dom och undergång över sig.”

 

Knektarna tittade på varandra och sedan på honom igen. En av dem, som verkade ha förstått åtminstone det mesta av vad patriarken sagt, översatte mumlande för de andra. Så klev en tungt rustad soldat, tydligen ett befäl av något slag, fram och fällde upp visiret på hjälmen. Över sin tunga rustning bar han en tjock vadderad rock och han hade en långskaftad pålyxa i handen.

 

”Är du från vettet, präst?” frågade han på kraftigt bruten Nordtunga. ”Vet du vilka det är du kommer obeväpnad för att skälla på som om vi vore ostyriga korgossar? Det här är inte den första kyrka vi plundrar, och kommer det till kritan så har vi nog en och annan bångstyrig präst på vårt samvete också.”

 

”Jag vet att ni är rövare och hyrsvärd,” sade patriark Olaus oberört. ”Och jag är inte rädd för er. Jag vet inte ens om ni vågar bära hand på den Förstes sändebud på jorden. Men det må vara hur det vill: jag är redo att dö för min tro och mitt Tempel, om det ska gå dithän, men i den Förstes och Allsmäktiges namn förbjuder jag er att skada dem jag har med mig eller att lägga hand på det som finns här. Skall ni plundra Templet får det ske över min döda kropp.”

 

Knekten stirrade på honom i några ögonblick och röt sedan, ”Grip honom!” Fyra lättare rustade soldater störtade fram, grep tag i patriarken och släpade hårdhänt bort honom mot portarna. Den gamle prästen värjde sig så gott han kunde och  lyckades till och med knuffa omkull en av dem. ”Rör mig inte, ni orättfärdiga,” sade han. ”Sådant högmod går som ni själva kan se före fall.”

 

Knekten som slagits omkull, en mörkhårig kvinna i grönt, flög upp rasande och drog en lång kniv ur bältet. Patriarken rätade på sig – kvinnan nådde honom knappt till axeln – och böjde på huvudet som i bön. Men hugget kom inte.

 

En annan kvinna hade tyst klivit fram och slog nu till knivbärerskan på sidan av hjälmen med en pansrad näve. Hon snubblade svärande undan och den nyanlända satte händerna i sidorna och betraktade intresserat patriarken. Knektarna som höll i honom nickade och de som var utspridda runtomkring stannade upp och hälsade henne med höjd näve. Galienne-sans-Pitie hade kommit för att inspektera sitt byte i egen hög person.

 

Även hon var en rätt ståtlig syn. Hon var lång – om än inte fullt så lång som patriarken - och bredaxlad, tungt pansrad från topp till tå, med en blankpolerad bröstplåt över en silvertrådd stoppad rock som en gång varit skinande vit. Pansaret och rocken var insvängda och tycktes ge henne en markerad getingmidja, och trots all plåt hon bar rörde hon sig smidigt för att inte säga graciöst. Hon hade kort mörkt hår med några varggrå stänk, och ett stiligt ansikte som bara vanpryddes av ett långt, brett ärr från vänstra tinningen ner till hakan.

 

”Ser man på,” sade hon på utmärkt Nordtunga med bara en lätt brytning. ”Ärkepatriarken själv, förmodar jag? Beklagar den lilla olägenheten.”

 

”För all del, min fru,” svarade patriarken kyligt. ”Om ni nu inte tänker dräpa mig, vill ni kanske också befalla era råskinn att släppa mig? De verkar inte förstå vad jag säger till dem.”

 

”Det går nog inte alls, är jag rädd,” grinade hon. ”Om vi släpper Ers Högvördighet ur sikte kommer han nog att ställa till bråk igen, och då kommer någon annan idiot att hugga ned honom innan jag hinner hindra det. Och det duger inte. Jag tänkte som så att Hans Högvördighet nog är värd en skaplig lösensumma.” Hon vände fräckt ryggen åt patriarken och kallade till sig några fler knektar. ”Bind honom och sätt två man på vakt. Och sätt sen fart med att samla ihop dyrbarheterna! Vi har inte hela natten på oss.”

 

*                               *                               *

 

Bunden och maktlös åsåg patriarken hur legoknektarna metodiskt rev ned dukar och gobelänger, bände loss ljusstakar från väggar och bänkar, plockade de guldsmyckade altarskåpen i bitar och travade allt i stora högar på golvet. De tycktes svartsjukt bevaka sin rätt att plundra templet; vid ett tillfälle utbröt till och med en mindre skärmytsling vid porten mot en grupp orcher som försökte ta sig in, men de blev snabbt bortdrivna.

 

Inte långt därefter uppstod dock nytt tumult vid de inslagna portarna, och de här nykomlingarna blev inte bortvisade. In i tempelsalen skred två män i svarta kåpor, följda på några stegs avstånd av en grupp Rödkåpor och flankerade av två Domedagsgardister. Olaus kände inte igen någon av dem men hade en stark känsla av att han visste vem han stod inför.

 

Nestor

Magister Gabriel

Nestor, Furstens ärkemagiker och högra hand, klev lugnt och självsäkert fram rakt till den fångne patriarken. Han var närapå lika högrest som Olaus, med en massiv kroppshydda och en oväntat jovialisk uppsyn – han log brett, men leendet nådde inte ögonen. Hans följeslagare, en yngre man med degvit hy och långt stripigt svart hår, såg sig ständigt nervöst om och höll en talisman av något slag framför sig. Medan Nestor spände blicken i patriarken spred sig den yngre och Rödkåporna i salen som om de spanade efter något.

 

”God afton,” sade Nestor. ”Jag har fått höra att märkliga ceremonier med en bägare har utförts här i…” – han såg sig om – ”…salen. Jag vill se den där bägaren. Visa mig den, präst. Och dröj inte, för mitt tålamod är kort nu.”

 

”Bägare?” Patriarken höjde på ögonbrynen. ”Åh, min lilla uppvisning i förra veckan. Där är jag rädd att jag lånade kröningsbägaren. Den är nog tillbaka på slottet nu, befarar jag.”

 

Nestors leende blev inte mindre brett, men ögonen blev svarta och smalnade. ”Jag har inte tid med trams,” sade han lågt och grep plötsligt, med en rovdjurslikt snabb rörelse, patriarken om strupen med handen. ”Var är Nyckeln? Hjälp oss illa kvickt nu, så ska du få en lätt död...”

 

”Vänta lite,” avbröt Galienne-sans-Pitie som stått i närheten och hållit ögonen på Nestor. ”Prästen är vår fånge. Han är värd en hel massa guld. Ingen dödar honom.”

 

Nestor kastade en sidoblick på henne utan att vrida på huvudet. ”Vill du träda emellan draken och hans vrede, hyrsvärd?” frågade han med oroväckande mjuk röst utan att släppa greppet om patriarken. Den gamle prästen kippade ofrivilligt efter andan.

 

Galienne verkade dock inte låta sig skrämmas, och flera av hennes knektar började flockas bakom henne. ”Vi har blivit lovade Templet och allt vi hittade i det,” framhärdade hon. ”Vi hittade den här i Templet. Död är han inte värd en örtug.”

 

Dispyten avbröts av att Nestors svartklädde följeslagare kom tillbaka och lågmält rapporterade att de inte funnit några spår, vare sig av Nyckeln eller någon jordmagi. Nestor nickade omärkligt, som om han inte var överraskad. Han släppte greppet om patriarkens hals och strök sig eftertänksamt över skägget. ”Slottet då… kanske…” mumlade han.

 

Patriarken kvävde en hostning och rätade sedan på sig igen.

 

”Hör mig nu, Nestor!” utropade han. ”Jag har uthärdat dina fräckheter och stilla sett på hur dina kreatur vanhelgar den Förstes tempel, men jag tänker inte dö utan att en gång ha sagt dig sanningen. Du och din Furste gör er breda som konungar på jorden, men vad är ni mer än trälar, förblindade som mullvadar av ert eget mörker? Din Furste vill stiga upp ovan stjärnorna, sätta sin tron över all världen, göra sig lik den Högste, och han härskar över folken med skoningslös förföljelse. Men hans välde kommer inte att vara. Domen skall drabba tyrannen, den Ogudaktiges stav skall brytas, och människor skall stanna vid hans grav och fråga sig, ’Är detta den furste som hela Norden darrade inför, som gjorde det gröna Thule till ödemark och brände dess städer, den som aldrig frigav sina trälar?’ Folk kommer att minnas hans namn som en ond dröm. Men ditt namn, Nestor, skuggans träl, kommer ingen att minnas alls.”

 

Nestor rörde inte en min. ”Betänk,” sade han lågt, ”att jag håller inte bara ditt liv i min hand utan också din död. Den kommer snart att vara en ynnest för dig att tigga och be mig om.”

 

”Du har ingenting alls i din hand,” skrattade patriarken som fått en ny lyster i ögonen. ”All makt du har har du från din Furste, och var är han? Du talar med stora ord men mot det heliga står du maktlös. Jag lyser sanningens ljus över dig, och bländad rasar du som ett sårat djur.” Han började långsamt höja händerna som till en välsignelse – eller en förbannelse. ”I den Förstes och i Sankta Gretas namn,” började han mässa med tordönsstämma, ”nedkallar jag…”

 

Vid omnämnandet av Greta gav Nestor till ett skrik av raseri och ryggade bakåt som för att värja sig. Patriarkens rörelser och Nestors reaktion fick hans livvakter, de två Domedagsgardisterna, att handla reflexmässigt. I varsitt språng var de framme vid prästen och högg honom samtidigt genom huvudet och bålen. Patriarken hostade lite blod men stod ännu upprätt. Ett tredje hugg skar in vid nyckelbenet. Han sjönk sakta ned på knä.

 

”I den Förstes och i Ljusets namn…” sade han tyst, ”…jag är redo.”

 

Ett fjärde hugg klöv hans skalle. Utan ett ljud sjönk den knäfallne patriarken ihop i en snabbt växande pöl av blod.

 

Nestor såg på liket några ögonblick, ryckte sedan på axlarna och vände sig mot Galienne som blängde på honom, vit i ansiktet av vrede.

 

”Var inte orolig, hyrsvärd,” sade han . ”Fursten betalar hans lösensumma.”

 

*                                                        *                                                        *

 

”Det var illa att han dog,” menade magister Gabriel, Nestors följeslagare, när de båda lämnade templet. ”Vi kunde ha fått information ur honom.”

 

Nestor skakade på huvudet. ”De hade inte lämnat honom kvar om han visste något värdefullt. Det enda som grämer mig är att han kom undan så lätt. Nåja, det kommer att finnas fler. Men nu är frågan var Nyckeln finns om inte här. Är den, och dess Väktare, i borgen dröjer det innan vi kommer åt dem. Men vi måste vara vaksamma.”

 

Under tystnad fortsatte de båda magikerna genom de ödelagda gatorna, medan natten sänkte sig som ett svart täcke över den brinnande staden. Avlägset stridslarm hördes österifrån. Än var det långtifrån över.