Gotmar, senvåren 1143. Efter det stora härtinget, då fred och försoning mellan sedan gammalt fientliga ätter tycktes stå för dörren, har ännu en fejd brutit ut. Torbjörn Eskilsson, farbror till den försvunna och förmodat döda drottning Ulvhild av Drakeätten, har överfallit rikets nyss omvalde jarl Sigmund Stenbjörnsson för att hämnas förmenta oförrätter och belägrar nu jarlen och hans familj på en av hans egna gårdar, det befästa Stenshult. Med sig har Torbjörn såväl sina egna hirdmän som ett kompani meroviska legoknektar han i hemlighet kallat in i landet. Resten av Drakarna har emellertid inte hörts av ännu.
Riksföreståndaren, den omstridde Markulf Ragvaldsson, har låtit båda upp stormannätterna under sitt banér och samlat dem för att undsätta jarlen. Markulf har gjort ett försök att lösa saken på diplomatisk väg genom att tillhålla Torbjörn att antingen försonas med jarlen eller lösa deras osämja genom envig. Allt pekar dock på att sådana försök kommer att stranda. Blod har vädrats och svärdshugget hänger i luften...
En fristående fortsättning på Vid tre vägars ände och Torbjörns hämnd.
|
| Junker Botvid |
|
Botvid Magnhildsson av Gladhätten red sakta brevid sin sjuka moders bår ned till de väntande båtarna. Hon hade återhämtat sig en del men var fortfarande mycket svag och nu sov hon. Snart nog hade de lämnat Ottersgården långt bakom sig och nådde fram till den lilla ån där de lämnat båtarna. De hade snart lastat båtarna och stakat ut i den svaga mittströmmen på ån. Det hade varit en regnfattig vår, så ån flöt lugnt och stilla. Botvid och en handfull män och kvinnor ur hirden följde ån ridandes på de smala stigar som gick utmed. Ibland fick de sällskap av dragdjuren och deras skötare när de skulle passera svårare forsar eller då strömmen var alltför svag att föra dem framåt snabbt nog. Inom ett par dagar skulle de vara framme vid Svanviken, strax söder om Värnaby och där väntade deras skepp. Därefter var det bara lite mer än en dags seglats till Hultsfors om vindarna var goda.
Botvid funderade inte så mycket på vad som hänt på härtinget, hans tankar kretsade mest runt sin mor och hennes hastiga insjuknande. Han var säker på att hon blivit förgiftad, men av vem och hur hade han inte lyckats lista ut. Visst hade han sina aningar, men de dög ju inte för att föra någon inför tinget. Han önskade att han haft mer tid att ta upp saken med någon...kanske herr Torbjörn? Nå, hans tankar halkade in på härtinget och dess utveckling, den karlen hade nog annat i tankarna själv. Han tyckte sig ha sett en ilska brinna i Torbjörns ögon, om än inga andra direkt hade sett samma sak eller att Torbjörn låtit det synas på annat vis. Jo, han hade sina aningar även om detta, tänkte han.
Som om hans tankar hade påverkat verkligheten så hördes ett horn skalla en bit bakom dem. Botvid höll in hästen och tecknade till båtsmännen att stanna och angöra strandkanten. Han samlade strax sin lilla tropp av ryttare och skyndade tillbaka längs stigen. Strax mötte de en kvinna på en löddrig häst med skråmor som blödde svagt. De förstod att hon hållit god fart på den bitvis igenvuxna stigen och inte väjt för törnbuskar eller annat. Det måste vara något viktigt detta bud skyndade så halsbrytande fort med. Botvids farhågor besannades strax. Kvinnan som var en av Torbjörns hird förklarade snabbt att Torbjörn hade försökt göra sig av med jarl Sigmund på ett snabbt och effektivt sätt, men att denne undkommit och nu förskansat sig på Stenshult. Torbjörn åkallade de band som fanns mellan Gladh och Drakar och bad nu om Magnhilds hjälp i detta goda värv, att avsätta den maktgalne jarlen för att sätta en ny och riktig jarl i hans ställe. Ett beslut att hjälpa Torbjörn skulle han aldrig glömma och det trodde han nog att alla i Gladh redan visste.
Botvid slängde en tankfull blick mot båten där hans mor vilade på sin bår. Fru Magnhild låg i feberyra och var knappast i skick till att ta sådana beslut. Tankarna surrade runt. Det var långtifrån säkert att Torbjörns kurir gav honom hela sanningen. Men här fanns å andra sidan äntligen ett tillfälle att en gång för alla bli kvitt alla förbannade rykten om feghet...
Torbjörns hirdkvinna tycktes märka hans tveksamhet. "Kan fru Magnhild svara mig?" frågade hon. "Eller talar du för henne, junker Botvid?" Det fanns bara en aldrig så liten skugga av tvivel i hennes röst, men det räckte. Botvid sträckte på sig i sin fulla längd.
"Jag talar för fru Magnhild och Gladhätten," sa han högt och bestämt. "Vi skall rida till Torbjörns och Drakarnas hjälp och ära våra namn."
Kuriren log ett halvt leende och nickade kort. Botvid vände sig genast om och ropade ut order om att alla vapenföra skulle göra sig redo att marschera, ryttare att sitta upp fullt utrustade. Han samtalade sedan fort med båtmännen om att de skulle föra hans mor och packning fortast möjligt till skeppet och segla till Hultsfors. Väl där skulle de samla resten av hirden och ställa till Hultsfors försvar. "Det är krig!", var hans korta kommentar på de frågor som dök upp.
Han slösade inte mer tid på saken utan satt snart upp igen och satte fart mot de samlade ryttarna och fotgångarna. han förklarade snabbt att han själv tillsammans med de hästburna skulle skynda till Torbjörns sida så fort de kunde, de andra skulle följa så fort benen bar dem. "Vila får ni göra efter er död!", var hans kärva krav, "Nu är Drakar i nöd och vi skall ge dem vår hjälp och ära våra band till dem!" Utan vidare broderier, så satte han av längs ån. De skulle behöva följa stigarna en bit tillbaka längs ån innan de kom till ett öppet fält som ledde i riktning mot Stenshult. Han skrittade brevid kuriren och bad henne att byta häst med en av hans hirdmän och sedan skynda efter hans syster som färdades mot Tallvide i sällskap av patriark Matteus och andra. Väl där skulle hon varna henne och be henne skynda till Hultfors att skydda deras mor. Saga fick på inga sätt ansluta sig till Torbjörn, det skulle hon göra klart för henne, förklarade han för budkvinnan. Denne nickade kort att hon uppfattat det hela, och föll bakåt för att finna en lämplig häst och ryttare att byta med. Strax därefter kom hon i kort trav förbi och lyfte en knuten hand till farväl. strax manade hon på hästen mer och försvann framåt stigen. Botvid manade själv på sin häst och snart nådde de en låg glest bevuxen kulle på den vänstra sidan. De klättrade snabbt upp för branten och där låg ängar av guldgult gräs som började få gröna strimmor. De satt upp igen och galopperade så snabbt terrängen erbjöd åt sydväst och mot Stenhult. Botvid lossade sitt horn något och tecknade åt hirdkarlen som förde fanan att göra sig beredd. Snart skulle Botvid Magnhildsson av Gladhätten för första gången finna sig mitt i striden. Han log ett förväntansfullt leende, men kände att han darrade lite också. Det var en kylslagen vår.....
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
”Blodad jord blir bördig åker.” Det gamla ordstävet hade flugit genom Hildur Sverkersdotters huvud mer än en gång denna morgon medan hon rustat på och ärren från tidigare vändor av gotmaritisk politik gjort sig mer påminda än vanligt. Oavsett om man vann eller förlorade var man sällan oskadd efteråt, i alla fall om man befann sig i främsta ledet.
Nu satt hon väntande i sadeln med sin frände Kol Geirhildsson på sin vänstra sida, svärsonen Kjettil Brynjulfsson till höger och resten av Vikstas hird bakom sig. De, kvarvarande Bjärsjöar och Rintoftar samt en del av Markulfs hird, bland dem Jenis Kaares och Tönne Tönnesens eormer, stod redo att rycka ut i den händelse det skulle behövas. Just nu doldes de bakom en utskjutande skogsdunge. Under den vecka som alla väntat på envigen hade hon och Ragnfridis Stenbjörnsdotter trolovat Pål Ragnfridisson och Anna Ingvarsdotter, Hildurs dotter, så oavsett vad Markulf Ragvaldsson hittade på band hedern henne att försvara sina nyfunna fränder. Av liknande orsaker antog hon att även Grimstas hird skulle slå följe. Det var band knutna, eller på väg att knytas, där med.
En snabb blick mot himlen gav att det hade gått nära nog en halv timme sedan duellanten och vittnen givit sig av. Tiden gick som lus på tjärad näver. Asgeir Ragnhildsson, Markulfs frände Ahriksriddaren, hade naturligtvis avböjt herr Torbjörns befängda förfrågan om att vara hans förkämpe så nu skulle den gamle krymplingen iväg och själv utmana Jarl Sigmund Stenbjörnsson till envig. Så mycket manövrerande fram och tillbaka för en sak som bara kunde lösas med blodspillan. Dagar av väntan för något som kunde ha varit avklarat på fem minuter, som om alla levde för evigt. Hildur hade börjat känna av sin ålder och den blå yllemantel hon svept om sig var nuförtiden lika mycket för att hålla blodet varmt under väntan som för att vara ett lysande blickfång i hirden.
Hildurs hingst Blacken spetsade öronen och en stund senare kunde även hon höra ljudet av hovar som närmade sig längs den nya stig som trampats upp mellan Markulfs läger och Stenshult där jarlen satt belägrad. Så kom vittnena fram bakom hasselsnåren som växte i skogsbrynet. Herr Markulf vinkade avvärjande med handen. Det verkade inte bli någon strid. Hildur svor tyst för sig själv – Torbjörns huvud på ett fat hade varit en lämplig, om än något försenad, regnbågsdagsgåva till dottern Disa Ingvarsdotter.
* * *
 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
Jarl Sigmund stod, fullt rustad, på taket till Stenshults kärntorn och lyssnade på Torbjörns högtidligen framförda utmaning. Han förrådde inte med en min vetskapen om att såväl hans eget som hans närmaste fränders liv hängde på en mycket skör tråd – undsättningen var inte långt borta, men här var de omringade och tornet skulle inte skydda dem länge.
”Du är inte lite fräck, Torbjörn Eskilsson,” genmälde jarlen när Torbjörn tystnat. ”Fegt och förrädiskt drar du in utländsk här i landet och reser vapen mot rikets valde jarl. Och likväl, när ditt byte hotar glida dig ur händerna, då slår du om och börjar tala om envig. Du vill utmana en jarl och riddare till tvekamp, som vore du en ädel och hederlig man och inte en förrädare och niding? Den rätten har du förverkat.” Han lutade sig över bröstvärnet och spottade.
Det blev mycket tyst. Vittnena såg från jarlen till Torbjörn, som såg gammal och trött ut där han tycktes sjunka ihop i sadeln.
"Vad säger du, Torbjörn?" frågade Lavhild Börjesdotter till Röse, som var Markulfs vittne. "Drar du tillbaka ditt krav på hämnd och avbryter belägringen, eller måste vi tvinga dig?"
Torbjörn grimaserade, om det var av värk eller av vrede över jarlens svar var inte lätt att veta, men han svarade med lågmäld och jämn stämma. "Hälsa Markulf," sade han långsamt, "att jag önskar en dags betänketid. Han skall veta mitt svar före soluppgången i morgon."
Lavhild och de andra vittnena nickade och gjorde sig redo att ge sig av.
* * *
Torbjörn satt framåtböjd, lika mycket av svår värk som av spänd förväntan, i sadeln och betraktade hur de tilltänkta vittnena på sina hästar försvann över kullarna och snart skulle nå fram till skogsbrynet där Markulf upprättat sitt läger. Torbjörn spottade ilsket på marken och mumlade något dovt.
Varför kunde inte bara jarlakräket ha gett upp direkt, eller åtminstone visat sig karl nog att möta Torsten hans i en envig? Varför hade Asgeir vägrat ställa upp? Det var inte hans önskan att ställa till med en massaker bland Bjärsjöare, ty det gav inget för framtiden, men nu hade saken tagit en annan vändning. Så såg Torbjörn på saken och ingen i hans närhet skulle ha några andra åsikter. Hans söner gjorde som han sa åt dem, såpass fostran hade han kunnat ge dem. Han kände en stor stolthet över sina söner skölja igenom honom och glömde för ett ögonblick att de inte kunde bli tronföljare eller allt elände med Sigmund Dynghög. Han vaknade dock snabbt till ur sina funderingar och vred sig åt sidan att se på Torsten och sedan åt andra hållet att titta på Bruyant du Vals, legoknektarnas anförare, stela ansikte. Log karlen aldrig, undrade Torbjörn?
Nåja. Han hade lovat Markulf besked, och besked skulle han få. Han rätade på sig i sadeln så gott han kunde.
”Nu tar vi och klämmer den där borgen som en övermogen finne!” sa Torbjörn lågt men såpass högt att de närmaste hörde honom väl. ”Jarlen skall ni spara så att jag själv får skära ut hans lögnfläckade tunga, sticka ut hans vattniga ögon och slita hans lömska hud från hans usla kropp....” Torbjörns stämma hade eskalerat allteftersom de band han lagt på sig började brista ett efter ett och hans ursinne bubblade som en sjudande kittel precis innan kokpunkten. ”Men inte innan han sett vad vi gjort med hans älskade systersöner och, må Torgils förlåta mig, hans sköka Ragnfridis! Dem skall vi flå levande, genom att ta tumsbreda remsor från deras ryggar och bröst, en remsa i taget. När de står där i sitt eget blod och remsorna hänger på tork, så skall de piskas tills benen lyser vita genom deras kött. Därefter skall vi alla pissa på dem och lämna dem i solen till korparnas föda och till myrornas fest. Ta resten som fångar, de kan behövas för alla eventualiteter.” Han vred sig mot de andra och -”Ge mig jarlen!” - lyfte sitt svärd över huvudet och lät det rita en vid cirkel i luften.
På detta tecken reagerade alla i truppen som en man. De vände alla och ökade från trav till full galopp mot huvudstyrkan som väntade en bit bort. Även denna stod redo, ty Torbjörn hade inte väntat så mycket annat än att jarlen skulle fegt avstå att möta honom i en envig. Nu hade ju slemsäcken till jarlakryp funnit på en annan anledning än den väntade pissmyrans sång om nåd, men utgången skulle bli densamma. Kärntornet skulle intas och brännas till grunden, jarlen och hans anhang skulle slaktas till sista man och kvinna...och barn, lade Torbjörn till i sina tankar.
Hans söner red främst i truppen av Drakhirden, riddar Bruyant du Val i spetsen för en kilformad trupp av tungt rustade meroviska ryttare, Botvid Gladh i spetsen för den förstärkning som han hade anlänt med - ett tjog armborstskyttar och lika många goda hästburna bågskyttar med kortbågar. Torbjörns ursinne och blodtörst fördrev hans intensiva värk och han manade på hästen för att ta täten framför de alla. De sprängde fram i full galopp över de gulbruna ängarna framför borgen och kunde se att porten hängde bränd och sönderslagen som tidigare. Delar av Drakhirden och en mindre trupp av merovier höll borggården. Den hade plundrats väl och det brann med ett ljudligt dån på sina ställen. Hästarna hade de tagit hand om , men alla andra djur hade slaktats och deras kroppar lades på vagnar att frakta till lägret. Snart skulle de fira sin seger och då skulle det inte saknas kött...eller öl, såg Torbjörn , när några mannar rullade ett par stora fat upp på en av vagnarna. Liken av några av Stenshults försvarare låg där de fallit. Torbjörn spottade på ett av liken och lät det vara med det. De kunde gott få föda korparna. Han betraktade spänt hur ett tiotal hirdkämpar bearbetade porten till kärntornet och snart gav det tjocka virket med sig. Ett par föll av bågskott inifrån tornet, men strax efter vällde trupperna in och stridslarm från korsade blad och klang mot sköldar hördes långt ut på gårdsplanen. Bågskyttar och kämpar med armborst täckte alla gluggar och de oförsiktiga som försökte sig på att angripa dem därifrån föll snabbt med en pil eller skäkta i sitt nyfikna anlete.
* * *
 |
 |
|
|
Markulf Ragvaldsson hade lämnat sitt huvudläger vid Bjärsjö med ett litet följe och begett sig till det mindre läger, ett par fjärdingsvägar från Stenshult, som hans förtrupp upprättat, för att få vittnenas besked så omgående som möjligt. Just som Markulf och hans följeslagare kom fram till lägret bröt två löpare fram ur snåren, den ene viftande med ett rött tygstycke, tecknet för strid. Den andra kom fram till lägret samtidigt som vittnena, med andan i halsen berättade hon ”Torbjörn anfaller Stenshult. Jag tror...med allt han har.” Hildur bytte sin mantel mot hjälmen, som Sven hållit åt henne, och satte på sig den medan Markulf fattade sitt beslut.
Så hov han upp sin röst. "Torbjörn Eskilsson har brutit lejden vi gav honom. Så snart vi vände ryggen till har han svekligen angripit jarl Sigmund, den jarl ni själva valde på tinget. Detta hån mot rikets lag och rätt, och mot ätternas val, skall han och hans folk få plikta för. Till vapen!"
Riddar Lavhild ropade ut en ändring i de planer som redan gjorts: ”Rädda det som räddas kan och återvänd! Vi kommer inte att kunna hålla fältet mot så många! Resten rustar på! Nu!” Hon upprepade det inför varje hirdhövding eftersom ljudet från alla krigares förberedelser var svårt att överrösta. Snabba kurirer skickades västerut till huvudlägret vid Bjärsjö med budet: rusta på och ta er till östra lägret ofördröjligen för återsamling.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
 |
 |
|
Vikstas hird var väl tränad, det hade Hildur själv sett till under det senaste året medan hon sörjt Ingvar, men många var oprövade i verklig strid och på slagfältet kunde vad som helst hända. Risken var stor att många av dem inte skulle återvända för att mjödösas ikväll, risken var också stor att hon inte skulle vara kvar för att genomföra det. Till Kjettil sade hon: ”Du, Älvfrid och Disunn ser till att få med er junker Pål och om möjligt fru Ragnfridis. Jag, Kol och resten av hirden kommer att göra ett försök att ta Torbjörn vad än Lavhild sagt.” Hildur drog åt hakremmen och tankarna, som vanligtvis surrade runt som ilskna bin i hennes huvud, dog undan en efter en.
Ryttarna från Bjärsjö och Rintofta med Vigun Ragnasdotter i täten slöt upp på högra sidan och Markulfs ryttare – Lavhild själv, Tönne Tönnessen och Jenis Kaare med eormerna, bröderna Kettilbjörnsson och de andra – på vänstra. Ett kort ögonblick tycktes hela styrkan stå stilla. Så började hirderna röra på sig först trevande medan de letade efter en gemensam rytm men snart fann hästarnas flockdrift den och tempot kunde öka. När de vände runt den yttersta kanten av skogen och kom ut på öppna fältet var de uppe i ett raskt trav. Fanor och vimplar – Markulfs och lejonens svart-vita, Bjärsjös röd-gula, Vikstas och Röses blåa - smattrade i fartvinden. ”För Gotmar! För jarlen!” skallade från den brokiga skaran. Hildur log av förväntan inför utsikterna att få hämnd för allt det Drakarna gjort henne och hennes, hon var inte ensam. Detta var en perfekt dag, halvmulen, utan sol som kunde blända i ett kritiskt ögonblick. Hon gjorde piltecknet och förberedde sin lans. En känsla av frid spred sig genom hennes kropp. Var detta den dag den Förste bestämt att hon skulle dö var det så.
* * *
Strax vällde gråtjock rök ut genom den sönderslagna porten och sedan en grupp av människor. Torbjörns hjärta tog ett glädjeskutt när han såg Torsten komma med jarlen och några till släpandes efter sig i ett rep han funnit någonstans. Jarlen blödde ymnigt från huvud och från ett stort gapande sår i vänstra sidan. Han stapplade men höll sig på fötter. Torbjörn kunde förnöjt se skräcken lysa i Ragnfridis ögon och Påls flackande blick. Den här hämnden skulle smaka gott!
Då hördes rop från den del av truppen som lämnats utanför borgen. Torbjörn, Torulf och Bruyant tecknade till sina män att följa dem ut. De satte upp igen och skyndade mot de övriga utanför borgen. Strax såg de alla ett dammoln växa snabbt åt det hållet. Någon hade förvarnat Markulfs trupp om anfallet på borgen. Torbjörn svor och red bort mot Merovinerna. De förstod snabbt vad saken gällde och Bruyant du Val avdelade en mindre del av ryttarna att göra en kringgående manöver att falla anfallarna i rygg eller flank. Huvudstyrkan av de Meroviska ryttarna ställde upp att möta anfallet rakt på.
Men nu var tiden kort och de kunde tydligt se ansiktena på de främsta i den anfallande styrkan. Torbjörn slet motvilligt blicken från fångarna som leddes ut från borgen och vände den istället mot de slemmiga Lejon, Rösar, Grimstabor och Vikstabor som annalkades i hård galopp. Han lyfte armen samtidigt som Bruyant och de störtade rakt mot anfallarna. På den västra flanken dök en trupp av merovier upp från bakom en låg kulle och satte fart mot de Lejontrogna. Torbjörn log ett bistert leende och tackade sitt ödes stjärna för att Markulf inte haft hela sin styrka inom räckhåll för att undsätta borgen - eller kanske hållit en del tillbaka. Hade han kunnat sätta in vad han haft, så skulle saken kunnat bli annorlunda, men nu var segern näst intill given för Torbjörn. Han vrålade högt så att hans stämma bar över larmet av hovar och stridsrop: ”För Drakar och Torbjörn!” och slog sporrarna hårt i Dragins bruna flanker. Med ett språng kastade sig häst och krigare in i bataljen.
* * *
Ritten mot Stenshult hade tyckts evighetslång, helst som man var tvungen att spara på hästarnas krafter och inte rida i sporrsträck, men nu närmade man sig. Meroviernas försök till lönnmanöver avslöjades på en gång och en flock med Kettilbjörnssönerna i täten red att möta flankattacken, lämnande fri väg för Tönne Tönnesens och Jenis Kaares tyngre rustade trupper att ta sig an resten av Torbjörns utlänningar.
 |
||
|
||
 |
Den mindre grupp av eormer som leddes av Jenis Kaare red dödsföraktande i ett brett led rakt mot de mångdubbelt fler och bättre rustade merovierna. Bara några få hästlängder innan de skulle drabba samman drog sig eormerna ihop i en spjutspetsformation och plöjde rakt igenom de meroviska leden. Den våghalsiga manövern fick dem bakom meroviernas led. Jenis Kaare hade hoppats på att de kunde sått lite panik i leden, men merovierna var härdade kämpar och ordnade strax leden och vände en del av truppen att skydda resterande från eormerna. Riddar Jenis och de övriga eormerna försöke slå en bräsch i detta upprättade försvar men möttes av såväl välriktade skäktor som ett motanfall av de väldrillade merovierna. Ytterligare tre av de eormiska ryttarna föll och Jeni fick själv en stöt som så när slått honom ur sadeln. Det var bara att göra det bästa av saken för tillfället och Jeni höjde armen till tecken att dra sig ur och de eormiska riddarna flydde i hård galopp i en vid cirkel runt merovierna. Jeni tänkte inte mer på saken än att de lyckats hålla merovierna från att bistå Torbjörn och att undsättningsplanen nu hade fått den bästa möjlighet där gick att få. Hans ryttare föll tillbaka för att samla sig på nytt och omgruppera.
Under tiden hade de andra ryttarna brakat i kilformation rakt genom Torbjörns frontanfall och var framme vid Stenshults palissader innan de själva fattade vad som hänt. Lavhilds röst ljöd genom stridlarmet: ”Vänd om! Möt upp!” Rintofta och Rösehirden vände medan Viksta cirklade runt borgen för att möta Torbjörns trupper som också vänt om.
Bjärsjöarna och de Rintoftare som kände folket på Stenshult red in genom porten. Inne på gården sprang de på Torsten och Torvald bakom sin sköldmur tillsammans med deras hirder och fångarna, en betydligt svårare nöt att knäcka. Ändå måste den knäckas snabbt om det alls skulle finnas något kvar att rädda och Birger Ambjörnson, den nye hirdhövdingen för Bjärsjö, lyckades fälla Torsten med sitt spjut.
* * *
Hildur, som förlorat lansen i en fiende redan i första vändan drog sitt svärd. Nu började allvaret, hittills hade det gått lätt men vägen tillbaka skulle bli ett dödligt gatlopp. Manövern runt Stenshult kostade visserligen tid, men den innebar också att de skulle anfalla i full fart och slå in i flanken närmast Torbjörn. Förhoppningsvis skulle det också dra en del av uppmärksamheten från de andra. När hirden rundade det sista hörnet var bataljen i full gång. Torbjörns banér befann sig på rätt sida av, men en bit in i, kaoset. Hildur lättade en aning ur sadeln och gav sig in i leken. Den första var en lättrustad spoling som träffades straxt under nässkenan. Blod och flisor yrde. Nästa var betydligt svårare, det krävdes åtskilligt manövrerande innan Hildur kom i position att greppa om kavlen med bägge händer och drämma in en träff över skulderbladen. Som grädde på moset gick tydligen ena stiglädret sönder och ryttaren föll ner bland trampande hovar. Sedan hakade hon skölden för en så att Kol kom åt att köra sitt svärd i veka livet på karln. Bara tre hästlängder till mellan henne och Torbjörn.
Bruyants fria kompani slog in i de mötande Rintofta, Röse och Viksta med stor kraft. De skar som en välvässad lie genom mogen säd och lämnade många lik och sårade i sin väg. De slemma Lejontrogna försökte samla sig men fick ånyo värja sig mot Drakhirden som flankerade dem och tärde hårt på Rintoftahirden.
Torbjörn högg mot en av Rintoftarna, men missade. Han parerade en hjälmkrossare med sin yxa och slog än en gång med svärdet mot Rintoftaren. Denne värjde sig med sin rundsköld och bladet gled av skölden och slog hjälmen av denne. Strax efter slog Torbjörns yxa ett blodigt hack i den blottlagda skallen och Rintoftaren tumlade baklänges av hästen som skyggade från striden.
* * *
 |
||
|
Till skillnad från sin bror var fru Ragnfridis oskadad och tämligen dåligt bunden. Av allt att döma hade soldaterna räknat bort henne totalt, men hon hade varit en duglig kämpe när hon var yngre. Hon visste mycket väl att bästa sättet att oskadliggöra en sköldmur var bakifrån så hon tog två snabba steg och välte den närmsta framåt, lade sina bundna händer om huvudet på den bredvid och drog ikull honom. Nöjd med sitt verk klev hon över dem båda och väntade på att bli upplockad av sina fränder. Junker Pål verkade vakna till när han hörde ljudet av kända röster som ropade hans namn. Det fanns hopp! ”Junker! Flytta på sig så att vi kan ta hand om Jarl Sigmund, är ni snäll!” Rösten lät desperat. ”Junker!” Vart ta vägen? Han såg sig kring och hittade bara en väg: Under sköldarna! På andra sidan gällde det verkligen att passa sig bland fötter och hovar, men djupt hopkrupen lyckades ha ta sig ett stycke in bland de som slogs mot Drakarna. ”Hit, junker Pål! Ta min hand! Upp på min häst!” Inte för att han kände igen mannen som talade men han verkade bekant med två, numer nästan läkta, blåtiror. ”Sådär! Då ska vi bara härifrån också…”
* * *
 |
||
|
Imme Torulfsdotter, jarlens unga svägerska, sköt som en pil genom den uppslagna bräschen. I hennes ögon fanns inget annat än närmsta skogsbryn och vägen dit var alldeles för lång. När bräschen slogs upp i porten hade hon hamnat under stockarna och gömt sig i bråten i hopp om att kanske kunna skjuta några av anfallarna i ryggen innan de tog henne. Men så blev det batalj vid porten, nu var pilarna slut och angriparna, Markulfs folk, var på väg bort. Någon andra chans skulle hon knappast få. Inte tänka, bara springa – Vi brukade leka tillsammans! Hon slog bort tankarna som drog blicken bakåt. Stannade hon upp skulle hon inte komma fram. Det var hon säker på. Trots det dök objudna minnesbilder upp av hur Torulf och hon seglade barkbåtar i Berghemsbäcken...
Hon visste det! Dundrande hovar närmade sig snabbt bakifrån. Nu är det över... men hon kunde inte sluta springa. Bågen var bara i vägen nu när pilarna var slut och hon kastade den motvilligt ifrån sig. I ögonvrån till vänster skymtade hon en ryttare i röd mantel, och så en till längre bort till höger. Snart slut nu. Hon bad en tyst bön och bet ihop tänderna, besluten att dö tyst och värdigt.
Ett halvt bågskotts längd från det räddande skogsbrynet kom rycket och hon sveptes av fötterna. Men hon var inte spetsad på en lans – någon hade gripit tag i henne och slängde henne vårdslöst upp halvvägs över sadeln. Innan hon hunnit glida ner igen hade en pansrad näve tagit ett stadigt tag om hennes bakdel och skuffat henne till rätta över sadeln. Imme glömde sin föresats om tyst värdighet och skrek högt, mer av ilska än någonting annat.
Men att ge sig var inte att tänka på. Dolken hon hade i bältet kom hon inte åt som hon låg, men hon fick syn på en tung flaska som satt fast i sadeln. Hon fick loss den med lite besvär, och med ett rejält tag om ryttarens knäveck för att få bättre kraft svingade hon den upp mot där hans huvud borde vara. Ett högt krasande och en halvkvävd svordom fyllde henne med ett ögonblicks triumf – fullträff! Men vänta... den rösten?
 |
||
|
||
|
Inggjald Kettilbjörnsson, Grimstaättens svarta får och Immes åtminstone av somliga tilltänkte trolovade, försökte febrilt torka blodet ur ögonen med svärdshanden. Kruset hade träffat precis rätt och rivit upp en nyss läkt skråma i pannan. Med en kraftansträngning fick han sikten fri och kunde dra svärdet igen – inte ett ögonblick för tidigt, för nu närmade sig de rödklädda ryttarna från båda hållen. Han kastade en snabb blick på Imme, som sparkade och sprattlade vilt men verkade ligga någorlunda stadigt. Hon lyckades vrida på huvudet och deras blickar möttes för ett ögonblick.
”Släpp ned mig, din förbannade hundsvott!” skrek Imme och slog vanmäktigt nävarna i sidan på hästen.
”Jamen, för i helvete...” suckade Inggjald halvhögt. Nu var Drakryttarna på väg att fånga dem i en kniptång. Det här dög inte. Han lutade sig ner. ”Håll i dig nu!”
I en halsbrytande manöver kastade han helt om och red som ett skott iväg i motsatt riktning, mellan de annalkande ryttarna. De båda Drakryttarna höll in för att inte rida rakt på varandra, vände och samlade sig på nytt.
Det blev en kort andhämtningspaus medan Drakkrigarna tog sats. Inggjald passade på att fiska upp dolken ur Immes bälte med sköldhanden och räckte den åt henne.
”Här,” sa han med ett grin. ”Den kan bli bra att ha.”
De båda Drakkämparna hade också blivit av med sina lansar och red an med dragna svärd. Inggjald sporrade hästen och kom dem till mötes rakt fram. Men i sista ögonblicket snodde hans springare runt, sparkade bakut och slog den vänstra Draken ur sadeln. Den andre såg sin chans och red upp helt nära sin svartklädde fiende, som nu kom mot honom på tvären och med svärdet på fel sida.
Men just som Drakkrigaren ställde sig i stigbyglarna för att dela ut ett dödligt hugg från sidan vrålade han till av smärta och överraskning, förlorade balansen och föll tillbaka i sadeln. Imme hade lyckats hugga honom i benet, nedanför brynjan, med dolken. Ett ögonblick senare hade Inggjald kommit i läge och skilt hans huvud från kroppen.
Inggjald skrattade högt, sporrade hästen och galopperade iväg medan Imme, fortfarande sprattlande och okvädande, höll sig fast för glatta livet.
* * *
Torbjörn såg sig om och fann att fångarna lyckats göra sig fria och nu flydde åt alla håll. Några av dem släpade jarlen efter sig, bort från gården och mot skogen. Innan han hunnit ge några order om att de skulle infångas på nytt såg han skaror av Lejontrogna svepa in mot dem. Han såg hur Inggjald Kettilbjörnsson, den slemme Grimstaspyan, plockade upp en av de flyende på hästen och på något vis – han såg inte riktigt hur - slog sig igenom två av hans egna hirdmän. Torbjörn vrålade av ursinne att förlora sitt byte och högg, i vanmäktig vrede men liksom i förbigående, av armen på en Vikstakvinna som försökt driva ett svärd genom honom.
”NEEEEEJ!” vrålade han och försökte tränga fram mot de undflyende fångarna och deras räddare, men hindrades av röran av hästar och ryttare som i total oordning slogs överallt runt om honom. Som om detta varit en signal till de Lejontrogna, vek dessa plötsligt undan och retirerade från fältet.
* * *
Så nära! Hildur, Kol och Kajsa Torasdotter hade slagit kilen nästan in till den galne hund som heter Torbjörn och som hade hela sin uppmärksamhet riktad åt andra hållet. Bara banérföraren stod mellan dem, när Torbjörn plötsligt vände sig. Men han blickade förbi alla och vrålade rakt ut. En snabb blick bakåt bekräftade att fritagningen var på väg att lyckas, Bjärsjöarna vällde ut genom porten tillsammans med jarlen och hans släkt. Banérföraren försökte parera Hildurs hugg med stången men det tog istället på handleden så svärdet nådde hans huvud än snabbare och hårdare medan senor och muskler i Hildurs underarm skrek i protest. Förarens svärdspets svepte uppåt, utåt i fallet och slog upp ett djupt jack över Hildurs vänstra öga innan den stoppades av hjälmen. Då ropade Kajsa ”Ragnfridis faller!”
Ragnfridis häst hade fått en pil i korset och började bocka och sparka bakut för att på något sätt bli av med smärtan innan den satte av i sken. Samtidigt nådde Torulf fram för att skydda sin far och Kajsa föll ihop över hästen utan ett ljud. Fru Hildur beordrade då hirden att vända om och rädda Fru Ragnfridis. Hon hade tyvärr brutit sig så illa i fallet att Kol, jättelike Kol, var tvungen att hoppa av sin häst och sätta upp henne i sadeln. Sedan började han springa med sina långa älgkliv mot Markulfs läger och Vikstas hird cirklande runt sig till skydd.
* * *
Bruyant du Val såg baneret falla, men också att hans uppdragsgivare och för rådande stund den herre han tjänade – ”Tobin” – ännu levde och kämpade. Han skrek ut en kort order till en av de lättare ryttarna och denne nickade bara kort som tecken till att han hört och satte av rakt mot platsen där baneret fallit. Utan att ens sakta in gled ryttaren ned efter hästens sida och plockade upp stången med baneret. Än en gång vajade Torbjörns Drake över fältet. Men oredan var ännu stor och Bruyant red i sporrsträck runt det fria kompaniet och hade snart nog lyckats dra dem tillbaka ur striderna för att omgruppera. Torbjörn och Torulf gjorde samma sak med Drakhirden, om än det gick långsammare och inte lika lätt, då det fanns många som förlorat sina hästar och en hel del som redan från början varit fotgångare. Till slut hade de dock dragit sig ur striderna och ställde så upp runt det återfunna baneret i lösa och inte helt ordnade, men ändock, formationer.
Torsten hade klarat sig med ett brutet revben och sår från ringarna i den uppslitna brynjan. Spjutet hade kunnat tagit värre hade han inte sett mannen i sista stund och hunnit vrida sig undan lite. Nå, det var inte värre än att han kunde rida, när han väl lyckats ta sig upp i sadeln. De trasiga ringarna hade han plockat bort, revan var bara en handslängd.
Torbjörn såg att många fallit på båda sidorna. Han tvekade ett ögonblick eller två, ty han visste att han visserligen både kunde hålla och slå dessa trupper. Ja, till och med slå dem i grunden. Men det skulle bli en dyrköpt seger och lämna honom utan skydd ifall Markulf anföll med hela sin resterande styrka. Han såg sig runt tills han fann Bruyant och denne tittade rakt mot honom. Torbjörn kunde inte annat än beundra karlen som alltid tycktes kunna hålla sina känslor i styr och nästan på ett kusligt sätt kunde ana när hans närvaro behövdes. I sanning en god krigare, fortsatte Torbjörns tankar.
De samlades och Torbjörn förklarade att det fanns en lämplig plats i närheten som de hade bra chans att hålla stånd tills förstärkningar anlände av Ulvkäftar och Drakar ledda av Erik av Tuvalla. De skulle alla skyndsammast möjligt ta sig rakt mot den gamla ruinen av en fornborg som låg strax öster om Stenshult och röja väg samt säkra ingången. Bruyant nickade kort att han förstått. Han manade fram det fria kompaniet att sade till dem att bilda eftertrupp och skydda Drakars och Gladhs överfart över ån.
* * *
När förtruppen återvände med sin fångst hälsades de av jubelrop. Nu hade resten av hirderna kommit på plats och stod färdigrustade, såväl Hårds som återstoden av den talrika Lejonhirden. En sköldmur av fotgångare agerade för ögonblicket port i det skyndsamt uppförda lägret men öppnade nu leden för att släppa in ryttarna.
De återvändande höll in och satt av. Tjänare skyndade fram med öl, de sårade fördes undan för att skötas om och man räknade hastigt in de räddade. Jarl Sigmund var med, sårad men vid liv, fru Ragnfridis, junker Bjarne, junker Pål var med Vikstafolket... var var fru Imme? Blev hon kvar?
Ett genomträngande skrik - ”Kältring! Bälghund!”- gjorde slut på den oron. Inggjald Kettilbjörnsson kom inskrittande i godan ro, i sällskap med några av sina fränder, med sin fångst fortfarande liggande framstupa över sadeln. Stackars Imme, som tillbringat hela ritten i sin måttligt bekväma – för att inte tala om värdiga - ställning, hade börjat få slut på okvädningsord nu. Inggjald höll in, hoppade av och lyfte ner henne. Hon gav honom en rungande örfil till tack, vände på klacken och stormade iväg till sina fränder bland Rintoftarna.
 |
||
|
Hildur räknade in Vikstas hird. Av tjoget fullt låg fem kvar någonstans på fältet. Herr Kjettil berättade att jungfru Älvfrids häst hade fått benen skurna och fallit inne i Stenshult och att Älvfrid föll med honom. Junker Pål hade han lämnat hos Bjärsjöarna för att rustas. En kort stund senare var alla uppställda för den verkliga striden, Hildurs högra hand var ordentligt lindad och Sven hade satt alun till jacket i pannan och sytt det.
Ett snabbt krigsråd hade hållits. Markulf hade förklarat att nu återstod inget annat än att krossa Torbjörn med full styrka. Planerna hade skyndsamt lagts upp efter antagandet att Drakarna skulle försöka ta sig åt det håll de väntade förstärkningar, som de senaste rapporterna sade var dryga dagsmarschen bort. Helst skulle Torbjörns anhang vara slagna långt innan de möttes. Brynjulf Kettilbjörnsson till Grimsta fick uppdraget att rida med sin hird för att sinka förstärkningarna – ett farligt uppdrag, för de skulle nog vara manstarka.
Nu var det inte långt kvar till slutet.
Fortsättning följer: Del II