Striden om Geda, del VI:

Mellan draken och hans vrede

Theo Axner


Morgonen den 18 september 1142. I snart tre dagar har striderna i Geda rasat, och försvararna är tillbakaträngda till Imrarsborg och ett hörn av sydöstra staden. Undsättningen hade nått fram nära staden, men Geda var ännu omslutet av den förtrollade dimma de Furstliga svartkonstnärerna höljt staden i med hjälp av de förslavade råandarna. Men nu har den fjärde dagen grytt, dimmuren har rämnat och en allierad härsmakt står utanför belägringslinjerna...

Tidigare avsnitt:

  1. Strax före gryningen

  2. Början till slutet

  3. Stormen för Västerport

  4. Den Ogudaktiges stav skall brytas

  5. Natten är mörk, men dagen skall gry


Undsättningen hade kommit. Utanför belägrarnas linjer på Arna äng, med morgonsolen i ryggen, stod en här i slagordning, färggrann som en regnbåge. Försvararna inne i Geda, som när allt sett som mörkast ut till slut fått nytt hopp, trängdes snart på det lilla stycke av stadsmuren som de höll för att försöka se bättre. De hälsade sina undsättare med höjda fanor och jubelrop.

Men snart började allt fler inse att något inte stod riktigt rätt till. Först och främst var härsmakten där ute på fältet, fast den var talrik, inte fullt så stor som den borde ha varit - den såg faktiskt mycket mindre ut än belägringsarmén gjort inför stormningen. De erfarnare krigarna i Geda började snabbt räkna banér och fanor och uppskattade grovt härsmakten på ängen till kanske tre tusen man. Var detta allt som återstod av undsättningen...? Snart insåg man dock att det här inte kunde vara hela hären. Alla banér som gick att känna igen var sunnanslättska, och det enda riksbanéret var Sunnanslätts gyllene torn på svart.

Efter vart som det ljusnade började man också inse något annat. Närmast den sista barriären fanns fortfarande en front av Furstliga utposter som uppenbarligen var bemannade, men nu brann bara ett fåtal eldar i östra staden. Fienden verkade ha dragit ut stora delar av sina trupper ur staden under natten. Vad skulle det betyda?

*    *    *

Det norra härlägret utanför Geda var fyllt till bristningsgränsen av folk. Överallt stod soldater tätt packade i sina formationer och väntade rastlöst på order. Posterna på bröstvärnen och i tornen iakttog noggrant fiendehären som stod några bågskott bort.

Den sunnanslättska härsmakten stod uppställd i tre linjer framför varandra. Främst stod en stor skara armborstskyttar, säkert närmare tusen man. De stod i en ganska löslig formering och i linjen fanns två luckor, kanske femtio steg vida, så att den bildade tre bataljoner. I mitten stod den mest välutrustade gruppen med pansrade och färggrant utstyrda skyttar - Oxehusfänikan i rött och gult, Spegelhamns borgare i gult, Täljes i blått - hukande bakom stora svarta och gula sättsköldar. Skyttarna till höger och vänster var mindre färgglada och enklare utrustade, bondesoldater i kittelhattar och gambesoner utan andra märken än armbindlarna med den svarta Ljuspilen på.

Bakom skyttarna stod en tätare packad, men också den uppbruten, mur av fotgångare med långa stångvapen - glavar, hillebarder, pålyxor och björnspjut. Också den andra bataljen var en blandning av färgglada knektar från slottsfänikorna och stormännens följen och en gråare massa av bönder, men alla var väl försedda med vapen och pansar; åtminstone i de främsta leden bar alla brynja eller plata och kittelhattar eller toppiga bascineter.

Längst bak stod fyra tätt formerade skvadroner till häst; tungt pansrade riddare i alla regnbågens färger, uppsuttna på väldiga tunga stridshästar. Morgonsolen glimmade i deras lansar, hjälmar - de flesta bar toppiga hjälmar med spetsiga visir - och rustningar. Från en av riddarskvadronerna vajade det stora svarta huvudbanéret med det gyllene tornet, men de andra stora banéren som syntes var också välkända: friherrinna Vilhelmina Gyllenvågs i rött och guld och greve Birgers gyllene sol och måne på blått. Från hundratals lansar vajade små vimplar och fanor i olika färger. Det var en mäktig syn.

*    *    *

Riddar
Theoderik
Riddar
Nikolaus
Riksmarsk
Helwig

"Jaha, och vad gör vi nu?" undrade riddar Nikolaus Tre Fiskar, skruvade sig otåligt i sadeln och sträckte på nacken för att se bättre.

Sunnanslätts riksföreståndare, riddar Theoderik Skiöld, satt uppsutten bredvid honom under huvudbanéret och spanade tankfullt upp mot de Furstliga befästa lägren och stadsmurarna innanför. Han nickade som för att visa att han hört sin gamle väns och vapendragares fråga, men han dröjde en stund med att svara.

"Hela staden har inte fallit ännu," sade han rakt ut i luften, "den Förste ske tack och lov. Ser du? Falken och eken fladdrar både från Imrarsborg och från södra kvarteren hitåt, och folket där på muren hälsar oss. Men det är många svarta Furstefanor som sitter uppe också... Nå, då finns det ännu hopp. Då kan vi fortsätta."

"Som jag just frågade," upprepade Nikolaus, "vad gör vi då?"

"Tålamod," sade riksföreståndaren med ett blekt leende. "Först ska vi se vad våra spejare har att säga om de här två lägren vi har i sikte, och vad de Furstliga verkar ta sig till nu. Har vi tur har de blivit så överraskade av att ha blivit av med sin skyddande dimma och i stället fått en fiendehär på tröskeln att de gör något överilat. Och vi måste också försöka finna ut hur starka de är nu."

Försöka finna ut, tänkte han för sig själv. Det fanns så mycket som var okänt och osäkert. Hade den jättelika belägringshären kanske nötts ned till en bråkdel av sin styrka, en spillra som man lätt kunde slå? Eller var den ännu stark nog att hota inte bara sunnanslättarna utan hela undsättningshären?  Och hur såg det ut inne i Geda? Hur många av försvararna levde ännu? Han började tänka på dem därinne som han kände... men den tanken var för outhärdlig just nu. Han väcktes tacksamt ur sina grubblerier av att Helwig Berndtsdotter, hans marsk, kom travande tillbaka till ledet.

"Nu har jag fått spanarnas rapport," sade hon, som alltid till synes helt kolugn och oberörd. "Södra lägret är svagt bemannat om de inte gömmer folk därinne, norra däremot verkar överfullt. De måste ha dragit ut en rätt stor del av sin styrka ur staden. Jag skickade in några löpare mot Östra Porten, den delen av linjen verkade svagt bemannad och vi måste få in budbärare till staden för att få underrättelser."

"Utmärkt," nickade riksföreståndaren. "Vi kan ju själva se att åtminstone en del av staden ännu håller stånd."

"Borde vi inte kunna inta eller bränna det där södra lägret," insköt Nikolaus, "om det är så svagt?"

"Det skulle vi kanske kunna," svarade Theoderik, "men vi ska inte ge oss in i en sådan strid nu, med så mycken okunskap och med den där draken lös, det vore vansinne. Och framför allt inte utan resten av vår härsmakt. Ljuset give att greve Angantyr vore här. Har fortfarande inget hörts från honom?"

"Inget," svarade Helwig. "Och det har börjat flockas fler vargryttare norröver, så det kan nog vara knepigt för ensamma budbärare att komma fram - eller åtminstone tar det lång tid. Å andra sidan har ju Nyckelns Väktare eller deras... hm... allierade också sänt bud, och det kanske har bättre chans att nå fram. Nå, han vet ju väl om att vi är utsatta utan honom och om saker och ting gått väl borde han och hans folk vara på väg nu."

"Om saker och ting gått väl," mumlade riksföreståndaren dovt. Den föregående dagen hade greve Angantyr Jäärnskiöld av Arosia tagit resten av härsmakten - arosier, gedanier, gotmariter, alver och landsknektar - med sig för att slutgiltigt försöka slå den Furstliga fältstyrka under den ökände general Voorlaugr, som förra året förhärjat Sunnanslätt och nu fördröjt och hotat undsättningen sedan landstigningen. Voorlaugrs här var ännu stark och alldeles för farlig att ha i ryggen vid en undsättning, så greven hade dragit iväg för att försöka möta den där den låg, en mil bort ungefär.  Hur det än gått i striden måste den vara överstånden nu, men inget hade hörts om hur det gick. Den spända väntan hade gett många en sömnlös natt i det allierade lägret. Om grevens styrka blivit illa slagen vore hoppet så gott som ute för undsättningen. Men det var en risk man varit tvungna att ta, för det fanns inga vägar utan risker att välja.

"Ser ni?" sade Helwig plötsligt. "Det ser ut som vi har en storm på väg."

*     *     *

Magister
Gabriel
Magister
Heike

Det var en storm på väg. Eller något liknande. Den strålande, soliga morgonen hade inte varat länge; nu skockades mörka moln på horisonten, i norr blixtrade det utan dunder, märkliga ljussken spelade över den molntunga skyn och stråk av märkliga färger rann genom molnhoparna. En märklig tryckande känsla hade lagt sig över nejden, som inför ett massivt åskväder.

"Det här är ingen naturlig storm," konstaterade magister Gabriel där han spanade ut från det trånga tornet i härlägret mot de skiftande skyarna. "Luften är tung av jordkraft. Kan det vara något nytt sattyg av Nyckelns Väktare?"

"Om det är de som just bräckt vår dimma," invände hans kollega Heike, "måste de vara uttröttade nu. Det här är något annat. Kanske en ren sidoeffekt. Det måste ha frigjorts stora krafter där, och det kanske är de som vi ser sväva kring nu."

"Hm," funderade Gabriel. "Du kanske har rätt. Nå, låt oss fortsätta." Han fäste på nytt blicken framför sig och fortskred med ritualen.
 

*     *     *

En av de sunnanslättska kurirerna hade fällts av en lyckosam pil på vägen mot Östra Porten, men de två andra hade hunnit fram och blev insläppta och välkomnade av de upprymda försvararna. Sunnanslättarna blev förskräckta över det skick staden och dess återstående försvarare befann sig i. De var trötta, hungriga, smutsiga, slitna och förskräckande fåtaliga.

Prinsessan
Adriana
Riksmarsk
Peder

Kronprinsessan Adriana kom fram och hälsade dem själv, följd av sin marsk. Budbärarna föll på knä för henne men hon bjöd dem snabbt, nästan otåligt, att stå upp. "Välkomna," sade hon. "Är det någon som ska buga och böja knä är det vi för våra undsättare. Sällan har jag hälsat välkomnare gäster till min stad, om den än sällan stått mindre färdig för att hålla gästabud i. Men var är resten av er här?"

Budbärarna berättade kort om greve Angantyrs marsch norrut och att han, om det gått hans folk väl, kunde väntas åter inom ett fåtal timmar. Prinsessan nickade.

"Då kommer mycket att avgöras här och nu," sade hon. "Hurdan är er plan?"

"Vi har upprättat ett läger, någorlunda väl befäst, borta vid Geda högar," svarade den äldre av svennerna. "Om de Furstliga frestas att komma ur sina linjer för att slå oss för sig ska vi falla tillbaka dit och hålla stånd tills greve Angantyr kommer tillbaka med resten av härsmakten."

"En riskfylld plan," menade riksmarsk Peder. "Om han blivit slagen är ni alla prisgivna åt en övermäktig fiende. De Furstliga står ännu starka, trots att vi givit så gott som vi tagit här inne. Allt som allt är de nog väl dubbelt så talrika som styrkan ni har därute på fältet."

Den yngre svennen såg förskräckt ut över upplysningen, men hans äldre kamrat fortsatte: "Det är sant, herre. Men är det så, att vi inte har undsättning att vänta, är vi alla prisgivna, även ni och ert folk, om ni tillåter, Ers Höghet," sade han med en lätt bugning åt prinsessan, som nickade tankfullt till svar. "Och det är inte heller säkert att fienden nappar på betet. Varom inte så får vi invänta vår förstärkning och sedan gå till storms mot hans läger. Men en fråga vår herre Theoderik av Sunnanslätt bad oss ställa är om ni har hästar och folk till, att om så skulle bli, stötta oss med ett utfall?" Han såg klentroget på de trådslitna soldater han såg omkring sig.

"Här ute är det smått med hästar som ni själva kan se, men i Imrarsborg med konung Imrar har vi väl över tre hundraden ryttare," nickade marsken. "Jag såg till att få in en reserv där för just ett sådant tillfälle. Men vi har ett problem här. Ska vi få de ryttarna ut på Arna äng, och folk härifrån in i borgen att ersätta dem, måste vi skeppa dem över ån, och den fördömda järndraken har lagt sig att lurpassa på hamnen. Den sätter alla båtar som försöker ro eller segla över i brand. Tills den behagar flytta på sig sitter ryttarna fast där de sitter."

"Men om vi får hamnen fri," insköt prinsessan, "kommer vi självklart att rida ut till er hjälp så snart det står i vår makt. Hälsa er herre att när han nu kommit till vår undsättning ämnar vi inte försmå att komma till hans."

"Det var så sant," sade den sunnanslättske svennen. "Hans Excellens bad mig ge Er det här för den händelse ni inte skulle komma att mötas." Han räckte över en liten tub med två pergamentrullar i. "Det är visst ett meddelande från honom själv och ett från drottning Katarina." Prinsessan tackade artigt och stack rullen i bältet. Hon fick läsa brevet när det blev tid till det.

*     *     *

Skyarna mörknade allt mer och de underliga ljusskenen skiftade allt snabbare. Underliga spöklika vindar ven över Arna äng, och horisonten åt alla håll började täckas av mörka dimslöjor. Ibland tjöt vinden som spökröster, ibland steg ett nästan sorgset muller ur molnskyarna.

I de sunnanslättska leden blev oron allt större där man stod. Var detta nya Furstliga svartkonster? Snart nog fick man dock annat att tänka på, för det började röra sig borta vid det norra lägret och snart kom förridarna tillbaka med en bekräftelse på det man väntat på, hoppats eller fruktat: "Fienden kommer ur sina linjer!"

Mycket riktigt. Ut ur det norra härlägret vällde, sakta men säkert, en svart flod krönt av en glimmande skog av spjut. Bataljon efter bataljon av de Furstliga marscherade ut och började ställa upp norröver, och längre västerifrån, från de bortre lägren, kom fler av dem tågande.

Det var dags. Riksmarsk Helwig höjde handen och lät trumpetarna blåsa till återtåg. Fotgångarna och armborstskyttarna gjorde helt om och började marschera samma väg de kommit, fortfarande i samma formationer, medan ryttarskvadronerna red ut på flankerna fortfarande vända mot staden.

Men så började man se något som rörde sig i sydväst. I töcknet såg det för ett ögonblick ut som om en väderkvarn svingade sina vingar. Så reste den sig högre - och steg till väders. Fram ur den tilltagande stormen svepte Náuglug, den ohyggliga draken med sin kropp av svart järn, fram över slätten och tog förbluffande smidigt mark framför de skräckslagna sunnanslättarna.

*     *     *

Náuglug

Långsamt och belåtet, med den långa halsen krökt och den taggiga svansen långsamt svepande fram och tillbaka, tassade draken framåt. Ett djupt surrande läte kom ur dess inre. Det var som om den spann - och faktiskt påminde den nu inte så mycket om en ödla som om en jättelik katt. En katt som till sin omåttliga förtjusning fått se en flock om tre tusen möss komma i sin väg.

Sunnanslättarna hade börjat stanna upp, draken stod nu i deras väg och att avancera rakt mot den var inte att tänka på. Fru Helwig gav några order och armborstskyttarna ryckte, sakta och tveksamt, fram i luckorna mellan fotgångarnas led och ställde upp redo att skjuta. Inte för att det hade verkat som om pilar bet mycket på besten enligt vad de hört hitintills, men hade den några svaga punkter så borde kanske åtminstone några av ettusen skäktor hitta rätt.

Kanske resonerade draken likadant, för den stannade upp på ett ganska vördsamt avstånd. Den sträckte lite mer på halsen, lade huvudet på sned och sneglade liksom sidledes på sunnanslättarna. Så öppnade den sitt jättelika gap och blottade rader på rader av sylvassa tänder - men också en tunga och gom som såg förvånansvärt röda och levande ut - och till sunnanslättarnas förvåning var det inte för att spruta eld.

Besten kastade huvudet tillbaka och utstötte ett ohyggligt raspande läte. Det tog de förskräckta sunnanslättarna en liten stund att förstå vad det var. Draken skrattade. Och när den skrattat färdigt tog den till orda.

"Jag må då säga," sade draken i en låg, djup stämma som samtidigt var ihålig och metallisk som om den talade genom ett långt järnrör eller stod i en tunnel. "Det här var en oväntat angenäm överraskning. Inte bara en tapper riddare på väg att dräpa den leda draken, utan en hel flock av dem. Nå, vem vill pröva sin lycka först? Vem vill bli hjälte och bryta en lans mot mig för Imrars horungars skull?"

Ingen svarade honom. Armborstskyttarna i täten hade nog med besvär att hålla modet uppe och inte vända och fly tillbaka mot Geda och de Furstliga. Ryttarna hade märkt hur nervösa hästarna blivit och insåg att kom man närmare besten var risken stor att de skulle falla i sken.

"Inte så tappra då, ser jag," myste draken. "Och jag som hade fått höra att det skulle komma en stor och farlig härsmakt och ställa sig i vägen för min hämnd och min vrede. Men det här var inte mycket att hurra för. Hjältar är inte vad de har varit. Men stor sak. Tappra hjältar och fega kräk smakar mig lika gott, och lika väl spiller jag ädelt blod som uselt. Det kvittar mig faktiskt lika. Jag har hungrat länge och likt döden är jag aldrig mätt. Kött är kött, och blod är blod, och alltid mötas vi två."

Den tog ett par kliv framåt. De första leden av skyttar skälvde till.

"Nåväl," spann draken, "om ni inte vågar slåss mot mig så borde ni väl fly. Jag kan väl knappast hinna upp er allihop. Eller kan jag?"

*     *     *

Under det sunnanslättska riksbanéret rådgjorde man snabbt. Att slå till reträtt tillbaka från draken var inte att tänka på. Dels skulle man fångas mellan den och de Furstliga och dels var det på tok för farligt att vända den ryggen om man inte måste. Riksföreståndaren menade, med hänvisning till ett råd han hört från en som kanske visste, att det minst farliga av många farliga ting nog vore att dela sig i två och snabbt försöka ta sig förbi den och sedan vidare tillbaka till lägret. Draken skulle förvisso bli till stort besvär även borta vid högarna, men Nyckelns Väktare hade visst åtminstone någon sorts plan för hur de skulle försöka mota den.

Men just som banéret skulle till att höjas och signalen ljuda kastade draken tillbaka huvudet och spydde ut sin dödande eld rätt ut i luften. Den var ännu för långt borta men den siktade i alla fall inte direkt på sunnanslättarna. Den brinnande oljan strilade ned omkring den som en fontän av eld och flammade upp på marken. Och nu hördes som ett surrande, sjungande läte bortifrån de Furstliga lägren - det var nya svartkonster på färde. Flammorna steg till eldpelare omkring sunnanslättarna, och eldpelarna började skifta och vrida sig. Sakta förvreds de till spöklika, mer och mer människoliknande gestalter. Ansikten började tona fram i elden, hemska och förvridna men mänskliga, skrikande i skräck och smärta. Eldvålnaderna började vrida sig mer och mer och dansa runt undsättarna. Skräckslagna och förvirrade trängde de sig allt tätare samman. Hästarna gnäggade förtvivlat och stegrade sig i panik. Nu var de omringade av en virvlande, skrikande, osande mur av eld. Draken började försvinna ur sikte.

"Det här måste vara ett bländverk," ropade Nikolaus. "De lurar oss."

"Det är illa nog ändå," menade Helwig. "Fortsätter det så här är vi snart oordnade som en skock får. Frälseskvadronerna börjar redan förlora ordningen. Och de Furstliga måste vara på väg mot oss. Vi måste ta oss ur  det här kvickt om vi ska ha en chans."

Leden hade börjat vackla och var på väg att brytas upp. Fotgångarna klumpade ihop sig tätare och tätare så att de knappt kunde röra sig ordentligt, än mindre använda sina vapen. Flera hästar hade fallit i sken redan och kastat av sina ryttare eller fört dem med sig. Helwig hade rätt; det krävdes snabba insatser om det här skulle räddas.

Riksföreståndaren red fram, följd av sin banérförare, framför leden och höll in.

"Hör på mig, sunnanslättare!" skrek han så högt han kunde. "Vi står kringrända och omringade, men inte av verkliga fiender utan av Furstens svartkonst och bländverk! De väntar bara på att vi ska bryta leden och fly tillbaka, rakt i armarna på dem och med draken på vår rygg! Det får inte ske. Bryter vi nu är vi alla döda, hör ni det? Vi måste hålla samman. Det finns bara en väg ut ur denna skärseld och det är framåt! Med språng, färde!"

*     *     *

Så fort gedanierna sett draken stiga till väders och lämna hamnen hade de genast gripit sig an med att skeppa folk och hästar över hamnen. De hade sett de Furstliga rycka fram ur sina linjer och fram mot sunnanslättarna, och de hade skymtat början av eldspelet. Nu var det undsättarna som måste undsättas. Överskeppningen hade gått med en rasande fart, och nu stod de drygt trehundra ryttarna uppställda, tätt hopträngda innanför Österport.

Framför dem satt kronprinsessan Adriana uppsutten på sin svarta springare, i full vapenskrud och med sitt runsmyckade svärd, det återsmidda Grandner, i handen.

"Mitt folk," ropade hon, "tappra gedanier, vördade vänner och allierade: vad kan jag säga i en stund som denna, som inte redan sagts hundrafalt förut? Låt mig fatta mig kort, ty det är i sanning ingen stund för långrandiga tal. Utanför Gedas ännu starka stenmurar står en Mörkrets styrka, en armé av Furstens folk, här för att söka utsläcka det Ljus som är Gedanien.

"Men de kommer inte att lyckas.

"De kommer inte att lyckas, för emot dem tågar den tappraste skara krigare som skådats i detta land sedan min anfader Imrars tid. Mot dem står även våra trogna vänner i Sunnanslätt, och i detta nu tågar våra vänner från Arosia och vårt systerfolk alverna - ja, i den här striden är vi som systrar. Själva Ljuset tar strid emot de Furstliga, och därför säger jag: de kommer inte att lyckas i sitt uppsåt.

"Låt Gholan den Ogudaktige komma: Gedanien skall icke vika utan strid. Låt honom komma för att sprida sitt mörker över vårt fagra land, och låt honom se hur Ljuset följer våra spår och tvingar hans hord tillbaka i skräck.

"Ärade kämpar, detta är inte en dag för fagra ord och vackra lögner. En dag som denna vill jag inte söka föra er bakom ljuset, ens om jag kunde. Men ni vet det lika väl själva: många, alltför många, ibland oss har redan dött i den här striden och många fler kommer inte att se solen gå ner ikväll. För att skydda dem vi älskar och det land vi skattar så högt har många ibland oss tvingats ge sina liv, och det är det inte slut med ännu.

"Men vet ock detta: för var Ljustrogen krigare som idag går för att möta den Enda kommer långt flera av Gholans pack att ljuta sitt blod på Arna äng idag. Och idag ska vi få ett slut på den här striden.

"Mina krigare, idag stundar vår seger. Idag slår vi ondskans krafter i grund. Idag kämpar vi för våra barn, för Gedanien, för Ljuset!

"Är ni med mig?"

Vid de sista orden höjde hon sitt svärd mot skyn. Trehundra lansar, svärd och hjälmkrossare höjdes till svar och många hundra strupar förenades i ett rungande jubelrop.

Östra Porten öppnades och Gedaniens ryttare - rödklädda hirdsvenner, Frälsehirdens riddare och väpnare i många färger, vitklädda Ahriksriddare och tungt pansrade eormer - red med sin prinsessa i täten ut till vad som, såvitt de alla visste, var deras sista strid.

*     *     *

Utfallet kom i rättan tid. De Furstliga belägringslinjerna vid Österport var svaga och de få som bemannade barrikaderna flydde snabbt in i det befästa lägret, så ryttarna kunde ohindrade spränga ut på ängen. Där stormade de an mot de framryckande Furstliga fotsoldaternas högra flank och tvang dem att göra halt, vända på stället och bilda en obruten mur av sköldar och spjut. Gedanierna höll in, kastade om, föll tillbaka och red mot en ny punkt. Rännebanérets lätta ryttare öste pilar över fienden för att sedan snabbt falla undan. De kunde naturligtvis inte länge uppehålla den långt större fiendehären, men de köpte sunnanslättarna dyrbar tid.

Dessa hade under tiden, efter en skräckfylld ritt genom eld och dimma och skriande andar som de som överlevde alla skulle drömma mardrömmar om i många år, lyckats bryta sig ut. Draken hade gått till väders, redo att svepa ned över de flyende, och överraskats av att de i stället stormade rakt framåt. Så snabbt de kunde och ändå hålla samman leden ryckte sunnanslättarna tillbaka mot Geda högar. Draken började följa efter dem, men hejdade sig sedan som om den kallats tillbaka och vände åter för att förena sig med de Furstliga. De gedanska ryttarna anslöt sig till den brådstörtade sunnanslättska reträtten och de ryttare som värjde den och tillsammans red de mot lägret vid högarna med fotfolket framför sig.

General
Gladius
General
Varja

*     *     *

Sunnanslättarna hade slunkit ur den första fällan och de Furstliga gjorde halt för en kort stund medan de ordnade sina led. Generalerna höll en kort överläggning, men deras tidigare plan stod fast. Nu gällde det att handla snabbt. Segern fanns inom räckhåll, den svaga fiendestyrkans nacke skulle knäckas med ett snabbt och hårt slag innan de fick förstärkningar - om de nu skulle få det. Gladius och Varja kallade till sig sina överstar och delade ut sina order. Medan de sedan red för att ta upp sina positioner såg och hörde de hur legionerna under någorlunda tystnad formerade sina snörräta led medan orcherna i auxilian, som som vanligt bildade första linjen, åter taktfast börjat slå sina vapen mot sköldarna och mässa sina blodtörstiga stridsramsor.

General Gladius såg på dem med sitt orörliga ansikte, som vanligt förstelnat i en butter grimas. "Jag har en avskyvärd armé," muttrade han halvt för sig själv.

"Jag vet," genmälde Varja med ett lågt skratt och klappade sin kollega på axeln med en pansrad handske. "Och jag för min del är förbannat stolt över den."


Fortsättning följer: Slaget vid Geda högar