Våren 1141. Konungariket Gotmar, söder
om Sunnanslätt, står ännu utanför det krig som rasar i Thule. Dess härskare
åtminstone till namnet, drottning Ulvhild Toralfsdotter av Drakeätten, slits
mellan många motstridiga viljor både inom och utom riket.
|
|
| Theo på Värdshuset Sjöormen |
Junker Erik av
Tuvalla, drottning Ulvhilds bard, satt uppkrupen i en av fönstervråerna i
stora salen på Tallvide kungsgård och lekte på lutan. Det såg inte riktigt
ut som om han tänkte på vad han gjorde, för medan fingrarna spelade över strängarna
som av sig själva var hans blick fäst i fjärran. I själva verket sökte han
den ro hans själ kunde finna. Han, liksom många andra i drottningens närhet,
var bekymrad och orolig. Musiken var det enda som skänkte honom vila i stunder
som denna.
Vilan avbröts av larm och dundrande hovtramp nedifrån gården. Erik vände sig
om och såg ut genom fönstret. Några ryttare kom insprängande genom portarna,
höll in och satt av medan stalldrängar kom skyndande för att ta hand om de löddriga
och uttröttade hästarna. Drottningen hade återvänt från sin ritt. Erik log
för ett ögonblick för sig själv. Han visste mycket väl att när hans
drottning red sina rasande galoppritter kring markerna, eller övade vapenlekar
med lans och svärd mot sina hirdmän timmar i sträck, gjorde hon egentligen
samma sak som han själv med sin luta. Det var hennes sätt att finna frid bland
all oro, att vila sin själ genom att trötta ut kroppen.
Han mindes att hon försökt förklara det för honom för åratal sedan, när de båda var mycket unga. ”När jag rider, och ger det alla mina krafter,” hade hon sagt, ”då smälter alla de orediga och onyttiga tankarna bort. Jag får ingen tid till övers för dem. De får hållas för sig själva i sina gömmor, medan jag rider fri på annat håll. Bara det som är sant och viktigt blir kvar.” Erik hade inte riktigt förstått henne då, men han trodde att han förstod nu. Han sänkte blicken och började spela på nytt.
En stund
senare slogs porten till den tomma salen upp av en brynjeklädd hirdman och
drottning Ulfhild trädde in. Drottningen hade bytt sin enkla riddräkt mot en
av sina praktfullaste skrudar: den klargröna ylleklänningen hade breda
guldbroderade bårder och ärmar så vida att de nästan nådde marken; den långa
gördeln gick två varv, både om livet och om höfterna; den gyllengula manteln
kantades av slingrande drakar och lindormar i rött; och från det gyllene
bandet runt hennes huvud hängde en lång, tunn slöja. Hon var verkligen en slående
anblick. I och för sig var den unga drottningen av Gotmar en slående anblick nästan
vad hon än hade på sig. Hon var högrest, välväxt och ståtlig,
med kyliga blå ögon som sällan avslöjade något om vad hon tänkte. Det tog
lång tid att lära sig läsa i hennes ansikte, men Erik hade haft den tiden på
sig och han såg att hon var svårt brydd.
Han tog ett
steg framåt och började böja knä, men drottningen tecknade otåligt åt
honom att hoppa över ceremonierna. ”Det är gott så, Erik,” sade hon.
”Innan den här dagen är slut står vi nog upp till halsen i bugningar och
fagra gester.”
”Snart,”
fortsatte hon medan hon rastlöst vankade av och an över golvet, ”ska jag språka
med Sigmund jarl och patriark Matteus och höra deras råd om vår belägenhet.
Vår jarl må vara slug som en hel rävkull, men jag tvivlar på att ens han
funnit på någon lösning. Men du kan gärna stanna och höra på. Sedan blir
det värre. Ett nytt sändebud från Fursten har anlänt med brådskande ärende
till mig. Jag anar inte vad de vill nu, men jag väntar inte goda tidender. Sådana
kommer inte tätt detta år.”
”Kan det
vara att lita på, deras bud?” muttrade barden. ”Efter vad det sades oss i Hällbro
ljuger Furstens folk hellre än de talar sanning. Och efter vad som skett därefter
vet jag inte vad jag ska tro.”
”De ljuger kanske,” genmälde drottningen och stannade plötsligt upp, ”men de skämtar sällan. Och när de talar gör man klokt i att lyssna.” Hon teg några ögonblick, som om hon just lyssnade. ”Det låter som om vår jarl är på färde.”
*
*
*
Mycket
riktigt: ögonblicket därefter knackade hirdmannen som stod på vakt utanför på
och anmälde jarl Sigmund Stenbjörnsson, rikets främste ämbetsman och
drottningens närmaste man, och Matteus Emundi, patriark i Tallvide och därmed
Gotmars kyrkliga överhuvud. Båda bugade för drottningen och hon återgäldade
hälsningen.
De båda männen
var i ungefär samma ålder, omkring de femtio, men annars var de så olika som
tänkas kunde. Jarl Sigmund, en satt, bred och gråskäggig gammal krigare,
tycktes lika rastlös som drottningen och hade svårt att stå stilla. Patriark
Matteus, mager, värdig och slätrakad, stod stilla och högtidlig som en staty.
Jarlen sprakade av färger i sin djupblå mantel, röda kjortel med
silverstickade bårder och gröna pälskantade mössa, samt för den delen sin höga
ansiktsfärg; patriarken, blek och avtärd, bar vitt och blekblått.
”Nå, mina rådsherrar,”
sade drottningen, ”låt oss gå rakt på sak. Det ser ut som om kriget i norr
tänker kasta sin skugga över oss vare sig vi önskar det eller ej. Furstens
folk har som ni vet länge uttalat sin önskan att förena sin herres intressen
med våra, och nu söker de Norra Kungarikenas allians i sin tur vårt stöd mot
Fursten. Vårt sändebud, fader Olaus Valdi, har nyligen återvänt från
Gedanien med ett förslag från deras kung – han vill ha ett fördrag om att
vi och de allierade rikena inte skall anfalla varandra.”
”Sunnanslättarna
är inte våra vänner,” fortfor drottningen, ”och de har hittills givit oss
ringa anledning att stå dem eller deras förbundna bi. Vår svaghet och olycka
har varit deras bröd. Men jag tror heller inte att Fursten av Margholien vill
oss något väl i längden, hur fagra ord hans språkrör än må komma med. Vi
har redan sett – fader Olaus har vältaligt upplyst oss om den saken – hur
han gått fram i norr, och det enda vi har till säkerhet för att han inte tänker
uppsluka oss på samma sätt är just hans utsändas vackra ord om vänskap och
samarbete.”
”Samma ord
som sunnanslättarna lär ha fått höra före oss, vad jag förstått,” sade
patriarken lågmält. ”Jag håller med. Furstens ord är inte att sätta någon
tro till. Och efter vad jag fått höra från mina ämbetsbröder i norr är han
en ogudaktig despot, som skänkt fristad åt kättare och svartkonstnärer och
fiender till den Sanna Tron.”
”Det vore
han långt ifrån ensam om i så fall,” brummade jarlen. ”Men frågan som
jag tror Hennes Nåd vill komma fram till är: vad har vi egentligen för val?
Ingen av oss älskar Fursten. Föga anstår det oss att dansa efter hans pipa.
Men likväl...” Här kom han av sig och slog ut med armen åt drottningens håll
som om han sökte de rätta orden. Hon nickade bistert.
”Likväl måste
vi dansa försiktigt vilken melodi vi än följer, för vägen är farlig,”
sade hon sammanbitet. ”Det är inget att hymla om. Hade jag hela riket bakom
mig som min egen hird och ätt kunde vi lättare trotsa Fursten och gå vår
egen väg, men nu är min ställning bräcklig och svag. Stormännen är oroliga
och jag måste behålla deras välvilja för att förbli vid rodret. Blir ödet
för omilt mot vårt land växer missnöjet och allt blir mörker och kaos. I
det ögonblick min makt och myndighet syns svikta står uppror och inbördes
fejder för dörren. Och misshagar jag de Furstliga, går emot dem alltför öppet,
är det då inte tänkbart att de helt enkelt söker få mig störtad och ersatt
med någon mer lättledd?”
”Dårskap
vore det ändå för Fursten,” inföll jarl Sigmund, ”att själv söka
krossa Er med vapenmakt – han har annat att rikta sina styrkor mot och hur mäktig
han än är lär han inte önska strid på ännu en front. Skall han söka få
Er på fall måste det ske genom ombud, ett uppror inom riket. Det är vår
smala lycka att det inte finns någon samlande gestalt för ett sådant uppror
att sluta upp kring. Den som vill bestiga tronen måste vara av kungligt blod,
och Era rivaler av Lejonätten är närapå utdöda. Ranulf Gamle är döende
och en bruten man, och han har inga arvingar. Och det talar för att Fursten
hellre vill stå på god fot med Er, för som det nu är är Ers Nåd svår att
ersätta.”
”Klen tröst,
jarl Sigmund,” suckade drottningen. Hon vände sig ett ögonblick mot junker
Erik, som ivrigt sökt hennes blick, och nickade omärkligt åt honom. Så vände
hon sig på nytt mot jarlen och patriarken. ”Men nu till saken. Vi har en önskan
om fördrag med alliansen, ett löfte att inte angripa dem. Skall vi gå med på
det, vid risken att väcka de Furstligas misshag?”
”Frågan är
vad ett sådant fördrag kan vara värt,” muttrade jarl Sigmund. ”Skulle det
gå till strid nära våra marker kan vi aldrig hindra de bångstyriga herrarna
i norra gränsmarkerna att dra in i Sunnanslätt med sina följen och söka en
bit av kakan. Sådana som Ulfssönerna på Grönaskog och Tyra Enöga till Jorda
kommer att dras till striden och rovet som de korpar de är.”
”Men så låt
oss då göra en reservation,” invände patriarken. ”Inte kan riksföreståndarglopen
av Sunnanslätt heller hålla alla sina riddare i strama tyglar, det har då
inte lyckats honom hittills. Vi kan ändå gå med på att inte hela rikets härsmakt,
med Ers Nåd i spetsen, skall angripa Sunnanslätt eller någon av dess
allierade. Vi är ju inte i krig med dem – varför skulle vi angripa dem?”
”Det ligger
något i det,” sade drottning Ulvhild. ”Det kostar oss inte mycket att gå
in på ett slikt fördrag, och vi skulle inte behöva frukta för anfall från
norr. Måhända misshagar vi de Furstliga med detta, men jag tror att vi vågar.
Vi får inte visa oss så undfallande att vi blottar strupen – än är det jag
som är Gotmars rätta drottning och husfru, och det skadar det inte om Fursten
påminner sig om. Jag skall teckna deras fördrag.”
*
*
*
Innan det
Furstliga sändebudet skulle tas emot beslöt man att vila en stund. Jarlen och
patriarken gick ut och lämnade drottningen ensam med barden; de hade förstått
att de två ville tala i enrum. Båda männen var också bland de få i riket
som visste hur nära barden och drottningen stod varandra; och av de två var
det bara jarlen som visste varför.
När de återvände
såg de att drottningen måste ha mottagit oroande nyheter – hon såg ännu
bistrare och mer sammanbiten ut än tidigare. ”Erik har delgivit mig några högeligen
oroväckande rykten,” förklarade hon kort. ”Vi hinner inte dryfta dem nu,
det Furstliga sändebudet är på väg in. Men måhända måste vi vara ännu försiktigare
än vi trott.”
En ny
knackning på dörrarna. ”Träd in!” ropade drottning Ulvhild med hög och
klar stämma. Dörrarna svängde upp och hennes hirdäldste klev in för att anmäla
gästen. ”Fru Ysabel Picot, markfru av Ask, emissarie och Furstens språkrör
i Gotmar!”
In i salen
seglade en småväxt, späd kvinna, blond och mycket blek – kanske pudrad på
sydländskt vis – med spetsig näsa och stora, vakna blågrå ögon. Hon bar
en mycket lång och vid, praktfullt veckad dräkt i svart och purpur. Kläderna
såg ut att höra hemma i Merovia eller Lågländerna, det lät också på
namnet som om hon kom därifrån. Drottning Ulvhild kände naturligtvis till att
Fursten värvat sina tjänare och krigare från alla möjliga länder, men den
brokiga floran av namn, språk och utseenden gjorde ändå att man aldrig
riktigt visste vad man kunde vänta sig. Åtminstone inte vad gällde det yttre.
Kvinnan
stannade upp mitt på golvet, slog ut med händerna och neg lätt. ”Fursten
av Margholien,” började hon, på utmärkt nordtunga men med en märkbar
accent, ”Nordens upplyste härskare, de vilda Nordanlandens betvingare, lärdoms
och framstegs befrämjare, Diz’ barns bane och Ljuset över Österlandet, hälsar
Hennes Majestät drottning Ulvhild Toralfsdotter Drake av Gotmar, husfru till
Vildlandet och Stora Havsös beskyddare.” Drottningen höjde inombords ett
ögonbryn. Den här Furstetjänaren hade läst på sin läxa och rentav lärt
sig de gamla hederstitlar som knappt användes längre. Imponerande. Men vad gällde
saken?
”Högvälborna
Majestät, Vår syster i ämbetet...” reciterade sändebudet vidare och plötsligt förlorade Ulvhild tålamodet.
”Håll! Det
är nog så!” utropade hon. Fru Ysabel tystnade, drog hörbart efter andan men
lade sedan huvudet på sned och väntade.
”Er Furste
vet var han har oss och vi honom,” sade drottningen. ”Bespar oss hans
artighetsfraser och låt oss utan vidare dröjsmål höra vad han vill oss.”
”Nåväl,”
sade det svartklädda sändebudet med ett småleende. ”Låt oss då gå rakt på
sak. Min Furste önskar en ynnest som tecken på våra rikens vänskap och samförstånd.
Som Ni vet är hans besittning i Draakhem hårt trängd, belägrad av Er
arvfiende Sunnanslätt och hennes allierade. Fursten önskar nu sända undsättning
till sina trogna, och i detta nu står en mäktig flotta redo att sätta segel
från hans hamnar i Talvala och dra mot Thule.”
”På så sätt,”
nickade drottningen utan att med en min förråda vad hon tänkte. ”Och vad rör
allt detta oss?”
”Sunnanslätts och hennes kumpaners härsmakt är stark,” fortfor Ysabel, ”och det vore dårskap att erbjuda henne batalj på väntade och förberedda villkor. Fursten ämnar slå till där hon inte väntar sig att bli slagen – inte över sköld och pansar utan i den mjuka buken.” (Erik rös till för sig själv – när kvinnan yttrade de sista orden såg hon för ett ögonblick ut som ett hungrigt rovdjur.) ”Och här kommer vi till den ynnest min Furste önskar av Eder. Han behöver en trygg hamn för sin landstigning. Han söker Eder benägna tillåtelse att landsätta sina fartyg på Eder mark, på Långvikens södra strand. Därtill önskar han att Ni bistår oss med att samla förråd av förnödenheter, som hans utsända sedan kan köpa av Er vid landstigningen."
Tystnaden lägrade
sig över salen. Drottningen, jarlen, patriarken och barden tänkte alla snabbt
och tyst. Fursten tänkte själv falla Sunnanslätt i ryggen och han ville göra
det med gotmaritisk hjälp.
”Självfallet,”
återtog det Furstliga språkröret, ”är det inte min Furstes avsikt att härmed
vålla Er någon nöd och belastning. Givetvis kommer vi att betala väl för
den proviant vi köper av Er, och i den mån vår landstigning lägger några
tillfälliga hinder i vägen för Er egen sjöfart kan vi mycket väl tänka oss
att ersätta Er för vad ni möjligen förlorat. Får vi ynnesten av en trygg
landstigning i Gotmar är det också ett löfte från Fursten att hans härsmakt
skall iakttaga den strängaste tukt och ordning så länge den befinner sig på
gotmaritisk jord. Där skall den inte förbli länge. Så snart landstigningen
är tryggt avklarad kommer hären att gå in i Sunnanslätt.”
Det var tyst
ytterligare några ögonblick – kanske en halv minut – medan Ysabels ord sjönk
in.
”Jag tror
mig förstå,” sade drottning Ulvhild till slut. ”Fursten vill förvissa sig
om en ostörd landstigning och han vill göra den på min jord. För detta
erbjuder han oss blott ersättning för våra kostnader och ett löfte om att
hans folk inte skall vålla oss någon skada.”
Ysabel
nickade.
”Och om jag
skulle vägra?” frågade drottningen långsamt.
”Självfallet
är Ni i Er fulla rätt att vägra,” log Ysabel. ”Ni kan naturligtvis samla
vad skeppsmakt Ni har och söka med våld hindra Fursten att landstiga här, om
Ni önskar en sådan utveckling. Men jag måste i så fall i all vänskaplighet
varna Er. Furstens flotta är stor och mäktig – det har byggts många och
starka skepp i Österlandet de senaste åren – och jag tvivlar på att Ni
skulle kunna lägga särskilt svåra hinder i vägen för den. Ni skulle förlora
många skepp, män och kvinnor och i slutändan ändå maktlöst få se på hur
Furstens fartyg seglar in i Långviken och kastar ankar. I det läget skulle
hans härsmakt också vara nödd och tvungen att själv förse sig med vad
viktualier och utrustning den behöver för härtåget, och risken vore stor att
man inte hade annat val än att ta vad man behövde från Er landsbygd. Och
skulle utvecklingen gå dithän vore det inte längre i Furstens makt att
garantera gott uppförande från sina soldater.”
Under den
sista utläggningen hade jarl Sigmund börjat bli högröd på gränsen till blå
i ansiktet och tycktes på vippen att brista ut i okvädningsord, men drottning
Ulvhild hejdade honom med en gest.
”Så,”
sade hon och tittade kallt på Ysabel. ”Bakom Er Furstes fagra ord döljer sig
naket våld. Han ber om en ynnest som han väl vet att vi inte kan vägra honom,
ty han kan lika gärna ta den med våld. Varför gör han sig besväret?”
”Ers Majestät,
ni får kalla det vad ni vill,” sade sändebudet utan att sluta le. ”Men om
Ni tillåter skulle jag önska att Ni ville se det från andra sidan. Det står
i Furstens makt att tala rått maktspråk till Er som till en kuvad undersåte.
Men hellre söker han Er vänskap, ber Er om en gåva och erbjuder Er sin goda
vilja. Vill Ni ta emot den eller vägra?”
”Fru
Ysabel,” sade drottningen ännu kyligare, ”jag tackar Er för Ert överlämnade
anbud. Jag ber Er nu lämna mig och låta mig överlägga budet med mitt råd.
Mina tjänare visar Er till Era kvarter och ger Er mat och dryck. I morgon
bittida skall jag överlämna mitt svar.”
Ysabel Picot
neg djupt och gled, stolt och med högburet huvud, ut ur salen.
*
*
*
Knappt hade
hon försvunnit utom hörhåll förrän jarl Sigmund exploderade i en serie kvävda
svordomar. ”Hur vågar den förbannade Furstepigan tala så till en
drottning?” fick han till slut fram.
”Furstens
folk har råd att vara fräcka nu, och det vet hon,” sade drottningen bistert.
”Hur som helst har hon rätt. Det enda vi kan vinna på att vägra är att dra
ruin över oss och riket. Vi måste gå med på deras krav, även om det bär
mig emot.”
”Dessutom,”
fortsatte hon med sänkt röst, ”måste vi kanske, som jag sade, vara ännu försiktigare
än vad vi först trott. Om de rykten som Erik hört och återgivit skulle tala
sanning finns det kanske en Lejonättling i livet vi inte räknat med. Ryktet låter
göra gällande att Markulf har återvänt till Gotmar i hemlighet.”
”Vafalls?”
utbrast jarl Sigmund. Patriark Matteus höjde bara på ögonbrynen, men sade
ingenting. I det sista herreupproret mot kung Toralf, ett par år före hans död,
hade Markulf, en ung frände till Lejonättens huvudman Ranulf, sökt makten för
egen räkning och själv sökt överta ledarskapet över ätten. På det sättet
hade han bara lyckats dra på sig såväl kung Toralfs som Ranulf Gamles
fiendskap, och han hade förvisats ur riket och förskjutits från Lejonätten.
Och då alla andra stridbara Lejonättlingar i vuxen ålder stupat i upproret
hade lejonet förlorat klorna. Ingen hade hört från Markulf på många år,
man visste inte var han fanns eller ens om han levde.
”Det jag hörde,” sade junker Erik då drottningen nickade åt honom, ”är
att han ska ha återvänt för att söka försoning med Ranulf Gamle.”
”Vore detta
sanning vore det högeligen allvarligt,” sade patriarken. ”Måhända sväljer
Ranulf sin vrede och tar sin frände till nåder hellre än han ser sin ätt
utslockna. Och då finns ånyo två ätter som kan resa anspråk på kronan.”
”Det har
inte skett än,” invände jarlen. ”Och vi vet inte heller om han har några
sådana stämplingar i sikte. Och om vi ska gå efter vad Furstepigan sade vet
de inte heller om det här än.”
”Riktigt,”
sade drottningen. ”Kanske kan vi stämma detta hot i bäcken – om det nu ens
är sanning. Det blir det första vi måste ta reda på. Vi måste sända bud
till Ranulf Gamle och finna ut. Men nu närmast har vi annat att bestyra.”
Hon suckade djupt.
”Jag måste godta Furstens anbud och låta honom landstiga,” fortfor hon.
”Men vi står fast vid vårt fördrag att inte själva gå till anfall, och
det är heller inte mer än rätt att jag skriver till Sunnanslätt och förklarar
att vi var nödda och tvungna till detta. Någon varning lär inte hinna nå
fram i tid, men åtminstone kan det stå klart att vi inte vill förvärra deras
olycka.”
*
*
*
När jarlen och patriarken gått sjönk drottningen ned i högsätet och bad
Erik att börja spela på nytt. Nu såg hon dystrare ut än någonsin.
”Vad kan man
göra när man inte kan göra det rätta?” frågade hon tonlöst rakt ut i
luften. ”Hur kan man välja mellan två onda ting?”
Erik sade
ingenting utan spelade bara vidare, för han visste inte vad han skulle svara.