|
|
| Peter som korpral Sarra på Vi är Legion |
Algot började sakta spankulera längs murkrönet. Hans trasiga gambeson hade redan efter en timmes post skavt axlarna röda och ömma. Det var varken roligt eller trevligt, men Draakhems murar fick inte falla på grund av slika småsaker.
En bit neråt murkrönet stod några löjtnanter och kaptener med armborst och långbågar. De hade tröttnat på att sitta overksamma, och sköt nu prick på oförsiktiga soldater och riddjur ur alliansen. Ibland hördes jubel och applåder från gruppen, och när Algot gitte följa skäktorna med blicken, såg han då och då en träff. Han kunde inte låta bli att dra på munnen när de hände, i synnerhet när hjälmen verkade ta ett skutt från huvudet på någon olycklig infanterist som stått och gapat på fel plats.
De allierade soldaterna kastade i sin tur glåpord mot stadens ruvande, grå murar, men på det långa avståndet hördes bara ett lätt surr, som av en avlägsen bisvärm någonstans.
Sysslolösa legionärer började samlas kring de tävlande befälen, och följde leken med stort intresse.
"Täpp till truten på kärringen!" manade en av dem och pekade neråt tältlägret med en yvig gest.
En lång, mörkhårig löjtnant spände snabbt sin långbåge till örat och lät pilen gå. Den hastade ovanligt fort mot tältlägret på fältet, och därtill gick den längre än brukligt.
Ett vrål steg från murarna när pilen träffade en ung ryttare ur alliansen. Så vitt Algot kunde se, träffade den rakt i munnen på henne, vilket var lika gott; hennes gälla röst var både irriterande och påfrestande. Han klämde fast spjutet under armen och applåderade uppskattande löjtnantens prestation. Ryttaren slogs ur sadeln och blev liggande i leran, samtidigt som hästen gav sig av. De allierade började nu skrika ännu högre, och några soldater kom den unga ryttaren till undsättning.
Dimman tätnade nu snabbt. Algot kunde se hur de lyfte upp ryttaren och så sakteliga började bära iväg henne, men sedan lade sig dimman som ett lock över staden. Man kunde fortfarande höra ljud från de allierades läger, men det var omöjligt att se något; dimman låg som gröt i luften, och man kunde bara se några få meter framför sig.
Algot gäspade och strök några vattendroppar ur ögonbrynen. Ljuden från lägret verkade avta, bortsett från ett tydligt gnisslande, som fortgick under några minuter och avbröts av ett högt rop och en kort smäll. Algot kisade genom dimman, men kunde inte se något. Så hörde han ett brusande, som av forsen hemmavid. Han kastade sig platt mot murkrönets kalla, blöta stenar och kände tydligt värmen när brandkulan susade över honom. Explosionen både hördes och syntes, trots dimman, och i samma ögonblick slog ytterligare två eller tre kulor ner i närheten, samtidigt som larmklockorna började slamra i takt med klirrande rustningar och hårda soldatkängors snabba tramp. Kräken på fältet hade fått igång kastmaskinerna!
Fler kulor gick över muren och rev sakta men säkert dimman till trasor, flor, och slöjor. Det började bli varmare, och Algot kunde med ens se grå figurer arbeta med släckning av bränder på gatorna nedanför. Han tänkte att dimman var till god hjälp. En kula träffade muren och spred ett regn av brinnande olja omkring sig. Han kunde höra spridda skrik till höger om sig, och spände med händer som darrade av köld och upphetsning fast kittelhatten på huvudet.
Längs murkrönet rusade hans kamrater, med utrustningen hängande och slängande både här och där. De slängde sig i skydd av bröstvärnet och hjälptes åt att spänna på sig utrustningen, samtidigt som fler brandkulor röt ovanför dem.
"Hur står det till?" flämtade Öskesdotter, samtidigt som hon med en tung duns slängde sig ner med ryggen mot värnet och strök håret ur ögonen. Hon log ett spjuveraktigt leende under den slarvigt pådragna ringbrynjehuvan och hade en käck glimt i ögonen. Algot nickade till svar och bet ihop tänderna när ännu en kula brummade över deras huvuden. Hon älskade sånt här, medan han var för rädd för att våga erkänna att han överhuvudtaget kände någonting.
Man kunde se staden relativt tydligt nu, trots dimman. Den hade lättat på grund av brändernas hetta, och folk rusade fram och åter mellan eldarnas dämpade, spöklika ljus. Gislesdotter och Värmundsson såg relativt oberörda ut, men Algot kunde tydligt se Värmundssons puls under hans spända halsskinn. Han andades tungt, och fumlade med sina handskar. Han tog handskbrättet mellan tänderna och krånglade på dem. "Så..!" pustade han, och nickade mot de andra.
De satt tysta och väntade spänt på vad som komma skulle. Brandkulorna fortsatte att regna över staden och dimman lättade allt mer, samtidigt som ett lätt vårregn började strila över muren.
Gislesdotter svor tyst för sig själv, och uttalade vad alla tänkte – muren skulle bli mycket hal och därtill närmast livsfarlig att beträda på grund av vätan. Försvaret höll tyst andan.
Så hördes plötsligt ett rop till vänster om dem:
"Här kommer de!" Budet sändes snabbt från mun till mun längs muren, och redan innan det tystnat kunde Algot se de första angriparna rusa fram över halvfyllda diken och sönderbrutna, lerhala vallar. Stegar, risknippen, flottar och annat forslades fram över Draakhems ytterbefästningar, alltmedan försvararnas spridda skurar av skäktor och pilar snabbt tilltog till ett veritabelt ösregn av dödligt, skarpt stål.
De första belägrarna halkade rakt ner för den leriga vallgravsbanken och föll i den avledda Almarsjöns iskalla vatten. De låg skrikande efter hjälp vid vattenytan under några korta ögonblick innan rustningar och vapen drog dem mot den mörka, dyiga bottnen.
Annat folk lyckades kasta sina risknippen i vattnet, och sakta men säkert bildades provisoriska broar över vilka fienden relativt torrskodda kunde ta sig över den djupa graven.
Lukten av varm tjära började komma drivande med vinden. Nu skulle de minst sagt få det hett om öronen. De första stegarna började redan resas, och vrålande gedanier, stridslystna arosier och vildsinta högmarkare krälade som pansrade ekorrar uppför de många stegpinnarna.
Algot grep hårt om sitt spjut när en stege fälldes mot krönet alldeles ovanför huvudet på honom.
Så reste han sig upp.
"Fäll! Fäll skiten!" vrålade en korpral som kom rusande mot Algot och hans kamrater. "Fäll eller dö, vid alla brinnande djävulsdjur!" Gislesdotter var redan på murens kant med ett rep i händerna, farligt nära ett dödligt fall, och än närmare ett flinande as med skölden högt lyftad. Enstaka pilar visslade förbi henne där hon försökte fästa repet i stegen. Hon fumlade febrilt i sina tjocka handskar, och det tycktes ta en evighet innan hon lyckades fästa tampen i stegen.
"Dra! Dra!" ropade hon, samtidigt som hon kastade repändan mot dem och sparkade mot en närgången angripare. Korpralen, Algot och de andra var inte sena att ta tag i repets grova fibrer och dra stegen åt sidan. Höga tjut av skräck hördes när den välte åt höger och drog med sig ytterligare en stege i fallet. Värmundsson hängde över murkrönet och vrålade upphetsat glåpord åt de kämpande motståndarna.
"Fick ni! Horungar! Brinn för evigt, ryggradslösa svin! Kom hit ska jag lära er, pissdrickare! Hell Fursten! Hell seger!" Gislesdotter log ett skinande leende och flämtade av spänning och ansträngning. Det verkade som om deras muravsnitt skulle bli relativt förskonat från andra attacker; västra porten var under hård ansättning och de kunde se kämpande kamrater ett stenkast till vänster om sig. Marken vid murens fot myllrade av angripare och stegar restes fortare än försvararna kunde fälla.
"Framåt!" bölade korpralen och kastade med huvudet mot de underbemannade försvararna på vänster hand. Gruppen började så fort som möjligt, men ändå varsamt, att avancera längs den hala värngången. Larmet och oljudet tilltog ju närmare de kom. De var nästan framme och grep hårt om sina vapen. Algot kunde höra någon som bad en bön, vilket fick honom att tänka på Maja hemma i byn. Skulle hon sörja om han föll nu? Älskade hon honom fortfarande? Tankarna klipptes rakt av då en skäkta med en skarp smäll slog igenom Öskesdotters hjälm. Hennes huvud vickade till som på en docka. Hon såg sig förvirrat omkring. Hon tog en eller ett par snedsteg, log mot Algot och rasade sedan samman med ett brak. Hennes mörka blod rann över stenarna på värngången. Korpralen stannade upp.
"Kom på plats! Lämna skiten!"
Värmundsson spände mörka, bistra ögon i honom och tog ett långt kliv framåt. Korpralen ryggade en aning.
"Skiten, sa du?", sade Värmundsson, så lågt att man knappt kunde höra det. "Skiten?" Korpralen svalde. Algot och Gislesdotter steg upp jämsides med Värmundsson.
"Det är halt på värngången, korpral." sade Gislesdotter lent. "Om jag var du skulle jag passa mig noga; det är så lätt att ta ett felsteg här uppe. Och smalt är här ju också."
Korpralen svor tyst så att det osade och rusade neråt värngången mot tumultet; fienden hade kommit över murkrönet. Regnet tilltog i styrka och stänkte över värngångens slitna stenar.
"Senare," muttrade Värmundsson, och de andra nickade, samtidigt som de nedhukade började röra sig mot striden. Fler skäktor brummade över huvudet på dem, dock utan att vara nära.
De var alldeles inpå de kämpande nu. Höga skrik och brak hördes, stål slog mot stål och tung andhämtning stod som rök ur munnarna på de stridande. Algot skakade av nervositet när han med nickar åt sina kamrater rusade framåt och rände sitt spjut djupt i korsryggen på korpralen med skitskallen, som sjönk ihop likt mjuk deg. Spjutbladet banade väg mellan muskler och senor och stannade ett kort ögonblick vid revbenen. Algot tryckte hårt till, och spetsen tvingades sakta igenom knastrande revben. Korpralen sparkade våldsamt med fötterna och var slutligen stilla. Hans kropp trampades snart av sammanbitna kombattanter och fick en gedansk kämpe att snubbla. Spjutskaftet stod upp ur kroppen likt en liten flaggstång.
Algot snappade åt sig ett kort svärd i utkanten av den stridande massan och trängde sig vrålande in i hopen av desperata soldater och angrep med ett elakt grin en ung, blond högmarkare i glänsande plåt. Högmarkaren mötte honom med ett överlägset leende på läpparna. Hans hår låg i blöta slingor i pannan; den självsäkra idioten hade ingen hjälm.
Algot vräkte sig framåt och stötte svärdet mot ungtuppens lena ansikte, men träffade en tung, röd sköld som motståndaren elegant förde upp. Svärdet fastnade ett fasansfullt ögonblick mellan de kraftiga ekbrädorna. De kämpade om herraväldet över vapnet, om Algots enda livlina. Algot förbannade sig själv för att han underskattat snorungen och kastade sig i nästa sekund in mot högmarkarens kropp. Han log bistert när han kände hur skölden släppte sitt grepp om hans klinga. I nästa ögonblick låg han på värngångens hala stenar. Det var som om en jättenäve hade slagit honom rätt över huvudet.
Allt snurrade, och när han tittade upp såg han den flinande högmarkaren, som vägde sin klubba i handen. Smaken av blod var skarp i munnen. Han försökte resa sig, men förmådde inte; allt kändes tungt och omöjligt. Regnet ökade i styrka och kalla rännilar av vatten letade sig in genom gambesonens tagel och tyg. Han märkte att han frös lite. Han stirrade ynglingen i ögonen.
Allt verkade gå långsamt, så han hade god tid på sig att le när en svartklädd legionär lät sin pikyxa landa i nacken på snorungen. Högmarkarens triumfatoriska leende förbyttes mot en förvånat gapande uppsyn när han föll framåt i ett regn av blod. Han landade alldeles bredvid Algot. Några framtänder hade brutits i fallet och låg kringspridda bland halkande fötter och döda soldater. Algot blinkade och stönade när någon trampade på honom. Han famlade efter sitt svärd, men kunde inte hitta det. Högmarkarens klubba fick duga.
Undan för undan sjönk yrseln undan, och han reste sig mödosamt upp, gång på gång omkullknuffad när han var halvvägs. Han spände musklerna och gjorde en kraftansträngning. Slutligen var han på fötter, men var nära att falla igen; illamående och obalans kom häftigt över honom, men drog lika snabbt vidare.
Lite osäker på benen såg han sig omkring, och märkte till sin stora lättnad att alla omkring honom bar svarta tabarder.
"Framåt! Driv ner packet!" gastade Gislesdotter alldeles i örat på honom, samtidigt som hon tog honom i armen och gav honom en knuff framåt. Han fick ett hårt rapp i sidan av ett spjutskaft och slog reflexmässigt ut med klubban, som träffade en späd, arosisk jänta (kanske en väpnare?) över nyckelbenen. Hennes långa, mörka fläta piskade luften när hjälmen föll av henne.
Hon tappade spjutet och kastades baklänges mot murkrönet med tårar i ögonen, samtidigt som Algot åter slog till henne med klubban. Hon gled ner längs murkrönet och låg i vägen på värngången.
De furstliga drog framåt, och vräkte döda och levande allierade över värngångens båda sidor. Algot duckade undan ett svepande svärdshugg och kastade sig över en rasande knektusling. De föll båda till marken, och brottades några korta ögonblick med varandra, båda famlande efter sina dolkar, men kampen fick ett snabbt slut då de furstliga kom Algot till undsättning och spetsade knekten i förbifarten som det svin han var.
Algot tittade upp från sin döda motståndare och reste sig på skakande ben för att se de sista stormstegarna fällas, och överlevande allierade slaktas eller bakbindas. Det blev relativt tyst på muren, förutom de sårades klagan och spridda segervrål muren över. Bara ett kort stycke från honom hade några av hans kamrater börjat spetsa huvuden på spjut; de skulle pryda murkrönet tills de bara var bleka dödskallar, renätna och blankslitna av kråknäbbar och korpklor.
Han märkte att han hade ont i sin vänstra axel, men orkade inte bry sig. Sidan och huvudet bultade ikapp, och han drog försiktigt av sig sin tillbucklade hjälm. Gislesdotter kom fram mot honom. Hon såg nöjd, men trött ut. Han märkte att hon haltade och lade märke till att hon hade ett avbrutet pilskaft i vänster lår.
"Det gick ju. Den här gången också." Han nickade till svar. "Följer du med på en mugg sprit? Vi måste ju fira att vi lever!" fortsatte hon. Han nickade igen.
"Jag ska bara kränga av mig kappan först. Den skaver. Det har den gjort hela dagen."