Ljusets År 1142. Hösten närmade sig och så gjorde också slutet på den två år långa belägringen av Geda, som nu på alla sidor omgavs av Furstens legioner. Medan de Furstliga gjorde sig redo att inta Geda med eld och järn förberedde Alliansen en desperat undsättning, och in i det sista sökte man vägar att finna nya blottor i Furstens magiska övermakt.
Skådeplatsen för äventyret var värdshuset Jakthornet i sydvästra Arosia, bara några stenkast från byn Vitehög där det ödesdigra krigsrådet hölls för tre år sedan och kung Karl dog, och lika nära det gravkummel där sagokungen Vite, Imrar den Godes allierade mot Gholan i forna dagar, ligger begravd. Här liksom på andra håll i de Norra Kungarikena låg insikten om det stundande avgörandet tung, men likväl går livet vidare och även i smått finns det mycket som måste göras. Det skulle hållas ting i häradet, och flera hade kommit hit från grannbyarna för att dryfta affärer.
Det blev en händelserik dag och kväll kring det lilla värdshuset. En stamgäst på Jakthornet, en populär spelman, hittades förgiftad - mördaren greps så småningom och visade sig vara en Furstlig spion.
Samtidigt hade ett märkligt och brokigt följe, en expedition från Nyckelns Väktare med inte mindre än fyra arosiska och gedanska kungligheter i förklädnad, anlänt till platsen på ett märkligt uppdrag. De var på väg till Vites kummel för att till slut försöka häva den förbannelse som i sju sekler bundit den döde alvfursten vid den plats där han mördades. Efter många olika turer lyckades de med detta och återfann också kungens magiska jakthorn (som råkat falla i händerna på socknens klockare), med vilket de skulle kunna kalla honom till sin hjälp.
Hjälpen visade sig behövas snarare än väntat. Sent på kvällen hördes ylandet från margholiska ulvar i skogen och en Furstlig rädstyrka, som lyckats spåra Nyckelns Väktare hit, överföll och omringande värdshuset. Efter en hård och desperat strid, i sista ögonblicket, kom undsättningen: Silcarindril den Vite och hans döda alvkrigare uppenbarade sig och skred till Imrarsättlingarnas och deras allierades hjälp. De Furstliga skingrades och flydde. Kung Vite och hans följeslagare - i deras led tyckte sig några skymta inte bara alver, utan också den döde kung Karl av Arosia - förklarade att hans löfte om bistånd till Imrar och hans ättlingar äntligen skulle uppfyllas och infrias, och att han skulle komma till deras sida i den slutstrid om Geda som stundade. Så var han borta.
Ansatta av de förbryllade och förtvivlade sockenbornas frågor förklarade sig Väktarna så gott det var möjligt. Drottning Katarina avslöjade vem hon var och att den fara de alla svävat i inte varit förgäves; en ny allierad hade vunnits i elfte timmen inför den avgörande striden. Men det var inte längre säkert här; kanske var fler Furstliga på väg. I nattmörkret lämnade alla värdshuset - de resande drog vidare och byborna hem till sitt. Lugnet lägrade sig på nytt över Näversjö socken.
Arrangörer: Henrik Hoffström och Theo Axner.
Antal deltagare: 55, varav 30 kvinnor och 25 män, i åldrarna 15-69 år. Genomsnittsåldern låg på 29 år.
Fotogalleri med 44 bilder från Jakthornet
Enskilda deltagares upplevelser på lajvet
Vox populi - deltagarnas röster om lajvet
Utskick
Urkunder och inlajv-dokument
Artiklar och bakgrundstexter
Sånger och dikter
Berättelser
Tidigare lajv