| Positioner 16 / 9 | |
| A = Undsättningsarméns position | V = Voorlaugrs position |
Theo Axner
Henrik Hoffström
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Alliansen | Furstendömet |
| Leif Eurén |
Kristoffer Forslund |
| Lennart Hamnelid |
Anders Törlind |
| Sara Lilja | Martin Zetterman |
| Camilla Mörn | |
|
Daniel Staberg |
|
|
Klara Thureson |
|
| Markus Waltersten |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under början av september 1142. För tidigare händelser, se:
Under några dagar i mitten av september nådde till sist den långa belägringen av Geda sitt slut. Här beskrivs händelseförloppet översiktligt; för en mer detaljerad skildring hänvisas till de länkade novellerna.
|
||||
|
När undsättningshärens befälhavare höll krigsråd kunde de snabbt konstatera att de hade flera kniviga problem på halsen. Så länge trolldimman stod kunde man inte bryta in och undsätta staden, och även om den skulle hävas kvarstod problemet att Voorlaugr ännu hängde dem i hälarna med en styrka om kanske 3 500 man - mindre än hälften av undsättningshärens styrka men avgjort stor nog för att vara till besvär.
Greve Angantyr menade att hotet från Voorlaugr var så allvarligt att så länge han hotade undsättningsarmén kunde undsättningen inte lyckas. Han måste slås ur fältet så att de allierade kunde få ryggen fri att undsätta Geda. Greven föreslog därför en djärv plan: han skulle ta med sig en stor del av hären och en gång för alla försöka krossa den irriterande Furstliga fältstyrkan. Under tiden skulle sunnanslättarna, en dryg tredjedel av hären, stanna kvar och hålla lägret.
|
Fältlägret vid Geda högar |
 |
Efter en animerad men kort diskussion vann greve Angantyrs djärva plan gehör bland de andra hövitsmännen. Det innebar naturligtvis en stor risk att dela upp sig på nytt, men som Sunnanslätts riksmarsk, riddar Helwig Berndsdotter Wige, påpekade var man nu tvungna att ta risker hur man än gjorde. Det vore knappast mindre riskfyllt att försöka anfalla de Furstliga i deras befästa läger, eller i värsta fall rentav över Gedas stadsmur, med en obesegrad fiende i ryggen.
Enligt planen skulle undsättningsarmén på nytt delas i två. Angantyr skulle tidigt nästa morgon (den 17 september) avtåga mot Voorlaugrs rörliga styrka som låg, enligt uppgift något förskansad, en dryg mil bort. Med sig skulle han ha den större av de två hälfterna: arosierna, gedanierna, gotmariterna, alverna och legoknektarna, allt som allt närmare 5 500 stridande varav drygt 1 000 ryttare. Kvar vid Geda högar skulle den sunnanslättska styrkan under Theoderik Skiöld och Helwig Wige stanna – lite över 3 000 stridande, varav 550 ryttare, samt hela trossen utom det som behövdes för att understödja den snabbare styrkan. Greven gissade att de om allt gick väl skulle bli borta omkring ett dygn; de skulle om striden inte blev kort – vilket föreföll osannolikt - få slå läger vid slagfältet och återtåga morgonen därpå.
Sunnanslättarna skulle dock inte förbli overksamma under tiden. Båda morgnarna skulle de ställa upp i full stridsformering och tåga fram mot Geda. Avsikten var dels att öva styrkan i manövrering på fältet, dels och kanske viktigare att för den händelse att trolldimman runt Geda hävdes utgöra ett synligt hot mot belägrarna. Om de inte (Ljuset förbjude) redan skulle ha intagit hela staden skulle åsynen av en fiendehär alldeles utanför deras linjer troligen få dem att dra sig upp till sina läger och kanske överge något av dem för att koncentrera sig. Och vad mer var: när de såg att en stor del av undsättningsarmén fattades – det var nog inte att hoppas på att de skulle vara så dåligt underrättade att de tog de tretusen sunnanslättarna för hela undsättningen – skulle frestelsen vara stor för dem att komma ur sina befästningslinjer och försöka krossa den mindre fiendestyrkan innan de förenades med sina vänner. Kunde man dra de Furstliga ur sina linjer vore mycket vunnet. I det läget skulle sunnanslättarna retirera till lägret vid Geda högar och hålla stånd där tills Angantyrs styrka återvände.
Lägret hade under den 16 försetts med enkla befästningsverk. Under hela dagen hade man grävt ett dike och kastat upp en låg jordvall några hundra meter framför Gedaåsens fot, och många av trossens vagnar hade ställts som en mur för att skydda den södra flanken. Nästa steg blev att kasta upp glesa pålverk på andra sidan åsen för att skydda ryggen, men det hade man inte hunnit komma så långt med ännu. Det arbetet skulle fortsätta på eftermiddagen och kvällen den 17. Se den bifogade kartan över lägerplatsen.
Inget hade ännu hört från de av Nyckelns Väktare som begett sig in i dimman tidigare samma dag, så man blev tvungna att fortfara med planen utan nyheter från dem.
Man hade också förberett vårdkasar som ska ge en signal åt Skeppsfänikan och de Fria Skepparna, som nu låg för ankar vid Almarsund. När signalen gavs skulle de slå sig förbi de Furstligas skepp och barriär in i Geda och förstärka staden. Detta skulle dock naturligtvis inte ske förrän det stod klart att järndraken var upptagen på annat håll, den var som tidigare kunnat bevittnas ett alltför stort hot mot skepp.
Läs mer i novellerna:
Inte långt efter gryningen den 15 september kom anfallet. De Furstliga gick till attack med stor styrka - III Legionen, hela orchauxilian och det fria kompaniet - mot Västerport och de två bräscher som slagits upp i muren på ömse sidor om porten. Furstens magiker angrep samtidigt själva Västerport med svartkonster. Den gedanske trollkarlen Aemilius Clarus höll stånd mot det magiska anfallet med stor envishet, men kunde inte stå emot övermakten i längden och efter några timmar förstördes porten av svartkonsteld. Under tiden hade det första stormanloppet dock slagits tillbaka, och de Furstliga tvingades till en stunds reträtt och omgruppering, men de samlade sig snart till ett nytt anfall. När det förnyade huvudanfallet var i full gång och försvararna var uppbundna släppte de Furstliga lös sitt "hemliga vapen": Náuglug, den gamle draken som de gett en ny järnhöljd kropp. Draken spydde ut brinnande olja och giftig rök, röjde väg på murkrön och genom bräscher och skapade öppningar de Furstliga kunde slå sig in genom. Flygandet och eldsprutandet tärde dock tydligen på dess krafter, då den inte deltog i striden särskilt länge. Vid det laget var dock porten förstörd och de Furstliga hade börjat pressa in i staden.
Läs mer i novellerna:
Läs mer i novellen: Den Ogudaktiges stav skall brytas
|
Andra dagen i Geda |
 |
Västra Geda hade övergetts och intagits av de Furstliga, men som sagt tog det dem resten av dagen och ett stycke av nästa att komma i ordning och omformera sig för att fortsätta anfallet. Det var efter middagstid dagen därpå, den 16 september, innan de samlat sig till att försöka slå sig över Gedaån med dess tre befästa stenbroar.
Striden blev lång, hård och segsliten och försvararna höll ut tappert. Efter att den rasat i flera timmar inledde en andra Furstlig styrka, som fått förstärkningar från Västerport (vilket tagit större delen av dagen att organisera), ett andra starkt anfall mot östra stadsmuren och Norra Porten med murbräcka, kastmaskiner och belägringstorn. Stadsmuren var intakt och väl försvarad, men med starka angrepp från två håll var hela försvararnas styrka bunden i strid och det fanns knappt några reserver kvar att fylla i luckor med. Sakta nöttes båda sidor ned och försvararna tunnades ut mer och mer.
Likväl dröjde det ända tills efter skymningen innan de Furstliga till slut lyckades ta Norra Bron och pressa in över ån i östra Geda. Friherre Peder Silvertuna, kung Imrars marsk, blåste till reträtt och sakta började försvararna falla tillbaka söderut genom staden. När de drog sig tillbaka från murarna började snart den östra stormstyrkan ta sig in i staden.
Mönstret från dagen innan upprepade sig, men den Furstliga oordningen blev om något värre nu då de först trängdes ihop i stora mängder i nordligaste delen av staden, där de forcerat ån, och då många av befälen tillfälligt förlorade kontrollen över sina trupper som spred ut sig för att plundra vad som fanns kvar. Kaotiska gatustrider fortsatte långt in på natten, innan aktiviteten gick ned för några timmars vila på båda sidor.
På morgonen den 17 september ockuperade försvararna drygt halva östra delen av staden men befann sig på en långsam reträtt. Förr eller senare skulle de komma att pressas tillbaka till sin sista försvarslinje, barrikaden som dvärgarna rest mellan Södra Bron och Österport. Men vägen dit kunde bli lång och svår för båda sidor. De Furstliga stod nu inför den föga angenäma uppgiften att rensa östra Geda gata för gata, kvarter för kvarter, hus för hus…
Läs mer i novellen: Natten är mörk, men dagen skall gry
Medan allt detta skedde höll emellertid en vändpunkt på att utspinna sig i det tysta. Sedan Västerport forcerats hade de Furstliga magikerna under ledning av Nestor koncentrerat sig på att stå beredda för en väntad magisk motattack och särskilt bevaka Imrarsborg. De hade nämligen nått slutsatsen att Nyckeln, det mystiska föremål som kan motverka Furstens magi, fanns inne i Geda tillsammans med flera av dem som kallas Nyckelns Väktare, troligen inne i Imrarsborg, och de räknade med att en motstöt med förödande styrka skulle kunna komma därifrån när som helst. Där hade de emellertid alldeles fel.
I själva verket befann sig Nyckeln och Nyckelns Väktare med undsättningshären, och genom sina utsända spioner hade de fått en aning om vad de hade att tas med. Den förtrollade dimman hade rests med hjälp av de oknytt de Furstliga förslavat, och med hjälp av några av de väsen som ännu var fria skulle Väktarna försöka befria dem. De sände in en expedition i dimman som, efter många strapatser, lyckades med att infiltrera Kollegiets högkvarter och stjäla de Käril som förvarades där. Kärilen var just käril för sina "ägares" kraft och var det som gav Nestor och de Furstliga makt över dem.
Nestor upptäckte attacken och begav sig för att möta den, men på vägen mötte han en bekant som han fått till sin fiende vid Världens Ände: Jägaren, Lagens upprätthållare bland oknytten. De stred hela natten och det slutade med att Nestor blev sårad, men Jägaren drevs bort eller gav sig möjligen av frivilligt. Då Nestor blev upptagen med Jägaren kunde han inte hindra Väktarna från att utföra sitt uppdrag.
Läs mer: Vittnesmål från det Furstliga härlägret natten till den 17
Efter att de lyckats stjäla Kärilen och rädda sig tillbaka till lägret lyckades Väktarna, efter en dags försök, att bryta förtrollningen och befria de trälbundna oknytten. Trolldimman skingrades när gryningen kom den 18 september, och de forna fångarna skingrades åt olika håll. Som en sidoeffekt sågs många märkliga fenomen i skyarna; dimbankar, ljussken och stormar.
 |
Låt oss nu återvända till vad som skedde utanför Geda. Den 17 september, medan dimman ännu stod, drog alltså en stor del av undsättningshären mot nordost för att försöka slå ut den rörliga Furstliga styrkan under Voorlaugr. Strax före middagstid möttes de båda härarna vid den nu övergivna kyrkbyn Hartorna, där de Furstliga tagit upp försvarspositioner.
Greve Angantyr kunde konstatera att han var överlägsen i styrka - de synliga fienderna var bara hälften så talrika som hans eget folk - men fienden hade en välförsvarad position, som dessutom med stor sannolikhet dolde en eller flera fällor. Han gick därför till anfall mycket metodiskt och försiktigt. Den allierade härsmakten ställde upp i en trappstegsliknande formering som kan ses på kartan. Avantgardet, som bestod av arosiskt kavalleri och alla de alviska bågskyttarna (som här för första gången uppträdde samlat på öppna fältet) avancerade fram mot östra vadstället och tvingade de Furstliga ryttarna som höll det att retirera undan genom tung beskjutning. Ryttarna föll undan västerut genom "korridoren" mellan byn och åkern och tog upp en central position norr om byn i hopp om att lura angriparna efter sig.
Här någonstans blev man tvungna att vila en stund, och det var redan skridet en bit frampå eftermiddagen. Nästa steg var att, nu när man inte längre fruktade anfall från åkern, försöka slå ut de Furstliga ryttarna. Arosierna avancerade genom korridoren från öster - under beskjutning från byn, fr a katapulterna tillfogade frälset en del förluster - medan arriärgardets gedanska och gotmaritiska ryttare, som tidigare korsat bäcken för att utgöra ett hot från väster, ryckte fram från sitt håll. De tre tunga Furstliga ryttarskvadronerna kastade snabbt om och red till storms mot arriärgardet med avantgardet tätt efter sig, i hopp om att först slå ut den ena fienden och sedan den andra. Det djärva anfallet (som även många av de allierade riddarna efteråt talade om med motvillig respekt) misslyckades dock. Svartstenslegionens ryttare, som redan var svårt decimerade både efter Unnsätra och nu förlorat åtskilliga hästar till alvernas pilar, blev besegrade och nedgjorda av gotmariterna. II Legionens två ryttarskvadroner gick hårt åt gedanierna, men de tunga katafrakterna kastades över ända och skingrades och de lättare ryttarna drog sig ur striden när deras rygg hotades av de arosiska svennerna, och de retirerade av fältet norrut i någorlunda god ordning.
De allierade slog läger ett stycke söder om byn och satte ut poster att bevaka den för den händelse de Furstliga skulle försöka sig på ett utfall eller en utbrytning. Greve Angantyrs plan var att så snart det blev ljust, om fienden inte slunkit undan i natten, fullborda segern och storma byn. Under natten lyckades emellertid de Furstliga med just detta och tog sig tyst iväg norrut mot Ekelunda. De allierade spanarna upptäckte dem snart, men Angantyr beslöt att inte försöka organisera en förföljelse i nattmörkret med sin utmattade här - efter några timmars snabb marsch hade de dessutom stridit en hel dag. De fick sova till morgonen.
Morgonen den 18 september grydde, och till slut vek trolldimman undan. Utanför Gedas murar stod nu den sunnanslättska härsmakten, drygt 3 000 man, och staden hade ännu inte fallit helt - från Imrarsborg och från sydöstra hörnet av staden vajade ännu de gedanska fanorna. Under den föregående dagen hade mellan hälften och två tredjedelar av östra stadshalvan fallit i inkräktarnas händer, men den sista försvarslinjen hade hållit.
De Furstliga var emellertid inte helt tagna på sängen. De hade redan fått veta att dimman när som helst kunde hävas, och under natten hade de flyttat ut de flesta av trupperna från staden till lägren utanför. Likaså hade general Gladius fått reda på att en stor del av undsättningshären fanns nästan en dagsmarsch bort i en strid mot Voorlaugr som ingen ännu visste hur den avlöpt. Gladius, vars armé fortfarande var dubbelt så stark som den sunnanslättska, beslöt att utnyttja det tillfälliga övertaget och krossa sunnanslättarna innan resten av undsättningsarmén kunde komma tillbaka till deras hjälp. Medan legionerna och auxilian började rycka ut ur lägren skickades Náuglug, järndraken, ut för att sinka och terrorisera fiendehären med hjälp av Kollegiets besvärjelser. Förhoppningen var att fånga sunnanslättarna mellan draken och belägringsarmén, men de lyckades ta sig ur fällan, understödda av ett ryttarutfall från Geda, och retirera till sitt läger vid Geda högar. En naturlig paus inträdde medan de Furstliga ordnade sig för sitt slutliga anfall.
Läs mer i novellen: Mellan draken och hans vrede
Samma morgon gjorde sig greve Angantyrs styrka, ovetande om vad som skett vid Geda, redo att förfölja den Furstliga fältarmén mot nordöst, men ett oväntat bud kom att medföra ändrade planer.
En budbärare vars identitet är något av ett mysterium – det gick många rykten i hären om vem eller rentav vad det var, somliga sade att det inte var något mänskligt – kom till greve Angantyr och berättade att trolldimman kring Geda hade hävts och att de Furstliga lämnat sina befästningsverk för att krossa den sunnanslättska styrka som lämnats kvar utanför. De hade fallit tillbaka till sitt läger vid Geda högar och höll stånd där, men de måste undsättas med det snaraste.
Hela styrkan ilmarscherade tillbaka mot Geda, vilket tog ett par timmar. Marschen blev en märklig upplevelse då stormar och andra underliga himlafenomen svepte fram och tillbaka och minskade sikten runtom till bara några hundra steg. De allierade bad intensivt att de inte skulle komma för sent.
Under tiden hade det som skulle bli det sista och avgörande fältslaget i kampen om Geda börjat. Sunnanslättarna och de gedanier som kommit ut hade tagit upp en försvarsposition vid sitt läger: fotfolket och en del avsuttna riddare höll linjen av diken och vallar medan återstoden av ryttarna bildade en reserv. Det gällde att hålla ut så länge som möjligt, till dess undsättningen – förhoppningsvis – kom.
Den Furstliga planen var enkel men kraftfull: övertaget i styrka och antal skulle utnyttjas maximalt för att slå ut de två fiendehärarna en i taget. Medan legionerna, en del orchauxilia och Galiennes fria kompani stormade lägret framifrån skulle Rana och draken slå in eller åtminstone binda upp den södra flanken, och i skydd av de märkliga himlafenomenen skulle general Varja ta med sig en stark styrka orcher runt Gedaåsen och falla fienden i ryggen.
Anfallet började enligt planerna, men drakens anfall kom oväntat av sig då en grupp spöklika ryttare plötsligt nalkades från väster. När trolldimman nu hävts hade kung Imrar till slut lyckats använda kung Vites horn Andune för att kalla den döde alvkonungen till undsättning och slutligen ge honom vila. (Se Jakthornet.) Draken kände igen sin gamle fiende och kastade om till anfall mot honom.
Även med draken tillfälligt ur leken blev de allierade hårt trängda av den Furstliga övermakten, särskilt när Varjas styrka dök upp i deras rygg. Ryttarreserven, där både Sunnanslätts riksföreståndare Theoderik, kronprinsessan Adriana och änkedrottning Katarina ingick, gick till en desperat motattack uppför åsen, men de nådde inte framgång utan blev kringrända och omringade. De Furstliga var under tiden på vippen att helt bryta upp försvarslinjen framför lägret. Gladius hade av allt att döma segern i sin hand.
I det kritiska ögonblicket närmade sig äntligen greve Angantyrs ilmarscherande styrka. Gladius tvingades avbryta huvudanfallet för att i stället ställa upp legionerna och möta det nya anfallet.
Den nya bataljen började med en oavgjord ryttarstrid, där de gedanska, arosiska och gotmaritiska riddarna visserligen vann ett visst övertag mot Galiennes pansarryttare och t o m Domedagsgardet, men tvangs dra sig tillbaka när legionerna aggressivt avancerade. Så småningom vidtog en segsliten strid mellan legionärerna och de allierades landsknektar. De Furstliga tvingades så småningom något på defensiven då de volska ryttarna rev upp deras norra flank och först hotade deras rygg, men slogs tillbaka av de disciplinerade legionärerna som gjorde helt om och mötte anfallet. Gladius var dock inte så orolig; hans härdade trupper kunde hålla ut länge, och i de två andra striderna – Náuglug och Rana mot Vites få ryttare, som draken redan gått hårt åt, och Varja mot de omringade försvararna uppe på åsen – var han säker på segern. Ett försök från de nyanlända ryttarna att undsätta Varjas offer hade misslyckats. Allt var så gott som klart.
Båda dessa strider tog emellertid i elfte timmen oväntade vändningar. När general Varja klev in för att själv fullborda sin seger uppe på Imrar den Godes egen gravhög, mötte honom prinsessan Adriana med det återsmidda Grandner – Imrar den Godes gamla svärd – och den striden slutade med att Varja dräptes. Vid åsynen av sin odödlige anförares död greps hans soldater av panik och flydde.
Draken hade under tiden besegrat de flesta av sina spöklika motståndare, men under striden blev Rana allvarligt sårad. Till mångas förvåning avbröt draken striden, lyfte upp sin skadade ryttare och flög sin kos norrut med henne.
Varjas död, hans styrkas plötsliga kollaps och drakens fanflykt blev den sista droppen för den redan pressade Furstliga härsmakten och Gladius tvingades blåsa till reträtt. Reträtten blev lång och hård, men ännu i nederlaget värjde sig de Furstliga gott och kämpade emot med förtvivlans mod. Drygt ettusen av dem hade stupat eller sårats under striden dittills, och lika många föll under reträtten.
Läs mer i novellerna:
När båda härarna närmade sig Geda blev tid för fler överraskningar. Nu vajade de gedanska fanorna i hela den östra staden, och den länk av sammankedjade stockar som blockerat inloppet i hamnen var bruten. När dimman gått upp och signalen givits hade de allierade krigsskepp som fanns vid Almarsund, den arosiska Skeppsfänikan och de Fria Skepparna med sina fartyg, stormat upp längs Gedaviken. De hade slagit de Furstetrogna piraterna, rivit upp barriären och tagit sig in i hamnen. Med dessa nya förstärkningar hade de krigare som fanns kvar i Geda med kung Imrar i spetsen gått till motattack och drivit ut de fåtaliga Furstliga som fanns kvar i staden. Två av belägrarnas härläger hade redan stuckits i brand. Gladius lyckades dock rädda in vad som återstod av sin härsmakt i det norra lägret. Där förskansade de sig i hopp om att återsamla sig och få en chans att bryta sig ut och rädda sig norrut.
Belägringen var hävd och Furstens här var slagen. En stor seger hade vunnits även om kriget var långtifrån slut.
Det hade inte varit någon lättköpt seger heller. Minst femtonhundra av Alliansens krigare hade dött eller sårats på fälten och högarna, och det räknade inte de hundratals som fallit inne i själva Geda. Riddar Helwig, Sunnanslätts riksmarsk, hade stupat jämte nästan hela gårdshirden som hon ledde när de Furstliga omringade dem. Greve Vilhelm Draakwinge hade fallit för Varjas eget svärd i sitt försök att undsätta prinsessans följe.
Återstoden av Gladius’ armé satt nu innesluten och belägrad i sitt eget läger norr om Geda. Greve Angantyr ville helst slippa en kostsam och blodig stormning och hoppades att de Furstliga skulle tvingas kapitulera.
Redan nästa dag kom emellertid bud om att Voorlaugrs återsamlade styrka, mindre än förr men fortfarande en kraft att räkna med, nalkades från nordost. De gick ned öster om de allierade vid Geda för att hota huvudlägret vid Geda högar och försörjningslederna mot sjön.
Greve Angantyr, som såg sin chans att äntligen krossa sin frustrerande undvikande fiende en gång för alla, lämnade gedanierna och det sunnanslättska fotfolket att bevaka Gladius och tog med sig större delen av den allierade härsmakten mot Voorlaugr. Dennes styrka drog sig undan något, till synes för att ta upp en starkare ställning.
Gladius’ folk försatte nu ingen tid utan iscensatte en utbrytning. Efter en hård strid med förluster på båda sidor slog de sig ur inringningen och började retirera norrut längs Gedaån.
Medan mindre styrkor av gedanska ryttare förföljde de Furstliga intog fotfolket det övergivna lägret under kaotiska former. Det fanns fortfarande gott om förråd, utrustning och sårade soldater i lägret. Flera av de sistnämnda hann slås ihjäl av hämndlystna gedanier innan kung Imrar och prinsessan Adriana lyckades återställa ordningen.
Så fort greve Angantyr fick besked om vad som skett gjorde han helt om, lämnade en lättrörlig eftertrupp att fördröja Voorlaugr och ilmarscherade tillbaka mot Geda.
De Furstliga hade emellertid ett kort kvar i bakfickan. En plötslig och mycket häftig storm blåste upp, troligen frambesvuren med deras svartkonster, och förutom att göra marken mellan Gladius’ armé och dess förföljare till lervälling slog stormen sönder en fördämning på Gedaån. Stormen och slagregnet följdes av en översvämning (flodvågen slog för övrigt också sönder delar av det övergivna lägret). Sammantaget blev det omöjligt för de allierade att förfölja Gladius förrän nästa dag.
En mindre kris utbröt i de allierades ledning. Greve Angantyr, som tagit illa vid sig av misslyckandet med att fullborda segern och krossa eller tillfångata den besegrade belägringsarmén, begärde att få lämna ifrån sig befälet över den samlade härsmakten. Efter ett hastigt sammandraget krigsråd lät han sig emellertid övertalas att tänka om. Segern vid Geda var vunnen, men fälttåget var inte över och det fanns fortfarande mycket att förlora.
Båda de Furstliga arméerna hade nu ungefär en dags försprång och drog sig i måttlig takt tillbaka, Gladius norrut längs Gedaån och Voorlaugr österut över Ekelunda mot Östmarkshus. På vägen utrymde de sina mindre utposter och brände och skövlade de områden de drog igenom. Det sistnämnda, om inte annat, gjorde att det bara fanns en sak för de allierade att göra. De måste dela upp sig i två härar och förfölja båda de Furstliga styrkorna för att skydda de nyerövrade territorierna och, framför allt, tvinga de Furstliga att skynda på reträtten och hindra dem från att fortsätta förhärja landet.
Två ungefär jämstarka allierade härar satte sig nästa dag i rörelse: den ena, under kung Imrars och hans marsk friherre Peders befäl, med de gedanska, gotmaritiska och sunnanslättska kontingenterna, drog norrut efter Gladius; den andra, under greve Angantyr med arosier, volska ryttare och landsknektar förföljde Voorlaugr.
När förföljarna närmade sig blev de Furstliga tvungna att skynda på återtåget, vilket i sin tur omöjliggjorde omfattande förhärjning annat än i arméns direkta väg. De Furstliga släppte snabbt och osentimentalt greppet om områden och fästen som skulle bli omöjliga att hålla i längden; borgarna Ekelunda och Högeås och åtskilliga kungsgårdar runtom Geda övergavs.
Vid Klippehälla i norr och Östmarkshus i öster stötte de allierade förföljarna emellertid på motstånd; här hade de retirerande Furstliga lämnat varsin eftertrupp. Båda borgarna intogs efter hårda strider; särskilt Klippehälla, där Gladius lömskt lämnat återstoden av de vandöda från Månhella, bjöd ett mycket segt motstånd, men även Östmarkshus, som hölls av de överlevande ryttarna från Svartstenslegionen, blev en hård nöt. Svartstensryttarna, som efter sina två tidigare nederlag (vid Unnsätra och Hartorna kyrkby) ansåg sig vanärade och på det här sättet hoppades gottgöra nederlagen, försvarade sin hopplösa position in i det sista med stor tapperhet. Båda de små borgarna var emellertid för svaga för att kunna stå emot övermakten.
Dröjsmålen hade dock köpt de Furstliga ytterligare tid och deras huvudstyrkor hade nu dragit sig djupt in i det ännu ockuperade norra och mellersta Gedanien. Gripeborg, Uriksborg och Norholmen försågs med starka garnisoner, alltför starka även för de allierade styrkorna i fält, för att gardera vad som skulle bli den nya ”fronten”.
Både de Furstliga och de allierade tvingades nu börja dela upp sig för att klara försörjningen; de allierade måste också sprida ut sig för att säkra territorier och jaga undan Furstliga eftersläntrare och plundrare. Kontakten mellan fiendestyrkorna bröts definitivt då de Furstliga drog sig djupare in i sina basområden och de allierade stannar upp för att säkra sina nya områden.
När kontakten med de retirerande Furstliga brutits drog sig de allierade tillbaka och samlade sig på nytt. De kostsamma landsknektarna avdankades och skeppades söderut från Draakhem; likaså blev större delen av de volska ryttarna sända till hemlandet åtminstone över vintern.
I början av oktober avslutades fälttåget med att de återstående allierade gick in i västra Gedanien medan en arosisk reservstyrka föll in från Stenkärna. Här mötte de inget motstånd. De Furstliga hade redan övergivit gränsbefästningarna, dragit tillbaka deras garnisoner till Strand respektive Månhella och skövlat landsbygden så mycket de hunnit och förmått med sina begränsade resurser. De allierade kunde utan svårighet sätta sig i besittning av de förvisso delvis avfolkade och skadade områdena. Ett allierat försök att inta Blåehus slogs dock tillbaka. Månhella, Blåehus och områdena under deras kontroll skulle förbli i Furstliga händer över vintern.
| Borgar och territorier i Gedanien och Arosia, vintern 1142-43 |
 |
| (Sköldarna markerar vilket rike som kontrollerar respektive fäste. De röda linjerna markerar de ungefärliga gränserna för de områden de Furstliga kontrollerar. |
I det fria Gedanien blandades stor glädje över segern med sorg över de många döda och oro inför den närmaste framtiden. Stora delar av de territorier som nu vunnits tillbaka i västra och mellersta Gedanien var barskrapade och utarmade, både av de massiva satsningarna på belägringen och på de Furstligas försök att förhärja de områden de skulle bli tvungna att utrymma. Särskilt i västra Gedanien var ödeläggelsen omfattande. För att de gedanska bönderna i de utsatta områdena skulle klara vintern krävdes en hel del hjälp och bistånd. Lyckligtvis fanns en omfattande organisation för detta redan i den stora apparat som byggts upp för att underhålla undsättningsarmén; med särskild hjälp av de sunnanslättska städerna och deras köpmän kunde tillräckliga mängder förnödenheter föras upp och delas ut.
De erövrade borgarna och fästena försågs med gedanska garnisoner, med undantag för det nordligaste av de tre befästa läger de Furstliga rest längs gränsen mellan Arosia och Gedanien men nu övergett – det bemannades i stället av ett arosiskt detachement från Stenkärna då den borgen låg väsentligt närmare till för att stödja området än någon gedansk borg. Arrangemanget var provisoriskt och inte helt okontroversiellt; saken kommer att redas ut under nästa år.
En del uppror och annan oreda bröt under senhösten ut i det ockuperade Gedanien, men inte i sådan omfattning som man kanske kunde ha väntat sig – säkert hade det en avkylande inverkan att så stora Furstliga truppstyrkor fortfarande befann sig i området. En del bönder i gränstrakterna passade dock på att utnyttja oredan till att fly till det fria Gedanien, där de å andra sidan kom att spä på den redan komplicerade försörjningssituationen. Många som kunde ha flytt verkar också ha föredragit att stanna hos Fursten och köttgrytorna.
Alla dessa svårigheter oaktat var lättnaden och tillförsikten stor. Den största segern i kriget hittills hade vunnits och Furstens järngrepp om Gedanien hade brutits, även om en betydande del av landet ännu var ockuperad. Tacksägelsemässor hölls i tempel och kyrkor runt om i alla de Norra Kungarikena, och i november hölls en stor segerfest i Spegelhamn.
Under senhösten sammanträdde också tempelkapitlet i Geda för att välja ny ärkepatriark efter den dräpte Olaus Ivari. Valet föll snart på den förhållandevis unga men välmeriterade dekanen Cornelia Petri (Cornelia Pedersdotter Draakwinge), en faster till den stupade greve Vilhelm och dennes efterträdare, den unga grevinna Eleonora. Liksom sin företrädare är Cornelia en politisk och diplomatisk begåvning, och hon var också den kandidat som kung Imrar rekommenderat.
Fru Cornelia begav sig omgående till sin närmaste överordnade, ärkepatriark Gregorius Laust av Lindbjaerg, för att bekräftas och invigas i sitt ämbete och ta emot sina insignier. Hon åtföljdes av en talrik eskort, hämtad ur såväl företrädarens hird, grevinna Eleonoras samt kungens frälsehird. På grund av årstiden gick resan landvägen. Fru Cornelia föredrog att resa över Sunnanslätt, Gotmar och Gautrike framför att färdas längs kusten och fick på så vis under resan tillfälle att sammanträda med sina patriarkskolleger Matteus av Tallvide och Edria av Rimsgårda.
På nyårsdagen 1143 invigdes ärkematriark Cornelia högtidligen i Lindbjaergs tempel. I både Arosia och Sunnanslätt pågår nu förberedelser för att välja nya patriarker även där – båda stolarna är ju vakanta sedan patriark Sebastian av Arosia dog i sjukdom förra året och Henricus av Spegelhamn stupade under undsättningen av Geda.
De överlevande dvärgar från Steinheim som stridit i Gedanien återvände i oktober hemåt men stannade upp i Högmark. På vägen möttes de av de första ryktena om att allt inte stod rätt till hemma i norr: under sensommaren och hösten hade bergstrollen och frostvättarna från norr, dvärgarnas traditionella fiender som nu hållit sig lugna länge, börjat göra nya räder mot ovanjordsbosättningarna på fjällsluttningarna. Nu hade räderna upphört igen, men kung Grunnir är tydligen orolig för att det här bara var ett förebud om något större. Kanske kommer dvärgarna snart att behöva begära gentjänster.
I Arosia hade under tiden riksrådet samlats och kommit överens om att läget nu stabiliserats tillräckligt för att man skulle kunna skrida till kungaval. Sedan kung Karls död drygt tre år tidigare hade änkedrottning Katarina förblivit interimregent, men det hade gjorts klart från alla inblandade att det var ett provisoriskt arrangemang – som utlandsfödd är drottningen f ö faktiskt inte valbar som regerande monark.
Valet ska hållas i januari 1143. Såvitt känt hittills finns egentligen bara två kandidater: dels prins Vilhelm Ladislaus, kung Karls äldste son, som drottning Katarina förgäves sökt få vald till kung redan vid faderns död; dels greve Angantyr Jäärnskiöld, rikets marsk och sonson till drottning Gudrun.
I december hade ett synbart lugn sänkt sig över det krigshärjade Thule. De väpnade skaror som ännu fanns under vapen på båda sidor hade gått i vinterkvarter, inga belägringar fortgick och till och med de annars ständiga småräderna i gränsområden hade lugnat ned sig. Båda sidor i kriget låg nu lågt. Men det återstår att se vad år 1143 kommer att bära i sitt sköte…
Fortsättning: Nyhetsbrev XI (januari-april 1143)
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo.