| Kristin som |
| Helki på |
| Väktarnatts-sagor |
|
|||
|
Helki från Izborsk berättade den här självupplevda historien från Talvalas utmarker på Väktarnattskalaset på värdshuset Lyktgubben 1143.
Vi hade nu befunnit oss i Svaleborg i närmare ett månvarv. Svaleborg var Ahriksordens huvudfäste i Talvala, men det var närmast den enda gemensamma nämnaren med systerborgen och dess stadsbyggda omgivningar i staden Izborsk. Jag hade vid det här laget hunnit vänja mig vid den smutsiga omgivningen utanför borgen, som kändes mer som en by än som en stad. Det kändes långt fjärran från de utvecklade och storslagna handels- och sjöfartsstäderna i Nordenbund. Egentligen trivdes jag inget vidare i de trånga städernas gränder, men efter år av att skeppat varor mellan dem så hade jag vant mig. Det var länge sedan nu jag var med på småhövdingarnas plundringsfärder utanför Slagbjörnkusten. Vi var vana sjöfarare, men trots det hade vi gått bet vid inloppet till Svaleborg denna höst. Stormen och regnet hade kommit plötsligt och kastat sig mot skeppet som i den dåliga sikten hade irrat sig in i de vassa klippor som omgärdade inloppet. En avlastning som i vanliga fall skulle gått väldigt kvickt hade blivit en lång vistelse i väntan på att få hit tillräckligt med material och förnödenheter från Izborsk.
Till råga på allt elände var inte Fjotr med. Han hade stannat vid den smala inlandsviken för att sköta familjeaffärer. Det var väl fadern som återigen skulle yrka på bröllop och ansvar. Någonstans i mig kände jag en bitterljuv skadeglädje blossa upp. Det trista var att jag nu satt som befäl över en allt mer uttråkad och bråkig grupp med sjöfarare. Den utspädda ölen på det lilla värdshuset räckte inte längre till att döva tristessen. Ahriksriddarens uppdrag kom som en uppenbarelse direkt från Ljusmodern själv.
Som vanligt återvände jag mot värdshuset efter att ha inspekterat de trasiga spillrorna av skrovet. De hade tagits bort och nya skeppsbord av ek låg ånyo i väta för att inte spricka när det var dags att bordlägga skeppet. Mitt huvud värkte och jag var på ett olidligt uselt humör sedan jag fått min nattsömn förstörd av ett bråk som hotade att förstöra det sköra och redan ansträngda förhållandet mellan ortsborna och mina sjöfarare. Svaleborgarna hade förstårligt nog svårt att förstå den kärlekstörst som min besättning drabbades av då de fann fagra föremål för deras intresse. Denna uppvaktning uppskattades inte av äkta män och fruar och inatt hade det kulminerat i en stor drabbning där fler av de mest inflytelserika byborna ställt krav på att mina sjöfarare skulle bli deporterade ut från stadens pallissadsverk. Jag var därför inte särskilt entusiastisk denna gråmulna förmiddag.
Uppvaktningen stod utanför värdshuset och väntade på mig. Det var en junker och en väpnare med följe. Det var ovanligt mycket pengar som erbjöds för resan och jag var inte sen med att tacka ja. Denna möjlighet kom som ett oväntat och bra sätt att få bort de värsta bråkstakarna från kvarteren runt Svaleborg. Vi fick begagna oss av den typ av lägre flodbåtar som lokalbefolkningen sedan urminnes tider hade använt för att färdas längst de steniga kusterna och floderna in mot Talvalas mitt.
Uppdraget var inte alltför besvärligt eller ogreppbart. Vi skulle helt enkelt färdas längst Kyaliälven som utgör gränsen mellan Ahriksordens områden och de stora hednamarkerna i norr och Furstens av Margholien inflytande i väster. Ifrån Kyaliälven löper bifloden Tuoli och den var färdens mål. Vi skulle ta redan på vad som försegick i trakterna kring Tuoli- ett mycket gammalt område där Margholiens inflytande förmodligen ännu inte fått fäste. Tuolibygden var ett uråldrigt bebyggt område som var uppdelat i olika klanmarker. Varje klan styrdes av sin ätts hövding. Sedan urminnes tider hade dessa hövdingar varit i luven på varandra då de ständigt ville tillskansa sig mer makt och större jaktmarker. Enligt sägnen hade dessa klaner för länge sedan enats under en kung. Men av någon anledning hade kungariket splittrats och söndrats till vad som i dag närmast liknade en blodsfejd. Det sista året hade dock underrättelserna från området tystnat och ingen visste riktigt vad som försegick i området. Någon trodde att de helt enkelt slutligen enats under en ny krona, andra att fursten hade gått in och lagt området under sig och en del fann det som troligt att blodsfejden slutligen hade gått för långt och att det inte längre fanns folk till att fortsätta den blodiga tävlan. Hur det än förhöll sig så var det tyst från områdena runt Tuoli. Ahriksorden befarade att Tuolihövdingarna slutligen hade enats och nu föll in under furstens baner. Så länge de hade sina angelägenheter sinsemellan skulle de knappast bry sig om större angelägenheter.
Vårt uppdrag var enkelt. Vi skulle samla in så mycket underrättelser som var möjligt under vår färd längst Tuoli. Området sades vara ogästvänligt och fientligt så jag beslutade mig för att rusta upp de mest hårdföra sjöfararna jag hade till buds. De veka, lytta eller sjukliga fick stanna kvar och fortsätta att arbeta på vårt skadade skepp. Tjugo stycken var vi som slutligen rodde ut från Svaleborg en tidig novembermorgon. Tio på var sin av de underliga platta flodbåtarna.
Försiktigt tog vi oss ut längs kusten. Vi hade inte folk eller resurser att möta några pirater så vi höll vaksamma ögon ut mot havet. De små flodskeppen var dock utomordentligt enkla att navigera med. Så länge vi färdades längs kusterna gick det snabbt och enkelt att ta sig fram. Redan till kvällningen hade vi nått inloppet till Kyaliälven. Vi reste läger och det var ödesdigert tyst i området, trots att vi var omgiven av skog och vatten. Det var som om hela skogen höll andan och vi sov i skift för att inte bli överraskade. Det sades att det bodde både oknytt och Gloson i trakterna, så vi höll oss så nära strandkanten och båtarna vi kunde och vi gav oss av så fort vi kunde på morgonen efter. Dimman låg tät runt båtarna och vi hörde avlägset våra årtag i allt det täta. Våra röster blev till viskningar och vi färdades större delen i tystnad med bara den sövande klunkande rytmen av våra årtag som enda ljudkälla.
Efter ett par dagar nådde vi slutligen platsen där Kyaliälven delade sig och Tuoli tog vid- först som en liten smal å, men som blev lite bredare en bit in från inloppet. Resan hade förflutit i samma lugn som det börjat. Bortsett från att då och då på långt avstånd ha skymtat någon av furstens avskyvärda orchspejare så hade vi inte stött på några större motgångar. Skogen som kantade Tuoli var tät och mycket vacker. Den var hemlighetsfull och skrämmande. Trots att jag försökte motverka rädslan att krypa fram och ta tag i mitt bröst så kunde jag inte för mig själv dölja att jag helst av allt ville vända om och ta mig ut på öppet hav igen.
Under vistelsen i Svaleborg hade jag hört många historier om den här delen av världen. Det sades att kungarna som härskat här för länge sedan var lika högresta som de var grymma. Vid missväxt hade en av dem en gång befallt att alla familjer skulle offra sig först nyfödde för att blidka deras grymma hedniska gudar. Barnen offrades på bål och röken var det offer som behövdes för att växtlighetens gudinnor skulle återvända till den missgynnade platsen. En annan historia talade om en flicka så vacker att hon måste ha varit dotter till en kung. I henne blev både kungen och hans son förälskade, medan flickan inte ville ha någon av dem. Då de barbariska kungligheterna bortsåg från detta utkämpade far och som en väldelig kamp som pågick i sju år och sju månader innan en av dem stod som segrare. Sonen hade till slut med list lyckats att överrumpla fadern och utdelade själv, enligt sägnen, den slutgiltiga stöten. Under tiden hade flickan, som nu hunnit mogna till kvinna, sökt sig en fristad hos släktingar och önskade mest av allt att fejden skulle pågå i all evighet. När sonen till sist hade utropat sig själv till kung och stod framför henne vågade hon dock inte neka till giftermålet utan följde motvilligt med den vapenstarka härskaren. På bröllopsnatten grep dock förtvivlan tag i den olyckliga kvinnan och hon överföll sin make, kungen, med dödliga hugg från en matkniv hon gömt intill barmen efter den storslagna banketten. Efter att dådet var utfört tog hon kronan av kungen och gick ut i den mörka natten i sin indränkta särk. På berget intill den plats hären hade slagit läger och giftermålet ägt rum utropade hon sig själv till drottning och härskare över de sju folken. Berget kallades tydligen än idag för ”Jungfrudrottningens berg” av de inhemska. Hur mycket av dessa skrönor som var sanna fick jag aldrig veta. Men sant var att trakten hade en lång och våldsam tradition. Vi tog oss därför fram i det tysta utan att försöka påkalla onödigt mycket uppmärksamhet.
De få människor vi träffade längs färden var hjälpsamma, men skygga. Det var som om de gick och bar på en massa hemligheter som de var rädda att vi skulle upptäcka. Jag var osäker på om det kanske var ett typiskt inlandsdrag. Människor till sjöss hade sällan råd att vara tillknäppta. Andra dagen på Tuoli bröt solen igenom och det blev en vacker morgon som gjorde gott för vårt humör. Det fick de mest surmulna att brista ut i skratt och de hotfulla skuggorna i dimman kändes mycket avlägset. Mitt på dagen när solen stod som högst och lyckades bryta igenom det gula lövverk som kantade båda sidor av den smala flodskåran kom vi fram till en by. Det var det första tydliga spår av bebyggelse vi hade sett sedan vi reste från Svaleborg och det kändes skönt att se skogen lätta upp lite. Lövskogen var vacker, men kvävde våra annars glada lynnen då vi alla var sjöfolk. En brygga löpte ut en bit i floden och några gammaldags stockbåtar låg fastsurrade vid den. Ekarna i området måste utgöra ett enastående byggnadsmaterial, men trots detta faktum var de små husen av tämligen anspråkslös typ. Vi stannade i skydd av skogen en bit från bryggan och jag tog med mig fyra av besättningen för att gå och prata med gårdsfolket. Några barn utanför husen stannade upp i sin aktivitet när vi kom och sökte kontakt. De sprang skrikande in mot den lilla klungan av hus. De skrek på en dialekt som var helt främmande för mig och de dialekter som pratades runt Svaleborg. Det var underligt hur isolerade de här människorna var, trots att de geografiskt sätt låg relativt nära Svaleborg. Något tecken på våldsamhet kunde vi lyckligt nog inte se och vi vågade oss därför gå in mot klungan av hus. Ju närmre vi kom, desto mer såg vi hur vår första anblick av husen bedragit oss.
Även om husen i sig var små, var de utsökt och mästerligt byggda. Bjälkar var snidade och färglagda, utan att för den skull bära upp någon prålig prakt. Detta var ingen fattig bygd. Husen låg intill varandra, och dolde sikten in mot en gårdsplan. När vi kom fram stod en kvinna mitt på planen. Barnen vi tidigare hade sett leka höll sig nu skrämda bakom henne. Hon var en slående anblick. Hon var kraftfull som en ung tjur och högväxt som en mindre tall. Mot henne kände sig till och med den mest storväxta av de män jag hade med mig som ett barn. Nåväl, hennes yttre hjälpte till att förstärka hennes kraftfullhet. Överklädet var lysande gult, i en färg jag tidigare aldrig hade skådat. Under det en klänning i utsökt dovt blått. Lysande band ringlade runt hennes liv och panna. Håret var dolt i ett dok. Detta var en hövdingahustru, och hon såg inte blid ut. Hon studerade oss med mörka ögon. Helst ville jag rusa därifrån och tillbaka till båtarna, men sedan jag oväntat blivit skeppare så var jag tvungen att morska upp mig. Jag förbannade Fjotr i det tysta för detta faktum. Det var inte så att jag brukade vara räddhågsen, men detta land gjorde mig sjuk. Den korta sikten, de mörka träden, floden, husen… Det skrämde mig. Det snörpte åt min röst så att den blev helt grynig när jag öppnade munnen för att framföra vilka vi var och om vi kunde söka förplägnad.
Kvinnan verkade inte förstå vad jag sade, men på det gutturala, konstiga språket ropade hon ändå ut order till några tjänstefolk som fick bråttom mellan husen. Vi visades in i det största, till en mörk hall. Snart flammade det upp en eld i mitten av rummet och spred dansande skuggor runtom i mörkret. Unga flickor och pojkar kom fram med skålar som de försiktigt satte fram på den stora härden framför bänken där vi hade anvisats att sitta.
Den storslagna kvinnan hade slagit sig ner i ett högsäte på andra sidan härden. Tillsammans med en yngre flicka påbörjade hon ett vävnadsarbete med brickor som hon bara då och då avbröt med att ge oss ett uppmuntrande ögonkast. Vi sträckte oss efter skålarna och tog för oss av det som bjudits oss. Det var mycket gryn och inälvsmat samt något grönt bladliknande som jag aldrig tidigare hade sett. Jag tog för mig lite försiktigt. Det var beskt, men annars inte alls dumt. Vi satt där i mörkret och jag tänkte att det på ytan i alla fall såg lugnt ut. Denna gård var välmående och hade inte härjats av några våldsamheter på mycket länge. Kanske hade de olika stammarna enats till slut. När skålarna var tömda kom tjänarna återigen fram. Den här gången för att ta bort skålarna och bjuda oss att släcka törsten. Jag drack girigt av det stora horn jag fick i handen. Då jag inte fått något annat än vatten i strupen sedan vi lämnade Svaleborg kändes denna guldlena dryck som bryggd för kungar. Jag tömde hornet i ett enda drag och fick genast påfyllning. Aromen i drycken växte och uppfyllde mig. Jag sjönk dåsigt ner och lutade mig tillbaka mot den fint yxade väggen. Lugnet spred sig längst kroppen och jag kände mig lättad för första gången sedan vi lämnade öppet vatten. Mina medkamrater blev också påverkade av denna dryck och de dåsade nöjda ner bredvid mig. Plötsligt började kvinnan att sjunga. Sången spred sig längs med väggarna och växte till djupaste dån då den nådde våra öron.
Vi förstod inte vad som berättades i sången, men vi förstod att det var en tragisk berättelse full av sorg och ond bråd död. Kvinnans inlevelse, tillsammans med mjödets sötma fick våra ögon att tåras mot våra viljor. Smärtan i rösten var så ohyggligt stark att till och med elden framför oss kuvade sina flammor i djupaste vördnad. På väggarna dansade skenet fram och tillbaka, vred sig i svårmod och höjde ärofullt sina huvuden när sången beskrev de forna furstarnas glans och storhet. Vi drack och såg häpnat på hur det varma dansande skenet omgav oss och illustrerade de mest obeskrivliga scener. Vi fylldes av en nostalgisk längtan i det där fackelskenet. Sorgen slet tag i oss och vi betraktade den starka kvinnan framför oss med vördnad, denna underbara gestalt. Ombäddade av de trygga, varma lågorna föll våra ögonlock slutligen ihop och vi föll tungt i ner i den djupaste sömn.
Vi vaknade till av att röster skrek ut våra namn. Facklor dansade runt i mörkret, som var kallt, vått och mörkt. Inte alls nära den miljö vi tryggt hade vaggats till sömn av. Vi låg i mitten av en skogsglänta. En eld hade brunnit ut och mörkret omslutit oss i samma takt. Jag hade svårt att avgöra hur länge jag hade sovit och jag undrade förvirrat var husen hade tagit vägen. Jag reste mig hastigt upp och svajade till av den plötsliga yrseln som välde över mig.
”Här!” ropade jag försiktigt. Ljudet försvann ut i det tomma mörkret. Jag gick runt och försökte få liv i de andra runt omkring mig, som förvirrat vaknade till. De såg ut att bli lika häpna av sin omgivning som jag hade blivit. En man från besättningen kom fram till oss. Han var blek av oro i det fladdrande skenet från facklan.
”Jag har hittat dem! Tillbaka mot båtarna.”
Han hjälpte oss upp på fötter och förvirrade började vi gå efter mannen, utan att veta vad det var vi hade varit med om och var den vackra gården hade försvunnit. Sinsemellan undrade vi om det trots allt varit en dröm. Jag vågade inte berätta om den mäktiga trolldom vi varit med om. Det skulle göra min besättning modfälld och vidskeplig. Slutligen kom vi fram till våra båtar där besättningen hade slagit läger. Ingen av de andra sjöfararna hade sett var vi tagit vägen då vi gick in mot skogen. När skymningen föll hade de blivit oroliga och börjat att leta. Först letade de igenom den förfallna gården vi hade gått mot. Den var länge sedan övergiven och stod nu som en ruin från en svunnen tid. Jag trodde inte mina ögon. En bit in i skogen hade de hittat oss till slut vid en utbrunnen lägereld. Ingen av oss fem kunde berätta vad det var vi hade varit med om och lät efter mycket stapplande redogörelser till sist låta de andra förstå att vi träffat på en kvinna i skogen som bjudit oss att dricka, som sövt oss. Om det var sant kunde vi inte veta. Vi hade dock alla kvar den klangfulla, djupa rösten och den vemodiga visan inombords.
På morgonen låg dimman återigen tung. Några i besättningen hade fått nog av att färdas i inlandet och ville genast åka tillbaka då folket i trakten verkade vara för skygga för att våga sig fram och visa sig. Vi visste att de var där. Det kändes som om vi var iakttagna från alla håll. Den trygga, uppsluppna stämningen som infunnit sig under den soliga gårdagen hade genast försvunnit och ersatts av ängslan. Jag orkade inte med besättningens bråk och dispyter. Jag beslutade enväldigt att vi skulle fortsätta och låta ytterligare en natt passera innan vi återvände med våra rapporter. Vad vi nu skulle kunna rapportera om övergick mitt förstånd. Jag kunde inte medge det ens för mig själv, men någonstans inom mig började oron slå rot. Tänk om detta land gjorde mig galen? Jag var inte skapt för att vara inuti ett land, det kändes som att det åt upp mig, berövade mig mitt förstånd. När tid fanns skulle jag samtala med de fyra som var med mig på gården och också hörde sången. Sången som fortfarande sjöngs inuti oss och fyllde oss med hela traktens vemod. I dimman låg många sorger begravda. Bedrövade rodde vi tysta vidare.
Vi såg inte att floden krökte tvärt förrän fören på båten skrapade i grund längs strandkanten. Då jag inte kunde se hur det såg ut beordrade jag folk att stanna till och inspektera om det var några skador på skrovet. Jag klev upp på land och sträckte på benen medan besättningen började lägga till båtarna. Jag var inte orolig för att skadan skulle vara stor. Jag ville ändå inte ta risken att fastna i detta skrämmande land och ville vara helt säker på att färdmedlen var säkra. Dessutom var det även dags att lägga ut rev, göra upp eld och få i sig lite livs. Jag var dock inte särskilt hungrig efter den underliga måltid vi intagit kvällen innan, men då några av roddarna började klaga så antog jag att det var hög tid för mat. När jag kom några steg bort från strandkanten så började dimman lätta upp ju längre från floden jag gick. Så småningom låg den bara som ett tunt slingrande dis längs benen. Det var då jag såg dem. Jag vände mig om och försökte urskilja min besättning i den täta dimman.
”Fjodor, Vurmäini!” Jag skrek på de två som jag visste hade bäst fysik och som var glada över att få göra någonting annat än att färdas på båt. Medvetet lät jag de som varit med under gårdagen stanna kvar. Jag ville inte att tvivlet skulle slå rot hos dem.
Vurmäini, den snabbfotade kvinnan dök fram först i dimman, tätt i hälarna följd av Fjodor. De stannade till och häpnade när de såg vad jag såg.
Skogen hade glesnat och det jättelika fältet bredde ut sig framför oss. De många gravkumlarna var fler och somliga var större än jag någonsin sett förr. Högarna formade marken till stora gräsbetäckta kullar som mäktigt reste sig upp ur den slingrande dimman. Kvällssolen bröt igenom de grå regntunga molnen och träffade toppen av högarna, vilket fick det gröna livfulla gräset på högarna att lysa med en ödesmättad ton. Hänförda och berörda av synen gick vi sakta framåt och började vandra uppför den stora kullen framför oss. Det gick nästan inte att urskilja var den ena högen slutade och var den andra tog vid. I dessa mäktiga högar måste stormän och kungar ha begravts i generation efter generation. Det var ett uråldrigt fält. Ju högre upp jag kom på kullen desto mer började blodet att bulta i kroppen. Blodets bultande blev till en rytm, en rytm som återigen väckte gårdagens vemodiga sång till liv. Sången genomljöd mig och fyllde upp hela mig när jag till slut stod på den mäktiga kullens topp och såg ut över landskapet med de stora högarna. Vi träffades av höstens sista strålar mot våra nackar och påverkades av platsens storslagna helighet.
Plötsligt. I ett isande vinddrag ändrades allt.
Solen gled bakom ett av de tunga molnen och förmörkade himlen. Den vemodiga sången överröstades av ett dovt dunkande inom mig. Jag trodde först att det var mitt hjärta som fortfarande slog högt, men när jag såg de andras ansiktsuttryck såg jag på dem att även de hörde trummandet. Ett trummande som ljöd högre och kom närmre. Jag beordrade tyst de andra att backa och vi började sakta ta oss nerför kullen igen. Då kände jag döden dyka upp bakom mig. Den var isande kall och den stod helt verklig alldeles bakom oss. Vi kunde känna vinddraget av dess andedräkt.
”Spring!” Vurmäini kasade snabbt nerför kullen framför oss och vi började snabbt ta oss ner efter henne. De kalla greppen höll oss tillbaka och det rev och slet i våra kläder. Vi hade väckt upp ursinnet själv. Jag vrickade foten när jag gled nerför den hala kullen, men jag kände det knappt. Jag kände bara de isande naglarna gräva efter mig ryggrad. Jag sprang nerför sista delen av kullen. Snubblade, reste mig upp igen och sprang för mitt liv. Genom tårarna som fyllde ögonen och rann utför mina kinder kunde jag vagt ana de andra tvås skräckslagna gestalter. Plötsligt var vi nere och sökte skydd mot dimman i floden. Vurmäini skrek inne i dimman:
”Vad ni än gör. Vänd er inte om!”
Jag röt och skrek, beordrade att båtarna genast skulle göras i ordning för avfärd. Det var ett tumultartat larm i dimman. Alla hade nu känt den kalla skuggan komma närmare. Vi rodde så fort vi kunde. Blodet sprängde i kroppen. Vi tog inga raster. Vi rodde målmedvetet vidare och kunde inte slappna av förrän i gryningen då vi hade färdats en lång sträcka och kommit en bra bit förbi den fallfärdiga gården. Bedövade lade vi till för läger. Först då såg jag att Vurmäini inte längre var bland oss. Hon hade blivit kvar bland dimmorna hos döden. Det slaget jag kände i mellangärdet då jag upptäckte det hemska släppte inte på flera dagar, då vi lämnat både Tuoli och Kyaliälven bakom oss och åter var på väg genom öppet vatten mot Svaleborg. Jag såg aldrig Vurmäini igen.