| Klara som |
| jungfru Bea |
| på Jakthornet |
Västra Arosia, början av hösten 1142. Det drar ihop sig till en urladdning i kriget: Fursten har samlat alla sina krafter för att krossa Geda, men de allierade i Arosia och Sunnanslätt rustar för en undsättning. En av drottning Katarinas befälhavare, friherrinna Margreta Tre Rosor till Västmarkshus, har sänt sin unga väpnare, jungfru Bea Ragnarsdotter, med bud till drottningens fogde om styrkebesked och mönstringsplaner. Det enkla kuriruppdraget visade sig bli betydligt mer äventyrligt än Bea väntat sig...
Berättelsen bygger på händelser under lajvet Jakthornet.
|
|
|||
|
Hon kom galopperande över ett backkrön när hon kände hur Snömanke haltade. Hon satt av och gick runt hästen ett par gånger, och konstaterande med en svordom att han hade tappat en sko. I och för sig var det inte särskilt långt till kungsgården, och antagligen skulle Snömanke klara tre, fyra dagar utan sko. Men hon hade ingen lust att riskera att få honom halt, dessutom hade hon för sig att det skulle ligga ett trevligt värdshus i närheten av en by inte allt för långt bort.
Dit visade det sig vara nästan två fjärdingsvägar, och dagen hade passerat middagstid för länge sen när hon kom fram. Väl där visade det sig att det inte gick att få tag på en hovslagare förrän tidigast vid kvällsmål, och det såg ut som hon skulle bli tvungen att tillbringa natten på värdshuset. Hon gick och talade med värdshusvärdinnan, ordnade så hästen blev uppstallad och hon fick ett rum, sen gick hon ut på farstutrappen för att bekanta sig med bondkäringarna som satt där och snattrade. Men knappt hade hon hunnit ut, förrän en man kom linkande ut ur skogen. Han gick nästan dubbelvikt och tycktes ha magknip. Han rasade ihop precis nedanför trappan, och med en ny svordom och fyra långa kliv var Bea nere hos honom. Hon försökte hjälpa honom upp och få ur honom något vettigt, men allt hon fick till svar var ett par gurglanden och en pust av hans dåliga andedräkt. Krampaktiga spasmer gick genom hans kropp och hans läppar hade börjat anta en något purpurfärgad nyans. Sakta avtog ryckningarna och hans ögon blev matta och blinda.
 |
| Klockaren |
En rödklädd man kom skyndande emot den (senare fick hon reda på att det var klockaren i socknen) och föll på knä hos mannen. Efter en kort undersökning såg han rätt upp på Bea och sa ”Han är så död som en död man kan bli...” Ett sus gick genom folkmassan runtomkring.
Någon hade hämtat prästen och han läste över den döde. När Bea förstod att prästen var klar föreslog hon att man kanske inte bara skulle låta mannen ligga utanför farstun, utan bära ner honom till någon visthusbod eller dyl. Alla tycktes hålla med om detta men ingen kom sig för med att hjälpa till.. Bea suckade över böndernas tröghet.
"Men se så, kom hit och hjälp till då. Det är en för stor karl för att jag ska kunna lyfta honom själv!” Hon pekade på några till synes starka karlar och till slut fick de ner den döde till ett uthus.
Knappt hade hon hunnit upp till värdshuset igen innan en välbekant nuna uppenbarade sig runt kröken. Med ett brett flin, fullpackad med korgar och annat, kom hennes vapenbroder och vän från Västmarkshus gående. Hon satte nästan äpplet hon höll på att äta i halsen. ”Vid Furstens alla orcher och deras fula mödrar... är det inte junker Birger som agerar packåsna?” Hon visste att han varit hemförlovad en tid för att hjälpa sina släktingar med något - det måste vara kvinnan och mannen som han bar packningen åt. De två gick in i huset utan att ta notis om Bea, men junkern själv stanade, som alltid storflinande.
 |
| Junker Birger |
”Rebecka! Det var inte igår! Vad har du haft för dig!?”
De två gamla vännerna fortsatte sitt gemytliga samtal ett litet slag, innan en skarp kvinnoröst ljöd inifrån skänkrummet. ”Birger, kom hit. Jag behöver mina saker.” Birger ursäktade sig och sa att hans fränka, lagkvinnan Sigun, behövde honom.
Eftermiddagen rullade in och en lätt dåsighet verkade falla över det lilla värdshuset. Den enda som tycktes fullt sysselsatt var lagkvinnan och hennes sällskap. Med bistra miner förhörde de sig om vad som hänt innan mordet. Även Bea fick ge sin syn på det hela, då hon varit först på plats.
Och så, precis när skymningen föll, blev det liv och rörelse i det hörn där förhören hölls. Birgers frände, herr Magnus, hoppade upp med draget vapen och röt, ”Din förbannade förrädare, ditt kräk, din fega usling!” Det stod snart klart att de var mördaren de fångat och att han möjligen hade något med Fursten att göra.
När Bea fick höra det blev hon likblek och svor tusen gånger för sig själv. Att hon varit så dum, så förbannat dum och tanklös!
 |
Hon sökte med blicken efter någon myndighetsperson utan alltför mycket att göra, och fann till sin lättnad sockenprästen som verkade vara en rekorderlig karl.
”Ursäkta mig, fader, men det är något jag behöver tala med er om, omgående...”
Prästen plirade lite mot henne över sina immiga glasögon och bjöd henne att fortsätta.
”...Jo, det var ju så här att, jag har inte undanhållit det här med flit, det bara föll mig ur minnet, men det var i alla fall så här att...” Hon tog ett djupt andetag. ”...att min matmor på Västmarkshus fick fatt på en förrädare, en kunskapare åt Fursten. För mindre än en vecka sedan. Vi hann tyvärr inte avsluta förhöret, för han försökte fly så våldsamt att vi var tvungna att hugga ner honom. Men vi fick i alla fall ur honom att han skulle möta en annan Furstlig spion, på något värdshus i Näversjö socken…” Hon tittade lite skamset på prästen. ”...Och som sagt, jag undanhöll det inte med flit! Det lovar jag...”
Prästen såg bekymrad ut, men sa bara, ”Jag tror det är bäst att du berättar detta för fru Sigun lagkvinna.”
Bea fick berätta sin historia flera gånger innan hon åter lämnades åt sig själv. Då föll hon i alla fall ner bredvid en kort, kraftig kvinna i grova kläder som såg sympatisk, om än något drucken, ut.
”Bea var namnet..” Hon nickade mot den andra kvinnan. ”Åse,” svarade den andra.
Åse och Bea insåg snabbt att de kom väl överens, även om Åse inte alls kunde förstå varför Bea hade så förbannat bråttom att dö.
”Det är inte det att jag vill dö," svarade Bea. "Jag vill bara inte ruttna bort två hundra fjärdingsvägar från fronten och kriget. Jag vill vara bredvid min far och mina bröder, jag vill tjäna min drottning och vår kronprins i strid.” När hon nämnde prins Vilhelm fick hon något längtansfullt i blicken, det varade bara en sekund, sen var det borta igen.
Åse suckade. ”Jänta, du ska vara förbannat glad att du är tvåhundra fjärdingsvägar från död och förintelse. Vad ska du till Geda och göra?” Och så fortsatte de två, under en ganska uppsluppen stämning.
Folk kom och gick. Ett riddarfölje som Bea inte riktigt kunde placera rände ut och in i värdshuset. Det var något mycket märkligt med det där följet. För det första fanns en stadig dvärg med, och hon kunde inte svära på det, men de i följet som jämt gick runt med huvorna uppfällda, visst var de alver?
 |
| Fru Alexandra |
Hon hade förstås bara sett alver en gång tidigare i sitt liv. För tre år sedan, vid Stenåsen. Och även om hon varit halvsovande och bara 14 år gammal så mindes hon fortfarande mycket klart den känsla som de utstrålade. Och dessa kåpklädda varelser utstrålade samma lugn och vishet. Dessutom kände hon inte igen riddaren i rött och vitt som ledde det hela, vare sig till namn - hon kallades visst fru Alexandra - eller sköldemärke. Men hon var en god soldat och teg om vad hon anade och frågade inte mer. Men den gnagande känslan av igenkännande hos damen i sällskapet ville inte lämna henne.
Så serverades kvällsmålet, och alla verkade utsvultna. Bea hade knappt hunnit prata med Birger alls, och det gjorde henne lite ledsen. Men hon tänkte att efter kvällsvarden kanske det skulle ges tid.
Så blev det inte alls, för med en suck meddelade Birger att de måste ge sig av med sin fånge snarast möjligt, och herr Magnus bad Bea eskortera prästen hem senare på natten. Bea gick självklart med på detta, tog farväl av Birger och gick ut. Teatersällskapet skulle framföra ett skådespel och Bea orkade inte alls med sådant. Istället gick hon ner till stallet för att se om Snömankes omskoning. Han var fasligt rastlös, men hovslagaren hade gjort ett gott jobb. Ett tag funderade hon på att rida vidare nu ikväll, men insåg till sitt eget förtret att det bara vore idiotiskt. Marken var lerig och hal, och vägarna i bedrövligt skick. Det var ingen idé att riskera Snömankes och hennes egen hälsa för att komma fram ett par timmar tidigare. Dessutom hade hon ju lovat eskortera prästen.
Hon var bara så förbannat rastlös. En ilning gick längst hennes ryggrad, och hon hade en mycket stark känsla av att kvällen inte var slut, att något var på färde. Och det oroade henne. Hon gick tillbaka mot värdshuset, men hon iddes inte gå in. Istället ställde hon sig på farstubron och blickade ut över det mörka och disiga landskapet.
”Också en rastlös själ?”
 |
| Amanda |
Bea vände sig om och log mot den mörkhåriga unga hirdkvinnan i den okända riddar Alexandras färger som stod vid hennes sida. ”Mm... jag vet inte, men det känns som detta bara är början.”
Bea och hirdkvinnan - Amanda hette hon - diskuterade lågmält fram och tillbaka. Mycket rörde kriget och Fursten.
”..jag förstår inte de människor som svär sig åt Fursten och Mörkret. Jag hatar nog dem mer än svartbloden...” Beas röst var benhård och hon stirrade envist rakt fram.
Amanda svarade med en mycket mjukare röst: ”Men det är aldrig så svart och vitt. Jag trodde att det var det när jag var i din ålder..” Bea fnös till, väpnaren kunde inte vara många år äldre än hon själv, men hon höll hand för tunga och lät saken bero. ”...Människor kan göra saker för att de tvingas eller luras till det, och man ska inte vara alltför snabb med att döma.”
Bea kunde inte för sitt liv förstå hur man kunde tvingas till något så hemskt. Självklart skulle man välja döden före ondskan. Hon kom tillbaka till sin far och sina bröder.
"Jag vill göra något," sade hon, "inte sitta och vänta i en borg hela kriget ut. Min far och mina bröder är på väg för att strida vid Geda..." Amanda vände sig mot henne och fick för första gången något nästan hårt i blicken.
"Mina bröder är döda," sade hon lågt. "Månhella," tillade hon efter en paus.
Fru Alexandra kom ut och anslöt sig till diskussionen, som snart tog fart på nytt och vandrade än hit, än dit. När Bea blygt berättade om sin hyllningsdikt till drottning Katarina flinade de båda andra till på ett mycket underligt vis. En plötslig misstanke for genom Beas huvud. Den var så enormt långsökt och otroligt, men det skulle få alla bitar att falla på plats...
Bea hann inte utveckla det hela, för plötsligt hände allt med en rasande fart. Riddaren och hirdkvinnan gick in, samtidigt som de två bondkäringarna gick ut. Och bara något ögonblick senare hördes ylande från vargar i skogen, mycket nära värdshuset, och taktfasta stöveltramp hördes snart bortifrån vägen.
Bea insåg inte att hon hade svärdet i handen förens dess hårda hjalt skar in i hennes hand. En storväxt landvärnskarl som satt ute på farstubron höjde rösten och frågade med myndig stämma vem som var där. Men Bea hade redan reagerat och var på väg ner för trappan mot de äldre kvinnorna.
”Tillbaka! Kom tillbaka till värdshuset!” Hennes röst var något gäll men ändå tillräckligt myndig för att kvinnorna skulle vända sig om. Men det var redan för sent. Nu såg hon de vita Furstekorsen lysa på de svarta sköldarna. De var mycket närmare än hon trott. En kylig kvinnoröst skrek en order om att bågskyttarna skulle skjuta. Ett kort ögonblick övervägde Bea att ta upp striden, men de Furstliga måste vara minst tio stycken och hon hade inte sin sköld med sig - hon vore helt chanslös. Med en svordom såg hon mot de stackars käringarna, men det fanns inget att göra förutom att be om ett mirakel. Hon retirerade tillbaka mot värdshuset, men nu började pilarna hagla, och hon hade inget alls att värja sig med. Hon vände om och tog den sista korta sträckan mot värdshusdörren i ett par snabba språng.
Just som hon nådde fram till dörren kände hon plötsligt en skarpt svidande smärta bränna till i baken. Hon kvävde ett skrik, förlorade balansen och var nära att falla, men någon drog in henne och dörren stängdes och barrikaderades.
”Kvinnorna.. vid allt heligt, kvinnorna är fortfarande där ute.. vi måste rädda dem!” Ingen lyssnade på Beas invändningar utan hon släpades bryskt in i skänkrummet och lades framstupa på en bänk. Med en enorm lättnad såg hon hur de två bondkäringarna kom in i rummet. De hade klarat sig, en hårsmån från döden. Bea slappnade av en aning där hon låg och tog sig först nu tid att försöka snegla över axeln på sin egen blessyr.
Den var som tur var inte så allvarlig, om än desto mer förarglig. Pilen hade snuddat vid ena skinkan och höften och slitit upp en bred men inte djup reva på sin väg förbi. Det var bara ett ytligt köttsår, men det blödde ändå en del, det gjorde rejält ont och hon började bli en aning yr. Men det var ändå mer pinsamt än smärtsamt; det var definitivt inte så här Bea hade tänkt sig sin första strid. Men, sa hon sig, det finns inte tid att gräma sig över det. Hon viftade ilsket bort alla käringar som kom för att pjoska med henne, lutade sig upp på ena sidan och försökte höra vad som hände runt omkring henne. Det stod klart att de var omringade, och anfallen kom i vågor. Då och då skymtade Bea ett svartmålat ansikte genom de mörka fönsterglasen. Vildmän? Allmän panik rådde i skänkrummet.
Plötsligt stod en kvinna på knä bredvid henne, och viskade i hennes öra, ”Allt kommer snart bli bra, min vän. Låt mig hjälpa dig.” Bea försökte först vifta bort henne, men orkade inte göra motstånd nu, och det var något märkligt lugnande i kvinnans röst. Hon bet ihop tänderna, nickade och rullade motvilligt över på mage igen med sin sargade bakdel i vädret. Medan kvinnan plåstrade om henne försökte hon lyssna på vad som skedde runtomkring, men det blev inte mindre förvirrat.
Själva såret var ju ytligt, och vad kvinnan nu använde för örter eller salvor så var det effektivt. Det gjorde förstås fortfarande ont men snart hade smärtan gått ned märkbart och skråman ömmade snarare än brände. Bea muttrade fram ett tack och insåg till sin ökade lättnad att hon snart orkade resa sig upp, även om hon var tvungen att röra sig mycket försiktigt. Hon kände sig yr, illamående och fasligt törstig. Hon drack sig otörstig samtidigt som hon såg sig om efter sitt svärd.
Plötsligt blev allt väldigt tyst. Fru Alexandra samlade sitt sällskap runt sig och de överlade snabbt men tyst. Sedan höjde hon rösten och sade, ”Vi måste öppna dörren och försöka oss på ett utfall... Ni andra, stanna här.”
Bea följde efter. Hon hade fortfarande inte fått tag på sitt svärd, men kände sig ändå inte mogen för att slåss. Hon mådde fortfarande lite illa och kunde inte springa. Däremot kunde det finnas skadade som behövde hjälp...
Till hennes stora förvåning var de Furstliga borta, och det hade verkligen blivit alldeles tyst. Vad hade hänt? Hon tyckte sig skymta något dimmigt vitt i ögonvrån, men det kunde vara yrseln som spökade för henne.
Hon fick syn på dvärgen. Han låg orörlig på marken med otaliga hugg i kroppen, men till hennes lättnad rörde han sedan svagt på sig och grymtade - han var vid liv åtminstone. När hon tillsammans med några andra hjälpt upp honom gick hon vaksamt ner mot vägkröken. Där fick hon syn på klockaren, som pekade med en spänd pilbåge mot någon som låg på marken.
”För bövelen," ropade Bea åt honom, "ta dig samman, karl. Den kan vara användbar.” Med en suck sänkte klockaren pilbågen något. Bea skyndade fram till legionären som låg hopkrupen och kvidande vid ett av hörnen på en visthusbod.
”Upp med dig, ditt fega kräk, upp sa jag!” Hon sparkade kräket i sidan några gånger och drog bryskt upp henne.
Det som sedan hände skulle komma att förändra Beas syn på livet för alltid. Med ett gällt skrik kastade sig legionären om halsen på Bea och snyftade, ”Döda mig inte! Döda mig inte, jungfru Bea!” Det var Åse som hängde runt halsen på henne.
Tusen saker gick genom Beas huvud under ett halvt ögonblick. Hennes första impuls är att skära halsen av kräket, men hon insåg att inte hade sin kniv med sig, och dessutom kunde hon ju faktiskt veta saker som de kunde ha nytta av.
Och någonstans i hennes bakhuvud surrade den unga hirdkvinnans ord, om att allt inte var svart eller vitt.
Och i sitt stilla sinne insåg Bea att hon inte skulle ha kunnat skära halsen av en våldsamt gråtande kvinna, svart vapenskjorta med Furstekors på eller ej.
Hon vände sig mot klockaren. ”Det tjänar inget ting till att döda henne. Hon är inte något hot längre.” Klockaren såg inte övertygad ut, men han sänkte surmulet bågen.
 |
| Branda |
Bea försökte få ur Åse något vettigt, men utan någon framgång. Allt hon upprepade var ”Döda kungar!” Till slut försökte hon slita sig och Bea hade svårt att hålla i henne. Till slut lyckades hon, den fortfarande misstänksamme klockaren, prästen och han som kallas Jante (en i fru Alexandras sällskap, men han kom visst härifrån) att lugna ner henne, och Bea strök henne över håret och viskar att allt ska bli bra. Men hon hade väldigt svårt att själv se hur det skulle gå till. Åse, eller Branda som hon tydligen hette egentligen, var inte bara spion, utan hade dragit vapen mot henne och de andra. (Kanske var det hennes pil? tänkte Bea och gned sig där bak.) Hon var fienden. Men Bea hade lovat sig själv att inte låta Ås.. hm.. Branda, komma till skada om hon kunde förhindra det...
De skulle just gå tillbaks till värdshuset när en strålande dimma lade sig runt dem, och som i en dröm svepte flera vita varelser förbi dem. En kyla bäddade in dem, och rysningar gick genom hela Bea. Men det var inte obehagligt, inte enbart i alla fall... Men Branda greps av panik på nytt, och det tog ytterligare ett tag innan de fick henne lugn. Bea undrade mer och mer för sig själv. Vad var det de hade sett, som gav henne milda rysningar men som fullständigt krossat Branda? Såg Branda något helt annat i det vita skenet än vad hon såg?
Så hördes plötsligt ett skrik och Bea rycktes tillbaks till verkligheten. Sällskapet skyndade upp och fann "Amanda” (Beas misstankar bultade allt hårdare mot tinningarna) skadad - en av de flyende Furstliga bågskyttarna hade haft tur med sitt sista skott. Hennes ben blödde ymnigt, och hon var likblek. De såg till att få in henne och Bea blev chockad över de tillstånd som rådde i skänkrummet. Alla var skräckslagna, mörbultade och hopplösa. Bea sjönk ner på en bänkände, for upp igen med en kvävd svordom vid påminnelsen om sin blessyr och satte sig betydligt försiktigare ner igen. Hon var utpumpad och huvudet var fullt av tankar. Branda satte sig på golvet bredvid henne och la huvudet i hennes knä.
Jante ställde sig på den provisoriska scen som bara timmarna tidigare hållit ett lustspel. När han tog till orda var hans röst tyngd av oro och sorg. Han berättade om anfallet och vad som hänt. Att det var kung Karls ande som räddat dem, och att de tillhörde Nyckelns Väktare. Men byborna verkade inte nöjda med det. En av bönderna hade dödats i striden. Särskilt klockaren - Bea fick senare veta att det var hans bror som låg död - var rasande, förtvivlad och påstridig. Han ville veta vilka sällskapet var, och varför de Furstliga ville döda dem.
Bea hyste inte längre några tvivel. För även om hon aldrig träffat drottning Katarina fanns det ingen annan som ”fru Alexandra” kunde vara. Men hon teg ännu, kanske kunde drottningen och hennes sällskap slinka iväg anonyma ännu. Men klockaren gav sig inte, och han fick medhåll av flera. Förbannade bönder, tänkte Bea...
Då tog Katarina, till hennes överraskning, till orda och erbjöd sig att, även om hon menade att det var oviktigt vem hon var, tillmötesgå dem om de framhärdade. När hon mötte Beas blick skakade Bea sakta på huvudet. Hon var drottning, hon behövde inte tillmötesgå en skock bönder! Även om en av de deras låg död... men drottningen tycktes omärkligt nicka. Det var det rätta, tycktes hon mena, och Bea insåg det oundvikliga. När drottningen med klar och stolt röst förklarade vem hon var sjönk hon, med resten av hela salen, ner på knä för sin drottning och en enorm stolthet vällde upp i hennes bröst.
Hon var Bea Ragnarsdotter av Stenåsen, drottning Katarinas förkämpe!