Juli 1142. I Furstendömets nordligaste utkanter, norr om Björnramsbergen, färdas en liten grupp utsänd av Nyckelns Väktare på ett hemligt och farligt uppdrag.
Fursten har återfunnit Hjärtat av Náuglug, den drake som tjänade honom i forntiden, och det är Väktarnas tro att han kommer att försöka ge den nytt liv. Han har redan en kropp - den ohyggliga järndrake som släpptes lös vid Månhella. Om Alliansen ska kunna möta detta hot måste de veta mer om det. Därför har de nu sänt en expedition mot den forna dvärgboningen Nárdrifa att söka efter Kalin, den ende dvärg i Thule kunnig nog i smide och järnrunor för att ha kunnat bygga ett sådant vidunder. Men om Kalin lever är han Furstens fånge...
I huvudrollerna ser vi Nyckelns Väktares fem utsända:
|
|
| Theo |
Det var en osedvanligt blöt och ruggig julimorgon. Ett kallt, rått regn strilade oförtröttligt ned och smattrade mot den strida och breda Norrälvens yta där den rann fram genom dalgången. Inte långt från älvens stränder började de ändlösa bältena av granskog igen; i omgångar gick skogen ända fram till stranden och de smala stigarna som löpte längs älven gick genom den. På södra sidan sluttade det brant uppåt och på håll kunde man se Björnramsbergen resa sig ovan trädgränsen.
Hittills hade morgonen varit tyst förutom strilet av regn och spridda fågelskrin, men nu slets tystnaden sönder av hesa ylanden och skall. Fem jättelika margholiska ulvar kom sprängande fram ur skogsbrynet längs vägen västerut, bort från Norrhamn. De hade varsin ryttare på ryggen, magra och väderbitna vättar i solkiga lädertunikor.
”Halt!” Anföraren, en gänglig vätte med åtskilliga hack i de långa öronen, höjde näven och höll in sin truppen. De hade nått fram till en övergiven lägerplats i skogskanten, med ett vindskydd av trä, en slocknad lägereld och några sittstockar. Ryttarna satt av och lät ulvarna nosa runt på platsen.
”Verkar vara öde här,” sa en av vättarna och petade i eldstaden med sitt spjut. ”Ingen har eldat här på länge.”
”Fast det finns spår,” konstaterade en annan. ”De har nog varit här. Hur långt försprång var det de hade?”
”Bara en halv dag, och de är nog till fots,” sa anföraren och rev sig bakom ett trasigt öra. ”Vi borde hinna upp dem snart om de håller sig på vägen. Fortsätter spåren?”
”Verkar så. Men det är svårt att se när det pissar ner så här.”
”Kan vi inte vila här en stund och se om det klarnar upp?” försökte vätten som undersökt eldstaden hoppfullt. ”Här har vi tak över huvudet, och vi har ridit sen före gryningen…”
”Var fan tror du vi är nånstans?” fräste anföraren. ”Det här är ingen söndagsutflykt. Vi har en patrullsträcka på två djävla dagsmarscher att täcka. Vi ska ända till Hornsjön och tillbaks. Ingen tid för rast än.” Den andre muttrade något ohörbart för sig själv men sa inget högt.
”Och glöm inte att Drinnak fortfararande är borta,” fortsatte anföraren. ”Han borde ha varit tillbaka för länge sedan. Jag gillar inte det här. Nå, de är ju inte här i alla fall. Vi fortsätter.”
”Men det här regnet…” grumsade en av de andra.
”Det regnar alltid på lata svin,” spottade ledaren föraktfullt. ”Vrapog!”
De satte av västerut igen och var snart försvunna bakom nästa krök. I ytterligare några minuter var det alldeles tyst och stilla. Sedan skymtade en rörelse bland buskagen ett bra stycke upp längs den skogklädda bergssluttningen. En stadig dvärgkvinna klev fram bakom en gran, spanade västerut ett stycke och vände sig sen in mot skogen.
”Kusten är klar,” sa hon lågt. ”Kom ut nu.”
Snart hade Geirlaug – för det var hon - fått sällskap av de andra fyra som Nyckelns Väktare sänt hit upp till Thules nordligaste utpost för att finna den uråldrige dvärgsmeden Kalin. De hade gått till fots från Norrhamn i en och en halv dag nu, på väg mot det dåligt bevakade passet över Björnramsbergen som deras kontakt i staden rekommenderat som väg in. Än så länge hade resan varit fri från allvarligare incidenter än den här vargryttarpatrullen – och deras spejare, som de stött ihop med tidigt samma morgon. Men han hade blivit lika överraskad som de och de hade hunnit tysta både honom och ulven innan de hunnit slå larm.
De hade emellertid på känn att det snart skulle vara slut på nöjesutfärden.
* * *
Någon timme senare kom sällskapet äntligen fram till Unnabäcken som rann ned från bergen. Nu regnade det rejält och hade dessutom börjat blåsa.
 |
|||
|
Fru Alva Ansdotter Kärve, expeditionens anförare, tog fram kartan de fått med sig från mor Vinga och granskade den. ”Det måste väl vara rätt bäck...?” funderade hon.
”Det är rätt,” avbröt Geirlaug lugnt och pekade på ett par knappt synliga runor på ett stenblock bredvid bäcken. ”Skyltat och allt. Dammen är här uppe.”
Vargryttarna hade fortfarande inte återvänt, och Mithiel åtog sig att fortsätta ett stycke västerut för att förvissa sig om att de inte var på väg innan hon återanslöt. Under tiden följde de andra, med dvärgen i täten, den smala hålvägen upp längs den strida forsen. Några knotiga träd växte längs forsen. Än så länge var vägen rätt lättframkomlig och behaglig, men regnet fortsatte att ösa ner.
Hålvägens sidor blev gradvis högre och klippigare och den utvidgade sig så småningom till en djup klyfta, täckt av skog på båda sidor om forsen. Stigen längs forsen gick in i skogen och medan de fem – Mithiel hade anslutit nu – kämpade sig fram i den mörka skogen började ett dån som ett vattenfall stiga.
Sällskapet kom ut ur skogsbrynet och fick se en mäktig – och skrämmande – syn. Några hundra meter framför dem stod dammen: en jättelik, säkert trettio meter hög, stenmur tvärs över dalgången. Det hade börjat svämma vatten över överkanten på den, och på flera ställen i muren hade det spruckit upp hål där vatten forsade ut. Alla drog efter andan.
”Vad har de gjort med dammen…?” muttrade Geirlaug med en blandning av oro och avsmak i rösten. ”Den där kommer att kollapsa när som helst… Kvickt! Undan åt sidorna!”
Medan hon talade hördes en skarp knall, och ett väldigt stenblock lossnade från dammens överkant och brakade i marken ett stycke framför dem. Vattenflödet blev snabbt häftigare och dalgången började bli vattenfylld. De fem vägfararna kastade om och sprang på dvärgens signal österut, bort från bäcken.
”Det finns en gammal trappa här på östra kanten nånstans!” flämtade Geirlaug. ”Vi måste ta oss upp där innan dammen brister…”
”Var?”
”Där! Jag ser den!” Den skarpögda Mithiel pekade. Där fanns faktiskt mycket riktigt en trappa uthuggen ur klippväggen på östra sidan av dalgången. Den var gammal, bara någon fot bred och stegen var slitna, gräsöverväxta och hala av regnet, och den slutade vid en mörk tunnelöppning i klippan. Det fanns ingen tid att förlora. Efter att skyndsamt ha snört ihop sig med en replängd klättrade de fem mödosamt, så snabbt de vågade, uppför trappan. När de var ungefär halvvägs upp kollapsade ytterligare ett stycke av dammen och en midjehög vattenvåg forsade genom dalen.
Den mörka gången vid trappans övre ände var nära kanten på dammen men kanske tre meter lägre än den. Vid det här laget forsade det vatten genom åtskilliga hål i dammen och alla i sällskapet var grundligt nedstänkta. Ljudet från strömmen och det knakande murbruket var öronbedövande. Det var med en suck av lättnad de räddade sig in i tunneln.
Därinne var det beckmörkt förutom det lilla ljus som trängde in genom öppningen. Greta fick fram sin lykta och tände den snabbt och vant. Tunneln visade sig smal och låg i tak – den var ju byggd för dvärgar – och det dröp rejält med vatten från taket. Den sluttade svagt uppåt men förlorade sig snart i mörker. Trots oväsendet från den döende dammen kunde man urskilja ett taktfast hamrande och malande läte ur mörkret. Greta kastade en frågande blick på Geirlaug.
”Tja, det finns ingen annan väg vidare,” sa dvärgen. Och om jag minns rätt går den här tunneln upp förbi den gamla smedjan. Den lär nog också vara övergiven sen länge så som dammen såg ut. Kalins folk själva kan inte ha varit verksamma här på årtionden.”
”Men vad är det som låter därinne då?” undrade Alva. Geirlaug ryckte på axlarna. ”Gamla maskiner, kanske. Det får vi se snart nog.”
De tände ytterligare ett par facklor och satte av längs den mörka tunneln. Den fortsatte rakt framåt, lätt sluttande uppåt, i kanske femtio meter. Högra tunnelväggen verkade vibrera av vattendundret. Det hamrande lätet blev starkare och när de till slut kom ut i en jättelik grotta var det högst påtagligt. Tunneln ledde ut på en smal järnsmidd gångbro. Bron var inte mer än kanske två fot bred, hade bara ett räcke på ena sidan och var fruktansvärt rostig. Vid bortre änden syntes en bredare stenavsats och en annan tunnelöppning – och ur den lyste en svag glimt av dagsljus. En stentrappa gick ned från avsatsen i grottan under. Nu dröp mer och mer vatten från taket och ner längs väggarna – särskilt högra väggen, mot dammen till.
Under gångbron kastade lyktornas och facklornas sken sina skuggor över en märkvärdig syn. Jättelika maskiner malde på – stora pistonger och spakar steg och föll, kugghjul av alla storlekar snurrade och malde samman, och vatten forsade från många öppningar och drev runt väldiga vattenhjul. Längst ned, på grottans golv, kunde man skymta rader av övergivna smedjor. Inga eldar brann, men de ruttna resterna av automatiska blåsbälgar pumpade fortfarande, och stora hammare slog på gigantiska städ. Många av maskinerna var trasiga, och här och var flaxade stora järnkäppar i luften, och växlar med trasiga tänder nöttes samman med ett hemskt skriande ljud. Golvet verkade vara täckt av en halvmeter vatten.
Geirlaug skakade på huvudet. ”Övergivet… vilket slöseri….” muttrade hon för sig själv.
 |
|
|
”Mycket intressant, förvisso,” sa den spydiga Alcamarthiel med bedrägligt mjuk röst. ”Men ska vi kanske koncentrera oss på att ta oss levande ur den här hålan? Eller borde vi ta in lite mer kuriosa om sevärdheterna först?”
Dvärgen blängde på henne ett ögonblick men pekade sen på bron. ”Ni ser själva vilket skick bron är i,” sa hon. ”Vi kan inte springa över alla på en gång, det lär den inte hålla för. Vi får gå en i taget – men kvickt. Ni som är lätt kanske vill gå först, mäster alv?” avslutade hon med en ironisk bugning åt alvtrollkvinnan.
Alcamarthiel fnös till men nickade. Hon kontrollerade att repet satt ordentligt om midjan, samlade ihop sina kläder och svepte på lätta fötter iväg över bron. Hon hade dock knappt hunnit halvvägs innan en mullrande knall ljöd, ett stort hål slogs upp i högra väggen och en massiv vattenstråle sprutade in och sköljde över gångbron. Alcamarthiel höll på att slås omkull av vågen, tappade balansen och föll ned på knä. Hon försökte ställa sig upp, men tyngden av vattnet var för stor och hon fick klamra sig fast vid brons nederkanter på alla fyra för att hålla sig kvar.
Geirlaug motstod frestelsen att flina åt den högdragna alvens föga värdiga ställning. ”Det är bra – håll i dig!” ropade hon i stället uppmuntrande. ”Försök inte kliva upp, kryp framåt i stället. Men fort, vi måste komma över!”
Alcamarthiel lyckades vrida på huvudet och gav dvärgen en så kyligt högdragen blick hon förmådde. ”Tänk, det hade jag aldrig kommit på,” fräste hon. Hon satte dock fart och kröp förvånansvärt smidigt – nästan graciöst, så graciöst man nu kan krypa på alla fyra – iväg över bron. När hon nått nästan fram till slutet lyckades hon ta sig på fötter, och med ett lätt språng var hon uppe på stenavsatsen och fäste kvickt repet i stenräcket.
Nu hade vattenflödet lugnat sig en aning, men Geirlaug rådde ändå till försiktighet. De andra tog sig över en i taget, hukande eller krypande, stödda på repet. Dvärgen väntade till sist. När hon kommit halvvägs över bron hördes ett ännu mer fruktansvärt mullrande, och nu rasade hela högra grottväggen in. Ännu en våg av vatten forsade in – den stadiga dvärgen lyckades dock hålla balansen där hon hukade under duschen – och grottan nedanför började snabbt bli vattenfylld. I några ögonblick slamrade de övergivna maskinerna på i vattnet – men sedan störtade hela golvet i grottan in, och maskinerna försvann i en skummande malström.
Gångbron slet sig med ett oroväckande ryck åt höger. Nu tappade Geirlaug balansen och föll handlöst, men lyckades gripa tag om det vingliga räcket. Hon klamrade sig fast med vitnande knogar och svor lågt för sig själv.
Greta Klare, som var närmast före henne, ställde ned sin lykta på avsatsen och började dra åt sig repet. När det blev spänt lyckades Geirlaug ta spjärn tillräckligt för att kunna resa sig, och så fort hon stod någorlunda stadigt började hon hasa sig fram mot avsatsen. Men när hon närmade sig slutet på bron hördes ett skri av järn som brast. Gångbron hade börjat lossna från sitt fäste bakom dem.
Plötsligt, ögonblicket därefter, gav gångbron vika och föll. Nu hängde den från den bortre avsatsen, svajande upp och ned i en svindlande vinkel över den skummande avgrunden. Geirlaug hade fallit igen och hängde nu och dinglade över kanten med ett frenetiskt grepp om repet. De andra fyra höll alla fast i repet för att hålla emot. Men det såg riktigt farligt ut nu. Dvärgen hängde så till att hon inte för egen maskin kom åt att klättra upp på bron.
”Häng kvar!” ropade Greta. ”Jag kommer och hjälper dig upp!”
”Är du inte klok?” skrek Geirlaug tillbaka för att göra sig hörd över dånet och bruset. ”Bron håller aldrig! Och det vete tusan om det här människohantverket till rep håller om vi ska dråsa ner alla på en gång. Bättre att kapa repet så ni andra klarar er!”
De andra stirrade för ett ögonblick stumt på henne.
”Skynda er!” morrade dvärgen andfått. ”Rädda er själva!”
Tvekan varade dock bara ett ögonblick. Greta och fru Alva utbytte ett par blickar, varpå Greta log, skakade på huvudet och för ett ögonblick sänkte blicken i tyst bön. Sedan klev hon med lätta steg utför den sluttande bron med ett fast grepp om repet. Dvärgen blängde klentroget på henne och muttrade ohörbart.
”Det här är ett bra rep,” sa Greta. ”Det har inte svikit mig än. Måste vara första gången en människa har mer tro på sina verktyg än en dvärg…”
I ett halvdussin steg var hon framme och lyckades ta ett stadigt grepp under armarna på den dinglande dvärgen. Hon vred på huvudet och skrek: ”Hugg i för allt vad ni är värda nu! Dra!”
De tre på avsatsen ryckte och drog för allt vad de var värda, och med ett ryck tumlade Geirlaug upp på bron. Hon tappade snabbt balansen igen, men nu fångade Greta upp henne. Stödda på repet som de andra tre drog och halade i klättrade de uppför den döende gångbron. Och trots allt höll den.
Till slut var de i säkerhet uppe på stenavsatsen. Greta och Geirlaug sjönk båda ned mot klippväggen och andades tungt i några ögonblick. Men det gick inte att dröja här. Mödosamt tog de sig upp på nytt och skyndade in i den mörka tunneln.
* * *
Tunneln var kort, och efter att ha gått uppför en trappa kom de snart ut i det fria genom en valvbåge i en stenvägg. Nu var det skymning och det regnade igen – ett kallt, strilande regn. Sällskapet stannade upp strax innanför valvet och vilade en stund.
”Greta… allihop…” muttrade Geirlaug. ”Tack för hjälpen. Jag trodde det var slut där. Ni också,” mumlade hon med en nick åt de båda alverna.
”Inget att tala om,” sa Alcamarthiel och log snett. ”Jag ser att det inte bara är jag som har svårt med att hålla balansen på dvärgbroar.”
”Passa dig,” grymtade Geirlaug, men hon kunde inte låta bli att dra på mun.
* * *
När de hämtat sig något tog de sig ut i det fria igen och inspekterade omgivningarna. Det gråbleka skymningsljuset bjöd på en dyster syn. Framför dem sträckte en avlång sjö ut sig, grå och dyster under en lika grå och regntung sky. Sjön omgavs av branta kullar som så småningom gick över i berg igen, och den sträckte sig så långt ögat nådde. På andra sidan sjön, nästan rakt över, stod två höga stenpelare och det såg ut som en bäck rann ut mellan dem.
”Där är det,” konstaterade Geirlaug. Det är den bäcken vi ska nedför.
Ljudet av forsande vatten hade inte upphört även om det var dämpat nu. Vattnet från sjön höll fortfarande på att svämma ut i dalgången nedanför – dammen hade rasat samman fullständigt och tydligen tagit halva dalen med sig - och man kunde se att vattennivån snabbt sjönk i sjön. Här och var började en tjock, illaluktande gyttja stiga upp ur vattnet.
Fru Alva drog manteln tätare omkring sig och huttrade. ”Vi måste hitta något torrt ställe att vila på,” sa hon. ”Där framme kanske?” Borta vid sjöstranden låg några till synes övergivna och förfallna stugor, kanske resterna av den här övergivna byn. Ett par av stugorna verkade vara av sten. ”Vi ser om vi hittar något hus med taket kvar,” föreslog Alva.
Det hade börjat mörkna när de kom fram till husen, men de hittade snart en stenstuga som var någorlunda intakt och hade det mesta av taket på.
”Det var underligt…” sa Mithiel plötsligt. ”Skulle inte den här byn ha varit övergiven länge?”
”Det var det bagerskan sa i alla fall,” sa Alva. ”Hurså?”
”Färska fotspår,” svarade alven och pekade på marken. Varken Alva eller Greta kunde se något tydligt i det snabbt vikande dagsljuset, men Alcamarthiel och Geirlaug såg efter och nickade. Det var spår av en eller två människor, inte gamla alls, på marken. Ett stycke längre bort hittade Geirlaug ett ännu underligare avtryck, efter något som skulle kunna vara en stor, tung tass eller missbildad fot med tjocka klor. Det såg ut som om det var bäst att vara på sin vakt.
* * *
Den stuga som utsetts till läger var den helaste. Huset var lite fuktigt men det var betydligt torrare därinne en utanför. Dörren var en aning rutten och hängde på trekvart, men den var ändå rätt stadig. Det enda fönstret vette mot sjön och täcktes av slutna fönsterluckor som var i samma ruttna skick som dörren. I det enda rummet fanns en sovbänk, ett par stolar, ett murknat bord med diverse multnade tingestar på, ett litet husaltare i hörnet och en eldstad. Möblerna var alla i människostorlek.
Medan Geirlaug gjorde upp en eld så de kunde börja torka av sig undersökte Alva bordet. Till sin förvåning fann hon att där inte bara låg svårdefinierat skräp, utan också ett till synes nytt paket och ett vattenskinn. Paketet visade sig innehålla bröd – som någon nyligen tagit en tugga av – och skinnet surt men fullt drickbart vin. Någon hade varit här mycket nyligen – här i stugan. På brödpaketet syntes några underliga slemmiga avtryck, som de inte blev kloka på.
Under tiden hade Greta undersökt sovbänken och konstaterat att det fanns ett rejält hål i taket precis över den. Under den, på golvet, hittade hon däremot något annat.
”Verkar som om vår föregångare hittade den torraste fläcken,” sa hon och vecklade ut den torra yllefilten hon grävt fram under sovbänken. ”Vänta nu… det är något i filtarna.” Ett pappersark föll ur filten och ned på golvet. Hon plockade upp dem och började mumlande läsa igenom dem. Det visade sig vara en utriven sida ur reseskildringen Resor i Nordanlanden av missionären Andreas Asconius, som tydligen handlade om de här trakterna:
| Kapitel VI Från Unnadammen till Nedöse Den bästa utsikten över Unnadammen finner man om man följer Unnabäcken uppströms - händelsevis också den lättaste vägen över detta stycke av Björnramsbergen, då den löper genom ett milt sluttande pass. Den vägen för vandraren till dammens fot och låter honom bevittna detta underverk av dvärgisk ingenjörskonst i all sin glans. Det inre av dvärgarnas berg är inte öppet för besökare, men vägfarande kan finna kvarter i den vackra människobyn Unnsele vid sjöns strand. Unnasjön är en konstgjord sjö, som dvärgarna synbarligen konstruerat som en del av sin damm, och det går många märkliga legender om vattnet i fråga som det är svårt att fästa mycken tilltro till i dagsljus. Bland dessa finns en berättelse om en by i dalen, vars inbyggare inte lyssnade på varningen om att dalen skulle vattenfyllas. Det sägs att deras ättlingar fortfarande lever på sjöns botten, och det är uppenbart att den konstgjorda sjön är förknippad med mycken vidskepelse. Somliga bybor säger att man på soliga dagar kan se märkliga skepnader i djupet av den klara sjön, andra vet berätta om fiskebåtar som aldrig återvände eller återvände tomma. Fast dvärgarna sällan välkomnar besökare... |
”Sedan då?”
”Sidan slutar där,” sa Greta med en axelryckning. ”Det blev vi inte mycket klokare av.”
”Det är något med den där sjön,” sade Alva lågt, gläntade på fönsterluckorna och sneglade missmodigt ut genom fönstret. Plötsligt hördes ett skrik utifrån och genom fönstret, någonstans i det grå regnet, syntes en eldslåga som häftigt flammade upp.
”Vad kan det där vara?” undrade Alva.
”Brinnande olja kanske, eller brandpilar,” gissade Alcamarthiel. ”Jag skulle tro att det är vår kära rumskamrat som är därute. Eller kanske det fruktade sjöodjuret. Vi kanske borde se efter?”
Sagt och gjort. Alva stannade kvar på vakt i stugan medan de andra fyra skyndade ut i regnet. Efter det första skriket hade det blivit tyst och ingen eld syntes längre. Men de behövde inte leta särskilt länge. När de kom ned till sjöstranden såg de att någon låg i leran i strandkanten ett bra stycke bort. När de kom närmare fann de att det var en kvinna i en tung kappa, blödande ur många sår. Hon hade ett armborst bredvid sig, och en handfull brandpilar låg strödda på marken. En svag doft av bränt kött hängde i luften. Någon sorts spår efter något stort, tungt och troligen tvåbent ledde bort från henne ned mot vattnet.
Medan Mithiel och Geirlaug undersökte spåren – de liknade de underliga spåren de sett bland husen – gick Greta och Alcamarthiel närmare för att se om kvinnan var vid liv och gick att rädda. När de närmade sig vaknade hon plötsligt till. Först såg hon sig förvirrat om, men när hon fick syn på alven flämtade hon till och försökte fåfängt få fram och ladda sitt armborst. Efter några ögonblicks fruktlösa ansträngningar föll armborstet ur hennes hand och hon föll tillbaka raklång. En smal rännil av blod rann ur hennes mungipa.
”Inte vidare artigt, må jag säga,” fnös Greta och grep sig utan vidare tvekan an med att söka igenom den döda. Hon hade förblött av ett flertal sår – mest riv- och klösskador. Hon hade tydligen bränt någon annan med en pil, och på marken fanns halvt torkade pölar av något svart och kletigt – kunde det vara blod efter något? Det enda hon bar på sig förutom armborstet var en välfylld börs och en medaljong med ett öga på – kanske symbolen för Vakande Ögat, Furstens hemliga polis. Den gissningen styrktes av att hon visade sig ha ett sexarmat Furstekors och några andra krumelurer tatuerade på underarmen.
”Hon blev alltså skickad hit före oss,” funderade Greta. ”Eller var hon redan här?”
”Eller så kom hon förbi oss någonstans,” föreslog Mithiel. ”Om det fanns någon genväg förbi den här eländiga dammen…”
”Finns ingen sådan vad jag vet,” sa Geirlaug, som just konstaterat att kvinnans stövlar passade bra mot de mänskliga spåren de sett tidigare. De hade spanat runt ett ganska bra stycke nu utan att hitta något levande, och de drog sig tillbaka till stugan där de berättade för Alva om fynden.
”Jag gillar inte det här,” medgav fru Alva. ”Det är något i den där sjön, och jag tror inte den här Furstepigan dödade det. Bäst vi håller ordentlig vakt i natt.”
”Vi borde åtminstone vara säkrare här i stugan än någon annanstans,” menade Greta. ”Och här är det nästan torrt.”
* * *
Alva och Geirlaug tog första vakten, och i ett par timmar var det alldeles tyst förutom det evinnerligt strilande regnet och de sovandes andetag.
Plötsligt ryckte Geirlaug till och vred på huvudet. ”Vad var det där?” viskade hon.
”Vad?”
”Jag hörde något. Det är något som rör sig därute. Något tungt och blött… något som hasar. Väck de andra!”
Medan Alva skakade liv i de sovande öppnade Geirlaug ena fönsterluckan och spanade ut. Jodå. Det var något som rörde sig. Något stort, tungt och massivt reste sig som en oformlig skugga ur den gyttjiga sjön och släpade sig upp på stranden. Långsamt vred sig den mörka skepnaden fram och tillbaka innan den, sakta men säkert, satte kurs mot stugan. Långsamt men obevekligt hasade sig varelsen fram i nattregnet.
”Det är på väg hitåt,” bekräftade Geirlaug bistert. ”Är alla beredda?”
På några ögonblick hade alla kommit på fötter och beväpnat sig. Alcamarthiel och Alva tände en brasa i öppna spisen – eld kunde nog bli bra att ha nu, på ett eller annat sätt – och Greta och Geirlaug gjorde sig redo med brandpilarna de tagit från kvinnan med ögat.
Skepnaden släpade sig fram och kom sakta närmare, men den var fortfarande rätt långt borta och det var för mörkt att se en tydligt. Men nu var den snart inom skotthåll.
”Skjut ett varningsskott,” föreslog Alva. Geirlaug tände en brandpil och fyrade av sitt armborst. Skäktan slog ned i marken framför varelsen, som stannade upp för några ögonblick, men så fortsatte den igen.
Nu började den komma så nära att man kunde se hur den såg ut, och det var ingen vacker syn. Det var en vagt mänsklig skepnad men skulle ha varit nära tio fot hög om den stått rakt – nu gick den hukad och hopsjunken. Huden var tjock och fjällig, och hela kroppen såg uppsvälld ut, som en drunknad. Ansiktet var knöligt och deformerat, med stora huggtänder, och händerna eller tassarna slutade i långa klor. Långt stripigt hår som sjögräs hängde över ansiktet och ögonen lyste med ett svagt gulaktigt sken.
”Måste vara ett sjötroll av något slag…” muttrade Geirlaug. ”Trodde de var utdöda i de här trakterna.”
”Det kan vi kanske ordna,” sa Greta och fyrade av ännu en brandpil medan Mithiel spände sin båge och väntade på att ”skottgluggen” skulle bli ledig. Båda pilarna träffade monstret i bålen, där de fortsatte brinna en stund. Trollet vrålade, antingen av smärta eller bara av ilska, men stannade inte upp utan fortsatte obevekligt att hasa sig framåt. Men det gick ännu långsammare nu. Elden verkade ha någon verkan.
Ytterligare tre pilar hade nått sitt mål, men utan att lyckats hejda det, och nu var det framme vid dörren som lyckligtvis var väl barrikaderad, och alla fem höll emot på insidan. Odjuret kastade sig med hela sin tyngd på dörren, och det murkna trät knakade men dörren höll.
Trollet gjorde ett försök till att slå in dörren, och de som höll emot kastades nästan omkull av stöten, men dörren höll. Besten vrålade ut sin besvikelse, och sedan blev det för ett ögonblick tyst. Så började det hasande lätet igen.
”Vad gör det nu…?” flämtade Alcamarthiel.
”Fönstret!” skrek Alva. ”Greta, Geirlaug, håll fönstret…”
Innan de hunnit fram hördes ett brak och en jättelik, kloförsedd näve brakade igenom den murkna fönsterluckan. En lång, fjällig arm började sträcka sig in i stugan, famlande efter något att gripa tag i. Greta och Geirlaug ryggade båda undan och lyckades med knapp nöd undvika klorna. De fick fram sina vapen och gjorde sig beredda att gå till motanfall. Under tiden hade trollet lyckats slå upp den andra luckan och måttade ett nytt svepande slag genom fönstret. Geirlaug högg det i armen med yxan, men fast hugget drog en rännil svart blod verkade det inte skrämma besten.
”Eld!” ropade Alva. ”Vi måste ha mer eld mot det här, det verkar vara det enda som biter!”
Alcamarthiel ryckte åt sig ett par brandpilar, slet loss brandpåsarna, virade in dem i linne och dränkte in knytet i lyktolja. ”Det här borde brinna rätt bra,” sa hon. ”Men hur ska vi komma åt att kasta det på det?”
 |
|
|
”Ge mig den,” sa Mithiel. När hon fått knytet tog hon ett språng upp på sovbänken och klättrade, vig som en apa, upp genom hålet i taket. Hon fick fram sitt elddon, lyckades få eld på knytet och ropade ner till trollet som stod med armarna i fönstret.
”Ohoj där! Titta upp!”
Om besten förstod var hon sa var inte gott att veta, men den vred huvudet uppåt som för att lyssna ett ögonblick. Med all kraft kastade hon det nu häftigt brinnande knytet på trollet. Det slog upp i brandgula lågor, och det sjögräsliknande håret fattade eld och brann snart som ett bloss. Trollet vrålade i raseri, drog ut armen och slog blint omkring sig. Mithiel passade på att i snabb följd skjuta ytterligare fyra pilar i det på nära håll, samtidigt som Geirlaug och Greta började skjuta från fönstret på nytt. Den sista pilen tog rätt i gapet, och det fortfarande brinnande odjuret vacklade… och säckade ihop och låg orörligt.
Mithiel hoppade ned på marken med svärdet draget och Geirlaug störtade ut genom dörren med yxan höjd. Trollet reste sig inte, och glöden från ögonen hade slocknat. Besten var död.
”Om det här var den lätta vägen över bergen undrar jag hur den svåra ser ut,” pustade Greta.
”Drakfåglarna kände nog inte till den här gynnaren,” gissade Alva. ”Och inte de Furstliga heller, tydligen. Undrar om det finns fler av dem i sjön?”
”Sjötroll brukar vara enstöringar,” sa Geirlaug och torkade metodiskt av yxan, ”men låt oss inte ta några risker. Vem tar nästa vakt?”
* * *
Det kom inga fler besök under natten, men fukten och trängseln gjorde ändå att det blev en kort och orolig natts sömn. Solen började gå upp redan några timmar senare, och i morgonljuset visade sig utsikten ha blivit ännu sämre än dagen innan. Regnet hade lättat, men nu var den forna sjön ett jättelikt täcke av grå gyttja som sträckte ut sig över dalen. Här och var syntes döda och döende fiskar och klumpar av stinkande sjögräs. En trög bäck rann upp i en håla nära stranden, löpte genom mitten av lerdalen och försvann så småningom mellan de båda stenpelarna.
Efter en förvånansvärt njutbar frukost på grillad fisk – det första varma mål de fem ätit sedan de lämnade Norrhamn – var det dags att fortsätta.
”Vi ska mellan de där pelarna,” sa Geirlaug och pekade, ”så det är nog bara att följa bäcken.” Ingen invände. Att gå runt hela gyttjesjön skulle ta hela dagen och de hade ingen tid att förlora.
Gyttjan var grund först men de hade inte gått långt förrän den nådde människorna till knäna och Geirlaug högt upp på låren. Det skvätte gyttja överallt och de fem var snart täckta av lera från topp till tå.
Längs vägen började de så småningom stöta på rester av murar och stenpartier. ”Det stämmer visst att det fanns en by här innan ,” funderade Greta. ”Undrar om…”
Nu hade det slutat regna, och det sista duggregnet gick snabbt över i en tjock dimma. Snart kunde man inte se mycket längre än tio steg, och dimman verkade på något sätt skymma inte bara sikt utan även ljud. Det hade blivit spöklikt tyst.
Nu var de kanske halvvägs över gyttjesjön och plötsligt började mörka väggar och husrester skymta i dimman på ömse sidor om bäcken. Alcamarthiel började se sig om fram och tillbaka, och hon var påtagligt nervös.
”Det finns något här,” sa hon. ”Låt oss skynda oss.”
De pulsade på så gott det gick i den knädjupa leran där bäcken rann fram mellan de gamla husen. Ruinerna var förfallna och täckta av lera, med dörr- och fönsteröppningar som mörka hål. Sakta och gradvis började de alla få en känsla av att någon tittade på dem. I ögonvrån kunde man för ett ögonblick skymta bleka skepnader i dörröppningarna, men när man vände blicken direkt mot dem var de borta. Men Alcamarthiel verkade fortfarande se dem… vad det nu var.
”Vi ska inte stanna här,” upprepade hon oroligt. ”De vill inte ha oss här.”
”Jaså, inte?” muttrade Geirlaug och drog mödosamt upp benet ur en djup grop. ”Jag som just tänkte slå mig ner och röka en pipa här i gröngräset…”
De kämpade på och efter vad som kändes som en evighet tog husen slut och stenpelarna började skymta i dimman. Mithiel som gick sist vände på huvudet, och ropade ofrivilligt till. De andra stannade upp och tittade.
Bakom dem, bland husen, kom en hop mänskliga skepnader drypande. De var gamla och förtvinade, grå som dyn omkring dem, klädda i ruttnande trasor. De såg ut att lysa med ett blekt, livlöst sken. Ögonen glödde av stumt hat.
”Stanna inte!” ropade Alcamarthiel. ”Se inte på dem! Titta framåt… fortsätt framåt!”
Det var märkligt svårt att slita blicken från folket från den dränkta byn, men med en kraftansträngning lyckades de fem vända ryggen åt dem och snubbla vidare fram längs bäcken.
”Är de efter oss?” pustade Geirlaug.
”Titta inte efter!” insisterade Alcamarthiel otåligt.
Nu hade de fast mark under fötterna och dimman började lätta. Stenpelarna närmade sig. Mithiel vågade sig på att kasta en blick bakom sig, och nu kunde hon inte se någonting i den vita dimman bakom dem. ”Jag tror kusten är klar,” sa hon.
”Vi lägger på en rem ändå,” menade fru Alva. ”Jag vill ut ur den här eländiga leran.”
* * *
Bäcken rann ut mellan stenpelarna och fortsatte ut i en sluttande dalgång. Nu var dimman borta och solen hade äntligen börjat skina. Så småningom förenades bäcken med en betydligt stridare fors som rann ned från någon sjö högt uppe i bergen.
”Aha,” sa Geirlaug och såg uppiggad ut. ”Det här är rätt fors. Vi följer den till bergets fot, så är det inte långt till ingången sedan. Om jag inte minns helt fel finns det ett vattenfall på vägen ned, så vi kan tvätta av oss…”
Den utsikten piggade upp de andra också. Medan de mödosamt tog sig nedför bergssluttningen flög en lärka över dem och började sjunga i den blå skyn. Mardrömmen var över för den här gången.
Fortsättning följer: Nardrífa