”…men till slut tog vi oss ut i alla fall, och här är jag ännu, hel och vacker,”
avslutade mannen sin historia. Han teg en stund – en kort stund. ”Har du sett
på den här dimman, Klara?”
”Har inte gjort annat de sista två timmarna, utom
att lyssna på ditt snack,” svarade kvinnan som lystrade till Klara utan att
vända sig mot honom. ”Hurså?”
”Det luktar svartkonst om den,” sade den korte soldaten och lade ett menande
finger mot näsryggen. ”Jag känner sådant. Du ska se att det här är Furstens
verk. Om vi…”
”Ge dig nu, Gere,” snäste Klara otåligt. ”Det är en helt vanlig dimma, den är
inte ens särskilt tjock. Man skulle kunna tro att du aldrig sett havsluft förut.
Och dessutom…” Hon avbröt sig vid ljudet av klockor som klämtade från lägret och
sken för första gången upp en aning. “Ah! Nu ringer de till aftonbön. Då är
avlösningen på väg snart.”
Inte så långt därefter kom den mycket riktigt: som vanligt var det stadshopen
från Geda som tog över vakten efter dem. De två nya vaktposterna var väl
rustade, med prydliga blå-gula tabarder, och beväpnade med armborst.
“Något nytt i lägret?” undrade Klara.
“Det kan man säga,” sade den ene av Gedaborna. “Har ni hört att
kronprinsessan är här nu?”
“Jaså, minsann?” Klara hade förstås hört rykten om att hon skulle vara på
väg, men sådana rykten gick hela tiden. “Kom hon hit nu på kvällen?”
“Alldeles nyss,” nickade stadsknekten. “Kom in via norra ingången med ett
litet följe. Har inte hört vad det är fråga om, men det var gott att se henne
igen. Och gott att ha henne här bland oss.”
“Jo, prinsessan är inte dum,” insköt Gere. “Har jag berättat om när vi hade
henne – och kungen och allihop – till gäst på Gillet i vintras? Och när…”
“Bara sådär en tvåhundra gånger,” suckade Klara.
*
* *
Inte långt därifrån stävade en ensam roddbåt i en farlig fart fram genom
dimman mellan skären. Roddarna slet i sitt anletes svett. En småsven hängde över
relingen i fören och höll utkik efter höga rev eller plötsliga krökar. Den ene
av de två resenärer som satt i aktern såg ut att vara på väg att falla ihop
medvetslös, men hans bänkgranne stöttade honom.
”Vi är snart framme nu,” sade hon rakt ut i luften. ”Stanna inte, för Ljusets
skull! Hugg i!”
*
* *
Natten föll hastigt på och de två männen från Geda kunde snart inte se mycket
mer än stigen som ledde ned till strandkanten. Facklorna som markerade den
trånga roddpassagen in till stranden skymtade bara som suddiga ljuspunkter i
skymningsdimman.
Tack vare den dåliga sikten var det först när båten bröt fram vid
strandkanten och roddarna hoppade ur för att dra upp den på land som
vaktposterna såg den. För ett ögonblick fruktade de att någon fiende skulle ha
förmått slinka förbi spärrarna och patrullbåtarna i dimman och tagit sig in, men
strax såg de den arosiska Skeppsfänikans röda och vita vimpel som vajade från
båten och andades ut.
När nykomlingarna började komma uppför stigen syntes de tydligt. Tre män, en
kvinna och en pojke. Kvinnan och två av männen bar Skeppsfänikans röd-vita
tunikor och hättor, den andre mannen tycktes skadad eller utmattad och var
insvept i mantlar eller filtar. Den ene vaktposten nickade till sin kamrat, som
spände sitt armborst och höjde det.
“Halt! Vem där?” Nykomlingarna stannade upp och kvinnan tog ett steg framåt.
“Rotmästare Ella Skare, Kungliga Arosiska Skeppsfänikan, första kvarteret,”
ropade hon. “Vi har en kurir från Oxehus med brådskande bud till
riksföreståndaren av Sunnanslätt. Det gäller liv och död, och mer än så!”
“Vad gäller saken, då?” frågade vaktposten, fortfarande inte helt övertygad.
Den utmattade mannen kom stapplande framåt och tappade en av filtarna han
hade svept om sig. “Fienden är över oss…” fick han fram. “Fursten har…”
“Vad? Är fienden på väg hit till slut?”
“Inte… här…” Kuriren lutade sig fram mot vaktposterna och viskade något lågt.
Båda ryggade tillbaka och armborstskytten kvävde en svordom. Den andre tvekade
ett ögonblick men stramade sedan upp sig.
“Du måste få tala med överste hövitsman med det snaraste. Vi ordnar en eskort
åt dig genast. Patrull!”
* * *
 |
| Riddar Theoderik, |
| riksföreståndare av |
| Sunnanslätt |
 |
|
Riddar Nikolaus |
|
Tre Fiskar |
I stabstältet, vid ett stort bord belamrat med kartor och dokument, satt
riddar Theoderik Skiöld, Sunnanslätts unge riksföreståndare och sedan ett par
månader tillbaka den allierade härsmaktens högste befälhavare. Han hade lagt av
det mesta av rustningen, men hade dragit på sig den färggranna vapenskjortan
över den tjocka vadderade tunikan. Sömnigt lutade han huvudet i händerna – det
var sent och han var fruktansvärt trött, men han hade ännu inte ro att gå och
lägga sig. En småsven satt hopsjunken i en stol och snarkade stilla.
Plötsligt hördes buller och röster utanför tältet. Med ett ryck vaknade
riksföreståndaren ur sin halvslummer och såg upp. Spänd vaksamhet förbyttes
snart i ett leende då riddar Nikolaus Tre Fiskar, hans äldste vän och
vapenbroder, stövlade in.
”Allt lugnt i kväll,” rapporterade Nikolaus och slog sig över bröstet med ett
högljutt rasslande i fjällharnesket. ”Ingen värre ofred än att högmarkskarlarna
på norrsidan och det här kompaniet från Karlshafen som är kvarterade bredvid dem
fortsätter försöka överrösta varandra med sina sånger. Kanhända illa nog,”
grinade han.
”Kanhända,” log riksföreståndaren tillbaka. ”Annat vore knappast att vänta
sedan kung Sigtrygg och hans följe sällat sig till oss. Men så länge de inte ger
sig på varandra med blanka vapen eller stör nattron för illa kan de få sjunga.
Annars allt i ordning?”
”Lugnt och stilla,” bekräftade Nikolaus och sköt tillbaka järnhatten i
pannan. ”God ordning i lägret, murarna står kvar där de står, lika litet händer
som vanligt. Må Ljuset och den Förste skänka våra vapen seger, och allt det där…
har du något vin kvar, förresten?”
Theoderik skrattade. ”Jag glömmer mig,” sade han och reste sig. ”Slå dig ned
och ta en bägare med mig!” Han kastade en blick på den sovande småsvennen,
ryckte på axlarna och hämtade själv fram den lilla vinkaggen från ett hörn av
tältet.
Knappt hade de hällt upp åt sig förrän en av hirdmännen som stod på vakt
utanför kikade in i tältet. ”Ers Excellens,” sade hon, ”Ni har besökare.”
Riksföreståndaren suckade. ”Gör mig en tjänst, Nikolaus,” sade han. ”Gå ut
och se efter om det är någon jag vill träffa nu.” Riddaren reste sig och stegade
ut, fortfarande med vinbägaren i handen. Några ögonblick senare kom han tillbaka
och nickade leende. Efter honom kom en kvinnoskepnad, rustad av brynjerasslet
att döma men insvept i en vid svart mantel med huva. Theoderik såg oförstående
på Nikolaus men vände sig sedan mot den mystiska besökaren, som efter en snabb
knäböjning rest sig på nytt.
Så kastade hon av sig mantel och huva och blottade en lång röd vapenskjorta,
prydd med en gyllene falk, och ett välbekant ansikte inramat av mörka lockar.
Adriana Imrarsdotter Falk, kronprinsessa av Gedanien, stod framför dem i egen
hög person.
I ett språng var riksföreståndaren framför henne och fattade båda hennes
händer i sina. ”Ers Kungliga Höghet!” utropade han. ”Det skänker mig stort hopp
och glädje att se Er på nytt.” Han tog ett steg tillbaka och slog ned blicken
med ett snett leende, som om han kommit ihåg sig. ”Fast Ni tycks besluten att
ständigt överraska oss när vi står som minst förberedda,” tillade han med en
blick på sina solkiga härkläder.
Prinsessan log tillbaka. ”Se så, Ers Excellens,” sade hon. ”Inte heller jag
är klädd för bankettsalen. Jag ville bara passa på att hälsa på Er innan min
ankomst är i var mans mun och ingen av oss får en lugn stund.”
”Det uppskattas,” genmälde riksföreståndaren. ”Låt oss slå oss ned och skaffa
Er något att dricka.”
* * *
Kvällen började bli sen, men ännu sjöd lägret av liv och rörelse och
lägereldarna som brann överallt höll nattmörkret på avstånd.
Eskorterad av två röd- och blåklädda svenner ur friherre Akvin Örnkloos hird
stapplade budbäraren fram genom lägret. Han hade insisterat på att han kunde gå
och det såg han ut att klara av, men att rida var inte att tänka på. Det spelade
ingen större roll heller, det skulle knappast gå att komma fram fortare till
häst genom det trånga och stökiga lägret.
Knut, den yngre av svennerna, försökte desperat få ordning på de oroliga och
ostyriga tankar som virvlade runt i hans huvud. Vad betydde egentligen det
olycksbud som kuriren fört med sig? Skulle allt gå förlorat nu? Skulle
Sunnanslätt lämna Gedanien åt sitt öde? Och varför kunde de inte gå lite
fortare? Han skakade på huvudet och tvingade sig själv att koncentrera sig på
vad som hände omkring dem i stället.
Han såg ett par rotar bondesoldater som just gått av sitt vaktpass böja knä
och mumla sig igenom aftonbönen under ledning av en ung kaplan, innan de stämde
upp en psalm med skrovliga röster som kaplanens höga och klara tenor tydligt
skar igenom. I en öppen paviljong satt en gråhårig skrivare och antecknade i
ljuset av en lykta. En ölmagad arosisk riddare med en mager väpnare i släptåg
släntrade förbi och besvarade svennernas och kurirens bugningar med en
tankspridd nickning. Vid nästa lägereld satt en hop högmarkskarlar i slokhattar
och grå vadmalskjortlar och sjöng sina vandringsvisor och vallåtar till vemodiga
melodier. Längre fram hade några av de almadianska landsknektarna, färggranna
som påfåglar i sina brokiga kläder, råkat i häftigt gräl över ett tärningsspel,
men deras rotmästare fick snart ordning på dem. Knut såg upp. Där! Äntligen var
stabstältet i sikte.
* * *
I stabstältet hade stämningen hunnit bli ganska avslappnad. Formaliteterna
hade snabbt klarats av. Kronprinsessan hade inte haft mycket att förtälja från
Gedanien, mer än att fienden inte genomfört några större manövrer såvitt man
kunnat se – och i det här fallet var inga nyheter nog att betrakta som goda
nyheter. Riddar Nikolaus ursäktade sig snart och gick ut för att ta en runda i
lägret.
 |
|
Kronprinsessa Adriana |
|
av Gedanien |
”Ers Excellens,” sade prinsessan när de blivit ensamma, ”är allt väl med Er?
Jag måste bekänna att jag oroat mig en smula för Er.”
”För mig?” undrade riksföreståndaren förvånat. ”Hurså?”
”Det är ingen avundsvärd börda,” genmälde hon, ”att bära hela den allierade
härsmaktens öde på sina axlar. Det är ett ansvar jag inte skulle önska någon.
Jag hoppas bara att Ni kan bära det utan att vare sig ryggen eller hjärtat
brister.”
Theoderik nickade med en suck. ”Nog är det tungt,” medgav han. ”Förbannat
tungt. Och den Förste ska veta att jag inte bad om att få föra det här befälet.
Det är svårt nog att bära Sunnanslätts väl och ve i min hand, nu när mörkret
faller och tiderna är onda. Hade jag fått bestämma skulle någon annan gärna ha
fått sköta det här. Men…”
”Men det var så det måste ske,” sade Adriana allvarligt. ”Sunnanslätt måste
gå i spetsen, för det är störst och rikast i alliansen och dess stolta frälse
skulle inte ha nöjt sig med mindre. Och rikets styrkor måste ledas av dess
härskare. Och dessutom,” tillade hon och log på nytt, ”har jag inte hört något
om att Ni skött Er uppgift onöjaktigt. Jag tror på Er.”
”Det må så vara,” svarade Theoderik, ”men jag önskar ändå att jag kunde känna
mig mer redo för den.” Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. ”Jag är
djupt tacksam för Ert stöd,” sade han, ”men låt oss tala om någonting annat. Det
här gör mig bara bedrövad att tänka på. Från det ena till det andra… ligger det
någon sanning i ryktena vi fått höra om att kung Sigtrygg av Högmark gjort nya
försök att vinna Er hand?”
”Skulle det vara ett muntrare samtalsämne, menar Ni?” fnös prinsessan med
spelad förtret. ”Jo, så kan man kanske kalla det. I vintras skickade han ett
makalöst fräckt och storvulet brev till min far där han åter framhöll sin vilja
att förena våra ätter, och han drog sig inte ens för att antyda - utan större
subtil talang, kan tilläggas - att om vi vägrade honom en brud, kunde det tänkas
att han drar tillbaka sina styrkor, kanske inte bara från Draakhem, utan ifrån
alliansen i sin helhet. Jag tror inte jag hört på maken.”
”Har Ni svarat honom?” undrade riksföreståndaren. ”Han är ju här nu med sitt
folk, vet Ni.”
”Jag skickade ett svar,” sade hon, ”där jag sade som det var. I denna
Gedaniens mörkaste stund har jag sannerligen allvarligare ting att tänka på än
giftermål. För att inte tala om de svåra praktiska konsekvenserna av ett sådant
äktenskap…”
”Ja,” sade Theoderik lågt, ”att behöva vakna till tonerna av Högmarkssången
varje morgon…”
Adriana kom av sig och skrattade. ”Nå, det var inte riktigt det jag menade,”
sade hon. ”Men sak samma. Jag har hur som helst inga planer på att bli drottning
av Högmark. Självklart har jag begrundat innebörden i hans hot. Bäst vore kanske
om man kunde förmå honom att nöja sig med att äkta någon annan Imrarsfrände. Jag
har talat med min kusin Elena, men hon vill naturligtvis inte lova något förrän
hon träffat honom…”
”Jaha, där stöp det med andra ord,” muttrade Theoderik och hällde upp lite
mer vin åt sig. ”Nå, allvarligt talat tror jag den gode kungen bluffar. Nu när
han väl kastat sig in i belägringen med en stor styrka kan han inte bara dra sig
ur. Det vore mer besvär för högmarkarna att återvända hem nu än att fortsätta
med belägringen. Därmed inte sagt att inte någon form av fastare allians mellan
Högmark och något av de andra rikena kunde vara bra för att få lite mer ordning
på dem. Men givetvis har jag intet att invända mot Er hållning.”
”Kunde nästan tänka mig det,” log Adriana. ”Och hur är det för Er del? Har
riksrådet lyckats få Er bortgift ännu?”
Theoderik suckade djupt men skrattade sedan och skakade på huvudet. ”Som Ni
själv sade, det har varit annat att tänka på. Men de börjar väl igen när som
helst nu när det inte händer något…”
I detsamma hördes på nytt ett våldsamt tumult utanför tältet. Theoderik och
Adriana reste sig båda förvånat och såg mot ingången. In i tältet, flankerad av
två sunnanslättska hirdmän och med de gedanska svennerna och riddar Nikolaus i
släptåg, stapplade kuriren från Oxehus.
”Överrotmästare Hamfast! Vad vill det här säga?” frågade riksföreståndaren
den äldste av hirdmännen.
”Ber om tillgift, Ers Excellens,” svarade den skäggige, rundlagde soldaten
med en snabb bugning. ”Men den här mannen säger sig ha nyheter åt Er som gäller
liv och död.”
”Nå,” sade Theoderik, ”låt höra då. Men låt mannen få sitta ner, han är ju
utmattad."
Men kuriren stod kvar på vacklande ben och tog ett stapplande steg framåt. Så
föll han skälvande ned på knä. ”Ers Excellens…” började han med sprucken röst.
”Fursten har… han har…” Orden svek honom och han slog hjälplöst ut med händerna.
Prinsessan lutade sig fram mot mannen och gav honom ett uppmuntrande leende,
men Theoderik som kände henne såg hur otålig hon var. Till slut fann kuriren
rösten igen.
”Ers Excellens… Ers Kungliga Höghet… fienden är över oss och Mörkret är löst.
De Furstliga har seglat hela sin flotta till Långviken… gått i land i Gotmar…
gotmariterna lät dem landstiga och gav dem förråd… så drog de in… in i
Sunnanslätt. De Furstliga har dragit in i vårt land med eld och svärd… överallt
brinner vårdkasarna, men de är många… den Förste hjälpe oss…”
Dödstystnaden som lägrat sig över tältet medan kuriren talade varade i några
evighetslånga ögonblick innan den bröts.
”Fördömt!” utropade prinsessan, for upp och slungade sitt vinkrus i
marken. ”Förbannade kräk!” Hon andades häftigt i några ögonblick och tycktes
sedan lugna sig något, men började rastlöst trampa av och an framför bordet.
Småsvennen som sovit genom hela kvällens händelser ditintills vaknade med ett
ryck och såg sig skräckslaget och förvirrat om, men ingen tog någon notis om
honom.
Riksföreståndarens reaktion var lågmäldare; han hade bleknat och stirrade ut
i luften. ”Så klart…” mumlade han. ”Att jag inte tänkte på det…”
Nu utbröt fullt tumult i tältet. Det hade tagit riddar Nikolaus några
sekunder till att förstå den fulla innebörden i kurirens förvirrade ord, men nu
hade slanten trillat ned och han gav ett rasande vrål ifrån sig. Han störtade
fram och grep den arme mannen i kragen.
”Vad är det du säger? Förräderi och hugg i ryggen? Jag ska allt…” hann han
ryta innan Theoderik i sin tur störtade upp och drog honom tillbaka.
”Nikolaus!” ropade riksföreståndaren. ”Låt honom vara! Det är inte han som
givit oss det hugget, och vi är honom stor tack skyldiga för hans varning. Se i
stället till att han får föda och dryck och en varm bädd.” Han vände sig mot
kuriren för att tacka honom mer formellt, men fann att den utmattade mannen
somnat eller förlorat medvetandet.
Del II: Krigsråd
Den tidigare så stilla och öde stabspaviljongen var nu fylld av trampande
fötter och upprörda röster. Nyheten hade spritt sig som en löpeld i
härlägret. Ett stort krigsråd för hela härsmakten hade utlysts, men innan
det skulle gå av stapeln hade riksföreståndaren kallat samman Sunnanslätts
närvarande riksråd och hövitsmän för att diskutera saken inbördes innan man
gick vidare. De andra härarnas ledare hade gjort likadant, och Theoderik
misstänkte att var och en av dem nu hade ett liknande tumult framför sig.
 |
|
Herr Erkibald |
| Näfhåårdhe Sol och |
| Måne, rikskansler av |
| Sunnanslätt |
Alla som kallats var här nu. Den grånande rikskanslern, riddar Erkibald
Näfhåårdhe Sol och Måne (bror till greve Birger Sol och Måne, som lämnat
härsmakten i vredesmod), harklade sig ljudligt, dunkade en pansrad näve i
bordet och äskade tystnad för riksföreståndaren. Sorlet lade sig och det
blev tyst. Theoderik avskydde hjärtligt de här ögonblicken – orden hotade
alltid att svika honom – men efter ett plågsamt ögonblick fann han dem på
nytt.
”Herrar och fruar av Sunnanslätt,” började han. ”Ni vet nu alla vilka bud
jag för blott någon timme sedan fick motta från Oxehus. Vår fiende, Fursten
av Margholien, har dragit in i Sunnanslätt. För första gången i det här
kriget står vårt eget land under svärdet. Vi har en ny brydsam situation att
ta ställning till, och ni som är här känner alla till lika mycket som jag.
Nu är frågan – vad skall vi göra?”
Den förste som talade var, lite oväntat, herr Gabriel Luciasson Sparre,
friherrinna Lucias yngste son och ett av de yngre riksråden.
"Efter vad jag förstått," sade han med hövlig och behärskad stämma, "står
saken ganska klar. De hittills oförstörda sunnanslättska landområdena bör
skyddas, även om det måste ske till priset av att belägringen avbryts."
Ett mummel av bifall steg i tältet, men också flera misslynta muttranden.
Riksföreståndaren noterade att herr Gabriels mor, friherrinna Lucia, inte
såg alldeles nöjd ut med sonens uttalande.
"Sunnanslätt," fortfor herr Gabriel, "som hittills varit oskatt av kriget
och dessutom är rikt, bör skyddas med största effektivitet. Ingen annan
uppgift kan gärna ha högre prioritet än denna, då Sunnanslätt för närvarande
är det land som kan försörja alliansens krig med både spannmål och allt vad
guld kan skaffa. Detta är säkerligen vår fiende väl medveten om! Det bör vi
och våra allierade också vara.
Men det vore likväl illa om våra ansträngningar vid Draakhem skulle gå om
intet. Om vi kunde tillse att fienden varken kan få
nya förnödenheter eller vidta några omfattande reparationsarbeten, torde det
vara möjligt att senare återuppta belägringen utan att alltför mycket tid
gått till spillo."
”Så, herr Gabriel,” insköt riksföreståndaren, ”vad yrkar Ni? Ni talade om
att häva belägringen, men Ni vill ändå hålla staden innesluten?”
Herr Gabriel böjde lätt på huvudet. ”Jag gör inte anspråk på att vara
strateg, Ers Excellens. Men jag ser att vi har en långt större härsmakt här
än vad som krävs för att hålla staden inringad, särskilt om vi inte tänker
försöka ta den med storm. Men vi har också en stor härsmakt samlad, och den
kan vi göra bruk av nu när fienden gått in på vår mark. Vi har hären klar
och nära till hands. Låt oss ge de Furstliga ett hett välkomnande och slunga
dem tillbaka i havet!”
Han tystnade. Flera av riddarna utstötte mer eller mindre lågmälda
bifallsrop, men de tystnade vid en ljungande blick från rikskanslern. Denne
var uppenbarligen mindre imponerad.
”Befängt,” fnös han. ”Vi kan inte rimligtvis offra alla ansträngningar
som har gjorts kring belägringen för att jaga efter en styrka om vilken vi
vet så lite. Tillåt mig påminna Er, herrar och fruar, att vi ännu har högst
ofullständiga underrättelser om hur stark den Furstliga invasionshären är.
Vid belägringen har vi övertaget, och den står nära sin fullbordan. Vid en
klappjakt genom ett för våra många allierade främmande land kommer vi att
vara i underläge ända tills motsatsen har bevisats.”
”Herr Erkibald,” genmälde herr Gabriel, ännu lågmält och höviskt, ”Ni
menar väl inte att vi stillatigande ska se på hur Fursten förhärjar vårt
land och lemlästar vår försörjning?” På nytt steg mumlet bland de
närvarande.
”Förvisso inte,” medgav rikskanslern. ”Där har Ni rätt, något måste
göras.”
”Nå, vad anser Ni att man borde göra då?”
Rikskanslern vände sig ett ögonblick mot riksföreståndaren och marsken.
De nickade båda och han svarade:
”Som jag i hast dryftat med Hans Excellens och vår marsk fru Helwig, är
min tro att vårt bästa hopp är att slå ur det fördolda. Låt oss sända flera
mindre styrkor att slå ur bakhåll, oväntat och från olika håll, mot den
Furstliga hären och på det viset störa och sinka dem.”
 |
|
Riddar Helwig |
| Berndtsdotter Wige, |
| riksmarsk av |
| Sunnanslätt |
”På det viset,” tillade riddar Helwig, ”kan vi mer eller mindre hålla dem
i schack. Sprider de ut sig för att ödelägga landet eller plundra till sig
förråd blottar de sig för snabba anfall. Håller de sig samlade och redo för
strid kan de inte göra så stor skada på landet.”
Det här förslaget möttes av ett intresserat mummel och många nickningar,
men alla var inte övertygande. Greve Sigar Tjockestam och flera av
friherrarna, som hade välomvittnat svårt för den lågbördiga riksmarsken, såg
minst sagt mulna ut. Herr Gabriel förrådde inte med en min vad han ansåg.
”Det är väsentligt,” återtog herr Erkibald, ”att belägringen åtminstone
kan upprätthållas. Samtidigt kan inte invasionsstyrkan lämnas i fred – den
måste hela tiden stå under hot.”
Nu reste sig friherrinna Lucia Sparre, närmare de sextio men ännu högst
vital, och begärde ordet med en blick åt riksföreståndaren. Det blev snabbt
tyst – fru Lucia hade respekt med sig i alla läger, trots att hon väckt
somliga av sina ståndssyskons misshag genom sitt oreserverade stöd till
riksföreståndaren sedan kriget började, och hon behövde sällan eller aldrig
höja rösten.
” Först och främst,” sade hon stilla, ”hoppas jag att våra allierade inte för ett
ögonblick funderar på att lämna Sunnanslätt i sticket. I så fall betyder det
slut på alliansen för min del, och jag ger mig genast iväg för att att rädda
vad som räddas kan på hemmafronten – ja, jag ser att riksföreståndaren
blänger på mig, men det ger jag pokker. Å andra sidan inser jag ju att ensam
kan jag inte uträtta så mycket, alliansen är vår räddning.”
"Helst," återtog hon efter en kort paus, "skulle jag vilja föreslå att vi genast
bryter belägringen och ger oss av för att rädda Sunnanslätt, men jag inser
ju att det skulle vara att slösa bort all den tid och kraft vi redan ägnat
åt belägringen. Så mitt förslag är – storma! Låt oss göra slut på det
här långrotandet och göra slag i saken, för att därefter bege oss i ilmarsch
söderut.” Hon nickade lätt och satte sig igen. Än en gång steg ett gillande
sorl från flera håll, blandat med dämpade läten av tvivel. Och på nytt blev
det herr Erkibald som bröt sorlet och tog till orda.
”Jag kan tillstyrka detta,” sade han långsamt, ”om det på ett övertygande
sätt kan visas att tiden är mogen inte bara ur en verklig stridsivrares syn,
utan också för den som ser till dagen efter slaget. Bara om vi efter att ha
tagit borgen har nog styrka att dels hålla den och dels skicka tillräckligt
många tillräckligt oskadda soldater efter Furstehären är detta övertygande
som alternativ.”
”Nå,” insköt Helwig, ”har vi bara tagit staden kan vi strängt taget hålla
slottet inneslutet med mycket mindre folk så länge det behövs. Det ena
behöver inte utesluta det andra. Men jag är inte säker på att vi kan vinna
staden så fort utan svårare förluster än vi har råd med. Jag tror ändå att
vi måste göra något åt fiendehären under tiden, och att skugga dem med flera
små snabba styrkor är nog det bästa.”
”Jag är böjd att hålla med,” sade grevinna Anna Silwerkrantz som dittills
suttit tyst. ”Jag tänkte också på att ta staden med storm omedelbart, som
fru Lucia föreslog, men jag är rädd att vi skulle förlora för mycket folk på
det. Så jag ger min röst till herr Erkibalds och fru Helwigs förslag, och
jag sänder mer än gärna mitt krigsfolk mot Fursten i Sunnanslätt.
”En annan sak jag tänkte på,” fortfor grevinnan, ”är att om vi nu ska gå
efter fienden, borde vi kunna segla ner söderut och komma bakom dem. Då kan
vi kanske skära av dem från Gotmar och störa deras försörjning.” Helwig
nickade tankfullt och sade något tyst till riksföreståndaren.
Det verkade som om alla som hade något att säga hade sagt sitt, och
Theoderik tog till orda på nytt.
”Även om vi inte alla är överens om hur vi skall handla,” sade han,
”gläder det mig att vi alla tycks enade om att stå fast vid alliansen.
Troligen hoppades Fursten att vi skulle släppa vad vi hade för händer,
huvudstupa störta hem till vårt och lämna våra allierade strandsatta. Men
det nöjet ska vi, hur det än blir, inte bereda honom. Det är det viktigaste
av allt.
Jag föreslår att vi bär med oss de förslag som lagts fram till det
samlade krigsrådet och hör vad våra allierade har att föreslå, innan vi
skrider till några orubbliga beslut för Sunnanslätts räkning. Låt oss bryta
upp och samlas vid rådstältet om en timme. Må Ljuset välsigna våra sinnen
med klarhet.”
* * *
Theoderik sjönk ned i sin stol, nu åter nästan ensam i tältet. Herr
Erkibald hade begett sig av för att se till arrangemangen kring det
förestående rådslaget, och riksmarsken hade beslutat utnyttja pausen till
att få en stunds vila. Riksföreståndaren beundrade förstrött hennes kyliga
nerver – själv kunde han inte slappna av en muskel fast han var utmattad.
Riddar Nikolaus Tre Fiskar var dock kvar vid hans sida, eller gick
rättare sagt i cirklar omkring honom. Han osade och svor för sig själv och
kunde inte stå stilla för ett ögonblick. Han hade, så fort de blivit
ensamma, insisterat på att om några skulle skickas iväg härifrån så ville
han med. Han stod inte ut med tanken på att sitta här overksam medan de
Furstliga gick löst på Sunnanslätt.
”Det är inte overksamhet, det vi sysslar med här,” hade Theoderik
tålmodigt påmint honom om. ”Belägringar är långa, trista historier, men man
erövrar inte städer utan dem. Men nog förstår jag vad du menar. Blir det
möjligt skall jag se till att du får göra nytta någon annanstans.”
* * *
Det stora krigsrådet hölls redan samma natt. Fyra rikens riksråd,
hövitsmän och banerherrar skockades nu i rådstältet, men den värsta hysterin
hade lagt sig. Stämningen var bister, allvarsam och spänd, men inte
förtvivlad och inte panikslagen.
Riksföreståndaren av Sunnanslätt hade öppnat rådslaget med ett kort tal
som tycktes sammanfatta mångas tankar:
”Vår fiende Fursten,” sade han, ”har sin vana trogen gjort ett oväntat
motdrag och slagit till där vi inte var redo. Men ännu är inte allt
förlorat. Jag är viss om att flera av Er, i likhet med mig, tror Er kunna
gissa vad tanken med anfallet mot Sunnanslätt var. De Furstliga vill
antagligen slå in en kil mellan de allierade rikena. Genom att slå till mot
Sunnanslätt tänker de sig nog att dra undan det sunnanslättska stödet till
belägringen, locka sunnanslättarna att hals över huvud och i oordning dra
hemåt, och kanske förmå hela belägringen att falla i bitar.”
”Nå,” fortfor Theoderik, ”jag medger att det inte var så illa uträknat.
Det hade nog kunnat få en förödande framgångsrik verkan – om alliansen
fortsatt att fungera lika dåligt som tillförne, före mötet i Hällbro och det
som kom därefter. Men har vi nu inte visat oss stå enade? Är inte själva den
nya belägringen av Draakhem ett bevis på att alliansen funnit styrka i
enighet? Nu gäller det att inte tappa huvudet och ge upp den styrkan. Hotet
måste mötas, men alliansen måste och kan fortsätta agera som en kropp. Vi
har en chans att undgå den fallgrop som de Furstliga gillrat – nu gäller det
att ta den.”
Talet hälsades av samlat bifall. Theoderik önskade inombords att han
kunde känna sig lika säker och segerviss som han förhoppningsvis låtit.
* * *
De olika förslag som dryftats av sunnanslättarna fördes fram, mestadels
utan större åthävor. Friherrinna Lucia upprepade sitt förslag om att få ett
snabbt slut på belägringen och tillade: ”Under tiden hoppas jag att våra
icke-mänskliga allierade, som ju ändå inte deltar så värst aktivt i
belägringen, vill skicka ut kunskapare – de lär ju vara speciellt lämpade
just för sådant.”
Det sistnämnda mötte viss resonans. De två alver som representerade den
handfull av de Odödliga som befann sig vid Draakhem nickade och höll med om
att de torde kunna göra större nytta på det viset.
* * *
Det kanske var typiskt, reflekterade Theoderik för sig själv, att just
Sunnanslätt skulle stå splittrat mellan förslagen. De andra rikena verkade
redan ha uppnått enighet inbördes.
Arosias riksmarsk, greve Angantyr Jäärnskiöld, reste sig med ett
rasslande av brynja och plåt – han var klädd i full rustning trots att det
var mitt i natten – och tog ett steg framåt. I fackelskenet såg det ut som
om hans gul-röda vapenskjorta stod i lågor.
”Ers Excellens, Ers Majestät, Edra Högheter, bröder och systrar i kampen
mot Fursten!” började han. ”Vi har ett svårt dilemma framför oss. Furstens
oväntade motdrag har försatt oss i en situation som bjuder både stora
möjligheter och stor fara.
”För det första,” fortsatte han och höll upp ett finger. ”Då det är av
yttersta vikt att Furstens här inte obehindrat kan förhärja Sunnanslätts
åkrar och marker, bör vi allierade snarast avdela en mindre men slagkraftig
ryttarstyrka till att störa deras verksamhet och sakta ner deras
framträngande. Ryttarna bör följas åt av fotsoldater att ge stöd och värn.
Lämpligt här är krigsfolk från trakten - som Grevinna Silwerkrantz följe -
och skickliga skogsgångare som kämparna från Högmark.
”För det andra yrkar vi att vi snarast bereder oss att storma Draakhem,
så snart som åtminstone en bräsch kan slås upp i muren. Därtill bör vi
angripa porten och ytterligare 2-3 punkter på muren. Om en bräsch inte är
slagen löper vi risk att under anfallet tappa både omistligt krigsfolk och
vår stridsanda om slaget går oss emot. Vi måste på varje angreppspunkt
ställa åtmistone tio av de våra mot var och en av de Furstliga! När det
gäller en stormning, gäller det att väl väga för och emot då vi kan få
betala ett högt pris för föga vinst. Märk väl hur tidigare stormanlopp
fallit ut.”
Greve Angantyr gjorde en kort paus för att hämta andan, och för ett
ögonblick var det mycket tyst i tältet. Så fortsatte han:
”Fursten har i mitt tycke givit oss en blotta att utnyttja, då han likt en
kämpe som satsat allt i ett väldigt hugg överansträngt sig och lämnat sig
öppen för ett motanfall. Hans härsmakt i Sunnanslätt är sannolikt till stor
del beroende av förnödenheter och transport ifrån den Furstliga flottan.
Vårt övertag till sjöss är markant större än de övertag vi kan vinna på
landbacken. Låt oss därför bemanna vår samlade flotta med utvalt krigsfolk
och snarast sända den att söka strid med den Furstliga, sänka denna och
sedan bränna vad Furstliga förråd och lager som går att finna längs
Långviken.”
”Så snart Draakhem tagits,” fortfor han, ”bör vi överföra de styrkor som
kan lösgöras till Sunnanslätt för att där delta i kampen mot Fursten. Låt
oss dock betänka den olycksaliga drabbningen vid Månhella och inte söka
strid med en ordnad Furstlig här, därtill är vi inte starka nog att kunna
garantera segern. Nej, låt oss hellre slå mot de Furstligas tross och
utkommenderade avdelningar, svälta ut dem och nöta ner dem med hundra små
dolkstötar istället för att satsa allt på ett svärdsslag. Utan sina skepp
måste de ta landvägen tillbaks till sina basområden och i bästa fall kan vi
fånga dem i skogarna i västra Sunannslätt."
”Till sist,” avslutade greven, ”måste vi även beakta hur vi bör agera mot
Gotmar. De har illa lönat oss genom att upplåta sitt land till basområde för
de Furstliga. Drottning Ulfhild kan härtill ha varit pressad, men vem vet
vad som är sant eller icke när en gotmarit talar? Det är endast det faktum
att vi icke bör föra krig på tvenne fronter, eller pressa en ovillig
drottning i Furstens armar, som får mig att avhålla ifrån att kräva att vi
skall förhärja Gotmar med svärd och eld!”
* * *
 |
|
Kung Sigtrygg |
| av Högmark |
Det ryktades att kung Sigtrygg av Högmark låtit höra ett svavelosande
vredesutbrott när han fick höra budet om invasionen, men nu syntes den unge
kungen lugn och samlad, och hans hållning och stämma hade inte heller
förlorat något av sin självsäkerhet. Han gjorde sig heller ingen brådska
utan lät sorlet i tältet tystna innan han tog till orda.
”Ärade allierade,” sade han, ”huset Draakwinge har länge varit mina
vänner, och vänner lämnar man inte då de lider nöd. Dessutom har unge greve
Vilhelm Draakwinge stor delaktighet, genom sina eldiga tal, i utsändandet av
den högmarkiska expeditionskåren. Kårens mål var att återta Draakhem, det
var för detta högmarkiska frivilliga och adelsfolk lämnade sina gårdar och
borgar. Jag ämnar inte föra dem bakom ljuset och skicka dem till
Sunnanslätt.”
Kung Sigtrygg gjorde en kort paus och tillät sig skuggan av ett småleende
över uppståndelsen hans sista ord väckt, innan han återtog: ”Missförstå mig
dock inte. Något måste göras åt Gholan gläfshundens invasion av Sunnanslätt.
Högmark, med dess armborst och kastmaskiner, bör stanna och belägra Draakhem.
Det finns ännu inget behov av att storma borgen då moralen och tillförseln
av förnödenheter till belägringsstyrkan är god. Utöver Högmark bör vi lämna
det manskap som bedöms behövas för att belägringen skall lyckas. Övriga bör
undsätta Sunnanslätt. Frukta icke, vi kommer att befria Draakhem!”
”Då Draakhem är befriat, fortfor kungen, ”kan nya förhandlingar föras
kring vad Högmarks expeditionskår bör åläggas att genomföra. Glöm dock inte
att högmarkare slåss bäst ju närmare hemmet och de våra vi är. Segern kommer
att bli vår, när tiden är inne...”
* * *
Det var väl flera av de församlade som väntat sig att den mångomvittnat
vältaliga kronprinsessan skulle föra gedaniernas talan nu när hon var här,
men hon stod tillbaka och lät sin riksmarsk föra ordet. Marsken, friherre
Peder Silvertuna, reste sig och tog till orda:
"Det är glädjande att höra att de flesta här har insett att det är endast
om vi står samman som vi kan gå segrande ur det här kriget. Självklart måste
Sunnanslätt skyddas mot Furstens hand, men lika självklart är att vi inte
kan offra det som vi redan lagt ned så mycken möda på: Draakhem, Almarsjöns
lås."
"Greve Angantyr av Arosia har sagt det mesta som fanns att säga, men jag vill
ändå säga det igen. Draakhem måste falla, men det viktigaste är att vi tar
staden. Om vi hade staden i våra händer skulle en långt mindre styrka än den
som nu sitter här kunna fortsätta belägringen. Så jag håller med greve
Angantyr, men jag tycker nog han var lite blygsam i sitt framförande", sade
friherre Peder med en nick och ett ironiskt leende åt den arosiske
riksmarsken. "Hans förslag att anfalla staden på flera punkter är gott, men
jag anser att ett sådant anfall inte bör ske på några få punkter, utan så
många som möjligt! Enligt våra uppgifter så består den furstliga garnisonen
av på sin höjd fem eller sex hundraden. Om vi skickar tio till tjugo
hundraden till Sunnanslätt i detta nu skulle fortfarande våra styrkor vara
tiofaldiga försvararnas! De kan inte lämna borgen helt obemannad, så de
måste sprida ut sig kring hela stadens murar, och tro mig, till och med
Furstens manskap måste sova ibland."
"Mitt förslag att ta staden lyder som följer: För det första skall alla
våra kastmaskiner, som redan under en tid bombarderat stadens murar och
slottet fortsätta med det, och helst i ännu större intensitet. De skall göra
det intensivt i några timmar, för att sedan hålla upp under några timmar,
och detta skall ske under alla dygnets timmar. Varför? Jo, för att när vårt
anfall kommer vill vi inte riskera att våra mannar skall få stenen på sig,
och för att de Furstliga skall lära sig att då stenen slutar falla så kan de
pusta ut en stund. Det är precis då som vårt anfall skall komma, helst i
gryningstimman så att manskapet kan ta sig i position i skydd av mörkret."
Marsken tog en paus och såg ut över de närvarande, innan han åter tog till
orda.
"Sedan vill jag också att vi skall låta ropa ut ett bud till Draakhems
folk, att de som ger sig och inte hjälper de Furstliga ockupanterna kommer
att behandlas med mildhet. Och detsamma kommer att ske med de av Furstens
soldater som ger sig! Jag ser tveksamma miner, men min plan är att så split
och tveksamhet i försvararnas led. Om deras moral sänks blir vårt värv så
mycket lättare, och eventuella Furstliga fångar kunde ge oss mycken
intelligentia, något vi behöver." Hans min blev bistrare "Men de som är
skyldiga för förräderi skall naturligtvis få sitt straff!"
"Så till situationen i Sunnanslätt. Å Gedaniens vägnar ställer jag det
Kungliga Gedanska Rännebanéret, en nyligen upprättad styrka av lätta
ryttare, till alliansens förfogande. De har vana av att förfölja de
Furstliga i Gedanska marker och kan deras taktiker bättre än några andra.
Med blott några dagars varsel kan de kallas till Sunnanslätt. När vi sedan
har tagit staden Draakhem, vilket förhoppningsvis är snart, kan sedan alla
de styrkor som inte behövs för att fortsätta belägringen dra till
Sunnanslätts försvar."
"Gedanien stöder helhjärtat förslaget att skicka sjöstyrkor mot den
Furstliga flottan. Om vi kan erövra några skepp så är det gott, men jag
anser att det viktigaste är att förvägra Fursten dem. Om vi inte kan ta dem,
sänk dem! Låt våra skepp ta med sig brandpilar och allt annat som kan
behövas. På havets botten kan ingen ha nytta av dem! Vi för just nu ett
försvarskrig mot en falsk fiende som oprovocerat anfallit, förslavat och
plundrat våra riken! Vi måste vara pragmatiska, och enade." Och med detta
satte sig marsken ned igen.
* * *
Det tog ytterligare flera timmar, och solen hade hunnit stiga, innan man
enats om en plan som alla befälhavarna var någotsånär tillfreds med. Hären
skulle delas upp i två delar: huvuddelen av styrkan skulle förbli vid
Draakhem för att slutföra belägringen av staden, medan en mindre men snabb
här skulle sändas in i Sunnanslätt för att skugga de Furstliga och minimera
den skada de kunde göra på landet. På greve Angantyrs inrådan – och efter en
del diskuterande fram och tillbaka – bestämdes den senare styrkan till
omkring hälften av ryttarna från Sunnanslätt, Gedanien och Arosia,
förstärkta med det gedanska Rännebanéret samt de allierade ryttarna från
Volska och S:t Ahriks Orden. Dessa skulle åtföljas av en del av fotfolket:
några av de medföljande stormännens hirder, gedanska och arosiska
flyktingsoldater, en del av legoknektarna och de mest skogsvana och härdiga
av bondesoldaterna från Sunnanslätt. Alla fotsoldaterna skulle förses med
billiga hästar för att hela styrkan skulle kunna röra sig fort. Totalt
skulle den avdelade hären räkna omkring åttahundra ryttare och 1 300
fotsoldater – förvisso ingen match för hela den Furstliga invasionsarmén,
men stark nog för sina syften.
Det blev naturligtvis långa diskussioner om vilka av de olika rikenas
stormän och –kvinnor som skulle inta de ledande platserna i fältstyrkan, men
till sist fastställdes listan över banérherrar till grevinna Anna
Silwerkrantz, friherrinna Vilhelmina Gyllenvåg, friherre Erik Gripenskiöld
och patriark Henricus Ioanni för Sunnanslätt; riddarna Emund Kärve, Akvin
Örnkloo den yngre (äldste son till friherre Akvin Örnkloo) och Brigitta Korp
(Rännebanérets anförare) för Gedanien; samt friherrinna Margreta Tre Rosor
för Arosia. Ahriksriddarna skulle naturligtvis ledas av sin prior, den
gedanskfödde riddarbroder Matteus Ormhane, och de tre baneren från Volska av
sina egna banerherrar. Tillsättningarna förenklades något av att flera av de
mer oregerliga medlemmarna av det sunnanslättska högfrälset överraskande
föredrog att förbli vid belägringshären och återta Draakhem. Det blev inte
ens några större problem med att utnämna den duglige, men i Sunnanslätt
något kontroversielle, patriark Henricus av Spegelhamn till överste
hövitsman för fältstyrkan.
De arosiska och gedanska förslagen om att gå till offensiven mot de
Furstligas flotta vann också allmänt bifall. Det beslöts att man skulle
förstärka flottan med så mycket krigsfolk man kunde avvara och gå till
anfall mot de Furstliga skeppen, om de fortfarande låg för ankar vid
Långviken. Om det inte skulle gå att fånga och bryta upp den Furstliga
flottan borde man åtminstone kunna jaga den ur vägen så att den inte
utgjorde något hot mot alliansens egna transporter.
Det första steget, både till lands och till sjöss, måste emellertid bli
att sända ut spejare för att finna ut så mycket som möjligt om fienden. Som
fru Lucia också föreslagit erbjöd sig de närvarande alverna att omedelbart
organisera en spaningsexpedition till Sunnanslätt. Likaledes skulle några
utvalda skepp segla söderut för att försöka spana ut fiendeflottans
rörelser.
När riksföreståndaren till slut, frampå morgonkröken, kunde förklara
rådslaget färdigt och avslutat var lättnaden påtaglig – åtminstone bland dem
som inte var för utmattade för att kunna bry sig om vilket. Man hade gjort
upp de bästa planer man kunde; nu låg avgörandet i den Förstes händer.
Del III: Mot uppbrott
Henricus Ioanni, patriark av Spegelhamn och därtill nyutnämnd befälhavare
för expeditionsstyrkan till Sunnanslätt, stegade av och an framför klungan
av banerherrar och hövitsmän som stod församlade. Patriarken var skrudad i
plåt och brynja från huvud till fot, med en slät vit vapenskjorta med
hängande, flikade ärmar dragen över rustningen och en gyllene Ljuspil i en
tung kedja över bröstet. Hjälmen, en gammaldags tunnhjälm krönt med en
mörkblå mitra, bar han under armen och hans lätt gråsprängda kalufs täcktes
bara av en slarvigt knuten coif.
 |
|
Patriark Henricus Ioanni |
”Mina barn,” började han, ”ni och jag och de män och kvinnor ni för
under era fanor har valts ut för ett svårt och farligt uppdrag. Den
ogudaktige Furstens anhang, dessa söner av Mörkret och orättfärdighetens
män, drar i denna stund fram över Sunnanslätt som en hop gräshoppor. Får de
hållas blir vårt rike ödelagt, och vad mer är, även Draakhem kommer att
glida ur vårt grepp när belägringshären inte längre kan försörjas. Det får
inte ske. Några tappra måste bege sig efter de Furstliga, följa dem i
hälarna och hindra dem från att sprida ut sig och plundra landet. Den
uppgiften har fallit på vår lott, och Hans Excellens Theoderik och vår
riksmarsk fru Helwig har bett mig att instruera Er inför den.
”Låt mig blott göra en sak klar från första början,” fortsatte
krigarprästen. ”Jag skulle kunna tänka mig att några av Er – och alldeles
säkert några av hetsporrarna ni kommer att ha under er – har för Er att vi
skall rida iväg och vinna ära och berömmelse på fältet och möta de Furstliga
i envig, i ädel kamp som våra barder kan skriva hjältedikter om. Nå, bort
det! Slå de grillerna ur hågen med en gång. Vår uppgift är mer invecklad än
så, mindre storslagen, kanhända erbjuder den mindre av fåfäng ära, men den
är icke desto mindre nödvändig för Sunnanslätts överlevnad.
”Vi måste strida som räven och inte som lejonet. Ständigt utom räckhåll
för vår fiende skall vi följa honom i hälarna, inte bjuda strid när han
önskar utan hellre vika undan, men falla som en den Förstes ljungeld över honom
när han vänder oss ryggen och låter sin vaksamhet vila. På inga villkor får
vi gå med på en strid på fiendens villkor. Hans härsmakt är stark, och allt
vi lärt oss i det här kriget hitintills har visat att om den får bereda sig
är den svår att slå, svår nog även om man har antalet på sin sida. Att
huvudstupa rida till storms mot en övermäktig Furstlig här är inte
tapperhet, det är ren dumhet. Så, som sagt – bort det.
”Kan vi hålla oss till dessa metoder, och om den Förste visar oss Sin
nåd, kan vi vinna nog tid för Sunnanslätt för att de våra ska hinna bringa
Draakhem på knä och därefter komma oss till undsättning. Och har det då gått
oss väl blir det måhända en försvagad fiende vi har framför oss då, en som
vi med förenade krafter kan krossa i grunden eller åtminstone kasta ut ur
Sunnanslätt. Det avgörandet ligger i den Förstes händer. Må Han visa Sig oss
nådig, och må vi finna visdom att göra vad rätt är i Hans ögon.”
Patriarken tystnade och betraktade de samlade hövitsmännen. De
sunnanslättska banerherrarna – grevinna Anna Silwerkrantz, friherre Erik
Gripenskiöld och friherrinna Vilhelmina Gyllenvåg, ingen av dem fullt så ung
och hetsig som de flesta av riddarna och väpnarna de skulle leda – stod
orörliga och bistra och rörde inte en min. Deras gedanska och arosiska
motsvarigheter var yngre och såg ivriga ut – Akvin Örnkloo den yngre hade
sett förtretad ut under talet om fåfänga hjältedåd, kanske hade han känt sig
träffad. De tre banerherrarna från Volska i sina skinande rustningar och
mantlar av leopardskinn sade heller inget, om man inte räknar att Stefan
Grondierz som förstod Nordtunga dåligt stod lutad till vänster och lyssnade
på sin småvuxne tolks viskningar. Legoknektarnas kaptener såg uttråkade ut,
som om de hört allt detta dussintals gånger förr – och de hade de kanske.
Lagmännen och länsmännen som anförde de sunnanslättska bondesoldaterna såg
bekymrade ut, ett par av dem viskade lite inbördes men tystnade sedan och
såg sammanbitet upp.
”Tro inte,” återtog Henricus, ”att jag inte vet att det är ett bittert
äpple att bita i för många av oss. Jag vet väl hur mycket ni unga riddare
längtar efter att äntligen få ta ett nappatag med de Furstliga. Och väl vet
jag hur hett ni bönder åstundar att hejda dem och ge dem deras gärningars
lön innan de hinner bränna även era gårdar och dräpa era fränder. Och jag
lovar er, att står det i min makt skall vi göra det när tiden kommer. Men
den tiden är inte inne ännu. Det är vår uppgift att strida väl för Ljuset
mot Mörkret, men illa tjänar vi Ljuset genom att kasta oss in i strider vi
inte kan vinna och låta oss dräpas till intet gagn. Har alla förstått?”
Tyst en kort stund. Sedan steg ett mumlande bifall från hövitsmännen och
många nickade.
”Om någon bland Er inte vill gå med på att följa våra bud för det här
fälttåget,” sade patriarken med något lägre röst, ”så låt mig veta det
ofördröjligen. Det står var och en av Er fritt att lämna sin plats i
expeditionsstyrkan till någon som hellre tar den. Jag vill bara ha hövitsmän
i min här som jag vet att jag kan lita på. Nå?”
Ingen rörde sig. Tystnaden lägrade sig åter.
”Gott,” brummade patriarken och sprack för första gången upp i ett
leende. ”Samla era hopar och baner och förklara allt vad jag sagt för dem.
Låt oss alla äta och dricka gott i afton, och njuta varma bäddar. I morgon
seglar vi till Tälje och tjänar den Förste i tro. För Ljuset och för Thules
väl!”
Med de sista orden höjde han sin hjälmkrossare mot skyn. De banerherrar
som hade med sina lansar höjde dem, de andra drog sina svärd, och alla
ropade: ”Ljuset och Thules väl!” till svar, som om det varit en skål.
Solstrålarna glimmade i klingorna och lansspetsarna. Det var en strålande
dag.
* * *
Den kvällen blev faktiskt ganska munter i härlägret, de oroväckande
tidenderna till trots. Liksom kvällarna före brann värmande eldar överallt
och sång och skratt ljöd över lägret. Det var sista natten i lägret för
uppåt en fjärdedel av hären, och om inte annat var den förestående
minskningen av trängseln en välkommen nyhet för många av soldaterna, vare
sig de skulle rida till Sunnanslätt, segla ut på Innanhavet eller bara bli
kvar här och få lite mer svängrum.
Inte så långt från stabspaviljongen hade riksföreståndaren låtit övertala
sig att göra en klunga av sin frälsehird, som skulle bege sig till
Sunnanslätt nästa morgon, sällskap över en kask vin. Där var stämningen hög
- månader av stillasittande belägring skulle äntligen förbytas i spänning
och äventyr.
”Äntligen!” utropade riddar Nikolaus. ”Äntligen får vi komma iväg och
göra någonting! Gissa om de Furstliga ska få se vem de stungit haver. Ser du
den här?” frågade han en ung väpnare och drog fram sin stridsklubba. ”Den
här har jag sänkt tjurar med, och det med ett enda slag. Det gäller att
klippa till mitt mellan ögonen. Men visa mig den Furstetjänare som kan stå
pall för den här…”
”För sista gången, Nikolaus,” avbröt honom Theoderik. ”Lyssnade du inte
alls på vad fru Helwig och patriark Henricus hade att säga? Det är inte
envig och hjältedåd ni ska utföra, i alla fall inte ännu.”
”Jag för min del,” insköt långsamt den storvuxne och rödbrusige riddar
Efraim Gyllenswärd, som varit en glad skämtare tills han såg sina
släktingars gårdar ödelagda av de Furstliga, ”är nöjd bara jag får göra
någonting åt kräken som skändar vårt land. Jag vill inte missa en chans till
det, inte för något i världen.”
”Jag förstår det,” nickade riksföreståndaren. ”Och med Ljusets hjälp
skall vi ge våra fiender vad som tillkommer dem. Bara ni förstår att det är
viktigt att inte riskera liv och lem i onödan, bara för ärans skull.
Riskerar livet gör vi alla, och det är inget fel i det – men patriark
Henricus har rätt. Den som kastar bort sitt liv till ingen nytta har inte
tjänat någon väl utom sin fiende. Om jag måste förlora mina äldsta vänner så
må det vara hänt – men det skall vid Ljuset inte ske i onödan.”
”Visst,” log Nikolaus som efter den sista bägaren börjat gå in i en
godmodig dimma. ”Klart du har rätt. Räven i stället för lejonet och allt det
där. Som tur är så är man ju både listig och modig…”
Riksföreståndaren skrattade. ”Vi säger väl så. Men kom ihåg det. Ge tusan
i att gå och bli dödad till ingen nytta.”
* * *
Nu började det närma sig gryning. De flesta i lägret sov fortfarande
tungt, kanske tyngre än vanligt, men nere vid hamnarna arbetade sjömännen
redan idogt med att få fartygen segelklara. Här och var började folk vakna
och små grupper av morgontrötta soldater letade sig neråt hamnarna med sina
packningar.
Mojna Skeppare stod på stranden med händerna i sidorna och inspekterade
det första av de gedanska skeppen, hennes eget, som skulle iväg söderut för
att spana efter den Furstliga flottan. Hon funderade en del över vad som
kunde vänta dem på resan – hon visste att många av hennes mannar fruktade
att de skulle segla in i förhäxade dimmor och råka ut för allsköns
svartkonster, och hon hade själv sett tillräckligt för att veta att man
aldrig kunde vara säker på vad som skulle ske på sjön. Å andra sidan – hon
hade varit med om det mesta redan, och klarat sig bra. Hon hade till och med
alla bitar i behåll, vilket var mer än man kunde säga om många av
landkrabborna.
Nej, tänkte Mojna, det dög inte att bekymra sig för morgondagen. Tids nog
skulle vi alla få se vad den bar i sitt sköte. Hon såg upp mot öster, där de
första solstrålarna började spricka igenom molnen och morgondimman. Det såg
ut att bli en underbar vårmorgon.
”Se där, mörke Furste,” muttrade hon halvhögt. ”De säger att du har makt
över väder och vind och ska kasta hela Thule i ett nytt mörker. Men
soluppgångarna rår du inte på, din gamle skurk.”
