Brandas fångenskap

Camilla Mörn

Västra Arosia, början av hösten 1142. Vid värdshuset Jakthornet överfölls en expedition från Nyckelns Väktare - inklusive drottning Katarina själv i förklädnad - av Furstliga trupper men räddades i sista ögonblicket av den döde kung Vite. I samband med detta blev en av de Furstliga, legionär Agnes Branda, tillfångatagen av jungfru Bea Ragnarsdotter, en ung väpnare som blivit god vän med henne innan hon visste vem hon verkligen var...

En fristående fortsättning på Iskyla. Berättelserna löper parallellt med 'Beas saga', i det här fallet närmast Åter till Västmarkshus och Jungfru Beas val.

Camilla som Branda på Jakthornet

Branda hade svårt att tro att det var sant, men drottningen hade faktiskt släppt iväg jungfru Bea med sin fånge. Bea hade fullföljt sitt uppdrag och skulle hem till sim matmor för att rapportera om vad som hänt, och på bara någon minut hade sällskapen skilts åt. Bea skulle följa prästen hem genom den farliga skogen.

Av någon anledning var det prästen som red, inte Bea. Han satt spänt i sadeln och spanade ut i mörkret. Branda hade fått sitt svärd tillbaka, och det var hon innerligt glad för. Man kunde nästa lukta sig till troll och oknytt i skogen. Och inte heller Branda skulle vara betjänt av ett möte med Furstliga trupper som det var nu, utan uniform, beväpnad och i sällskap med alliansfolk. För stunden var det inte viktigt att Bea och hon egentligen stod på olika sidor i kriget. Men den där Bea var nog ändå mer än lovligt galen.

De rörde sig försiktigt framåt, endast med korta avbrott då de stannade för att lyssna. Branda sneglade upp mot prästen på hästens rygg och såg att hans tobakspung glidit fram under hans mantel. Långsamt flyttade Branda sig närmare, så att hon nästan rörde vid hans ben där hon gick. Under några stora träd som kastade djupa skuggor över vägen lyfte hon försiktigt handen och pillade på knutarna som höll pungen fäst vid bältet. Precis då de återigen kom ut i det kalla månljuset öppnade sig den sista knuten och pungen gled ner i Brandas hand. Hon låtsades hosta till, höjde handen som för att dämpa ljudet och släppte ner den lilla pungen i tunikans urringning.

Så där ja. Någon pipa hade hon inte ännu, men en sådan kunde hon lätt tälja bara hon fick tag på en kniv. Tobak däremot var svårare att få tag på. Branda var nästan nöjd med livet där hon gick bredvid Snömanke med handen på svärdshjaltet.

*    *    *

Förbannade jänta, hon tog svärdet av Branda! Och av någon anledning hade Branda låtit henne göra det! Men det var sent på natten, det var nog bara så att Branda blev överrumplad och gav ifrån sig svärdet av rent misstag. Branda muttrade ilsket för sig själv. Åtminstone fick hon sitta bakom Bea på Snömankes rygg och behövde inte springa bredvid. Det skulle ha varit droppen.

Skogen omkring tycktes tränga sig på, och för ett kort ögonblick trodde sig Branda se ljuset av döda kungar och deras alver mellan trädgrenarna. Det gick en kall kåre längs hennes ryggrad, och hon lät hästens rörelser flytta henne lite närmare Bea.

Visst skulle hon fly, vilket ögonblick som helst nu. Bea och hon var nu ensamma efter att ha lämnat prästen, och det enda hon behövde göra var att drämma till Bea i huvudet lite lagom hårt *inte för hårt, inte så att hon skadade sig allvarligt i alla fall*. Sen var det bara att putta in henne under en buske, ta sina saker och söka sin väg tillbaka till truppen. Om hon kom med en bra förklaring och ursäkt skulle man säkert ta tillbaka henne.

*    *    *

Någon ryckte i Brandas arm och talade enträget till henne. Vakna? Det var svårt att ta sig ur utmattningens mörker, det var som om ögonen inte orkade öppna sig. Hon kände hästen under sig, och att hon vilade mot en varm rygg. Vem?

Hon måste ha somnat mot Beas rygg! Orchskit, hur kunde det hända!? Skammen gick som en löpeld genom kroppen och brann i hennes kinder, vad skulle jäntan tro? Att han var en vekling som inte orkade hålla sig vaken? En legionär kryper inte ihop mot någons rygg och somnar! Skit också. Vad skulle hon säga nu? Det var kanske lika bra att inte säga någonting alls.

*    *    *

”Obunden och opryglad”, jo jag tackar!

Branda stirrade surt ner i golvet. Att komma till Västmarkshus var ett stort misstag som skulle komma att sluta i all världens elände. Eller åtminstone i Brandas elände. Skulle Branda inte ha varit så förbannad på sig själv så skulle hon ha gnytt av rädsla.

Förbannade häxa. *Tro inte att du skrämmer mej! Jag har tagit emot mer stryk i mina dagar än du någonsin drömt om. Så prygla på du, ni är minsann likadana allesammans. Så jag är inte rädd, tro inte det!*

Branda såg att jungfru Bea var mer nervös än hon ville tillstå. Men hon stod på sig, hon vädjade och pratade med en övertygelse som tvingade andra på knä enbart genom sin envishet. Hon talade om mörka fängelsehålor, och Branda slutade nästan att andas.

”Om jag ens misstänker att Branda planerar någonting, så kommer jag sticka ner henne på fläcken” avslutade Bea. Besvärat såg Branda ner på sina leriga stövlar. Planera någonting? Hon? Nej då, hon hade inga planer. Planer på vadå, föresten? Förutom på att rädda livhanken?

*    *    *

Åtminstone hade ingen sagt någonting till vakterna om vem hon var när Bea lämnade henne i cellen. Vakterna hade viskat nyfiket till varandra om vem Fru Margareta hade spärrat in, men de hade inte gjort henne illa. Om bara den häxan kunde hålla tyst så skulle Branda kanske bli frisläppt igen utan att få stryk.

Hon kröp ihop och kramade sina knän för att hålla värmen. ”Orchskit,” suckade hon, men orkade inte längre lägga kraft bakom svordomen. Bea hade sagt att hon skulle hämta henne nästa morgon och att allt skulle ordna sig.

Branda suckade igen och gnuggade ryggen mot den hårda halmmadrassen. Ärren på ryggen kliade alltid som värst när hon hade för mycket tid att tänka. Vad var jäntan ute efter, egentligen? Vad var det hon ville av Branda? Hon verkade så säker på allt och sig själv, så där som mycket rika människor brukar vara. Men samtidigt omöjlig att förstå sig på.

Fundersamt gnuggade Branda bort lite smuts på händerna och drog noggrant ner tunikan över svartklöverstatueringen på sin arm. Inte för att hon trodde att någon skulle känna igen den här, men det skadade inte att vara försiktig. Tankarna gick runt i huvudet på henne. Vad var det de ville av henne? Vad ville de att hon skulle göra för att hålla sig vid liv? Hon måste göra sig nyttig, det var det enda sättet. Och häxan Margareta tyckte att hon var en mördare. Kärring! Men om Branda var en mördare, kunde inte det vara bra också? Alla behövde ju en sådan ibland, om inte annat som skydd. *Hur kan hon säga att jag är en mördare?! Vad vet hon om det! Jag har bara följt order, bara gjort det som krävs, och folk dör faktiskt hela tiden av en massa anledningar*

Tyst nynnade Branda sången om korpral Urho som rider på orchstaken för sig själv, alltmedan väggarna sakta kröp närmare och närmare. Tänk om dom tänkte lämna henne här för alltid, tänk om ingen kom till henne nästa morgon? Snart skulle lyktan slockna, såg hon.

*    *    *

Branda brydde sig inte om att resa sig när Bea kom i in cellen. Hon var trött, frusen och utmattad efter en sömnlös natt i mörkret, och kände att hon var helt nöjd med att sitta kvar i sitt hörn.

”Har du haft en bra natt?” frågade Bea och såg lite förlägen ut. Branda reste sig från golvet och lutade sig mot väggen utan att säga någonting.

”Jag är ledsen över att du fick tillbringa natten här.” fortsatte Bea, ”Jag hoppades på att hitta ett trevligare ställe åt dej…”. Hon tystnade inför Brandas ilskna blick.

”Hur kunde jag tro att jag skulle hamna någon annanstans än i en cell? Jag är en idiot.” muttrade Branda.

”Nej, jag menade verkligen det jag sa! Jag ville hitta ett bättre ställe! Och jag ska se till att du kommer ut härifrån” sa Bea med bestämd röst.

Brandas ögon smalnade av ilska. Hon blottade tänderna i ett hånflin. ”Du är lika full av dynga som någon annan.” hånade hon. ”Jag kommer att ruttna här tills någon tar sig an att ha ihjäl mej, och det vet du lika väl som jag. Så ta dina vackra löften och kör upp dom någonstans! Och rid till Geda du, låt draken ta dig eller inte, det skiter jag i!” Branda nästan skrek på slutet.

”Det är inte sant, jag har inte övergivit dig” ropade Bea tillbaka.

”Äsch, försvinn härifrån din lilla skitunge, så slipper du besudla ditt vita sinne med lögner, och jag slipper se dig mer!”

Branda vände ryggen åt Bea och stirrade in i stenväggen. Det gjorde ont när hon andades in, och för en sekund undrade hon ifall hon hade knäckt ett revben någon gång under de senaste dygnen.

Hon kunde höra Bea närma sig henne bakom sin rygg, och för ett kort ögonblick lät Branda önskan att snabbt vända sig om och klippa till skitungen skölja över sig. Men det skulle ju inte tjäna något till. Saker och ting var som dom var, och det gick inte att ändra på. Så hon stod bara där, och väntade på att Bea skulle lämna henne ifred.

Bea stod tyst bakom hennes rygg i vad som kändes som en lång stund. När hon rörde sig var det för att lägga en hand på Brandas axel. Branda vände sig inte om.

”Jag förstår att du är rädd”, sa Bea tyst. ”Det verkar som om du har svårt för att lita på någon alls, och det kanske du har god anledning till. Men jag kommer inte att lämna dig i sticket.”

*    *    *

Några timmar senare kom det två soldater för att hämta Branda. De var inte ovänliga, men svarade inte på frågor och förde henne bara snabbt till fru Margaretas stora kammare.

Där väntade redan den unga slottsfrun tillsammans med Bea och en äldre man i blå vapenrock med den vita balken och de tre röda rosorna över bröstet. Han var lång, bredaxlad och högröd i ansiktet av ilska. Han var också en aning lik fru Margreta; antagligen var de släkt. Branda blängde på Margreta och tittade sedan envist bort mot fönstret.

”Jag har bestämt mej för vad som ska ske med dig,” sa Margareta lugnt. ”Du kommer att stanna här, i säkert förvar.”

Det högg till i Branda av rädsla och för ett ögonblick blev hon nästan knäsvag. Fängelse! Hon svalde hårt och såg olyckligt ner i golvet. Hon fattade ett snabbt beslut och närmade sig försiktigt Fru Margareta. Väl framför hennes stol gick ner på knä och sänkte på huvudet. 

”Frun, snälla frun, lämna mej inte inspärrad.” tiggde hon. ”Jag ska hjälpa till, jag gör vad än ni vill att jag ska göra, jag är ledsen för allt….” Hon tittade upp mot Margareta och försökte se så hjälplös och ärlig ut som hon kunde.

Smack! Branda tappade nästan andan av den hårda örfilen som Margreta gav henne utan förvarning. Margreta tog ett stadigt grepp om Brandas hår och ryckte hennes huvud hårt baklänges.

”Försök inte det där med mej, ditt pack” väste hon. ”Jag ser rakt igenom dina lögner. Din undergivenhet är falsk, och din ånger likaså. Du saknar medlidande och ärlighet, och det enda du känner till är den starkes rätt. Ingen här glömmer att du är Furstetrogen.”

”Vad vet du om det!” försökte Branda säga emot. ”Vi tjänade Honom för solden, de flesta av oss. Han anställer hyrsvärd precis som ni gör.”

Margareta släppte henne med en nedlåtande blick.

”Vi kommer att ta oss an ditt fall efter att vi återvänder från Geda.”

Branda fnös föraktfullt. ”Ni kommer inte tillbaka från Geda. Ni kommer inte att vinna mot Fursten.”

”Är det därför du slåss för honom? För att du tror att han kommer att vinna?”

”Klart det är!” fräste Branda argt. ”Jag skiter väl i vilken sida jag slåss för bara det är den som vinner! Och ni kommer allihop att dö vackra, ärorika dödar för ingenting alls.”

”Inte för ingenting!” ropade Bea. ”Vi slåss för Ljuset!”

”Du är ju den första som kommer att gå åt, skitunge, och det är lika bra det!” skrek Branda tillbaka och tystnade sedan tvärt. Där hade hon gått för långt, det förstod hon. Fru Margreta bröt den obehagliga tystnaden.

”Du är som en herrelös hund. Ena ögonblicket kommer du och tigger om mat och en plats vid härden, nästa ögonblick hugger du efter den som tar sig an dig. Men du har tur. Bea säger att det finns gott i dig. Trots det du är, och trots ditt beteende idag, så kommer du att få möjlighet att visa vad du går för. Och den chansen ska du tacka Bea för.”

Margreta lutade sig tillbaka i stolen och suckade trött.

”Jag har bestämt mej för att du ska göra lite nytta istället för att enbart vara en belastning. Vår gårdspräst har blivit gammal och skör. Han behöver hjälp med praktiska ting, och du kommer att hjälpa honom med allt han ber dig om. Du kommer aldrig att vara obevakad. Riddar Karle här kommer att se till att du inte åstadkommer någon skada. Han kommer att släppa ut dej ur din cell när du behövs, och han kommer att spärra in dej i den när du har gjort ditt arbete. Och han kommer att straffa varje uppstudsighet, falskhet eller ond handling från din sida. Du kommer att göra precis vad fader Anton säger åt dig att göra, och du kommer att göra det utan att klaga.”

Branda öppnade munnen för att protestera, men Margreta avbröt henne förrän hon fick någonting sagt.

”Du håller tyst! Jag litar inte på dej, och det gör inte min frände Karle heller. Men jungfru Bea har envist talat för att du ska få detta förtroende. Hon har satt sin ära på att du inte kommer att ställa till någon skada, och även om du inte vet innebörden av ordet ära så är det bäst för dej att du visar tacksamhet. Riddar Karle, nu får du ta över.”

Riddaren, som fortfarande inte hade sagt ett enda ord, lämnade Margretas sida, och Branda lade för första gången märke till att han haltade kraftigt.

”Skulle det vara upp till mig så skulle du hängas från närmaste träd, ditt furstesvin,” sa han mörkt. ”Men ungsprätten här har fått sin vilja igenom.” Han blängde på Bea som glatt flinade tillbaka. Branda trodde för ett ögonblick att hon blinkade åt henne, men det var nog ett misstag. Karle tog fatt i Brandas krage och släpade henne med sig när han stegade mot dörren. 

”Jag gillar inte det här,” muttrade han medan han släpade Branda längs korridoren. ”Du ska vara tacksam för att vi inte kastar dig i fängelset och tappar bort nyckeln. Men fru Margreta har bestämt sig, och om det så är det sista du gör, ska du vara till nytta. Och sluta streta emot!”

”Om du släppte mig så att jag kunde gå själv skulle det gå lättare!” fräste Branda.

Riddaren släppte sitt grepp om hennes krage så fort att hon snubblade till, och för andra gången på samma dag fick Branda en så kraftig örfil att det svartnade framför ögonen på henne.

”Du vet bättre än att vara uppstudsig, Branda,” sa riddaren. ”En Furstlig soldat vet nog vad lydnad är, och det är det enda som talar för dej just nu. Fler åsikter?”

*    *    *

Två dagar därefter var gårdsplanen full av människor, hästar och vagnar. Truppen gjorde sig redo för avfärden mot Geda, och gården sjöd av aktivitet.

Bea stod bredvid Snömanke och försökte fästa sin packning vid sadeln. Sadelväskorna gled omkring på Snömankes rygg. Hon höll på att tappa sovrullen när någon tog tag i den åt henne.

”Om du sätter fast dom med separata remmar håller dom bättre”, sa Branda och tryckte sovrullen i Beas händer. Hon vände sej mot Snömanke och spände med vana rörelser fast Beas väskor bakom sadeln. ”Har du en rem till?”

”Branda, hur är det med dej?”  frågade Bea. Brandas ansikte var uttryckslöst och hon svarade inte. ”Hur var natten? Jag är ledsen att jag inte hann komma och besöka dej i går, men med alla förberedelser och så….”. Hon lossnade ett lädersnöre som hon hade hängande bältet.

Branda ryckte på axlarna och tog emot läderremmen. Hon såg trött ut, tyckte Bea. ”Det gör ingenting. Allt är bra med mej.” Branda tog sovrullen ur Beas händer och spände fast den ovanpå sadelväskorna.

”Vad är det du gör just nu? Jag menar, du är ju inte inlåst.”

”Jag städar ut ett förråd vid kapellet.” sa Branda och såg sur ut. ”Damm och gammalt skräp och sen lite damm till.”

Bea var tyst medan Branda rättade till packningen och kontrollerade att den satt fast ordentligt. När hon var klar vände hon sig om mot Bea, ryckte återigen på axlarna och plockade upp den hink med skurvatten som hon tidigare hade ställt bredvid sig.

”Jag måste gå nu, annars kommer den där dryga Karle att gå på mig igen,” sa hon och började vända sig bort.

”Branda, vänta!”

Bea grep Brandas arm och hindrade henne från att gå. ”Kommer du att klara dig här? Tills jag kommer tillbaka, menar jag?”

Brandas blick mjuknade något. ”Jag klarar mig,” sa hon. ”Den där Anton är så förbannat pratsjuk att jag riskerar att bli döv, men annars går det nog bra.”

”Hur är det med cellen? Jag bad om att de ska ge dig ett vanligt rum, men det kanske dröjer ett tag…”

Brandas min blev återigen kyligare.

”Det är inget problem med cellen,” sa hon kort.

”Men jag vet att du inte sover bra när du är inlåst. Det såg jag redan första natten här.”

Branda svarade inte utan lyfte bara handen för att gnugga Snömanke på korset, precis där han tyckte om det. ”Om du råkar på draken, så försök inte att springa eller rida ifrån den,” sa hon plötsligt. ”Rid emot den istället, kom undan elden genom att rida in under magen på den. Den är för snabb för att fly ifrån.”

*    *    *

När truppen lämnade Västmarkshus stod Branda i dörren till kapellets förråd och såg soldaterna rida ut genom porten. Bea red tillsammans med en grupp unga män och kvinnor, som skrattade och retades med varandra då de red mot det som antagligen var deras första strid.

”Undrar hur många av dom som kommer tillbaka,” funderade Branda för sig själv. ”Dom har ingen aning om vad som väntar dom.”

Hon drog pipan som hon ”lånat” av fader Anton ur sitt bälte, stoppade den med tobak och tände den. Vinden var ovanligt kall för att vara september, och hennes händer var iskalla. ”Vad hon än har sagt så kommer hon snart att ha glömt mej, skämmas för det hon sa och återgå till att vara sitt präktiga jag,” tänkte Branda. Tanken gjorde henne mer sorgsen än hon ville medge.

Men det var ingenting att göra åt saken. I stället gällde det att se till att hon klarade sig, en dag i sänder. Hon hade redan märkt att folk börjat viska om henne, och hon tyckte sig se ilska och hat i blicken på människor hon mötte. Än så länge trodde de flesta nog att hon var en tjuv som hade åkt fast och nu skulle sona sitt brott på ett enkelt sätt, men det var bara en tidsfråga förrän hon skulle behöva fly för sitt liv. Tanken vid att ensam försöka ta sig igenom de mörka skogarna var skrämmande. Dit skulle hon inte bege sig förrän det var absolut nödvändigt.

Och vart skulle hon ta vägen? Tillbaka till legionen? Hon började nästan fnittra hysteriskt inför tanken att förklara för sergeant Vranjes hur hon hade ”kommit vilse något”. Kanske hon kunde ta sig till kusten och till Örike. Förutsatt att hon lyckades fly överhuvudtaget.

*    *    *

Natten kom då Branda drömde mardrömmar om blod och död. Utanför Gedas murar stod slaget som alla väntat på, rök och dimma dolde de stridande människorna, djuren och varelserna. Hon såg vargryttare rusa fram över fältet, mot en liten grupp dvärgar som sprang allt dom kunde på sina korta ben. Hon såg auxilian svärandes ta sig över ett brett, vattenfyllt dike, där de olyckliga som föll under pilregnet fick agera bro åt dom som kom efter. Och hon kände hur stridens hetta rusade genom hennes ådror, hörde kamraterna skratta vildsint medan de tillsammans, axel mot axel, marscherade mot motståndaren.

Men hon hörde också Snömanke skrika av smärta och rädsla, hon såg Bea slåss förtvivlat, nästan omringad av soldater i svart uniform. Draken svepte som en ond vind över slagfältet, och hon såg Beas följeslagare vika undan.