|
|
| Peter som Markulf på En studie i svart |
Fru Åsa stod alldeles tyst invid dörren. Hon lyssnade. Hon kunde inte höra vad han sa, men det var tydligt att herr Markulf talade i sömnen. Det hade hänt ofta det senaste året.
Herr Markulf jämrade sig innanför dörren, och Fru Åsa var nära att lyfta dörrklinkan och stiga in i rummet, för att se till att allt var som det skulle, men hon hejdade sig; det skulle sannerligen inte se bra ut om hon helt sonika stövlade in i sin herres privata gemak.
Hon samlade sig, och knackade sedan försiktigt på dörren, varpå hon lyssnade uppmärksamt. Herr Markulf mumlade fortfarande, och hon knackade ännu en gång, nu hårdare.
Hon lade örat mot dörrplankorna och lyssnade andlöst.
”Herr Markulf?” sade hon lågt.
”Kom in…” svarade han dröjande.
Hon lyfte klinkan och steg in i Lejonättens hjärta. Herr Markulfs gemak var i oordning, och på golvet låg ett sönderslaget krus. Herr Markulf satt på sängkanten, i förd endast linnet, och fru Åsa vände nästan i dörren, men han vinkade åt henne att komma in.
Vinterns bleka dagsljus kunde knappt tränga igenom de tjocka gardinerna som hängde för fönstren. Det var skumt i rummet, och en tydlig doft av gammal alkohol låg i luften.
Herr Markulfs svarta hår var okammat och hans ansikte skäggigt av flera dagars avhållsamhet från rakning. Fru Åsa stod först handlingsförlamad innanför dörren, innan hon tog ett kliv över en hög kläder på golvet. Hon drog undan gardinerna.
”Låt bli!” sade han snabbt, men vände bort blicken när det kalla ljuset bröt in i rummet och skingrade dunklet. Fru Åsa började förskräckt att dra för gardinerna igen, men han hindrade henne med en handrörelse.
I ljuset såg hon hur blekt hans ansikte var. Under de gröna ögonen hängde månader av bekymmer och hela karln’ verkade vara tunn och slutkörd som en gammal hästkrake på sina sista.
Han verkade sjuk helt enkelt. Svetten pärlade i pannan på honom och han verkade snarare utmattad än utsövd.
Markulf spottade på golvet och reste sig sakta upp, för att sakta gå genom rummet och fram till en stol, där han åter satte sig. Fru Åsa gick försiktigt bakom honom, och började varsamt reda ut hans rufsiga hår med en kam. Han gjorde inte motstånd.
”Jag tror att herr Markulf behöver låta någon gå över hans skägg…” mumlade hon försynt, utan att egentligen vänta sig något svar. Markulf muttrade något som hon inte hörde, och hon nöjde sig med det. Hon kammade tålmodigt vidare, tills hans hår låg slätt över hans axlar. Hon slogs av hur matt det var.
”Ska han inte klä sig och komma ut ett slag?” undrade hon. ”Han har ju inte ätit ordentligt på flera dagar. Gårdsfolket undrar, förstår han,” fortsatte hon mjukt förmanande. Markulf hostade så att hans nu tunna axlar skälvde. Han skakade stilla på huvudet.
”Nej… Nej tack.”
Fru Åsa såg besviken ut, men fortsatte.
”Det skulle göra folket i hirden så muntra. Nu sitter de mest och svär för sig själva runt borden i storstugan, och det går knappt att få dem därifrån.” Hon tänkte inte ge upp så lätt. ”Marsken var här för några dagar sedan och sökte er, och Riddar Osmond lämnade två hästar åt er i stallet.”
”Jaha.” svarade han. Fru Åsa tänkte en stund.
”Jo! Nu minns jag! Det har kommit bud från herr Tönne! Han har lovat att besöka Er så snart snön har lagt sig ordentligt. Ska inte det bli trevligt, så säg?”
”Jo, mycket. Det blir säkert mycket trevligt...” Han satt tyst en stund, och stirrade in i väggen, som hypnotiserad. Stämningen var obehagligt tryckt, och fru Åsa ryckte nästan till när han fortsatte.
”Kan hon vara så god att lämna mig nu?”
Fru Åsa stod tyst några ögonblick och brast sedan i skärande gråt och jämmer. Markulf vände sig sakta mot henne, där hon vred sina händer. Hans mörka ögon var blanka, och bekymmer låg tungt över hans panna. Han såg uppriktigt deltagande ut.
”Vad kvider hon över?”
Fru Åsa kunde först inte svara, då gråten skakade hennes kropp så svårt, att hon inte kunde få fram ett ord mellan snyftningarna.
”Så, så fru Åsa. Nu får hon sluta upp med att ha sig!” Det fanns en viss skärpa i hans röst, och det var tillräckligt för att fru Åsa skulle börja samla sig. Hon snöt sig i förklädet och torkade tårarna, suckade djupt och talade sedan, dock alltjämt nära till gråten:
”Herr Markulf har varit som död i flera månader. Inte ens under sommaren var han god som han brukade vara förr. Nu går han jämt mörk i synen och suckar, och under nätterna kan man höra hur maran rider honom, så att man undrar vad det är för syner han ser.”
Markulf såg uppfordrande ut, och nickade åt henne att fortsätta, vilket hon också gjorde.
”Jag och hela gården undrar vad det är som tynger honom! Vet han inte att en kan sörja ihjäl sig?” Det sista sade hon i skarp ton, och lade förfärat handen över munnen; det gick inte an att ryta åt Gotmars mäktigaste man. Markulf såg förvånad ut, och i hans mungipa skymtade ett litet leende.
Han suckade.
”Vad mina bekymmer gäller kan jag inte berätta dem för Er, kära fru Åsa, ens om Ni kunde hjälpa. Det är inte alla som förstår sig på hur man styr och ställer, och bland de som jag känner är Ni kanske den som är sämst lämpad.” Han skrattade torrt, och hostade igen.
”Jag får väl ta och klä mig då.” Han strök sig över hakskägget. ”Kanske är det som fru Åsa säger, att jag borde låta raka mig. Skicka efter Måns och Stefan, och se till att bjuda in Riddar Osmond och vår käre marsk. Jag vill träffa dem båda ikväll över en god måltid.”
Fru Åsa log soligt och neg djupt, varefter hon vände sig om för att ge sig åstad med de ärenden hon nu fått att utföra. Hon kände sig mycket bättre till mods, nu när herr Markulf verkade ta reson, och skyndade, så mycket hennes ålder och värdighet tillät, nerför korridoren. Vad hon inte ens anade, var att Markulf fortfarande satt kvar på stolen i sitt stökiga gemak, med tårar under sina tunga ögonlock…