Natten är mörk, men dagen skall gry

Det var den mörkaste timmen på natten, en eller kanske två timmar före gryningen den tredje natten efter Västerports fall. Inga stjärnor syntes, och den mörka natthimlen över Geda lystes bara upp av de många eldar som brann här och var i staden. Larm och skrik skar här och var igenom natten, men ett slags lugn hade ändå sänkt sig över den sönderslagna staden. De sista sporadiska skärmytslingar som fortsatt natten igenom längs gatorna i östra staden hade kommit av sig.

Rotmäster Klara Ulfsdotter i Johan Skölds fänika satt med ryggen mot muren i en öde trädgård och tittade upp mot den jämnt gråsvarta skyn. Hon hade sett till att folket i hennes rote lagt sig i huset och fått lite sömn medan det var lugnt, men själv kunde hon inte sova fast hon var nästan yr av trötthet och hunger.

De tre dagarna hade varit som en lång ihållande mardröm. Först stormningen av Västerport, som det nog var rena turen att de hade klarat sig levande från. En tredjedel av fänikan ungefär hade blivit kvar på bröstvärnen. Hela nästa dag hade de förtvivlat kämpat för att hålla Gedaån och broarna över den. Den striden hade varit ännu mer tröttande än den vid porten – den hade hållit på dubbelt så länge, men till slut hade förstås övermakten blivit för stor och de Furstliga hade tagit sig in i östra staden också.

Och hela natten, hela dagen igår och halva natten inatt hade de pressats tillbaka söderut mot hamnen, gata för gata, kvarter för kvarter, hus för hus. De Furstliga var säkra på sin seger nu och det verkade göra dem oförtröttliga. Hur många man än dödade eller sårade kom det nya efter dem, och nu vek de knappt en tum. Östra Geda var som ett jättelikt slakthus nu.

Framåt skymningen igår kväll hade de nått tillbaka till innerbarriären dvärgarna hade byggt som sista nödvärn, och där hade de Furstliga faktiskt kört fast än så länge. Men om inte stadsmuren stoppade dem, tänkte Klara dystert, så lär inte den här futtiga muren hålla dem för evigt. Det var nog bara att inse att det var slut snart. Om bara den där fördömda dimman ville vika undan. Det skulle vara skönt att få se lite sol och blå himmel en sista gång.

Så nu var det alltså slut, tänkte hon. Nå, det kunde väl vara värre. Det fanns ingen kvar som kunde sörja henne, tack och lov. Hennes mor och far var redan döda, de hade dött i början av kriget när de Furstliga brände deras by uppe i norr – det var efter det hon flytt och så småningom hamnat i Geda och blivit värvad. Det var väl grabbarna och töserna i roten då, men de skulle ju inte behöva gå och sörja henne så länge vad det såg ut. Klara skrattade bistert till för sig själv.

Så kom hon plötsligt att tänka på Vale, den lille pärlstickarlärlingen som hade trott att hon inte var rädd, och plötsligt fick hon en vidrigt sjunkande känsla i magen. De hade kommit ifrån varandra under reträtten från Västerport och sedan hade hon inte sett till honom. Var han död nu, som han hade varit så säker på? Klara knäppte händerna och bad en snabb bön för motsatsen.

*                                                        *                                                        *

Mäster Andreas

Prinsessan Adriana

Prinsessan Elena

Ett par kvarter därifrån, i en gillestuga, hade gedanierna inrättat ett av en handfull improviserade fältsjukhus. Man hade flera hundra sårade, och planen att skeppa in dem tillsammans med andra icke-stridande till Imrarsborg hade stött på patrull. Under andra dagen hade man lyckats få över en del, men sedan hade den evigt fördömda järndraken satt sig att bevaka hamnen. Nu vågade man inte skicka fler båtar den korta sträckan över vattnet, för de kunde snabbt förvandlas till flytande bål. Så nu stod man hopträngda i stadens sydöstra hörn, bakom den sista ordentliga skyddsbarriären som löpte mellan Södra Bron och Österport, med hundratals sårade och minst sagt begränsade möjligheter att sköta om dem ordentligt.

De båda prinsessorna, kung Imrars äldsta dotter Adriana och hans brorsdotter Elena, gick längs bäddarna ledsagade av mäster Andreas Bardskär. De hade kommit dels för att se till och trösta de sårade så gott det gick, dels för att förhöra sig om hur det gick med sårvårdandet. Mäster Andreas, som nog inte var någon optimist ens under bättre nätter än denna, var dyster.

”Vi har inte i närheten av tillräckligt med varken läktyg, kunnigt folk eller ens vettiga rum för infirmatoriet, Ers Högheter,” suckade han. ”Ska vi fortsätta trängas här i mer än någon dag till kommer hälften av de sårade att dö, och fler än så om det drar ut längre.”

Prinsessan Elena hade tårar i ögonen, medan Adrianas ansikte för ögonblicket tycktes som hugget i sten. Hon lyckades rentav le när hon hälsade de sårade de gick förbi, och hon passade på att tacka eller berömma dem för vad de gjort. Det rådde ingen brist på sårade hjältar, även om det fanns fler som var döda. Riddar Gabriel Balk hade ensam hållit portgången över Norra Bron när de Furstliga bröt igenom tills de omringade och stack ned honom, och som genom ett mirakel hade han klarat sig utan livshotande sår trots att han fått minst tre spjutspetsar i sig. Han hade rentav försökt hävda att han nog kunde kliva upp och slåss igen, men mäster Andreas hade strängeligen förbjudit honom att lämna bädden. Men alla hade inte haft samma goda tur. Arve Erngilsson Oxe hade fått djupa sår i buken under striderna vid Norra Porten och hade legat medvetslös sedan igår. Mäster Andreas menade att han inte skulle överleva natten. Och det var många fler som var döende. Fruktansvärt många.

När de båda prinsessorna kom ut på gatan lade Adriana armen om Elenas axlar och de lutade huvudena mot varandra.

”Jag ville rädda dem,” viskade Elena mellan halvkvävda snyftningar. ”Jag ville få in de sårade och sjuka i slottet. Varför måste de dö här? De är inte till någon fara för de Furstliga heller där de ligger, så varför kunde vi inte få rädda dem?”

Adriana strök henne över håret.

”Elin,” viskade hon tillbaka. ”Jag vet att du ville rädda dem. Det ville jag också. Vi ska lösa det på något sätt. Jag vet inte hur, men vi måste lösa det."

Elena lät sig inte tröstas. "Men vad kan vi göra nu? Vi har gjort allt vi kunde, och ingenting hjälpte. Varför… varför måste det sluta så här?”

"Det ska inte sluta så här," sade Adriana tyst. "Det får det inte göra. Det finns ingen natt som är så mörk att gryningen inte jagar bort den. Den här mardrömmen kommer att ta slut, och solen kommer att skina över Gedanien igen."

Elena tittade upp och försökte blinka bort tårarna. "Men kommer vi att få se det? Kommer någon av alla här att få vara kvar och se solen skina igen?"

Adriana hade också tårar i ögonen nu, men hennes ansikte var beslutsamt. "Det vet jag inte," erkände hon. "Men vi får inte förtvivla och ge upp. Den segern unnar jag inte Fursten."

*                           *                           *

Kung Imrar

Mäster Aemilius

På Imrarsborgs bröstvärn, med vad som en gång varit en strålande utsikt över Geda och åns utlopp i Gedaviken, stod kung Imrar och mäster Aemilius Clarus och blickade tyst ut över ödeläggelsen som sakta började bli synlig efter vart som gryningen närmade sig.

Liksom efter Månhella såg kungen ut att ha åldrats tio år på bara några nätter. Inför stridernas början hade han tyckts få sin ungdoms krafter tillbaka, men de verkade ha flytt igen nu. Sedan två dagar hade han suttit inspärrad i borgen medan hans stad sakta men säkert ödelades utanför. Han vred och vände på det utsirade jakthornet han höll i händerna.

Trollkarlen var ungefär jämnårig med kungen, men trots den långa kappan, toppiga hatten och de hornbågade glasögonen såg han nu både piggare och ungdomligare ut. Han hade legat medvetslös i nästan ett dygn efter att Furstens svartkonstnärer slungat sina förenade krafter emot honom, men sedan hade han kvicknat till betydligt och genast gripit sig an med vad han ännu kunde göra. Han hade förklarat för kungen att de Furstliga tydligen fått för sig att Nyckeln och dess Väktare fanns inne i staden, kanske i själva Imrarsborg, och att han skulle göra allt vad hans blygsamma krafter tillät för att hålla dem kvar i den villfarelsen. Bäst vore om man på det sättet kunde lura dem att föröda sina krafter på ett fruktlöst anfall direkt mot den starka borgen, men om inte skulle man åtminstone kunna avleda deras vaksamhet från var Väktarna nu egentligen var.

Det mest ömmande problemet hade han emellertid ännu gått bet på att lösa. Jakthornet kungen bar var en gåva från kung Vite, den alvkonung som en gång bistått hans anfader Imrar den Gode mot Gholan, och de hade återfunnit hornet vid Vites gravhög. Den döde konungen, som inte fått vila i frid, hade lovat att en sista gång komma till deras undsättning och så uppfylla sitt gamla löfte till Imrars ättlingar. De skulle kalla på honom genom att blåsa i hornet… och det var just det. I två dagars tid hade kungen blåst och blåst, men inte minsta ljud hade hörts i det gamla hornet. Aemilius hade för all del snabbt kommit fram till en teori om vad det berodde på. Den onaturliga dimman som staden legat insvept i sedan natten före anfallet var uppenbarligen en förtrollad barriär av något slag. Den stängde ute undsättningen som måste vara helt nära staden nu, men uppenbarligen varken kunde komma in eller meddela sig, och sannolikt blockerade den också det förtrollade hornet från att nå sin ägares öra. Trollkarlen hade ihärdigt sökt efter en väg att häva barriären men kommit till den dystra slutsatsen att den nog vida översteg hans krafter. Han fick sätta sitt hopp till att Nyckelns Väktare verkligen var saken på spåren och kunde utnyttja hans avledning.

Den senare hade han desto mer energiskt fortsatt med, utfört stora ceremonier väl synlig på murkrönen och gett sken av att stora mängder kraft koncentrerades i borgen. Och det hade gett visst resultat; flera av de Furstliga svartkonstnärerna höll borgen under ständig bevakning, även om man inte lurat fienden att försöka sig på en utsiktslös stormning.

”Jag förgås i den här stenburen,” utbrast kungen plötsligt och slog retligt ut med handen. ”Det kan varken vara rätt eller klokt att jag ska behöva gömma mig här uppe, medan mitt stad och mitt folk blöder till döds inför mina ögon.” 

Trollkarlen teg. Han visste att kungen kunde motargumenten och han var i alla händelser inte mycket för småprat.

”Om nu allt hopp ändå är ute,” fortsatte kungen med en dyster blick på det stumma hornet, ”vore det gott om man åtminstone fick ta ett hederligt nappatag med dem innan allt är slut. Om jag fick sitta upp en gång till…”

”Det är inte slut än, Ers Majestät,” sade Aemilius. ”Vi fullgör vår del här, även om den just nu mest består i att vänta. Låt oss se vad morgonen bär i sitt sköte.”

Kung Imrar såg inte helt övertygad ut, men båda teg på nytt en stund och tittade ut i natten.

”Mäster Aemilius,” sade kungen plötsligt och lutade sig fram över bröstvärnet. ”Ser du, där borta? Det ser ut som fienden rör på sig i östra staden.”

”Ett nytt anfall? Så tidigt?” Trollkarlen rynkade ögonbrynen och ansträngde blicken för att se.

”Jag tror inte det…” muttrade kungen. ”De flyttar sig norrut.”

*                               *                               *

Över större delen av östra Geda, utom det södra hörnet, reste sig en gles skog av svarta baner med det vita sexuddiga korset. De vita korsen lyste på långt håll även i halvmörkret. Kom man lite närmare kunde man se talrika mindre fanor i olika färger som markerade var bataljoner, kompanier och än mindre avdelningar hade fått sina utposter och kvarter i stadsdelens olika övergivna hus, gårdar och lador.

Sergeant Vranjes

Sergeant Vranjes, som var känd för att aldrig behöva sova, satt framför eldstaden i den avlånga kammaren och plitade i marginalen på avdelningsrullan i det gula skenet från en lykta. IV Legionen, IV Bataljonen, I Kompaniet, III Avdelningen hade lyckats lägga beslag på en riktigt bekväm inkvarteringsplats, det här stenhuset måste ha hört till en rik borgare, men de hade fått jobba för det. Huset var som en liten fästning och den handfull gedanier som förskansat sig härinne hade slagits som sårade björnar. De hade fått storma huset som en borg med manfall därefter, och det hade blivit värre om han inte sett till att få truppen försedd med extra armborst, bågar och sköldar. Men nu kunde de i alla fall pusta ut en stund, och det i mer komfortabla kvarter än man sett på länge. Legionärerna i avdelningen låg på filtar och fällar på golvet längs väggarna; befälen hade lagt beslag på sängarna. Det här huset var varmt, ombonat och torrt. Nån timme till framför elden så skulle den sista fukten vara borta ur stövlarna.

Det knackade på dörren och Vranjes grymtade till svar. Elde som stod på post utanför öppnade dörren och släppte in en ordonnans, som räckte över en hoprullad depesch. Vranjes läste igenom den och suckade. Jaha, det kunde man ha gett sig fanen på.

Han reste sig och stegade bort till sängarna för att väcka korpralerna. ”Upp och hoppa nu,” sade han med ett sammanbitet leende, ”och se till att skaka liv i era troppar. Vi ska flytta på oss.”

*                               *                               *

Sakta och tyst, utan trummor och spel, drog gråsvarta kolonner som skuggor genom Gedas gator i det vikande nattmörkret. Snart skulle morgonen vara här.

Rotmäster Klara såg på sitt väktarljus; det hade nästan brunnit ned. Snart dags att purra roten, även om hon önskade att de kunde få sova en stund till. Hon visste hur utmattade de var. Men när man ska till att dö, tänkte hon, duger det inte att försova sig. Det vore ju för hemskt om man missade det.

Prinsessorna Adriana och Elena satt hopkrupna tillsammans på en bädd i huset de fått att inkvartera sig i. Elena hade somnat till slut, men Adriana såg på hur hon vred sig och gnydde att hon drömde onda drömmar. Adriana kunde gissa hurdana drömmarna var – de liknade nog hennes egna.

Var det alltså så här det skulle sluta? Skulle Gedanien gå under i eld och blod och trampas till grus under Furstens hälar? Skulle han och hans kreatur fortsätta andas död över allt han kom över tills de släckt ut all glädje, all skönhet, allt liv? Skulle de dö med Furstens hånskratt i öronen och med undsättningen bara ett stenkast borta? Det kunde inte vara så. Det fick inte vara så.

*                           *                           *

Nu vek mörkret och en blek morgonrodnad började, mycket svagt, skymta genom den grå dimman. Det var antagligen en underbart vacker soluppgång där utanför, men i staden såg ingen den. Men det var något annat i luften. Som en vindfläkt, eller en viskning.

Uppe på Imrarsborgs murkrön kände kung Imrar vindfläkten och på något sätt han inte kunde uttrycka skänkte den honom en ny glimt av hopp. ”Se, mäster Aemilius,” sade han halvhögt. ”Man kan skymta morgonrodnaden där borta. ’Natten är mörk, men dagen skall gry…’ Det är något i luften den här morgonen. Känner ni det?”

Han vände sig mot trollkarlen, som nu hade spärrat upp ögonen och lutade huvudet bakåt, som om han lyssnade efter något. ”Ja, Ers Majestät,” sade trollkarlen. ”Något har skett. Jag känner hur jordkraften rör sig, där den förut legat stilla. Något stort är i görningen.”

”Då känner du det också,” sade kungen. ”Är det på gott eller på ont, tro?”

”Det vet jag inte, Ers Majestät,” sade Aemilius, men en ny hänförelse började lysa ur hans ögon. ”Men något förändras, och det sker snabbt och det sker allt starkare, som en rännil som blir till en stormande vårflod.”

Kungen hade fått ett svagt antytt leende på läpparna. ”Jag vet inte vad dina konster säger dig, mäster Aemilius, men mitt hjärta säger mig att denna morgonvind för gott med sig.”

Plötsligt tycktes han få en idé. ”Om något har förändrats… varför inte? Jag ska försöka blåsa i hornet en sista gång.” Aemilius nickade och betraktade honom spänt.

Kungen drog efter andan och satte det gamla hornet till sina läppar. Och nu kom det klang i det. Inte en stark, brölande stöt, men en låg, djup, varm ton som trots att den inte var så stark till en början snarare växte än förlorade i styrka.

Prinsessorna slog båda upp ögonen där de satt. Elena som bryskt ryckts ur sina drömmar var först förskräckt, men Adriana lyste upp. ”Det är hornet,” sade hon. ”Andune. Kan det vara så…?” Hon störtade upp och skyndade ut med sin yrvakna kusin i släptåg.

Ute bland husen bakom barriären kom fler och fler av de trötta försvararna fram. Hornet ljöd vidare, det fortsatte och fortsatte medan det snabbt blev ljusare.

Och det blev inte bara ljusare, utan den röda morgonrodnaden bröt fram. Klara färger började spricka fram på himlen, först några enstaka stråk, sedan mer och mer. Dimman vek undan, sakta men säkert, alldeles som en vanlig dimma.

Och nu kom svar på hornsignalen. Trumpetstötar ljöd, först några få och spridda, sedan en mängd i unison. Dimman och diset skingrades mer och mer och den stigande solen sken sina strålar över Arna äng utanför Österport. Och därute i solen glittrade hjälmar och spjut, och baner fladdrade i morgonbrisen. Det största av dem var svart, men inte prytt med det hatade vita Furstekorset utan med ett gyllene torn. Dimman var borta och undsättningen hade kommit.