Tjockestam
Theo Axner
Henrik Hoffström
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Alliansen | Furstendömet |
| Lennart Hamnelid |
Carl-Fredrik Andersson |
| Sara Lilja |
Kristoffer Forslund |
|
Daniel Staberg |
Anders Törlind |
|
Jessica Ström |
Martin Zetterman |
| Markus Waltersten |
Helena Ängebrink |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under början av september 1142. För tidigare händelser, se:
Efter ytterligare en dags hård marsch, den 7 september, hann den allierade styrkan under greve Angantyr upp Voorlaugrs något långsammare kontingent mellan Eleneborg och Ekelunda, men de Furstliga hann med att ta upp försvarspositioner i Kilvedens bryn vid byn Unnsätra, med visst försvar av terrängen. Greven bedömde dock inte deras position som så stark att ett anfall var otillrådligt, och strax efter middagstid gjorde den allierade ryttarstyrkan halt ett stycke norr om Unnsätra, där man lämnade trossen.
De Furstliga stod redo att möta anfallet, men de tycktes fåtaligare än väntat och greve Angantyr misstänkte att en del av styrkan hölls gömd. Han ställde upp det mesta av sin folk i en tung, djup kolonn av flera linjer och avancerade långsamt och metodiskt framåt med huvudstyrkan, med armborstskyttar till fots i första linjen, medan de volska ryttarna gjorde en kringgående rörelse österut (där det snart visade sig att en Furstlig kavalleristyrka hållits gömd bakom en ås och nu blockerade deras väg).
Det inledande allierade anfallet med en kombination av armborstskyttar och sunnanslättska ryttare drev tillbaka Voorlaugrs svagare kavalleri, men beridna Furstliga förstärkningar nalkades snabbt från väster; och det var inga förstärkningar som helst, utan den fruktade Svartstenslegionen. Voorlaugrs fotlegionärer slog nu om från försvar till anfall medan de allierade å sin sida drog sig tillbaka för att inte fångas i en kniptång. En hård strid följde där de Furstliga hade goda framgångar men där också några allierade motattacker fick svåra följder – I Legionen massakrerade en hel del sunnanslättskt och gotmaritiskt fotfolk, II Legionens kavalleri slog de volska ryttarna sönder och samman i en blodig strid vid ett vadställe och drev dem av fältet, och vargryttarna nötte ned och tröttade ut de sunnanslättska riddarna tills de kunde rivas upp i ett vältimat anfall. Å andra sidan led legionärerna också svåra förluster i en ytterst blodig närstrid mot drottning Katarinas gårdshird, och Svartstenslegionens ryttare drog det kortaste strået mot de arosiska och gotmaritiska riddarna.
Det hela slutade med att de allierade retirerade av fältet, fortfarande till större delen i ordning, men de Furstliga var pga sina egna stora förluster och att flera av förbanden var svårt slitna och skakade inte i stånd att följa upp utan fick falla tillbaka till sina positioner. De Furstliga behöll dock fältet och de allierade förlusterna var något större även om skillnaderna var små - båda sidor hade förlorat omkring 500 man i stupade och allvarligt sårade; båda fick dock pga att striden ömsesidigt avbröts tillfälle att återsamla de förband som skingrats eller flytt. En av de allierade underbefälhavarna, den sunnanslättske greve Sigar Erngilsson Tjockestam, hade stupat eller tillfångatagits under striden, och båda sidor hade erövrat flera fanor från fienden.
Slaget hade pågått i över tre timmar och båda sidor var utmattade. Under resten av dagen vilade båda arméerna och återsamlade de skingrade styrkorna; framåt kvällen bröt de allierade upp och retirerade österut. De återtågade ned mot Draakhem för att förena sig med huvudarmén, medan Voorlaugrs styrkor nästa dag marscherade till Ekelunda och slog läger där.
|
|
|
|
Tjockestam |
Jan Tisza |
Efter drabbningen vid Unnsätra begav sig Voorlaugr till belägringsarméns huvudläger med en liten eskort för att personligen avlägga rapport och förevisa de erövrade fanorna. Nästa morgon höll de Furstliga en stor uppställning utanför det nordvästra lägret inte långt från portarna, tydligt och klart inom synhåll från staden (men utom skotthåll). Det var dock inget stormanlopp som skulle inledas utan en triumferande ceremoni. Voorlaugrs legion och Svartstenslegionen, förklarades det, hade med gemensamma krafter mött en stark allierad ryttarstyrka, gräddan i det som återstod av undsättningsarmén, och efter en lång och hård strid tvingat dem på reträtt. Voorlaugr överräckte högtidligt ett antal erövrade fälttecken till Gladius. Efter att ceremonin avslutas kom Furstliga härolder som tidigare och förevisade dem även för försvararna: flera sunnanslättska fanor, inklusive greve Sigar Tjockestams stora röd-gula baner; en fana som inte var bekant för någon i staden men som såg ut att kunna vara gotmaritisk; samt Jan Tiszas, de volska ryttarnas anförare och drottning Katarinas halvbror, eget baner. Voorlaugrs legion och Svartstenslegionen, skrävlade härolden, har med gemensamma krafter mött en stark allierad ryttarstyrka, gräddan i det som återstod av undsättningsarmén, och efter en lång och hård strid tvingat dem på reträtt.
Även om försvararna liksom tidigare hyste gott hopp till att den Furstliga versionen av sakernas förlopp väntade de nu ivrigt på nya bud från undsättningen. Det dröjde tre långa dagar innan en ny budbärare från undsättningsarmén lyckades ta sig in med nyheter, däribland en avskrift av greve Angantyrs egen rapport från drabbningen vid Unnsätra. Denna överdrev möjligen en aning i motsatt riktning, men gjorde klart att undsättningen var långt ifrån uträknad.
|
|
|||||||||
|
Efter en mödosam överskeppning och landstigning, som dessutom försenats ytterligare något av Voorlaugrs framryckning och anfall, satte sig den stora undsättningsarmén i rörelse mot Geda den 9 september. Framryckningen gick längs landsvägen som följde Almarsjöns strand, och inledningsvis transporterades mycket av trossen på skepp som seglade fram och åter upp till Almarsund. Huvudstyrkan var ändå långsam och tungt lastad med talrika oxkärror och kunde inte hålla en högre takt än omkring en mil om dagen. De eskorterande skeppen var för starka och talrika för att de Furstetrogna pirater som opererat i viken skulle våga sig på att angripa dem, och efter fyra dagars marsch nådde undsättningen fram till Almarsund, den närmaste borgen söder om Geda. Bortom Almarsund börjar Gedaviken snabbt bli trängre, och med tanke på både draken och de Furstliga skepp som bevakade vattnen norrut vore det inte längre säkert att frakta förnödenheter och utrustning på skepp fastän framryckningsvägen även fortsättningsvis följde rätt nära stranden.
Under den 14 september, medan hären fick en dags vila, lastades därför fraktskeppen av – mycket av lasten hade ju också redan skeppats upp och gjorts redo för landtransport – och den sista etappen kommer hela trossen och annan utrustning att fraktas till lands, med packhästar, vagnar och oxkärror. Lyckligtvis var det bara knappt två mil till Geda från Almarsund, men det skulle likväl ta två dagar om man fick marschera ostört, och man skulle komma att ha ett långt och ömtåligt trosståg att skydda. Järndraken hade siktats nära Almarsund några dagar tidigare men återvänt mot Geda och därefter inte synts till på nytt.
På morgonen den 15 september ryckte undsättningshären vidare mot Geda, nu med hela sin tross lastad på vagnar och kärror. Framryckningen gick ännu något långsammare än tidigare, till viss del beroende på den mer omfattningsrika trossen men också på att förtrupperna och spanarna nu åter fått kontakt med fiendens spejare. Under dagen utspelades en mindre skärmytsling vid Erkån (ån mellan Almarsund och Geda), där en trupp vargryttare påträffats i färd med att sabotera bron. De volska ryttarna forcerade ett närbeläget vadställe och drev snabbt vargryttarna på flykten, men de hade hunnit fördärva bron tillräckligt för att den skulle vara obrukbar utan reparationer. Under kvällen sändes en pionjärtrupp med stark eskort i förväg att laga bron medan huvudstyrkan slog läger ett stycke söder om Erkån. Vädret hade varit klart under dagen men under kvällen och natten steg en tjock, tät dimma.
Nästa morgon fortsatte undsättningshären och korsade Erkån över bron och vadstället. Vargryttarna kom tillbaka och försökte sig på en opportunistisk störattack medan man gick över (ett företag som tog sin rundliga tid), men man var väl förberedda med armborstskyttar och lätta ryttare och kunde snart driva bort dem, och övergången gick utan vidare besvärligheter. Dimman lättade frampå förmiddagen och vädret var åter rätt klart och torrt, om än mulet och grått. Efter ytterligare några timmars marsch började man komma inom synhåll från Gedas murar… eller borde åtminstone ha gjort det. Men dimman från den föregående dagen tycktes ligga kvar, och stadens murar och torn kom inte i sikte.
När man började komma närmare fann man att trots det i övrigt klara vädret låg en tjock, tät, gråvit dimma och svepte in den plats där staden och de omgivande Furstliga lägren låg. De var helt dolda för blotta ögat – bara den jättelika dimpelaren som steg upp visade var de måste befinna sig, inne i dimman.
Under framryckningsdagen hade också spejare och förridare spanat ut omgivningarna vida omkring, och de hade fått korn på en Furstlig fältstyrka som av allt att döma var samma som den greve Angantyrs ryttarstyrka drabbat samman med vid Unnsätra en vecka tidigare. De Furstliga tycktes nu befinna sig i närheten av Ekelunda, omkring en dagsmarsch öst-nordöst om Geda. Deras huvudstyrka verkade inte vara i rörelse, men den var omgiven av en förhållandevis tät skärm av vargryttare som gjorde det riskabelt att tränga nära inpå för att spana ut detaljer.
Vad hade då hänt i Geda under tiden?
Den mulna och dimmiga föregående kvällen hade de Furstliga stenslungorna till slut lyckats slå upp ytterligare ett rejält hål i västra muren. Den andra bräschen kom norr om Västerporten, mellan porten och Gedaån.
Det var givet att det skulle ske förr eller senare, och nu stod det klart för alla att ett fullskaligt anfall när som helst kunde väntas. Kanske skulle de Furstliga vara försiktiga och vilja slå upp ännu en bräsch innan de gick till storms, men det var inte säkert, och från och med nu måste man vara redo för anfall dag och natt.
Den kvällen visades alla som kunde hålla i vapen till sina platser, och hövitsmännen gick så många gånger som behövdes igenom instruktioner för alla. Kung Imrar och kronprinsessan Adriana ägnade kvällen och en del av natten åt att rida runt hela stadsmurens insida, hälsa på posterna och ingjuta mod i dem. Det var en kall och ruggig kväll och en tjock, tät dimma steg snabbt och gjorde sikten i kvällsmörkret ännu sämre. Utkiksposterna på östra muren spanade ivrigt efter undsättningsarméns facklor, men dimman gjorde det omöjligt att se dem om de så bara vore en halv dag bort.
Vid midnatt höll ärkepatriark Olaus en extra mässa för de många sömnlösa, och på nytt predikade han om vikten av att hålla fast vid tron och hoppet även då allt syntes som svartast. Han upprepade sitt löfte att från och med nu förbli i sitt tempel och hålla mässa tills staden var befriad, eller så länge han förmådde.
Inte många fick någon sömn den natten. Från fiendens läger hördes inte mycket – en spänd, tryckt tystnad vilade över natten.
När gryningen närmade sig låg den täta vita dimman kvar som ett bälte utanför belägrarnas linjer, och inget syntes av världen utanför. Geda låg inneslutet på mer än ett sätt. Och när som helst väntar man att anfallet börjar...
Fortsättning följer: Nyhetsbrev X
Om du är intresserad av att hjälpa till med planeringen på ett eller annat sätt, så skicka ett mail tillTheo.
