I juli, ett par veckor efter mötet vid Gröntuna (Dagbräckning), begav sig en delegation från Nyckelns Väktare begav sig till Månhella, utrustade med falska identiteter men en äkta passersedel.
Infiltrationsgruppen leddes av följande Väktare, med respektive falska namn:
Med följde också en grupp krigare (däribland junker Varg från Högmark) förklädda till Svartstenslegionärer och några som föreställde tjänare, bland dem novisen Yrla från Örnevall.
Delegationens mål var att infiltrera Laboratorium Brumalis under sken av att göra en inspektion.
Samtidigt sändes en annan grupp till samma ställe. Dess uppdrag var att smyga sig in i staden och söka igenom ruinerna av Månhella kloster, som en gång grundats av ingen mindre än S:t Ahrik själv. Liv, en nybliven novis i Örnevalls kloster, hade sett flera syner av S:t Ahrik som verkade kunna ha något med Nyckeln och kampen mot Gholan att göra, och en av synerna hade verkat antyda att något viktigt fanns dolt i klostrets kapell.
Den här expeditionen leddes av ingen mindre än prinsessan Angelica, drottning Katarinas dotter. I övrigt ingick den lärde alven Helcaril och hans bror Narcoron, de vildmarkskunniga tvillingarna Sigrid och Sigurd samt den synska Liv.
Övre salen i södra tornet på Lejonnästet var full av folk och stämningen var tyst förväntansfull. De två expeditionerna som sänts till det frusna Månhella, och som båda trotts ha gått förlorade, hade till slut återvänt – om än inte fulltaliga – och nu skulle de till att avge sin rapport. Vad hade de varit med om i den onaturliga köldens och de vandrande dödas boning?
Änkedrottning Katarina höjde en hand som för att påkalla uppmärksamhet – det var knappast nödvändigt, för man hade kunnat höra en knappnål falla. Så sträckte hon ut handen mot den gedanska jungfru Miranda Akvinsdotter och bjöd henne att resa sig och tala. Miranda, som suttit rastlös i väntan på att det hela skulle börja, stod raskt upp och började sin berättelse utan många inledande fraser.
* * *
|
|
| Jungfru Miranda | Madra Stenstod |
|
|
| Moder Elarka | Junker Varg |
"När vi anlände (berättade jungfru Miranda) blev det en del uppståndelse – tydligen hade man väntat oss en tid. Trumpetfanfarer ljöd och vi ledsagades högtidligt uppför den branta backen till slottet och in på borggården, där en stark garnison svartklädda legionärer och en mindre grupp Rödkåpor och magiker stod uppställda.
Vi hälsades välkomna av en prior Leo, en ständigt leende Rödkåpa med prästliknande manér (det visade sig senare att han faktiskt var en avfallen präst i Ljusets lära), och adepta Berenice, en mörk, späd kollegiemagiker som var Directorns assistent. Laboratoriets Director själv, som tydligen kallades magister Morella Kemmler, var dock inte närvarande – Berenice förklarade att hon var upptagen med en krävande ritual, men snart skulle möta oss. Vi visades till våra kvarter – jag och de andra ledande i expeditionen fick fina gästrum, soldaterna och tjänarna inkvarterades i en åtminstone hyggligt inredd sovsal – och kallades sedan till middag.
Vi som ledde expeditionen dinerade med Leo, Berenice och major Güler – garnisonskommendanten, en brutal och oförfinad typ. Till middagen dök slutligen Frau Kemmler upp. Hon passade bra in bland de vandöda – lång, mager, hålögd och blek som döden själv, klädd i svart och grått. Hon ursäktade pliktskyldigast sin frånvaro tidigare men förhöll sig klart kylig och självständig, om än inte öppet trotsig, gentemot ”inspektionen”. Det var uppenbart att hon ansåg sig och sin verksamhet som avsevärt mer betydande än några gästande småpåvar i rött. Hon visade sig föga sällskaplig och var uppenbart otålig att återgå till sitt arbete. Vi kom snart överens om att inleda inspektionen med att besöka laboratoriet direkt efter middagen.
* * *
Laboratoriet visade sig vara inrymt i en utbyggnad av slottets källare. Ingången till källaren var under trappan som leder in i kärntornet. I det egentliga källarvalvet fanns en vinkällare, några fängelsehålor och en nyinrättad tortyrkammare.
De mänskliga soldaterna i garnisonen gick nästan aldrig längre in i källaren än till fängelsehålorna, som ligger nära trappan. Vaktposterna i laboratoriet och katakomberna var vandöda.
Vi passerade en ingångskammare och en samlingssal med ett litet altare - det liknade de altarliknande byggnader som de Furstliga nyligen rest utanför Geda, och golvet var fläckat med intorkat blod. Men kärnan i laboratoriet var Uppväckningssalen. Det var en stor, vitmålad kammare med en djup grop i mitten, ur vilken en dödlig kyla steg upp. Gångvägar gick runt längs väggarna och i ett kors tvärsöver salen. Mitt i salen, där gångvägarna korsades, fanns ett runt podium. Det var hit de döda fördes för att väckas upp – kropparna samlades i gropen mitt i salen. Väggarna kantades av golvljusstakar med svarta ljus. På podiet brann två stora fyrfat, men elden tycktes inte ge någon värme ifrån sig. En uppsättning runda, knöliga metallstänger, märkta med allsköns obekanta symboler och runor, vilade i de kalla eldarna. Här fanns alltid ett par kollegiemagiker och ett antal Rödkåpor med ytterligare funktionärer – ritualerna pågick nästan konstant och Morella övervakar dem tydligen ofta personligen. Våra värdar förklarade att upp till ett dussin döda kunde väckas upp varje dag, så länge tillgången på kroppar upprätthölls.
Vi fick faktiskt se större delen av en uppväckningsritual. Den innehöll ett antal invecklade moment, varav en del uppenbarligen var arcurisk magi, en del blodsmagi och annat som ingen av oss kände till. Huvudmomentet tycktes vara ett binda en konstgjord livsgnista i kroppen. De döda förde tydligen med sig den onaturliga kylan från denna plats, och den bidrog till att hindra dem från att fortsätta förruttnas. De behandlades också med olika alkemiska oljor och mixturer – det fanns för övrigt ett stort alkemiskt laboratorium i källarvalven också. Laurentius hade kunnat berätta mycket mer om det om han varit med oss tillbaka... Ljuset vare med honom.
I en angränsande kammare fanns ytterligare ett litet altare, och ett djupt svart schakt som stupade rätt ner i berget. Det var vägen ned till Nidvinters håla, dit det ytterst sällan fanns anledning att bege sig, förklarade våra ledsagare – dessutom var det livsfarligt. På golvet bakom schaktet stod vad som såg ut som en liten stenhäll av vit marmor med fruset blod smetat över ytan.
* * *
Dagen därpå gjorde vi en ”inspektionsrunda” i slottet och staden.
Precis innanför palissaderna har hus och byggnader också rivits, men annars står de flesta av husen kvar. Den gamla stenkyrkan har byggts in i ena hörnet av fortet. I övrigt har fortet fyra torn. Man måste passera igenom ytterfortet för att komma in i slottet.
Inom palissaderna var det en hel del liv och rörelse. Talrika eldar brann ständigt för kylans skull. Mycket av det rent mundana arbetet i Månhella, som hantverk, reparationer, boskapsskötsel osv, skedde här ute. Här fanns också en del av förråden och de flesta djuren.
De Furstligas talrika trälar och tjänstefolk, varav en del är forna invånare i det gamla Månhella, bor mestadels i husen här, tätt sammanboende för att hålla värmen. En del av garnisonen är också förlagd här ute och bemannar vallarna och tornen. Yttergarnisonen är inkvarterad i kyrkan, den bekvämaste byggnaden. Vi såg ruinerna av klostret på håll men fick inte tillfälle att undersöka det närmare – vi hoppades att våra kolleger lyckats ta sig in där oupptäckta föregående natt och funnit vad de sökte.
Vid middagen den kvällen fick major Güler, till vår bestörtning, plötsligt bud om att några inkräktare gripits. Han ursäktade sig och reste sig för att gå. Jag själv, som ju agerade utsänd från Vakande Ögat, insisterade på att följa med och kommendanten gick motvilligt med på det.
Det värsta som jag fruktat hade skett. I fängelsehålan fann jag den andra expeditionen som sänts ut: hennes höghet prinsessan Angelica av Arosia, alverna Helcaril och Narcoron, tvillingarna Sigrid och Sigurd och den synska Liv. Till all lycka hade de Furstliga inte känt igen Angelica, den Förste ske pris. De hade blivit gripna när de försökte ta sig ut ur klostret, men de hade inte gett något tillfredsställande svar på vad de gjorde där.
Det var inget annat göra än att spela högt. Jag spelade exalterad och utropade att Gülers folk gjort en stor fångst – de här fångarna var efterspanade av Ögat! Vi återvände till middagen, meddelade de ”goda nyheterna” och föreslog att gästerna alla borde komma och titta på dem. De andra ”inspektörerna” följde med, och så gjorde oundvikligen prior Leo och adepta Berenice. Magister Kemmler hade helt uteblivit från den här middagen – hon kunde visst inte slita sig från sitt arbete.
Väl åter i fångcellen hörde jag mig strängt för om fångarna lidit någon skada – Fursten ville ha dem levande och välbehållna. Sedan tog jag över förhöret. Fångarna visade sig lagom motsträviga och vägrade svara på vad de gjorde i klostret eller vem som sänt dem. Jag förklarade högdraget att jag inte hade för avsikt att tillgripa tortyr här och nu för att få svar på sina frågor, men om de inte talade nu skulle det bli gott om tid att dra sanningen ur dem i Svartstenstornet, och då skulle de likaledes få gott om tid att ångra att de inte samarbetat medan tid funnes.
Nu begärde jag att få fortsätta förhöret i enrum en kort stund. Madra, som spelade Rödkåpeprior, opponerade sig häftigt och krävde att minst en Rödkåpa skulle närvara. Efter en kort, hetsig diskussion beslöts att Elarka-Rödkåpan skulle stanna med dem. (Avsikten med det här? Det var att förekomma de Furstliga. Om ingen av oss andra sagt något hade kanske Leo eller Berenice själv insisterat på att delta i förhöret.)
När jag och Elarka blivit ensamma med fångarna kunde de berätta vad som skett."
Miranda tystnade för ett ögonblick och vände sig sedan till prinsessan Angelica, Katarinas dotter, som satt ett stycke ifrån henne. ”Det är er berättelse, Ers Kungliga Höghet,” sade hon och satte sig ner igen. Prinsessan reste sig och började sin historia.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
 |
 |
 |
||||||
| Sigurd | Sigrid | Liv |
”Vi kom fram till det gamla Månhella (berättade prinsessan) ett par timmar efter midnatt. Det verkade inte som om de Furstliga använde den övergivna yttre staden annat än som vedförråd, så den var ett gott gömställe. Vi visste var klostret låg, det måste lyckligtvis vara precis innanför palissaden på västsidan. Klostret låg dessutom bredvid kyrkan, vars torn syntes utifrån. Det fanns vaktposter i hörntornen, men sikten var dålig och den som var tillräckligt tyst kunde nog smyga sig förbi.
Vi skickade först in Narcoron, vår alviske spejare, att klättra över palissaden och rekognoscera. Han var borta en stund och kom sedan tillbaka. Klostret hade han hittat, men inte fått något tillfälle att undersöka det. En del av den Furstliga garnisonen höll nämligen till ute i staden och de var tydligen förlagda just i kyrkan, alldeles bredvid. Han hade kommit in alldeles utanför ingången och det hade varit nära att han blev upptäckt.
Nu var gryningen på väg och det skulle bli för riskabelt att försöka ta sig in i natt – det fick vänta till nästa natt. Vi slog läger i ett av de öde husen – det var miserabelt kallt, för vi kunde ju inte göra upp eld och förråda vår närvaro – och ägnade nästa dag åt att studera ytterbefästningen och vakthållningen.
Vi fick ett tillräckligt bra grepp om vakthållningen för att kunna hitta en bra plats och tillfälle att försöka smita över palissaden, bara det blev tillräckligt mörkt. Vi hade tur – framåt eftermiddagen blev det rejält disigt, och natten såg ut att bli i stort sett månlös. När mörkret börjat falla slank vi in och tog oss på en omväg till klostret.
Precis innanför palissaderna hade hus och byggnader också rivits, men annars stod de flesta av husen kvar. Den gamla stenkyrkan hade byggts in i ena hörnet av fortet. I övrigt hade fortet fyra torn. Man måste passera igenom ytterfortet för att komma in i slottet.
* * *
Vi tog oss in i ruinerna av Månhella kloster, som förstörts då staden plundrades. Klosterruinen verkade rätt farlig att röra sig i, flera av valven och vägg- och takresterna verkade minst sagt fallfärdiga och en del sten rasade bara man gick i närheten. Kapellet visade sig dock tämligen intakt, och efter en del letande fann vi vad vi sökte. Gömda under en lös sten i golvet bakom altaret fann vi en halvt bortmulnad påse med tre små benknotor – fingerben? Benen utstrålade definitivt någon sorts kraft, det kände flera av oss av även om det inte fanns tid att undersöka dem magiskt där och då. Och när Liv rörde vid dem svimmade hon av…
Just i det ögonblicket kom Sigurd, som hållit vakt utanför, in och varnade för att en stor patrull var på väg hit – de måste ha upptäckt oss på något sätt. Vi skyndade oss så fort det gick – den medvetslösa Liv sinkade oss oundvikligen en del – mot en bakdörr som ledde ut i gränden alldeles innanför palissaden. Men vi hade otur. Portvalvet rasade innan vi kommit igenom det och blockerade dörren. Innan vi hunnit hitta en annan väg ut hade de Furstliga stormat in i klostret och spärrat utgångarna. Vi var omringade, med ett dussin armborst riktade mot oss. Det fanns inget annat att göra än att ge sig.
* * *
Vi blev avväpnade, bundna och insläpade i kyrkan som nu användes som förläggning. Medan några av soldaterna letade efter dolda vapen och annan intressant utrustning på oss (som tur var hittade de inte fingerbenen) frågade deras befäl ut oss om vad vi hade där att göra. För att vinna tid låtsades vi vara vanliga rövare, som tagit oss in i hopp om att kunna plundra klosterkyrkan, och vaktchefen verkade faktiskt tro på det… tills någon fick för sig att undersöka Helcaril närmare och råkade upptäcka hans spetsiga öron. Det väckte stor uppståndelse och vi föstes omedelbart, fortfarande bundna och under hugg och slag, upp till slottet där vi slängdes in i en fängelsehåla.
Där blev vi dock inte sittande ensamma så länge. Snart kom garnisonskommendanten, en satt gråskäggig krigare med brutal uppsyn, kalt huvud och flera ärr i ansiktet, för att ta en titt på fångsten… och med sig hade han en betydligt angenämare bekantskap - jungfru Miranda Akvinsdotter Örnkloo. Och resten vet ni ju...”
|
||
|
Liv berättade nu också att hon fått en ny syn i klostret: S:t Ahrik vandrade fram över en frusen sjö i underjorden och såg sig sorgset om. I hans spår smälte det översta islagret och lämnade en ränna av vatten. Skugglika skepnader tycktes infrusna djupt i isen. Men så närmade sig helgonet en annan gestalt – en alv. Han stod fjättrad i isen från axlarna och nedåt, bara huvudet och ena handen syntes och han tycktes själv frusen till döds. Men S:t Ahrik skred fram till honom, sträckte ut sin högra hand och lade två fingrar på hans panna. Då smälte isen omkring fången, och han vaknade själv till liv.
* * *
För att inte dra ut på tiden misstänkt länge avslutade jag och Elarka ”förhöret” där. Vi lovade att se till att fångarna blev befriade när det var dags att fly härifrån. Med riktig tur skulle det kanske inte ens behövas; om vi kunde utforska Nidvinters hålor utan att ställa till med större kalabalik skulle vi kunna ge oss av genom ytterdörren, och då kunde vi kanske bluffa oss till att få föra med oss ”fångarna”.
Efter att ha försäkrat våra värdar om att vi nog skulle få den nytta som behövdes av fångarna och att major Güler nog kunde vänta sig en befordran när de väl förts till Strand, samlade vi oss i våra gemak och höll krigsråd. Efter en del dividerande kom vi fram till att Livs vision troligen tydde på att någon satt fängslad, men vid liv, i Nidvinters håla (den frusna sjön nere i underjorden). S:t Ahrik hade befriat fången med sitt finger – kunde det vara hans fingerben, och kunde relikerna hjälpa oss? Vi beslöt att nästa kväll ge oss ner i Nidvinters hålor för att undersöka saken.
Fritagningen av fångarna var ett annat problem. I bästa fall skulle det kanske inte behövas, men det kunde man inte räkna med. Planen vi kom fram till blev att, när det blev dags, skicka några av våra sysslolösa soldater att hålla vaktposterna vid fångcellerna sällskap. När och om vi gav tecken, eller om larmet gick och kalabalik utbröt, skulle de snabbt tysta vakterna, släppa ut fångarna och fly med dem.
Nästa kväll, efter att vid middagen ha förklarat oss mycket nöjda med vad inspektionen funnit och att vi avsåg att ge oss av nästa dag, började vi förbereda oss för expeditionen ner i Månhellabergets innandöme.
* * *
Som tidigare planerat delade vi upp oss. Varg och de flesta av ”Svartstenslegionärerna” begav sig ned till vaktrummet vid fängelsehålorna och utmanade de uttråkade soldaterna där på tärningsspel. Deras uppgift var att uppehålla vakterna så länge som möjligt – och om det värsta skulle hända och kalabalik skulle utbryta, skulle de övermanna dem och släppa ut fångarna.
Under tiden begav sig resten av oss ned i Laboratoriet, som vi passerade igenom så obesvärat vi förmådde och passade på att ”inspektera” en vända till. Vi passerade en sal som tidigare stått tom, där alla de vandöda som väckts upp under veckan stod stumt uppställda medan Rödkåpor och tjänare hängde på dem vapen och sköldar. Tydligen var det snart dags för dem att avmarschera.
Vi tog oss till den mörka, öde kammaren där schaktet till Nidvinters hålor fanns och klättrade ned på repstegen som fanns där.
I grottorna under Laboratoriet var det beckmörkt och vi fick lysa vår väg med lyktor och facklor. I vad som kändes som en evighet letade vi oss fram genom tunnlarna, men så kom vi till vad den innersta kammaren – jag hade ju varit här förut, och jag kände igen mig genast.
Mitt i en stor grottsal, täckt av frost med stalagmiter och stalaktiter lite överallt, stod en massiv stenhäll som skimrade i blygrått. Omkring den stod en mängd statyer – isstoder. Vi fann så småningom att en av dem just var en alv, och han stod till största delen infattad i is vid grottväggen, nästan som Liv beskrivit det i sin syn. När vi kom nära den förstenade alven började S:t Ahriks fingerben glöda vitt och bli heta. Utan att riktigt veta vad vi skulle göra lade vi de glödande fingerbenen på hans panna, som helgonet gjort i synen.
Först hände ingenting. Så, plötsligt, skymtade en gnutta färg djupt innanför den isblå ytan och den spred sig sakta. Efter någon minut hade frosten smält kring hans blottade ansikte och hand… och så, plötsligt, fick han liv. Kortvarigt, verkade det som. Han skrek till, som i smärta, och förlorade medvetandet. Alven var fortfarande nästan helt infattad i ett isblock, och vi högg snabbt loss honom vilket till all lycka gick ganska lätt – även isen omkring honom hade börjat smälta.
 |
| Hithraen |
Med hjälp av en av Madras helande brygder fick vi liv i alven på nytt, så pass att han kunde gå och tala. Han var chockad och förvirrad, men vi fick klart för oss att han mött Nidvinter, som förstenat honom, och att hans namn var Hithraen. Vi svepte in honom i vad extra mantlar och filtar vi hade och började göra oss redo att föra honom därifrån – det verkade inte finnas mer vi kunde göra i salen – men så hände det.
En iskall vind, ännu kallare än något vi känt hittills, svepte igenom grottsalen och släckte alla våra facklor. Det var beckmörkt på nytt. Vi försökte febrilt få eld på någon av ljuskällorna på nytt, och just som vi fått en fackla igång steg ett avgrundsjupt muller – inte våldsamt högt, men hela grottsalen vibrerade – och steg till ett lågt morrande vrål. I mörkret, silhouetterad i ett isblått ljussken, uppenbarade sig Nidvinter framför oss.
Han tornade upp sig över oss och över hela grottan – det var som om vi kunde se honom genom och bortom grottväggarna. Hans ansikte var färglöst, hår och skägg blåaktiga med strimmor av frost, ögonen som svarta brunnar, och hans uppsyn var förvriden i en rovdjurslik grimas. ”Vem vågar stjäla mitt rättmätiga byte?” morrade han ihåligt. Han närmade sig och tycktes krympa ihop något, som om han hukade sig för att tränga sig in i grottsalen.
Vi visste sedan tidigare att Månhellas avgud fruktade Ljuset och dess symboler – han hade drivits bort från S:t Ahriks gille i Geda på det sättet - och vi höll fram våra Ljuspilar som sköldar... men de bekom honom inte. ”Här i mitt tempel,” skrattade han lågt, ”kan ni försöka vilka konster ni vill. Be era gudar om hjälp. Här hör ingen era böner utom jag.”
”Det är inte vad jag hört, Nidvinter!” utropade Elarka desperat. ”Minns du S:t Ahrik?”
Vid omnämnandet av helgonet som besegrat honom stannade Nidvinter upp, spärrade upp sina svarta ögon och vrålade. Hans fingrar krökte sig som klor och han sträckte ut händerna efter henne – armarna tycktes bli längre fast han inte rörde sig. ”Ahrik är död,” morrade han sedan, ”men jag lever. Är det allt du har att komma med, du som snart också är lika död?”
”Nej,” sade abbedissan. ”Han har en sista hälsning till dig.” Med de orden slungade hon Ahriks fingerben rakt i ansiktet på odjuret. I flykten glödde de än mer, som brandpilar, och när de borrade sig in i Nidvinters ansikte flammade de upp med ett fräsande. Han gav upp ett avgrundsvrål, ryggade tillbaka och sjönk samman. Två fruktansvärda sår hade rivits upp i ansiktet. Ena ögat var borta och något ångande svart – blod? – bubblade nedför kinden. Men han var inte död. Det här köpte oss i alla fall tillräckligt med tid för att få ett försprång. Hals över huvud flydde vi mot uppgången.
Snart var han efter oss på nytt, långsamt men mer rasande än någonsin. Vi hoppades att hans vrål inte hörts upp till laboratoriet eller till själva slottet, men det var inte gott att veta.
* * *
Vi tog oss upp i källaren, där kompaniet med vandöda just passerade oss – utan att ta någon som helst notis om oss – och marscherade till en tunnel söderut, som tydligen var en utgång. Innan vi kunde följa dem måste vi möta upp med de andra. Tydligen hade larmet inte gått ännu. Men det var bara en tidsfråga, för just som vi kom upp hörde vi hur skärande skrin ekade nedifrån underjorden.
Snart gick också larmet och full kalabalik utbröt. Som tur var var själva laboratoriet nästan tomt nu. De första vi stötte på var Rödkåpor som knappt var beväpnade - dem kunde vi snabbt övermanna. Vi störtade in i vaktrummet, där våra soldater gjorde processen kort med sina överraskade kollegor, och släppte ut fångarna. Nu var det dock bara en fråga om ögonblick tills vi skulle ha större delen av garnisonen – och magikerna – över oss.
Laurentius, vår magiker, och två av soldaterna erbjöd sig självmant att offra sig och stanna. De skulle försöka med en bluff, säga att fiender kommit in från underjorden och befriat fångarna – själva skulle de spela sårade. Om de lyckades skulle de försöka få de Furstliga att ge sig ned i Nidvinters katakomber och söka och sedan själva följa efter oss. Om bluffen genomskådades skulle de sälja sina liv dyrt – Laurentius hade ett par magiska trick i bakfickan också - och vinna så mycket tid för oss som möjligt. Vi andra skulle ta den enda vägen ut som verkade stå öppen – genom tunneln, efter de vandöda soldaterna. Bara att hoppas att de, precis som tidigare, inte skulle ta notis om oss.
Efter att vi tagit farväl och moder Elarka gett dem en sista välsignelse skyndade vi söderut med de forna fångarna och hann snart upp de långsamma vandöda, som sakta och taktfast tågade genom den nästan beckmörka korridoren. Vi anslöt oss helt enkelt längst bak i ledet, och till all lycka reagerade de döda inte alls på oss. Efter vad som kändes som en evighetslång vandring i mörkret kom vi ut genom en liten tunnelöppning i bergssidan och nedför en smal, brant trappa ned till marken. De vandöda fortsatte österut på landsvägen mot Geda. Vi smet så fort vi vågade och skyndade söderut, ned mot Almarsjön. I timmar sprang vi utan att vila. Laurentius och de andra kom inte efter oss.
* * *
”Och så slutade det,” avslutade jungfru Miranda. ”Det blev en strapatsrik färd tillbaka till Lejonnästet också, men det är inte så mycket att säga om den.
Men som de församlade Väktarna visste hade det kommit fram en del intressant under hemresan också. Alven som befriats, Hithraen, var många hundra år gammal, ännu äldre än Thanadril. Han levde redan på Imrar den Godes tid och tjänade Silcarindril – kung Vite – när denne levde. Efter Imrars seger hade han vandrat runt i Thule, tills han omkring hundra år därefter förirrade sig till Månhella och föll offer för Nidvinter.
Hithraen var fortfarande inte i stånd att tala så mycket, och han visste ju inget om vad som skett med världen de sista sex hundra år sedan – nyheten om att Alvbane återvänt till världen fyllde honom dock med bestörtning och han lovade genast att hjälpa Nyckelns Väktare på de sätt han kunde.
Drottning Katarina tackade på nytt jungfru Miranda och de andra som återvänt för vad de gjort, och de församlade enades i en kort tyst bön för de som blivit kvar i Månhella. Det var en viktig insats som gjorts. Mycken viktig kunskap hade avslöjats och en oväntad allierad hade funnits. Ännu ett litet steg mot hoppet om seger hade tagits. Men ännu var vägen lång...