| Klara som |
| jungfru Bea |
| på Jakthornet |
En fortsättning på de tidigare berättelserna om jungfru Bea Ragnarsdotter, friherrinna Margreta Tre Rosors väpnare:
En stor del av den allierade undsättningshären under greve Angantyr Jäärnskiöld har dragit mot nordost för att försöka slå ut den mindre Furstliga styrka under Voorlaugr som hotar deras rygg...
|
|
|||
|
Bea bet irriterat på en nagel. Hennes order hade varit solklara, och de hade kommit från en som hon aldrig skulle kunna tänka sig att svika - drottning Katarina själv.
”Rid med Angantyr och hans här, om du så önskar... Men när striderna börjar drar du dig tillbaka och väntar med trossen. Barkar det illa för dem, tar du dig tillbaka hit!” Bea försökte säga något, men drottningen höll upp en tystande hand.
”Nej, säg inget. Du har själv skrutit om hur snabb din fåle är, och om Angantyr lider nederlag måste vi få veta det snarast.” Bea nickade bara stumt, med tårarna brännande under ögonlocken. Det var inte rättvist! Hon bugade sig stelt och gjorde tecken för att få dra sig tillbaka. Men precis när hon började gå, hejdade drottningen henne.
”Jungfru Rebecka, glöm nu inte bort vem jag är. Det är en order!”
Stoltheten över att hon fått ett uppdrag av drottning Katarina själv blandades med skammen att lämnas utanför då de hon älskade fick strida. Och all denna ovisshet... Hur länge sedan var det striderna började? Bea kisade upp mot solen, nu måste det vara många timmar sedan middagstid?
Så till slut, strax innan skymningen, fick hon äntligen klara besked om vad som hänt. En småsven red upp mot henne och mumlade fram något om att de hade övertaget, men att natten föll och soldaterna behövde vila..
Konstigt nog fick detta bara Bea att känna sig än mer bitter till mods. Så hennes uppgift hade helt enkelt varit onödig…
”Geire?”
Ragnar, Beas äldste bror, skakade på huvudet. Tårarna rann fortfarande längs hans skäggiga kinder. (När hade han skaffat skägg? Han hade alltid varit slätrakad...) Bea kände själv att tårarna inte var långt borta.
"Han kanske bara inte har hittat tillbaka till oss än," försökte hon. "Han kanske festar med gedanierna. Ni vet ju hur Geire är!..."
Ragnar Unge avbröt henne med sprucken stämma.
"Nej, älskade lilla syster. Han dricker sig inte redlös med några gedanier. Han sitter i en annan sal nu... Svein och far såg honom när han... han..."
Ragnar förmådde inte uttala orden utan tittade bort. Det var Svein som tog till orda i stället.
"Vi försökte undsätta honom. Men de var för starka... vi hann inte fram i tid. Vi försökte verkligen. Jag har aldrig sett far strida så..."
Det sista var nog mest tänkt som tröst till deras far, riddar Ragnar Ristnäve, som varken sagt ett ord eller rört en min sedan Bea återförenats med bröderna. Men nu reste han sig häftigt och försvann utan ett ord ut i den snabbt mörknande natten. Bea skulle till att följa efter, men Ragnar Unge hejdade henne med en hand på axeln.
"Låt honom vara..." Det fanns något hårt i hans röst som Bea inte kände igen, nästan som en anklagelse. Men mot vem?
Det var friherrinna Margreta Tre Rosor som ruskade liv i henne, i gryningens första timmar. Fru Margreta lät ganska barsk, och bannade henne för hon inte kommit tillbaka till deras läger. Men hennes ögon var till brädden fyllda av medlidande. Fru Margreta visste, och hon kände. I detta kunde Bea emellertid inte finna någon tröst, snarare blev den svarta klumpen i hennes bröst bara större.
Alla, alla i hela Thule, visste hur det kändes att förlora en älskad.
Bea blev sällan arg, inte på riktigt. Inte så där ursinnig så att blodet verkade vilja ut ur sina ådror, och så att synfältet förvandlades till en smal tunnel. Plötsligt blev hon precis så rasande. Vem var Fursten att ta ifrån henne sin bror! Vem var den förbannade usla varelse som trodde att han kunde övervinna Beas kärlek till Geire? Inte ens döden kunde kapa deras band.
Fursten var ett kräk och han skulle krossas under Arosias rytteri. Fursten var en svulst, och gedanierna skulle skära loss hans förskrumpna testiklar och ge dem till vargarna att slita sönder. Han mörkret som Högmarks strålande ljus skulle bortjaga! Han var inget! Inget...
Bea insåg inte att hon stått och skrikit allt det där högt, förrän Margareta tog hennes huvud i sina händer, drog henne intill sig och viskade, ”Just det, Rebecka. Rätt så. Och vi ska börja städa upp nu. Så gå och rusta på."
Voorlaugrs retirerande armé, tätt förföljda av arosierna under greve Angantyr, hade lämnat en eftertrupp i borgen, och när de vägrade kapitulera hade den hetlevrade Angantyr beordrat att borgen skulle tas med storm. Det hade blivit en hård och fruktansvärt blodig strid. De Furstliga som höll den – elitsoldater ur Svartstenslegionen allihop - var få och hade inte en chans mot övermakten, men de hade stridit som tigrar till sista man och tagit många arosier med sig.
Den enda episod efter Geda högar som Bea verkligen mindes efteråt var efter striden om Östmarkshus. När allt var över hade hon stumt sett sig omkring på den blodindränkta borggården, på något sätt utan att riktigt se. Hon kände inget rus över segern, ingen särskild glädje vid åsynen av högarna av svartklädda, tungt pansrade legionärer, nästan alla med slutna hjälmar, utan namn och utan ansikten. Och hon orkade inte sörja mycket för de många döda och sårade arosierna heller.
Bland alla de stupade hade hon sedan till sin förvåning stött på en legionär som fortfarande levde, fast nätt och jämnt. Både ena benet och ena armen var brutna, men han famlade förgäves med sin friska hand efter den svartbrända hjälmens nedfällda visir.
Utan att riktigt veta varför fällde Bea upp hans visir med svärdsspetsen. Ett grovt, kantigt ansikte, likblekt och härjat, stirrade på henne med dimmiga ögon. En droppe blod sipprade ur mungipan.
I några ögonblick såg de på varandra utan att säga något. Sedan utstötte legionären något mitt emellan ett hest skratt och en rosslande hostning.
”Vad... väntar du på… jäntunge?” Han höjde lite på hakan, som för att blotta strupen. Bea såg på honom utan att varken höja eller sänka svärdet. Hur hämndlysten hon än var på Fursten och alla hans kreatur var det svårt att i kallt blod sticka ned en hjälplös och obeväpnad man.
”Varför?” frågade hon plötsligt. ”Varför gav ni inte upp? Ni hade inte behövt dö här allihop…”
Svartstenslegionären stirrade på henne och hostade till.
”För… hedern…” fick han fram. Vad Bea än väntat sig att han skulle säga var det inte det här. Soldaten måste ha sett hur förvånad hon såg ut.
”Sådant vet… du väl inget om, gli…” fortsatte han med ett snett grin, som trots smärtan blev bredare när han såg hur hon ilsknade till. ”Vad skulle vi med… er nåd till? Vi var… redan döda. Vi dog… vid Unnsätra… och vid Hartorna…”
En våldsam hostattack avbröt honom, och han spottade fram mer blod. ”Vi svek då… men inte mer. Vi har sonat… vårt svek… och dött för Honom. Ingen… förråder Honom… och lever. Hell Fursten…!” Han försökte slå sig över bröstet med sin pansrade handske, men kraften svek och armen föll slappt ned på marken. I nästa ögonblick sjönk huvudet ned åt sidan.
Bea stod kvar i några ögonblick och såg på den döde. Så fällde hon ned hans visir på nytt, gjorde piltecknet, vände och gick tyst därifrån.
Hur lång tid hade det gått? En dag? En vecka? En livstid? Bea visste inte, men hon brydde sig inte. Så länge hon fick order om att klyva ytterligare svartblodsskallar så brydde hon sig verkligen inget. Timmarna delades upp i skärmytslingar, omgrupperingar, ritt, avstigning och till slut sömn. Det underliga var att Bea aldrig kände sig trött, och hon hade ingen aptit. Ändå åt hon alltid upp det hon fick, glupande fort, och så fort hon la sig ner för att sova, blev hon som en död. Hon mindes inte att drömde något under denna jakt på retirerande Furstliga, men hon vaknade ofta med saltsmak i munnen.
Till slut begav de sig tillbaka mot Geda, men det fanns ingen egentlig glädje i det heller.
Det var kvällen efter att de kommit tillbaka som något inträffade, som äntligen väckte Bea ur hennes dvala. Greve Angantyr hade kallat upp fru Margreta till Imrarsborg för ett rådslag och Bea satt och väntade på henne på borggården. Bäst som hon satt där kom en grupp gedanska riddare gående, antagligen på väg till rådslaget de också. Mitt i gruppen gick en ung kvinna i rött, och redan på långt håll kände Bea igen den röda vapenskjortan med den vita tornerkragen över den gyllene falken. Kronprinsessan Adriana. Varjas bane och Gedaniens hjältinna. Hon föll genast på knä med blicken sänkt.
Men till hennes förvåning gick inte prinsessan och hennes följe förbi utan stannade upp framför henne. Prinsessan sträckte ut en hand och drog upp henne på fötter. Bea såg henne i ansiktet för första gången och flämtade till. Amanda...?
"Väl mött igen, jungfru Bea," sa prinsessan med ett trött leende. Jo, visst var det hon - den unga hirdkvinnan Bea hade träffat vid värdshuset Jakthornet. Det kändes som en evighet sedan. Prinsessan såg också blekare ut nu, men glöden i hennes grå ögon hade inte falnat. Och fast hon lät trött var "Amandas" röst inte att ta miste på - den varma, tröstande rösten som kunde ha hört till en mycket äldre kvinna. Bea visste inte vad hon skulle säga.
"Och väl kämpat," fortsatte prinsessan efter en kort paus. "Jag har förstått att du har varit med om mycket sedan vi sågs sist. Fru Margreta och drottning Katarina har berättat." De såg varandra i ögonen igen, och Bea kände hur de ofrivilligt började fyllas av tårar. Så mindes hon vad "Amanda" hade berättat om sina egna bröder den där gången vid Jakthornet. Adriana - Amanda - visste, och hon förstod.
"Jungfru Bea," fortfor Adriana med ännu mjukare röst och la en hand på hennes axel. "Jag tror att vi kanske förstår varandra bättre nu. Jag måste gå nu. Men vi får talas vid mer en annan gång."
Nu fanns det inget som höll tillbaka Beas tårar. De forsade nedför hennes kinder och prinsessan och hennes följe försvann i ett suddigt dis.
"Tack, Ers Kungliga Höghet..." fick hon fram, men orden dränktes i snyftningar.
Äntligen var striden över.
Men allt var inte slut. Bea fick träffa prinsessan igen mycket snarare än hon hade väntat, fastän de inte fick tillfälle att tala i enrum den gången. Redan nästa dag kallades hon själv in till slottet, och när hon klev in i salen fick hon till sin förskräckelse se att nästan alla de högsta i Alliansen satt och väntade. Drottning Katarina var där, och greve Angantyr, och kung Imrar och prinsessan Adriana, och riksföreståndare Theoderik av Sunnanslätt. Och fru Margreta. Vad skulle det här betyda?
Det var riksföreståndaren som tog till orda. "Jungfru Rebecka Ragnarsdotter av Stenåsen," sa han med ett svagt antytt leende, "träd fram." Bea lydde, fortfarande osäker på vart det här skulle ta vägen. Hon lugnades något av att både fru Margreta och prinsessan Adriana log uppmuntrande mot henne.
"Jungfru Rebecka," fortsatte riddar Theoderik och reste sig själv, "jag har förstått att jag och hela Sunnanslätt är dig stor tack skyldiga. Jag antar att du hört berättas om vårt möte med den fördömda draken utanför Gedas murar?" Bea nickade stumt. Vart ville han komma?
"Det hade gått illa där," fortfor riksföreståndaren, "om vi inte hade lytt ett gott råd jag hade fått från drottning Katarina" - han gjorde en gest mot drottningen - "och ridit under besten i stället för att försöka fly från den. Nu när det funnits mer tid till eftertanke har jag fått höra var Hennes Majestät i sin tur fick det goda rådet ifrån - en viss ung väpnare i hennes tjänst." Nu log han också. "Jungfru Rebecka, endast den Förste vet vad som kunde ha skett, men det tycks åtminstone mig troligt att ditt råd räddade många av våra liv den morgonen. Och därför har du vår eviga tacksamhet."
Bea visste inte vad hon skulle säga, men hon bugade djupt. Det var ju inte hon som... började hon tänka. Men hur skulle hon kunna förklara saken här?
"Jag och drottning Katarina har dryftat saken," återtog riddar Theoderik. "Vi vill visa vår tacksamhet genom att ge dig en ynnest, vad som än står i vår makt att skänka dig. Vad önskar du?"
I några ögonblick stannade världen upp helt för Bea. Vad önskade hon? Att Geire inte skulle vara död, förstås, men det var ju inte mycket att önska.
Men i nästa ögonblick visste hon.
Fortsättning: Återföreningen