Katastrofen vid Ljunga

Theo Axner och Henrik "Hoffa" Hoffström, med hjälp av Torgny Johansson

Bland de många redogörelser för den senaste tidens märkliga händelser som levererades under alliansens rådsmöte på Hällbro kungsgård i Sunnanslätt sensommaren 1140 (Stormfåglar) var kanske den arosiske djäknen Adrianus’ berättelse om det misslyckade försöket att med Nyckelns hjälp rena en Källa vid Ljunga i norra Gedanien den mest oroväckande. Men det var inte riktigt hela historien som kom fram vid det öppna rådslaget, och i den här berättelsen får vi veta lite mer. För den som inte var med är historien lättare att förstå om man läst protokollet från rådsmötet.

Theo

Hoffa

Torgny

När Adrianus fick ordet på rådsmötet för att berätta om katastrofen vid Ljunga var det inte en helt oförberedd publik han hade att tala inför. Tidigare under mötet hade Randgrid Åldriga, den visa dvärgen från Steinheim, förklarat en del om Nyckeln, Källorna och vad som låg bakom. Källorna, hade hon förklarat, var ansamlingar av jordens egen kraft. Dessa hade blivit befläckade av Fursten, vilket på något sätt skadat jorden och jordmagin. Fursten kunde enligt Randgrid använda sig av kraften i dessa källor.

I Vitehög skapades Nyckeln, ett föremål tänkt att användas mot Furst Gholan - hela dess bruk är ännu inte känt, men den hade förmågan att rena Källor som besudlats av hans kraft. Nyckelns jordiska skepnad var en bägare, tydligen ett uråldrigt dvärghantverk med namnet Aurviotr. De Furstligas framryckningar, som vid första anblicken tyckts slumpmässiga, var i själva verket knutna till Källorna. Det var mycket viktigt att försvara de källor som ännu inte är besudlade av Fursten. De två sändebuden från vildfolket som också närvarade vid mötet, Stjärnsång och Varg av Björnstammen, hade bekräftat Randgrids uppgifter även om de kallade Fursten för "Skugghjärta".

Så mycket var nu alltså allmänt känt, åtminstone här på mötet. Furstens magiska krafter fanns bundna i jorden, och i Nyckeln hade man funnit ett vapen för att beröva honom dem – men det var svårt och riskfyllt. Adrianus började sin berättelse, fylld av olust inför vad han skulle bli tvungen att berätta.

"Ni har hört något om Nyckeln," sade han. "Det ni hört har varit dunkelt och svårt att förstå, och så har det varit också för oss som studerat tinget närmare. Under förra hösten, och senare återigen under vintern, samlades lärda män och kvinnor från alla de allierade folken runt vår drottning Katarina för att försöka förstå dess natur."

Drottning Katarina? Några av de närvarande tycktes förvånade. Men det var också många som visste att Arosias volskfödda änkedrottning var lärd och mångkunnig, och vis även i mystiska och fördolda ting – det ryktades rentav att hon var en mäktig trollkvinna.

"Vi hade en del att gå efter," återtog Adrianus, "men det mesta var höljt i dunkel. Vi visste att Nyckeln och hennes bärare redan förmått rena två Källor: en vid Vitehög, där vår konung Karl dog, och en i nordvästra Arosia. Därefter hade Nyckeln återförts till Lejonnästet och det sällskap som dittills burit henne hade delat upp sig. Frågorna var många kring Nyckeln, och svaren kunde vi bara gissa. Var Nyckeln det kärl som ger sin användare möjlighet att rikta Den Förstes heliga vrede mot Gholan? Eller var hon en direkt magisk länk till Fursten som lät sin bärare bruka magi mot honom? Eller förmådde hon ändra Jordkraftens banor och på så sätt fungera som en flyttbar Källa? Eller kunde man genom henne bruka krafter av samma slag som de som oknytten brukar… eller fungerade hon så att den slungar tillbaka Furstens angrepp mot honom själv?"

Den unge djäknen var nervös nu och talade ganska fort. Åhörarna lyssnade uppmärksamt, men det märktes att många av dem förstod mycket lite av vad han talade om. Adrianus lade märke till det, avbröt sin teoretiska utläggning och drog ett djupt andetag.

"Alltnog," återtog han. "Det fanns det som talade för och emot alla dessa gissningar, och vi nådde ingen slutsats. Nyckeln har förblivit ett mysterium.

"Efter att Stenkärna och Salfors silverbergslager återtagits under hösten – ni minns fälttåget till Stenkärna, antar jag – fann vi en förgiftad Källa under gruvan i Salfors, och en expedition sänds dit med Nyckeln. Det gick anmärkningsvärt lätt – vi mötte faktiskt inget motstånd alls på vägen, och vi förmådde rena Källan utan svårighet. Kanske hade fienden övergett hålorna när de lämnade bergslagerna.

"Under våren var det förhållandevis lugnt i Arosia, och vi kunde förnya våra ansträngningar. De lärde reste runt i avlägsna byar för att försöka hitta saknade stycken av Imrarskvädet – trots allt den bästa källa till kunskap om dessa ting som vi har. Medan detta pågick nåddes vi av nyheten att ännu en förorenad Källa påträffats – den här gången i Ljunga socken i nordvästra Gedanien. På samma sätt som de båda tidigare gångerna sattes en liten expedition samman för att ta sig fram och befria Källan. Men den här gången var vi tvungna att ha en stark eskort, då vi skulle bege oss in i fiendeland. Samtidigt fick vi inte vara för många, om vi skulle kunna ta oss fram oupptäckta. Det blev beslutat att magister Agnes Ericini, den lärda och arcuriskt skolade besvärjerskan, och jag skulle få bära Nyckeln. Vi fick med oss en eskort ur drottningens hird: riddar Inge Birgersson Dufwa, som också fick bli expeditionens ledare, hans väpnare junker Albin Sparre" – här tecknade Adrianus åt herr Albin, som satt tyst och sammanbiten bredvid honom – "och en rote veteraner ur gårdshirden.

"Det var en olidligt varm och solig dag då vi ger oss av, en av de få denna sommar solen glömde. Vi hade hört att vildfolket dyrkar solen. De måtte sannerligen känna att makterna vänt dem ryggen. Första dagen av färden gick lätt, färden gick genom de relativt oförhärjade delarna av Arosia. Men det gick inte att missta sig på att ett krig rasar, alla byar vi passerade hade folk på vakt.

"På den andra dagen kom vi in i de delar av landet som tidigare legat under Furstlig ockupation. Trots att återuppbyggnaden pågått i ett halvår syns spåren av de Furstligas härjningar tydligt. Här och var syntes resterna av nerbrända hus och gårdar och på flera av åkrarna växte inget När vi frågade befolkningen i en av byarna, fick vi veta att åkrarna besåtts tillsammans med de andra under våren men att inget vill växa där.

"På tredje dagen korsade vi Silverån och red in i det ockuperade Gedanien; den skogiga terrängen tillät oss att osedda passera fiendens gränsposter. Trots riskerna beslöt herr Inge på magister Agnes’ inrådan att vi skulle fortsätta i dagsljus. Flera av Furstens tjänare, speciellt de som vaktar källorna verkar se utmärkt i mörker. På dagen skulle vi se dem lika bra som de såg oss. Klen tröst…

"Vi smög, kröp och ålade oss fram genom ett förhärjat och öde land. Inte ens ogräs växte på åkrarna. En bit in på dagen började ett kallt regna falla. Regnet tilltog snabbt i styrka och vi vadade snart fram i lera. På detta sätt fortsatte vi framåt en god stund. Vi kände att vi borde vara nära Ljunga nu, men lervällingen och regnet gjorde det svårt att veta var vi var eller hur långt vi gått. Efter ett tag upphörde regnet och en kort stund kunde vi överblicka vår omgivning innan allt sveptes in i en tjock dimma. Plötsligt avbröts monotonin av ett gällt tjut från öster. Tjutet påminde om en fågels, men ingen fågel jag hört. En av hirdmännen, Bite-Knut, muttrade om att landet sannerligen var hemsökt. Snart hördes tjutet igen, närmare den här gången. För att undvika vad det nu var som gav upphov till ljudet vek vi av västerut. Vi hann dock inte långt förrän samma onaturliga läte hördes från det hållet också. Vi tvekade om vi skulle fortsätta framåt eller retirera. Vem vet vilka fasor som kunde lura vid källan? När ett tredje tjut hördes bakom oss fattade vi vårt beslut. I språngmarsch avancerade vi norrut mot källan. En kort stund senare kom vi ut ur dimman.

"Synen som mötte oss var inte vad vi hoppats på. Genom ett den Förstes mirakel tycktes vi ha gått rakt på källan, belägen på toppen av ett gammalt kummel. Men vägen dit spärrades av ett band vildmän, klädda i päls och djurhudar smyckade med ben. Deras skinn var täckta av en krigsmålning som verkade vara utförd i torkat blod, med undantag för det svarta sexuddiga kors de bar målat i ansiktet. Främst stod den som verkade vara deras ledare - en gråhårig kvinna, kanske femtio år. I händerna höll hon en stav, krönt av ett grinande alvkranium. Märkligt nog anföll de inte utan höll ställningarna vid foten av kumlet, som om de väntade på något.

"Herr Inge, junker Albin och hirdmännen bildade en sköldmur och ryckte fram mot dem med magister Agnes och mig bakom. När vi hunnit halvvägs hördes återigen det fasanfulla tjut vi upprepade gånger flytt från på vägen hit. Den här gången mycket nära och högt. Strax efteråt klev ännu en grupp vildmän ut ur dimman bakom oss.

"Men de anföll fortfarande inte. I stället tog trollpackan till orda, till min förvåning på fullt begriplig Nordtunga.

"Vildmännen kom emot oss under blodisande tjut. De var mer än dubbelt så många som vi, krigarna skulle inte kunna hålla dem stångna länge. Magister Agnes beslöt att försöka driva bort dem med Nyckeln – det var vår enda chans, och hon trodde hon funnit ett sätt att slunga dess kraft mot våra fiender. Men…" Adrianus kom av sig, och rösten stockade sig. Han sänkte blicken och fortsatte med dovare röst.

"Något gick alldeles fel. Nyckelns kraft slog tillbaka på Agnes själv… och hon överlevde inte. Vi blev svårt åtgångna i striden. Vi räddade Nyckeln, men vi fick fly för livet. Bara jag, herr Inge och junker Albin undkom levande."

Adrianus tystnade, och det blev några mycket tysta ögonblick i salen. Flera av de församlade gjorde piltecknet eller mumlade korta böner.

Det var jungfru Miranda Örnklo från Gedanien, kronprinsessans rådgivare, som utropat frågan som brände i mångas sinnen. "Hur gick det fel? Vad försökte hon göra?"

Adrianus teg i några ögonblick och såg ställd ut.

"Jag såg inte exakt vad som skedde," sade han till slut lågt. "Jag slogs medvetslös under striden. Det var herr Inge som räddade mig och Nyckeln, annars hade jag dött där. Det var bara han som såg allt och överlevde, och han har inte haft mycket begripligt att säga om det.

"Men jag tror," återtog han med aningen mer tillförsikt i rösten, "att det gick fel för att hon försökte använda Nyckeln som ett vapen. Det har ju talats om att bara den med rent hjärta kan segra med Nyckelns hjälp. Men jag vet inte. Och tydligen kan Furstens tjänare på något vis vända Nyckeln mot dess bärare. Det här kanske är den mörka sprickan i Nyckeln som kung Vite talade om. "

Sorlet och mumlet återvände, och snart utbröt en ivrig diskussion om hur händelserna skulle tolkas. Adrianus sjönk ner på bänken igen och såg eländigare ut än någonsin.

* * *

Senare under kvällen, under en paus i rådsmötet, sökte Adrianus upp moder Elarka Arnvidsdotter, abbedissan för anselmitkonventet i Skiöldenäs. "Kan vi gå avsides, moder?" frågade han tyst. "Jag vill bikta mig."

De hittade ett tomt rum i en sidobyggnad där de kunde vara ostörda. Adrianus föll ned på knä och började sin bekännelse, först stelt och mekaniskt. "Förlåt mig, för jag har syndat," mumlade han och blev sedan tyst. Moder Elarka väntade tålmodigt på att han skulle finna orden.

Till slut fann han dem och tog till orda på nytt. "Jag har ljugit. Jag sade inte hela sanningen därinne… och det var inte sant att jag inte såg vad som hände. Jag såg för mycket."

Moder Elarka nickade. "Vill du berätta om vad du såg?" frågade hon.

"Det var som jag sade fram till… fram till att trollpackan förbannade oss," började Adrianus. "Vildarna hade inte anfallit ännu, när mäster Agnes tog fram Nyckeln. Hon tog fram bägaren… Aurviotr… och den började lysa med ett nästan bländande vitt sken. Det var som en stråle av hopp. Och den skrämde vildmännen, de vände sig bort som om ljuset bländade dem. Med förnyat hopp ryckte vi framåt mot kumlet… men vår respit hade bara varat några ögonblick, när vildmännen skrek sina stridsrop och anföll oss.

"Sedan hände det. Agnes lyfte den flammande bägaren över huvudet. Hon sträckte ut sin fria hand mot de framrusande vildmännen, och så skrek hon:

"Det som hände sedan, under ögonblicken som följde, kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Och jag ser det för mig när jag blundar. Nyckelns eld skiftade färg, det vita ljuset blev mörkrött. Mäster Agnes försökte skräckslagen kasta henne ifrån sig, men hon kunde inte… och så började det välla kokande blod ur bägaren. Blodet skållade hennes händer och armar. Hon skrek av smärta… men snart övergick skriket i ett hånskratt."

Adrianus tystnade igen, hämtade andan och slöt ögonen som för att minnas bättre. När han började på nytt var hans röst förvrängd och hes – moder Elarka visste aldrig om han förställt rösten med avsikt eller om han inte kunde uttala orden annorlunda.

"’Myggor! Trodde ni att ni skulle kunna besegra…’" Adrianus avbröt sig tvärt och såg upp. "Här kom hon av sig och riste med hela kroppen, som om hon träffats av ett slag eller en pil. ’Hell Gholan!’ skrek hon med den hemska, hesa rösten… och så bytte hon röstläge igen och började skratta halvt hysteriskt för sig själv, som åt något obegripligt skämt. Nu lyste det blodröda skenet ur hennes ögon också. ’Nej… hälsa mig… hell Rana! Våra barn skall…" – återigen kom det där hickande, bubblande skrattet, det lät nästan som ett gny av smärta – "…äta era hjärtan!’

"Sedan var vildmännen över oss. Krigarna försvarade sig desperat men de var mångdubbelt fler. Jag var orustad och hade bara min kniv till vapen… men det fanns en jag kunde komma åt, och det var det som en gång var mäster Agnes och som fortfarande stod mitt ibland oss. Jag kastade mig över henne… hon togs med överraskning, förlorade balansen och tappade Nyckeln. Den slutade genast att brinna. Jag försökte ta bägaren, men styggelsen som var Agnes var snabbare. Hon tog ett strupgrepp på mig och tvingade ner mig på marken. Jag svimmade…"

"När jag vaknade var jag i säkerhet. Herr Inge, junker Albin och bägaren var med mig. Herr Inge hade räddat mitt liv med bara några ögonblick till godo; han hade kastat sig över oss och slagit huvudet av Agnes-varelsen. Resten vet ni redan. De flydde, det var bara vi tre som klarade oss. Källan blev aldrig renad."

Det var tyst en stund. Moder Elarka väntade för att se om Adrianus ville tala vidare. Just som hon drog efter andan för att själv säga något höjde han blicken.

"Så är det," sade han. "Jag kunde inte berätta det. Och jag vågade inte. Jag vet inte vad den här kunskapen betyder, men jag tror att den är farlig. Och därför måste jag ljuga, inför rådsmötet, för Ljusets utsända…"

Moder Elarka lade en hand på hans huvud i välsignelse. "Du sade inte hela sanningen, men det var för allas bästa. Det finns tillfällen när man inte kan handla efter Lagen utan att åstadkomma ett värre ont. Den Förste har hört din bekännelse och din ånger. Dina synder är förlåtna."

Adrianus tittade upp igen. Han tycktes ha repat mod något, men han hade ännu tvekan kvar i blicken. "Hur vet vi det?" mumlade han. "Är inte den Förstes och Endes ord till för att följas?"