Iskyla

Camilla Mörn

Västra Arosia, början av hösten 1142. En liten Furstlig expeditionsstyrkas förtrupp har omringat Nyckelns Väktare på värdshuset Jakthornet i närheten av Vitehög och Vites kummel. Väktarnas dagar tycks räknade...

Den som har ordet är en av de Furstliga, legionär Agnes Branda, som tidigare samma dag spionerat på Väktarna och värdshuset.

Camilla som Branda på Jakthornet

Kvinnan som försökte gömma sig i en buske låter de löpa, ingen hinner befatta sig med henne i allt kaos. Följet av Nyckelns Väktare är i stugan, precis som de hade hoppats, och i mörkret finns det goda chanser att de inte ser hur få legionärer det egentligen är som ska hålla dom fast där tills den stora truppen kommer. Branda springer runt huset, rycker i fönsterluckorna, slår näven i väggen och försöka låta som en hel avdelning. Karsk är både första och andra gruppen, Elde vrålar rapporter från ingen till ingen, och Gostislav drämmer svärdet mot skölden som inför ett slag.

En piss-dag har det varit! Kommissarien och hennes assistent är galna båda två, de har pratat med precis vem som helst, vältrat sig i lögnen om deras nedbrända gård, om Västmark och om att de ska ta värvning. Spionen fick de inte veta vem de var förrän det var för sent (klåpare), och sen skickade de henne efter Nyckelns väktare ut i skogen. Vilket förbannat elände. Förbannade väktare. Förbannad skit.

Hur ska hon förklara för Vranjes att hon åkte fast? (han kommer att degradera mej till skitvätte) 

Vilket skämt. Där stod hon med mössan i handen och hjärtat i halsgropen framför Nyckelns Väktare med dragna vapen. (det var kanske inte helt vettigt att gå och dagdrömma, men jag var ju så säker på att jag tappat bort dem)

Som tur var gick de på hennes lögn om att hon hade gömt sig för att hon var rädd för dom (det är i och för sig lätt att vara lite nervös inför Margholiens mest efterlyste man, en dvärg som petar på sin yxa och en adelskvinna med draget svärd. Man är väl inte dum, heller).

Sen vägrade den där slynan (fru slyna kommissarie, om jag får be) att ge henne penningar för vin, och tog Brandas flaska av henne, och tvingade henne att bryta arm med den där kurirjäntan Bea Ragnarsdotter (vad skulle jag göra annat än att låta henne vinna? Man vet ju hur går om man råkar besegra fint folk. För jag kunde ha tagit henne om jag velat).

Och för att riktigt göra bort sig glömde hon sin täckmantel och skällde på den där klumpiga pigan som delade ut maten. Och höll på att få ett fat med sås i huvudet av den respektlösa h… äääh, kvinnan.

Hon var ju faktiskt ganska trevlig, jäntan, men hon pratade ju orchlort. Ära och död, frihet och stora drömmar. Tråkigt att veta att hon med all sannolikhet inte kommer att bli så mycket äldre, hon går väl en ärorik död till mötes, med en bön till ljuset på sina läppar, och hat mot fienden (mig) i sitt bröst..

Piss-dag, alltså.

Branda flinar glatt, så här är det i Legionen! Kaos, men vildsint effektivitet mitt i allt oljud, mörker och förvirring. Och som vanligt löser Fjärde Legionen vilket uppdrag som helst, hur galet det än är. Ju mer galet, desto bättre passar det Vranjes mannar. Att hålla kvar Väktarna i värdshuset tills förstärkningen anländer, det är ett uppdrag värt dem och deras förmåga. Till och med vättarna sköter sig bra, där de trycker sig mot värdshusets dörr.

Odört ylar som en galen hund och kastar sig mot stugans fönster. Under några ögonblick såg läget mörkt ut, någon skrek att magistern var död och fiender fanns i mörkret. Men fienden är slagen, magistern står åter och mässar (kalla kårar längs ryggen, vill inte se på honom, vill inte lyssna...)

Stridens eld flödar genom kroppen, och om de bara vågar komma ut ur sin håla så ska nog dom där Väktarna få, de är ingenting mot Fjärde Legionens makt! Någon (var det Karsk?) gnyr till och går ner på knä, en träff! Men han är snart uppe igen, inget att bry sig om, ingen strid utan att blod flyter! 

”Kom ut, Bea!” ropar Branda mot husets stängda dörr, ”Kom och se vem som är starkast och snabbast av oss! Visa nu att du är villig att dö!”

Kom, jungfru krigartös, kom ut så slipper vi slåss mot varandra vid Geda. Jag ska minsann visa dig verkligheten, den är inte så som du tror, du är ju fullständigt hjärnlös om du tror att det finns ära och anständighet där ute. Det som finns är blod och kött, och din anständighet och ditt prat om frihet och ljuset gör mej FÖRBANNAD! Du ska sluta vara på det där viset, och om så Branda ska slå vettet in i skallen på dej!

* * * * * * * * * * * * * * * * * *

Mitt i allt, ett larm om fiender bakom deras ryggar. Vad är det där? Vitt ljus. Vitt ljus kring en död kung och hans skuggalver. Magistern viker, han stockar sig, han faller, de döda är här! Det är kaos, grupperingen bryter ihop, åt vilken sida ska man vända sig, mot dörren eller mot (det hemska).

”Reträtt!” Var är de andra? ”Reträtt!” Var det Branda själv som skrek det? Den döda Kungen är överallt…

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Iskyla! Skräcken gör hennes syn dimmig, den döde Kungens skuggalver är överallt. Hon ser Rödkåpan brinna upp levande, ser kamraten försvinna, ätas upp av buskarna. Han skriker, eller är det hon själv?

Händerna är iskalla, fumlar med bågen, tappar den. Var är monstren? Det är mörkt, dom kan vara överallt! Kan inte andas…

Hon gömmer sig i ett hörn, om hon bara är tyst och stilla så ser dom inte henne (tyst tyst tyst, som en mus, hur gick barnramsan, tyst i huset, undfly ljuset, nej det var fel, tyst i huset, bort från ljuset, ingen ser dej, kattens klor är skarpa, tyst i huset...) 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bort! Försvinn! Sluta ta på mej, ni ser mej inte, jag gömmer mej. Var tysta, så att inte kungen hör er!

Tänka sej, det är Bea, tappra Bea som är ute i mörkret och slåss, som vill bli hjälte och som inte springer från skuggalver, och som så gärna vill gå och dö i Geda. Vem mer? Han som bjöd på cider. Klockaren? Han vill sätta en pil i mej – men gör det då! Fast först måste vi bort härifrån, fort och långt, spring då, Bea! Spring! Varför stretar hon emot? Förstår hon inte att de måste springa härifrån?

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Alla pratar, och Bea håller i henne, dom pratar och pratar och ingen springer! Jante är där, han säger saker om försoning och ånger, om att alla kan finna vägen ur mörkret till ljuset, vad är det han säger, vem pratar han om, och varför ska hon ta av sig vapenrocken när han nu ändå ska skära halsen av henne? Vad vill de henne!? (Jag förstår inte!)

Det susar i öronen, hjärtat slår så hårt att det snart går i tusen bitar. Om hon ångrar sig, frågar Jante, och om hon vill finna en ny väg. Han pekar på prästen. Finns där en präst? Eller är det bara inbillning?

Som om en präst skulle förlåta henne. Om hon nu skulle vilja bli förlåten. Hon ska ju dö snart, så vad tjänar det till att be om något? (Jag gjorde ju bara som jag blev tillsagd!) Varför vill de veta vad hon vill? Vad har det för betydelse? (jag vet inte vad jag vill) 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Så flickan vill att hon skulle sitta på bänken istället för på golvet? Här på värdshuset? Med en kniv mot strupen vilket ögonblick som helst, omringad av högdjur, riddare och döda kungar? Nej knappast! Branda vet nog sin plats här i livet, och nu är den i alla fall inte på en bänk! Så hon sitter snällt kvar här nere. Dessutom är hon trött. Så trött att det nästan är sak samma vad som händer. Skräcken sitter som bly kring lederna, och om hon bara fick krypa in under bänken och sluta ögonen, så kunde hon ligga kvar där alltid. Flickan stryker henne över håret, vad underligt, varför gör hon så? Men man kan inte förstå sig på folk, och det gör inte ont, tvärtom nästan. Tyst, tyst, tyst… 

Vad vi var ute efter? Jo det kan jag berätta för er, hugg huvudet av ormen och sen är det klart. Hur kan dom inte känna till den Furstliga förstärkningen som är på väg? Nej just ja, de hör ju inte till oss. Fast det gör jag ju inte heller längre. De tog mina vapen och min vapenrock. Så vem är jag? Branda? Åse? Vem? Om de ska komma undan utan att slåss så måste någon berätta för dom att det kommer fler legionärer, att sergeant Vranjes är på väg och inget stoppar honom och hans mannar. Svårt att tänka när man är så trött.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Tigga för sitt liv har hon gjort förr, det betyder ingenting. Har man slickat överste Adlers leriga stövlar, kan man gott och väl stå på knä framför Arosias drottning och be om nåd. Har folket på värdshuset förstått vem hon är? Om Nyckelns Väktare lämnar kvar henne här är hennes liv inte värt en penning längre. För ett ögonblick känner hon åter löjtnant Lupes knivspets skära små rispor i den känsliga huden precis vid hårfästet.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Branda går bredvid Beas häst, för balansens skull med ett lätt tag i repet som binder henne till sadeln. Mörkret är nästan kompakt nu. Brandas händer är löst bundna med läderremmar framför henne… så lätt så att Branda undrar ifall det är meningen att hon ska kunna ta sig loss ifall hon vill. Eller vet jungfrun kanske inte hur man binder en människa så att hon inte har en chans att ta sig ut? Sak samma, det gör nästan inte ont alls och hon kan hålla fast sig i hästens sadeltäcke när hon snubblar eller blir trött. Och vart skulle hon springa, ifall hon tog sig loss? Ut på egen hand i den mörka skogen? Tillbaka till legionen? Där skulle hon knappast bli välkommen med öppna armar…

Det hugger till av smärta i bröstet vid tanken på kamraterna. Vag gör de nu? Kommer hon att få träffa dem igen? Legionen är ju hennes hem, där vet hon vad hon ska göra och att hon inte är ensam. Vranjes skäms nog för henne nu… 

Nej, verkligheten är så att hon än en gång är på drift i livet. Inte faller det Branda till att bestämma vad som ska bli av henne, utan som vanligt är det andra människor, varelser eller omständigheter som kastar henne från ett öde till nästa.

Men hon har inte fått stryk än, de lämnade henne inte till kungen och hans folk, och när de tidigare korsade en djup bäck fick hon hoppa upp bakom Bea för att slippa bli genomvåt och kall. Hon har till och med fått något att äta. En brödbit lyckades hon smussla undan i stövelskaftet, vid det här laget är den är ju ganska mosad, men fortfarande ätbar. Man vet ju aldrig, bara för att hon fick mat denna gång betyder inte att dom ger henne någonting nästa måltid… 

Jungfru Bea sitter stolt till häst. Det ska nog bli en farlig krigare av den där jäntan en dag, för den kvinnan har mod och vilja så det räcker och blir över. Om hon nu lyckas överleva så länge, förstås. Jäntan är ju galnare än en skock vättar. 

Men hon har sagt att så länge Bea beskyddar henne, så kommer det inte att hända Branda någonting ont. Då får det väl vara så. Så länge jungfrun lever, eller tills hon tröttnar på det hela, så vet Branda sin plats.

Hon rätar på ryggen. En legionär ger sig inte slagen i första hand, tro inte det. (Bara det inte blir fängelse, det står jag inte ut med...) Ännu är det liv i henne, ännu vet hon hur man hanterar ett svärd och en kniv, och ännu kan hon supa krigartösen under bordet.

Läs också: Drottningens förkämpe

Berättelsen bygger på händelser under lajvet Jakthornet.