Nyhetsbrev VIII

Första veckan i september 1142

Sammanställt av

Theo Axner

Henrik Hoffström

Med hjälp, idéer och inspiration av

Alliansen Furstendömet
Peter Anvin

Carl-Fredrik Andersson

Evelina Kjellberg

Ylva Brandt

Sara Lilja

Kristoffer Forslund

Daniel Staberg

Ottar Kraemer

Jessica Ström

Anders Törlind

Markus Waltersten

Martin Zetterman

 

Helena Ängebrink

Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under början av september 1142. För tidigare händelser, se:


Belägringen av Geda

Det är tidig höst i Geda, och skyarna är mulna och ofta tunga av regn. En känsla av spänd förväntan vilar över staden, uppblandad med växlande doser av hopp, förtvivlan och skräck.

Kung Imrar

Prinsessan
Adriana

För någon vecka sedan hotade de sistnämnda att överväga katastrofalt. Kronprinsessan Adriana hade ju varit borta från Geda i snart en månad (hon hade befunnit sig på ett uppdrag till Sunnanslätt då de Furstliga slöt till Gedavikens inlopp), och nu spreds det otroliga ryktet att även kung Imrar skulle ha flytt från staden. Många vägrade tro det, men ryktena spreds allt envisare under flera dagar.

Först några dagar senare undanröjdes ryktena, då både kungen och kronprinsessan väl synliga bevistade ärkepatriark Olaus’ mässa i Templet (något som väckte mer uppmärksamhet än mässan, men patriarken verkade inte tycka illa vara – även han tycktes lättad att se dem). Efter mässan talade de med den talrika församlingen och stillade alla farhågor de kunde. Prinsessans uppdrag hade varit framgångsrikt, och även om de ännu inte kunde avslöja vad som skett försäkrade de att hjälp och undsättning nu var på väg inom kort.

Resten av dagen ägnade de kungliga åt att rida omkring i staden, besöka alla viktiga och flera kanske mindre viktiga punkter och tala med så många av stadens försvarare och inbyggare som möjligt. Prinsessans återkomst och kungens uppenbarelse hälsades med påtaglig lättnad, och en ny glimt av hopp tycktes tänd.

Inte för att läget inte fortfarande var mycket allvarligt. Ransoneringen av föda var sträng, och överallt utanför murarna bredde den Furstliga belägringsarmén ut sig som en svart bläckfläck utspilld på en karta. Staden är nu helt omringad – den omges av fyra stora befästa läger på land, och inloppet från Gedaviken är blockerat av en tung spärr. De fyra jättelika stenslungorna, och de många mindre, bombarderar murarna och framför allt området kring Västra Porten. En bräsch slogs upp för ett par veckor sedan; den har fyllts igen hjälpligt och en inre vall har byggts upp, men det kan inte stå på alltför länge förrän belägrarna får upp fler och känner sig tillräckligt säkra för att våga en stormning.  Måtte bara undsättningen komma i tid…

Även i de Furstligas leriga härläger håller en stämning av spänd förväntan sakta på att byggas upp efter månader av leda. Alla är på det klara med att den långa och segslitna belägringen nu lider mot sitt slut. Snart är staden så svag att det kommer att bli möjligt att slå sig in med storm – om de inte kapitulerar först, men hittills har allt tytt på att de fördömt envisa gedanierna kommer att försvara sin stad in i döden. Nå, så får det väl bli. En stormning är ett farligt företag och kan leda till stort manfall, men det finns mycket att vinna också – Geda har åtminstone varit en av de rikaste städerna i Thule och det måste fortfarande finnas byte så att det räcker och blir över i staden.

Några dagar efter att kungen och prinsessan framträtt på nytt noterar många av stadsborna med lättnad att de mardrömmar som i månader ofta hemsökt dem verkar ha upphört. För många blir det den första goda nattsömnen på veckor. Är det ett gott tecken, eller bara lugnet före stormen?


Undsättningen på väg

I slutet av augusti sjösattes slutligen den stora allierade undsättningsarmén efter att de sista väntade förstärkningarna – däribland en stark kontingent legoknektar som värvats via Nordenbund – långt om länge anlänt. Styrkorna skeppades till Draakhem och vidare till ett läger på det gedanska fastlandet med en improviserad hamn vid fiskebyn Eneros. Lagrandet av förråd och förnödenheter och överskeppningen av trupper var ett mycket omfattande företag som tagit veckor att genomföra och förberetts under månader.

 

Patriark Henricus' och herr Erkibalds vedermödor

Patriark
Henricus
Rikskansler
Erkibald

Medan de flesta högre uppsatta ledarna började samlas för krigsråd i Arosia hade två höga herrar från Sunnanslätt, patriark Henricus Ioanni av Spegelhamn och rikskanslern riddar Erkibald Näfhåårdhe Sol och Måne, stora bestyr med att förbereda och organisera överskeppningen av den svällande undsättningshären till det gedanska fastlandet. Draakhem, som trots sin betydelse inte är en särskilt stor stad i vanliga fall, svämmade över och även de tillfälliga lägren hade spritt ut sig över åtskilliga av öarna och holmarna runtom staden.

Det var dock inte bara företagets omfattning som snabbt hotar att ge de båda herrarna fler gråa hår än de redan har. Den stora koncentrationen av folk hader oundvikligen lett till slitningar och oordning, och det hjälpte inte att såväl ett antal gotmaritiska krigare som ännu fler landsknektar visat sig bråkiga och oregerliga.

Särskilt landsknektarna uppträdde flera gånger obstinat och motsträvigt, oroliga av rastlöshet och skärrade av rykten om drakar, trolldom och levande döda. Patriark Henricus och herr Erkibald gjorde, med från god till något halvhjärtad hjälp från legoknektarnas hövitsmän, sitt bästa att bringa ordning och bråken lugnade ner sig, men situationen var fortfarande inte stabil och överflyttningarna gick långsamt framåt.

 

Furstliga styrkor på marsch i det fria Gedanien

Den Furstliga styrkans marschväg
till Eneros

Den 3 september, innan större delen av undsättningsarmén fanns på plats, nåddes patriark Henricus av bud om annalkande fiender. En snabbrörlig Furstlig styrka hade dragit in i det fria Gedanien norröver och på sedvanligt manér härjat och bränt. Patriarken hade vid de första rapporterna utgått från att det var en rädstyrka, kanske en aggressiv spaningstrupp, men då han sänt volska ryttare att spana ut fienden hade de så småningom, och efter visst besvär, funnit att det var en betydligt talrikare styrka än så. Den Furstliga styrkan var åtminstone uppåt 3 000 man stark, kanske starkare, och hade gott om ryttare. De volska spanarna gissade att det rörde sig om samma styrka de mött i Gedanien i somras, eller en stor del av den. När budet sänts beräknades de Furstliga vara en dryg dagsmarsch från Draakhem och Eneros.

Patriark Henricus beslöt att ta upp försvarspositioner och göra de styrkor han hade till hands redo för strid. Han trodde inte att de Furstliga skulle vara dumdristiga nog att gå till direkt anfall – de var i underläge som det var, och alliansen hade en stark position och skulle ju bara bli starkare. Troligare var att de skulle börja förhärja landet i syfte att locka de allierade att jaga efter dem hals över huvud. Någon sådan fint hade patriarken inte för avsikt att låta sig luras av.

Lägret och den improviserade hamnen vid Eneros låg relativt lättförsvarat till, delvis skyddade av den tidvis strida Enebäcken och med enkla fältbefästningar resta på lämpliga punkter. Det gällde snarare att nu kvickt få alla de krigare som man faktiskt hade på plats – många var ännu kvar i Draakhem eller på öarna.

 

Slaget vid Eneros

General
Voorlaugr

Sent på kvällen den 3 september rapporterade patriark Henricus’ utsända spejare att den Furstliga styrka de siktat norrut, som tidigare tyckts stanna upp, var i rörelse på nytt och inte slagit läger ännu. De bekräftade också en av patriarkens misstankar. I härens mitt hade de sett det röda och svarta korpbanéret; det var ingen mindre än general Voorlaugr som ledde den.

 

Förberedelser för strid

Den improviserade hamnen och lägret, byn Eneros och dess omgivningar, inte minst den strida Enebäcken, erbjöd en god defensiv uppställning och patriarken ställde upp sina styrkor försiktigt. Han hade fortfarande inte lyckats få de genstörtiga landsknektarna i land och de deltog inte i slaget, men patriarken förfogade ändå över en styrka på drygt 4 000 stridande - sunnanslättare, gedanier, gotmariter, volska ryttare och alviska bågskyttar. (Se kartan.)

Natten blev kall och det regnade i omgångar. I natten hördes de margholiska ulvarna yla, ett ljud som många av alliansens soldater lärt sig att hjärtligt avsky.

 

Slaget vid Eneros, 4 september: Inledande uppställningar:  
A = Volska ryttare 1 = Legionskavalleri och vargryttare
B = Alver 2 = Margholiska vildmän
C = Sunnanslättskt fotfolk och avsuttna ryttare 3 = Vargryttare
D = Gedanskt fotfolk 4 = Legionärer
E = Gedanska och gotmaritiska ryttare  

Slaget

Morgonen därpå – det var fortfarande mulet, lerigt och av och till kom regnskurar - upptäckte man snart att de Furstliga trots allt nattmarscherat och nu inte var långt borta. Tänkte de gå till anfall i alla fall? Skyndsamt fick man folket i ordning och började förbereda överskeppning av trupperna från Draakhem, något som olyckligtvis gick mycket trögt.

De Furstliga kom i sikte kort efter att försvararna kommit i ordning. Deras fotfolk – omkring 1 500 legionärer och kanske hälften så många margholiska vildmän – kom inte längs vägen utan över ängarna öster om Enebäcken; väster om bäcken syntes bara några ryttarskvadroner, både svartklädda legionsryttare och vargryttare – allt som allt 500-600 man. Medan fotfolket snabbt marscherade framåt i kolonner i riktning mot fältbefästningarna, och med sin högra flank täckt av bäcken, höll sig ryttarna något bakom dem. (Se kartan över uppställningarna.)

På papperet tycktes de Furstliga i hopplöst underläge; de angrep en talrikare fiende i en försvarad position. Det var dock inte så ojämnt som det kunde se ut om man betänker att den allierade här som fanns på plats saknade de allra flesta av sina högre befälhavare; patriark Henricus och Jan Tisza var de enda på plats med erfarenhet av att leda större styrkor. Detta gjorde den allierade styrkans rörelser och reaktioner märkbart trögare än fiendens.

De Furstliga koncentrerade som synes sitt anfall i mitten, mot de försvarade fältbefästningarna. Jan Tiszas flankstyrka avancerade för att angripa de Furstligas svaga högerflank, men de Furstliga ryttarna höll tillbaka och lyckades effektivt hindra dem att komma till allvarligare nappatag än korta skärmytslingar. Leran saktade ner ryttarna och de återkommande regnskurarna gjorde att inte heller alverna kunde skjuta med sin vanliga effektivitet.

En ytterligare Furstlig ryttarstyrka, med drygt 400 tyngre ryttare, hade sänts på en flankmarsch och dök upp öster om de allierade. De lyckades aldrig sätta in en samlad kraftfull attack men lyckades väl med att få de allierades högerflank i svår oordning - de dök upp just som det sunnanslättska fotfolket kom i land.

Arosiska förstärkningar – de värvade fanorna och en fänika armborstskyttar, samt Skeppsfänikan och de nifelska krigarna – anlände under slaget men kom inte i land i tid för att ta någon aktiv del i striderna. Skeppsfänikan och dess hövitsman Dag Röde spelade ändå en kritisk roll då de kom i land just som östra flanken hotade att upplösas fullständigt (se nedan).

Striden om fältbefästningarna i mitten blev hård och blodig. Ett par gånger kastades de Furstliga tillbaka, men så småningom bröt de igenom över hela linjen – dock inte samtidigt, vilket visade sig kritiskt. Det gedanska fotfolket bröts upp först och blev i det närmaste massakrerade. Under tiden hade Voorlaugr – som enligt de som mött honom andades skräck och död omkring sig, och som tagit emot dussintals hugg utan att falla - själv tagit sig fram till patriark Henricus, som nu stred i främsta ledet, och de två möttes i närkamp. Och patriarken föll.

En skälvning av panik gick igenom leden och de fotgångare som ännu hållit, sunnanslättarna och gotmariterna, bröts nu upp och föll tillbaka i en oordning som hotade att kantra över i blind flykt. Segerrusiga stormade de Furstliga över barrikaderna, högg ned sårade och flyende och tycktes redo att kasta sig över lägret. Paniken spred sig och de redan svårt omskakade gotmaritiska ryttarna och sunnanslättska bönderna på östflanken förlorade den lilla ordning de hade och hade antagligen flytt i panik om inte riddar Dag Röde och prinsessan Magdalena, som just hunnit i land, lyckats hejda paniken och återsamla dem. Men en vändpunkt följdes strax av en annan.

De gedanska riddarna under Agnes Eka, som till slut lyckats ta sig ur kaoset på östflanken och formerat om sig, hade hamnat i precis rätt läge och föll nu de oordnade legionärerna i flanken. Nästan två hela bataljoner revs upp fullständigt, de överlevande ur dem flydde och Voorlaugr själv försvann för en stund ur sikte.

Snart nog restes korpbaneret upp på nytt, men de Furstliga blåste nu till reträtt. I förhållandevis god ordning föll deras fotfolk tillbaka medan ryttarna så gott det gick täckte reträtten – på det hela taget var den allierade hären mer uppriven än den Furstliga och det blev svårt att samordna någon effektiv förföljelse. Striden hade varat i ungefär en timme, och de besvärliga landsknektarna hade inte ens kommit i land förrän de Furstliga redan var på god väg av fältet.

Jakten på Voorlaugrs legion
1 = Voorlaugrs läger natten 6-7/9
1a = Angantyrs läger samma natt
2 = Angantyr hinner upp Voorlaugr
vid Unnsätra

Efteråt

De volska ryttarna förföljde som sagt de retirerande Furstliga en del av dagen, varefter en mindre styrka avdelades att skugga dem. Under tiden försökte man ordna upp det egna lägret så gott det lät sig göras.

 

Greve Angantyr tar upp jakten

Patriark Henricus levde ännu efter slaget men hans sår kunde inte läkas och han dog under kvällen. Under dagarna närmast efter slaget anlände delar av de styrkor som fattades, och nya planer gjordes upp i en hast.

Greve
Angantyr

Medan huvudstyrkan under riksföreståndare Theoderik Skiöld och riksmarsk Helwig Wige fortsatte att samlas och göra sig redo för att avtåga mot Geda – något som skulle ta ytterligare några dagar att bli klara för - skulle en mindre men slagkraftig styrka av ryttare och beridet fotfolk under befäl av greve Angantyr Jäärnskiöld, Arosias riksmarsk ta upp jakten på den retirerande Furstliga styrka under Voorlaugr som anfallit lägret vid Eneros och nu befann sig på reträtt norrut.

Under eftermiddagen och kvällen den 5, en mulen och kylig men åtminstone torr dag, ordnades och förbereddes ryttarstyrkans avtåg. Den blev omkring 3 000 man stark, välutrustad och slagkraftig. Greve Angantyr hyste gott hopp om att om han förmådde hinna upp Voorlaugr och tvinga honom till batalj var segern nära – och om inte skulle de åtminstone jaga honom långt utom räckhåll för undsättningshären.

 

På jakt genom Gedanien

Voorlaugr hade omkring en dagsmarschs försprång, men hans styrka rörde sig långsammare då den till stor del bestod av fotsoldater utan riddjur och avståndet kunde alltså knappas in – dessutom var de Furstliga tvungna att ta omvägar runt de två gedanska borgar, Tuna och Eleneborg, som stod längs vägen.

Uppställningarna vid Unnsätra, 7 september:: Allierade (rött) Furstliga (svart)
  A = Sunnanslättskt och arosiskt fotfolk 1 = Kavalleri (legion och vargryttare)
  B = Gotmaritiskt och sunnanslättskt fotfolk 2 = Legionärer och fältartilleri
  C = Sunnanslättska ryttare  
  D = Arosiska, gedanska och gotmaritiska ryttare  

Den 6 september, en dag med klart och soligt väder för en gångs skull, marscherade båda styrkorna hårt, men de allierade var snabbare och avståndet knappades in till under en mil. På kvällen slog Voorlaugrs styrka läger i Kilvedens bryn väster om Eleneborg och Angantyrs ungefär mitt emellan Eleneborg och Tuna. Vilan var välkommen särskilt för hästarna, som var trötta efter den långa och hårda dagsetappen.

Under natten regnade det igen, dock inte så kraftigt att väglaget förstördes, och framåt gryningen följdes regnet av dimma. De Furstliga avtågade tidigt och pressade in mot sina egna marker västerut.

Framåt middagstid fick Angantyrs förridare kontakt med dem igen; de hade tagit upp försvarsställningar i Kilvedens norra utkant inte långt från byn Unnsätra, med visst försvar av terrängen. Greven bedömde dock inte deras position som så stark att ett anfall var otillrådligt, och strax efter middagstid gjorde den allierade ryttarstyrkan halt ett stycke norr om Unnsätra, där man lämnade trossen.

De Furstliga stod redo att möta anfallet, men de tycktes fåtaligare än väntat och greve Angantyr misstänkte att en del av styrkan hölls gömd. Han ställde upp det mesta av sin folk i en tung, djup kolonn av flera linjer och avancerade långsamt och metodiskt framåt. Striden kunde börja…


Åter vid Geda

Under tiden hade de första nyheterna om drabbningen vid Eneros nått fram till Geda. Kurirer från Voorlaugrs I Legion hade skickats till general Gladius’ högkvarter med rapporter om slaget – som naturligtvis, åtminstone utåt, framställdes som en Furstlig seger även om det kanske mer objektivt får betraktas som oavgjort – och dessutom en trofé: patriarkens distinkta hjälm med mitran på, som bevis på att han stupat.

General
Gladius
Ärkepatriark
Olaus

Den version som spreds till belägringstrupperna löd ungefär: I Legionen har utkämpat ett slag mot en numerärt överlägsen fiende i starka försvarspositioner och likväl vunnit en mindre seger. Fiendens högsta befälhavare på platsen, patriark Henricus av Spegelhamn, stupade i striden och fiendens förluster översteg avsevärt I:s. Starka allierade förstärkningar gjorde det dock nödvändigt att avbryta anfallet. I Legionen befinner sig nu på väg tillbaka.

Läste man mellan raderna stod det dock klart att Voorlaugr inte lyckades stoppa landstigningen och det innebar i sin tur att en undsättningsarmé var på väg rätt snart. En sån flyttar man dock inte på i en handvändning och de här striderna torde säkert ha fördröjt den ytterligare. Men om mellan en och två veckor borde man ha dem inpå knuten. Frågan var nu om generalerna tänkte försöka pressa på och inta staden innan dess eller om de hade någon annan plan.

General Gladius skickade en härold att framföra de glada nyheterna, i ytterligare något påbättrad version i syfte att döda hoppet om undsättning, till Gedas försvarare. Denne lät triumferande proklamera att Fursten blivit varse Alliansens skrattretande försök att undsätta det dödsdömda Geda, och att en av Hans legioner redan mött undsättningsarmén under landstigningen och tillfogat den ett nederlag! Som bevis lät han visa upp några troféer: främst bland dem patriarkens illa tilltygade hjälm. Härolden avslutar med att staden gör lika så gott i att ge upp hoppet om undsättning.

Naturligtvis väckte budet mycken oro och förstämning men också en del misstänksamhet, och före dagens mässa i Templet gjorde både ärkepatriark Olaus och stadsfanans hövitsman, riddar Arve klart att de trodde att de Furstliga överdrev - det här är ett försök att beröva försvararna den viktigaste styrka de ännu har: sitt hopp.

I sin predikan återkom ärkepatriarken inspirerat till hoppet som tema. Han återberättade livfullt flera berättelser ur de Heliga Bokrullarna om hur räddningen kommit i sista stund då allt sett som hopplösast ut och om hur det goda triumferat mot den mest förskräckande övermakt. På samma sätt, predikade han, måste vi nu hålla fast vid vår tro och vårt hopp. Allt Mörkrets makter kan sända mot oss av eld och järn förslår inte mot Ljusets renande vatten. Han illustrerar halvt på skämt det sista med att fylla en vackert utsmyckad kalk (en av Templets verkliga klenoder som sällan tagits fram tidigare) med heligt vatten och släcka ett fyrfat med det.

"Glöm inte det, mina barn," avslutade den vithårige prästen och höjde den ännu halvfulla kalken. "När nöden är som störst är hjälpen som närmast."

Hans predikan tycktes ha gjort sin verkan och tycks nästan ha haft en inspirerande verkan t o m på vädret. Ett par häftiga och plötsliga skurar sköljde över staden under för- och eftermiddagen. Den första av dem visadesig senare ha varit synnerligen välplacerad; en ny eldsvåda hade varit på väg att utbryta i östra kvarteren, men släcktes helt av regnet.

Fortsättning: Nyhetsbrev IX, andra veckan i september 1142

De fortsatta händelserna kommer att bli minst sagt dramatiska, och för att låta så många som möjligt följa med "på nära håll" i det som händer kommer vi att starta nya mailinglistor för de olika större grupperingarna: en eller två för de Furstliga styrkorna, en för Gedas försvarare och en för den Allierade undsättningen, där händelserna kommer att rapporteras fortlöpande. Om du är intresserad av detta, eller av att hjälpa till med planeringen på ett eller annat sätt, så skicka ett mail tillTheo.