| Susanne |
| som Liv på |
| Jakthornet |
September 1142. Drottning Katarina av Arosia har begett sig med sin här till Gedanien för att undsätta det belägrade Geda. Men även kvar i Lejonnästet, det kungliga slottet, finns de som märker av vad som sker...
|
|
|||
|
Med en lättad suck tittar kocken sig omkring. Hans kungadöme, hans kök är i perfekt ordning, allt är undanplockat och degen som ska bakas till morgondagens börd är satt på jäsning. Måhända att inte alla i den kungliga familjen var hemma på Lejonnästet men ordning ska det vara ändå, det är hans stolthet.
Omsorgsfullt torkar han den gamla skålen och tänker på inget alls när ett skrik ekar genom natten, ett skrik så fyllt av fasa att han bleknar och tappar skålen. Rädslan som skriket väcker gör att han bara vill gömma sig och darrande av skräck kikar han ut genom dörren till köket. Allt fler människor har vaknat av detta skrik och redan har vakter samlats utanför en dörr längre bort i en korridor, vid en svit där det finare folket bor. Han vet vem som bor där, det gör de alla. Det var ju Livs svit, drottning Katarinas gäst från Sunnanslätt, en enkel och rar flicka som aldrig gör en fluga förnär. Med hjälp av en extranyckel stiger rotemästaren in i hennes rum, beredd på att möta vilken fara som än visar sig där och stannar till av förvåning. Liv sitter upp i sängen, hennes ögon är vidöppna och skräckslagna och hon dryper av svett. Med plågad blick vänder hon sig emot dem. En hes stämma mumlar; "Draken... draken."
Som i smärta kryper hon ihop i sängen och sedan stängs dörren om den ångestfyllda kvinnan.
Sakta sluter hon ögonen och drömmen återspelar sig igen, och igen, och igen.
Långt borta skymtar hon en stad, en stad som är omgiven av mörker och smärta. En belägrad stad där allas lidande skriker i tyst smärta och där allas mod skimrar som guldstrålar. En stad som har stått emot belägringen så länge och vars murar blir trasigare och trasigare. Människorna kämpar och hoppas men hoppet blir trögare och trögare, där stadens herre och hans dotter rider fram gnistrar det till och hoppet ökar för att sedan mattas av. Ångesten ligger som dimma överallt.
Utanför finns mörkret, det onda, det som är fel. I det svarta finns röda gnistor och strålar av ondska, oset av död och ond magi håller på att kväva henne och hon måste bort, måste fly men kan inte. Så tänds en röd stjärna ibland det svarta! Ett fruktansvärt väsen reser sig i sin onda majestät, långsamt, långsamt fäller ut sina vingar, tar sats utan att bry sig om de otyg han trampar ner och stiger sedan upp i luften och svävar emot staden. Långsamt, retsamt flyger den över staden och njuter av den panik som den sprider innan den nästa lättjefullt dyker!
SVART
Allt blir svart
Mitt i det svarta finns ett väsen, ett väsen som spänner sina ögon i henne, ett väsen hon har flytt ifrån förut. Ett väsen som visar bilder om hur allt kommer sluta, hur de hon älskar dör på hemska sätt och hon står ensam kvar.
Ett nytt, fasansfullt skrik ekar genom Lejonnästet