| Lennart som |
| Torbjörn Eskilsson |
| på Maktens Allianser |
Gotmar, slutet av april 1143. Vårens härting på Ottersgården, inte långt från Bjärsjö, har nyss avslutats. Det har bjudit på flera överraskningar, inte minst den synbara och oväntade försoningen mellan de två kungliga ätterna, Lejonen och Drakarna, som förr varit dödsfiender. Markulf Ragvaldsson, den omstridde riksföreståndaren och tronkrävaren, lät trolova sin nyfödde son Ulf med den försvunna drottning Ulvhild Toralfsdotters späda syster Dagmar. Den andra stora överraskningen var avslöjandet att junker Erik av Tuvalla, drottning Ulvhilds bard, i själva verket var oäkta son till gamle kung Toralf. Erik upptogs i ätten och lanserades som deras tronkrävare, och kungavalet ska stå nästa år. Men långt innan dess kommer helt andra ärenden att sätta Gotmar i gungning...
|
|
|||
|
Utåt hade det inte märkts mycket. Torbjörn Eskilsson, den försvunna drottning Ulvhilds farbror, salig kung Toralfs bror och tills helt nyligen ledargestalten för Drakeätten i Gotmar, hade under dagarna närmast efter härtingets slut inte visat mer än sin sedvanliga grinighet. Den kunde förvisso vara ansenlig, även om den steg och sjönk med hans krämpor. Men få skulle ändå ha gissat att den lytte gamle krigaren kokade inombords av vrede, eller vartåt vreden riktades.
Men rasande var han. Han vredgades inte för att han plötsligt fått avstå huvudmannaskapet för Drakeätten till Erik av Tuvalla, det var det väl värt för möjligheten att få en Drake på tronen. Föremålet för Torbjörns vrede var ingen mindre än jarl Sigmund Stenbjörnsson. Att jarlen, som troget stått vid kung Toralfs och sedan drottning Ulvhilds sida i många år, nu vänt kappan efter vinden, svikit Drakarna för Lejonen och blivit Markulfs vapendragare var en sak. Att han nu mer öppet än någonsin visade sin egen hunger efter makt var en annan. Men att han vid tinget mött Torbjörn (och därmed Drakarna) närmast med förakt, avfärdat eller rentav ignorerat honom som om han vore en simpel knap eller bryte, det var oförlåtligt. Torbjörn hade förlorat ansiktet inför Gotmars församlade främsta och det var jarlens fel. Den skymfen kunde bara tvättas bort med järn och eld. Resonerade Torbjörn.
I slutet av härtinget hade jarlen behändigt nog givit sig av norröver, vilket gett Torbjörn tillfälle att diskret närma sig andra stormän och -kvinnor som han trodde delade hans syn på saken och höra sig för om utsikterna till stöd. Något måste göras åt jarlen, sade han, och jag tänker göra det. Är du med mig?
Torbjörn måste erkänna för sig själv att han var besviken på svaren. Flera av de han hoppats mest på hade visserligen låtit som om de gärna såge att något blev "gjort", men de svävade alla på målet, gjorde besvär och gav förbehåll som de värsta sunnanslättare. Och Sunniva till Rintofta, som han varit säker på stod helt på hans sida, hade sagt blankt nej. Hade han misstagit sig så?
Tvivlen varade dock inte länge. Om de andra ätterna var för räddhågade, ansåg Torbjörn, var det desto större skäl att en Drake visade hur det skulle gå till. Han hade redan en annan plan, och snart skulle det nog bli annat ljud i skällan. Dessutom hade han nu redan sagt A, och att inte säga B vore inte bättre för hans redan solkade ära.
Nå, så snart det medgavs tillfälle...och det var, Ljuset ske pris, bara efter några få dagar efter härtingets slut, så bröt Torbjörn upp. Änkedrottning Brigitta, Erik av Tuvalla och Torgils Sturesson, hans förre hirdhövding som nu förstås tjänade Erik, hade beslutat sig att vara kvar ett tag till. Torbjörn fann det lika så bra med tanke på hans planer för den närmaste framtiden. (Varken Erik eller Brigitta hade invigts i planen - lika gott så.) Dessbättre hade värken i ben och rygg blivit påtagligt bättre under de dagar han varit tvungen att bli kvar efter härtinget, men detta låtsades han inte om så mycket utan lät sig bäras från Ottarsgården på bår. Det som återstod av den gamla kungshirden följde Erik nu, men Torbjörns personliga hird följde honom från gården. Så snart de var gott och väl utom synhåll från gården fick han hjälp att sitta upp på en häst, och därmed kunde de fortare ta sig fram. Men de red inte norrut, hemåt Vinga till, utan mot sydost på små vägar längs utkanterna av Höglandet.
Bara en halv dagsritt senare kom de fram till sitt mål, en djup dalgång i norra utkanterna av Svartveden. De var väntade. Ett helt litet härläger hade rests i dälden. Tjogtals tält stod i långa gator, lägereldar brann överallt och lägret var fullt av folk; soldater i tunga rustningar av utländskt snitt, småsvenner som ledde mäktiga stridshästar av och an, köksdrängar, pigor och andra. Från flera av de största tälten fladdrade banér och vimplar i många olika färger. Det största av dem var rött med två vita sparrar tvärsöver.
Torbjörn och hans följeslagare red rakt fram till tältet med det röda baneret och stannade upp där. Vid ett litet bord utanför ingången till tältet satt en man och en kvinna, båda i rustning, och spelade schack. Mannen reste sig, ställde sig med händerna i sidorna och tittade upp på Torbjörn utan att säga någonting. Han hade kort, korpsvart hår - ett stycke av huvudet var rakat på sidorna och i nacken - och ett kort skägg. Det solbrända ansiktet och händerna täcktes av ett nät av vita ärr.
"Är det du som är Bruyant du Val?" frågade Torbjörn.
Krigaren nickade och rynkade lätt på ögonbrynen. "Tobin...?"
"Torbjörn," nickade Torbjörn. "Gott att ni är här redan, vi kommer att få mycket att göra. Är ditt folk fulltaliga och redo?"
* * *
Bruyant du Val och hans fria kompani, ursprungligen från norra Merovia, var Torbjörns dolda kort. Han hade redan före härtinget haft på känn att stora förändringar var på väg och att det kunde bli nödvändigt att skaffa sig extra armstyrka, och via kontakter på Stora Havsö hade han funnit och låtit leja dem. Så fort isarna gått upp hade de seglat över till fastlandet, gått i land vid en skyddad vik och tagit sig upp hit till Svartvedens norra utkant. Kompaniet räknade tvåhundra tungt pansrade ryttare och en lika stor mängd trossfolk av tvivelaktig karaktär.
Torbjörn gnuggade sina stela händer. Det här var utmärkt. Tvåhundra ryttare, därtill bättre rustade än någon gotmarit, var en mer än respektabel styrka, och det var inte allt. Hans tre söner var alla på väg med sina kämpar, och snabba kurirer hade skickats till de närmaste av kungsgårdarna som han höll för att samla de krigare man kunde få loss därifrån.
De dröjde inte länge. Samma kväll kom Torulv, Torsten och Torvald till dalen med ett par tolfter Drakekämpar och slog läger ett stycke bort från Bruyants kompani. Det var på Torbjörns order, han visste väl att det lätt blev bråk annars. Två dagar till fick de vänta innan alla krigare som kunnat avvaras från kungsgårdarna, ytterligare några tolfter, hade samlats. Torbjörn sände Torsten att räkna samman dem och fick snart beskedet att drygt tvåhundrafemtio krigare fanns samlade nu. Det borde räcka mer än väl, tänkte Torbjörn, även om det skulle inträffa något oförutsett.
Nå, det var ingen god idé att sälja skinnet innan björnen var flådd, som gamle far Eskil brukade säga. Väntan var alltid svår, men våren var torr och ljummen och det var ingen brist på mat, öl och silver. Det fria kompaniet hade fått mer än skälig sold och hade inte skäl att börja knorra om den saken på veckor än. Det fanns tid att invänta det rätta tillfället.
* * *
Ett par dagar senare satt Torbjörn, de tre sönerna och Bruyant vid en av eldarna och värmde sig i den kyliga morgonbrisen.
"Uppenbart är," sa Torbjörn, "att vår jarl tagits av Mörkret, eller så har han blivit galen av maktbegär. Bäst vore att låta honom bege sig på en lång pilgrimsfärd för att finna Ljuset åter. Mycket lång..." Sönerna skrattade.
"Bort måste han i alla fall," fortsatte den gamle Draken och tog en djup klunk öl innan han fortsatte att än en gång räkna upp sina lidna oförrätter. "Och det finns fler som skulle må bra av samma kur. Den slemsäcken Osmond Björnsson, men det verkar ju ordna sig självt nu. Och den där lagmannen sen... ni skulle ha sett karln. Han dansade öppet efter jarlens pipa på tinget. Nej, skulle han råka ut för en olycka så skulle nog inte många sakna honom."
"Så vad väntar vi på?" frågade Torsten och kramade otåligt svärdsfästet.
"Rätt tillfälle," muttrade Torbjörn. "Jag har förstås lämnat kunskapare kvar vid Ottersgården. Så snart det här enviget är över och riddar Angmar har dräpt den slemmige huttlaren Osmond Smolkbägare lär folk börja resa därifrån. Då får vi se vad jarlen tar sig för. Färdas han hitåt så hugger vi honom."
"Tror du han vågar sig ut då?" undrade Torvald. "Ryktet lär väl redan gå om att du vill hämnas."
"För det första vet han inte att vi håller till här borta," sa Torbjörn lugnt. "För det andra så är det nästan ännu bättre om han flyr till Bjärsjö och barrikaderar sig bakom mur och vall för ett ryktes skull. Vilken jarl har råd att visa sig feg? Då rider vi dit i fulla vapen och jag utmanar honom på envig. Du får bli min förkämpe, Torulv." Den äldste sonen sade nästan aldrig något och han teg nu också, men han nickade och grinade brett.
"Men är han den sorts karl jag trott," fortsatte Torbjörn, "även om den Förste ska veta att jag börjar undra, så lär han inte vilja gömma sig. Om inte annat ska han väl snart börja rida runt och inspektera försvarsverken i landet, och av gammalt brukar han alltid rida över Vitmed och Blåvattnet först. Rakt i famnen på oss."
"Sedan då?" sa Torvald. "Vi överfaller jarlen, dräper honom eller tar honom till fånga, det kan väl kvitta. Men vad händer sedan?"
"Vi får väl se," menade Torbjörn. "Men det måste ju väljas en ny jarl, så vi får väl kalla till ting. Den där riddarbrodern skulle bli en utmärkt ny jarl, så Lejon han är. Och Markulf ville ju själv göra karln till jarl, så han lär inte ha mycket att invända."
Torvald verkade inte helt lugnad. "Om något går snett då? Hur många av ätterna får vi med oss, om det här skulle dra ut på tiden?"
"Som jarlen bar sig åt," sa Torbjörn en aning retligt, "lär det inte vara många som har mycket till övers för honom längre. Bjärsjöarnas dagar är räknade. Det behövs bara att någon sätter stenen i rullning... och det är just det vi ska göra. I nöden prövas vännen. Ulvkäftarna har ju alltid stått på Drakarnas sida, och de har då inte visat att de skulle ändra sig även om de lät räddhågade när jag hörde mig för. Gladhätten har också alltid följt oss, och sällan har de tvekat att dra till vapen under våra fanor." Torvald såg fortfarande en smula bekymrad ut, men nu teg han.
Plötsligt kom en ryttare galopperande över backkrönet och ner i dalen. Hon sprängde fram genom lägret och höll in framför elden där de satt.
"Herr Torbjörn," flämtade hon med andan i halsen. "Alla gästerna har lämnat Ottersgården nu och dragit hem till sitt."
"Utmärkt!" utropade Torbjörn och reste sig stödd på sin krycka. "Än enviget då? Hur gick det?"
"Oväntat, herre," sa kuriren. "Osmond vann segern och dräpte herr Angmar."
Torbjörn tappade hakan för ett ögonblick. "Det var som..." mumlade han. "Nå, det kan föra något gott med sig det med. Vikstaätten kanske tänker om nu. Nåja, vad gör jarlen då?"
"Han fick höra ryktena om din hämnd, herre..." Kuriren kom av sig och såg pinsamt berörd ut.
"Nå, vad sa han? Sjung ut!" ropade Torbjörn otåligt.
"Han skrattade bara åt det," muttrade kuriren. "Han sa att den dag han är rädd för en gammal krympling vore han inte mycket till jarl längre."
Torbjörn mulnade för ett ögonblick. "Jaså, det sa han, den..." Sedan lyste han upp något och sa: "Nå, låt oss göra honom sannspådd då! När han står där med pisset rinnande i hosorna så kanske det går upp för honom själv att han inte duger till jarl! Är han kvar på Ottersgården?"
"Nej, herre. Han sa att han tänkte inleda sina inspektioner omedelbart. Han rider österut idag och stannar på Vitmed över natten, innan han fortsätter mot havet."
"Strålande!" ropade Torbjörn. "Sitt av nu och få något i dig." Han vände sig mot sönerna, som redan rest sig, och Bruyant, som satt kvar vid elden men med blicken på honom. "Nu är det dags. Samla ihop folket och gör er redo. I morgon har vi honom."