Skymningstid, juni 1141. Ersundavik, sydvästra Sunnanslätt.
|
|
| Anders på En studie i svart |
Ännu en natts arbete stundade och efter veckorna i fält var genomgången av skymningens uppgifter nästan automatiska. Namnet på nattens mål var Ersundavik, det hade de sett till att få reda på redan igår. Namnen var det viktigaste, de skulle se till att han fick sin rätta belöning som flockledare. Han rullade upp pergamentet, där de första namnen hade hunnit börja bli suddiga i kanten, och läste. Lomby, Vidsta, Rammersberg, Kullkvitta, Stenskär, Petrustorp, Botvidskulle och sist Ersundavik. Vid varje namn fanns ett antal streck, ringar och kryss. För varje man ett streck. För varje sädesfält en ring. För varje hus ett kryss. Han grymtade belåtet, rullade ihop pergamentet och reste sig. Dattar gav honom en förebrående blick och bökade nosen längre in under kroppen.
"Bah! Morgontrötta byracka." mumlade han med ett snett leende samtidigt som han föste undan granriset från öppningen till gömslet. Utanför fanns tre av hans män, den fjärde, Simark, var ute och spanade av terrängen runt lägret.
Efter en kort frukost var det dags att ge sig av. Simark hade återkommit och kunde rapportera att han inte sett några tecken på den ryttarstyrka som förföljt dem ett par dagar i förra veckan. Efter gårdagens spaning visste Karrik väl hur landet låg kring Ersundavik. Som vanligt var byn ett gytter av trähus som tryckts så nära varandra som möjligt. På ena sidan av byn strackte sig en vik av skogen ut och gav gott skyl för en framryckning. På den andra fanns allmänningen med djuren och runtom hela byn fanns sädesfält, som var kruttorra efter den senaste tidens uppehållsväder. Karrik visste väl att uppskatta detta faktum. Hade regnet verkligen brutit ut hade han varit tvungen att slösa lite av sitt dyra gift. Nu var förstörelsen billig.
Under ritten fram till byn gjorde man upp attackplan och reträttvägar. En stor sten fick bli deras mötespunkt efter räden. Ju närmare byn han kom dess snabbare slog hans hjärta. Aldrig kunde man vara helt säker på att lyckas, och ofta hade pilar kommit susande ur mörkret då de ridit undan från tidigare räder.
"Tur att människorna hade så dålig nattsyn att de knappt kunde träffa en lada
på trettio steg." Han grinade åt tanken.
En bit inne i skogen gjorde de halt och Ettak smög iväg mot byn. Efter vad som
verkade vara en lång tid dök han upp igen. Han slickade menande av sin blodiga
dolk och nickade. Jodå, de hade lärt sig att sätta ut vaktposter, men det
innebar inte att vaktposterna var bra på vad de gjorde... Karrik klappade honom
uppskattande på axeln.
Oljan gjorde att facklorna antändes blixtsnabbt och i samma ögonblick började räden. De fem ulvryttarna red i sporrsträck ur skogen, alla bärande tre facklor. Ulvarnas mjuka tassar gav knappt ett ljud ifrån sig. Husen med halmtak var de första offren. De andra var i god sed uppallade på stenar för att bjälkarna i botten på huset inte skulle ruttna. Bra mot fukt, mindre bra om någon kastar in en oljeindränkt fackla under. En orolig häst gnäggade. De var igenom byn på sjuttio hjärtslag, och Karriks bröst svällde av stolthet över hans män. Ännu hade inga larmrop hörts, men elden hade fått gott fäste på två halmtak. En visthusbod i utkanten av byn fick besök av Ettak och Jottem, och strax var deras sadelväskor fullstoppade med korv, ost, hårt bröd och mjöl.
När varningsskriket gick upp var det för sent för minst tre av husen, deras tak skickade redan upp pelare av gnistor mot stjärnhimlen. Runt om i byn började dörrar slås upp och yrvakna bönder skräckslaget kasta sig ut ur sina brinnande hus. Ryttarna gav upp stridstjut och slungade sina ulvar in mot byn. Med lansarna sänkta och ackompanjerade av blodisande skrik svängde de från två håll in på byns huvudgata. Panik utbröt. Vissa bönder störtade sig in i sina brinnande hus för att undkomma ulvryttarna, medan andra försökte springa.
Innan de retirerade tillbaka in i skogen passade ryttarna på att anlägga bränder i fälten runt byn. Bönderna var alltför upptagna med att gömma sig, rusta sig eller släcka för att hinna följa efter. Bränderna syntes miltals mot himlen, men av ulvryttarna syntes bara svarta skuggor mot en mörk bakgrund när de begav sig mot sitt nästa gömsle och nästa by. De hade många timmar att rida innan gryningen.