Nyhetsbrev VI

Juni - juli 1142

 

Sammanställt av

Theo Axner

Henrik Hoffström

 

Med hjälp, idéer och inspiration av

Alliansen Furstendömet

Peter Anvin

Carl-Fredrik Andersson

Leif Eurén

Kristoffer Forslund

Ingrid Fahlgren

Frida Gamero
Evelina Kjellberg

Ottar Kraemer

Johan Käll

Anders Törlind

Sara Lilja

Martin Zetterman
Camilla Mörn

Helena Ängebrink

Daniel Staberg

  

Jessica Ström

 Övriga och diverse
Markus Tempelman

Peter Ahlqvist

Jon Thorvaldson

Ville Haikonen

Markus Waltersten

Catharina Tengblad

 

Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under juni och juli 1142. För tidigare händelser, se:

I början av sommaren

Gladius

Varja

Kung Imrar

 

Prinsessan

Adriana

Under våren och försommaren fortsatte belägringen av Geda; stadens murar omgavs nu nästan helt av de Furstliga, som sakta men säkert fick förstärkningar. Under våren anlände stora skeppslaster timmer från Talvala, av vilket gigantiska kastmaskiner konstruerades för att bombardera murarna. Belägringsarmén räknade nu närapå två hela legioner under generalerna Gladius och Varja samt flera tusen auxiliasoldater - orcher, vättar och vildmän.

Men värre var att Fursten nu börjat intensifiera även sina magiska attacker mot staden; försvararna plågades av mardrömmar, onaturliga förgiftningar och sjukdomar och andra hemsökelser. Mörka, förvridna skepnader skymtade bland gatorna om nätterna. Från det frusna Månhella rörde sig de vandrande döda längre och längre. Det såg inte bättre ut än att Fursten var på snabb väg att åter bygga upp de krafter han kontrollerade för tre år sedan.

De allierade planerade under tiden en undsättning eller motattack. I ren militär styrka var de båda sidorna ungefär jämstarka, om Alliansen skulle båda upp alla resurser den kunde, men Fursten hade för ögonblicket ett kännbart övertag i magiska resurser. Det är dock inte alls säkert att detta förhållande förblir oförändrat

 

Händelserna vid Världens Ände

Vid den plats som kallas Världens Ände, långt ut i Västmarkerna, hände nämligen kring midsommartiden en hel del saker som kommer att påverka sommarfälttågets utgång på olika sätt. Nyckelns Väktare - det sällskap av Alliansens lärda som studerar det magiska kriget mot Fursten - lyckades rena Nyckeln, det mystiska vapnet mot Furstens magi, från de onda influenser som tidigare förgiftat den. Nyckeln har nu potential att bli ett verkligt avgörande vapen mot Furstens svartkonster, men de allierade vet fortfarande ganska lite om hur den egentligen ska utnyttjas. Ett viktigt och angeläget mål för Väktarna närmast skulle bli att finna sätt att använda den nyvunna kraften mot Fursten - helst innan Geda faller.

Rana

Ett annat bakslag för de Furstliga var att oknyttens Lag återupprättades på nytt i och med att den gamle Jägaren lämnade över till den nye. Fursten/Skugghjärta och Nestor/Äldst kommer inte att kunna tvinga till sig makt över fler oknytt, men de som redan är i deras våld har inte blivit fria av sig själva. Kanske kommer man att kunna befria dem med Nyckelns hjälp. Det är dock inte riskfritt för oknytten själva att blanda sig i, för de är fortfarande sårbara för blodsmagi.

Å andra sidan lyckades de Furstliga återfinna hjärtat av draken Náuglug, som tjänade deras Furste för sju sekler sedan, och Ranas vålnad, som var bunden till det.

Nu hängde alltså Gedas öde i mycket hög grad i vågskålen. Båda sidor måste nu lägga alla sina krafter på att göra upp och genomföra bra planer för själva krigstågen och integrera den magiska planeringen i detta.



 

Gedas försvar och situation kring midsommar

Geda var vid den här tiden till största delen omringat men inte avskuret.

 

Evakuering

De yngsta kungabarnen, prins Imrar och prinsessan Ilda, hade sedan vintern evakuerats och vistas i Sunnanslätt. I övrigt har barn, gamla och sjuka evakuerats i mån av möjlighet under våren och sommaren efter vart som situationen i staden blivit ansträngdare. Det har uppstått växande flyktingläger i Sunnanslätt och det fria Gedanien. Möjligheten att ta emot flyktingar är dock inte obegränsad, så utskeppningen går långsamt och trögt.
 

Vatten

Vattenförsörjningen är god; det finns brunnar i staden som normalt ska räcka för stadens behov. Om sommaren skulle bli mycket het kan tillgången dock bli något begränsad. Brunnarna bevakas mycket hårt mot eventuella förgiftningsförsök; inget sådant har dock försökts hittills.

Till nöds kan man sila eller koka sjövatten och dricka, men kokning innebär förstås förbrukning av dyrbart bränsle.

 

Mat

Geda hade rätt stora förråd och fick ännu mat inskeppad sjövägen, dock i begränsad omfattning. Under våren och sommaren hade man dock haft återkommande problem med att mat förstörs snabbt. Man misstänkte att fiendens svartkonster kan ha ett finger med i spelet, och undersökning av saken hade påbörjats. Matsituationen var inte kritisk inför sommaren men skulle kunna bli om problemen förvärrades.

I det fria Gedanien fortlöpte jordbruket som vanligt men skapar inga större överskott.

De Furstliga hade å sin sida upprättat leveransvägar framför allt längs vattendragen i landet - Gedaån trafikerades nu ständigt av tunga pråmar dignande under proviantlaster. När vägarna började bli farbara framåt senvåren kom även leveranser landvägen.

 

Försvar

Geda hade ännu en stark garnison och på marskens inrådan förbereddes djupförsvar innanför murarna; virke, sten etc lagrades på flera ställen i staden för att kunna bygga upp innerförsvar i händelse av att bräscher slås i yttermuren.

Utanför stadsmurarna fanns yttre befästningsverk; diken, pålverk och mindre utposter på strategiska ställen. Även de Furstliga hade naturligtvis rest motsvarande sådana, och det gick en oregelbunden "linje" av diken och utposter utanför staden som det pågår återkommande skärmytslingar om huvudsakligen nordost och öster om staden - på västsidan var de Furstliga i det närmaste framme vid murarna. Östra sidan av staden var ännu fri; östra porten kunde passeras säkert men man riskerade dock att upptäckas av fiendens spanare.

I övrigt skedde givetvis regelbundet försvar enligt gängse metoder; belägringsutrustning och kastmaskiner konstruerades (efter vad tillgången på material tillät) och oregelbundna utfall gjordes när fienden flyttade fram sina utposter oförsiktigt nära murarna. Sjövägen var än så länge relativt säker.

 

Sjökriget

Till sjöss hade det uppstått något av ett dödläge. De Fria Skepparna, de kapare med bas på Örike som anslutit sig till Alliansen, satte under sommaren hård press på de Furstliga sjötransporterna som nu var ansenliga - en ständig trafik av tungt lastade proviantskepp seglade från Talvala till Furstens hamnar i Thule. Attackerna från kaparna tvingade de Furstliga att binda upp större delen av sin egen reguljära galärflotta till att skydda transporterna - nu när de är väl försvarade förmår de Fria Skepparna kapa få skepp, men å andra sidan har de gjort nytta i det att Furstens sjöstridskrafter till stor del är låsta.

Omvänt gör de Furstetrogna piraterna av och till räder mot Sunnanslätts och det fria Gedaniens kuster, men de allierade sjöstridskrafterna med den Kungliga Arosiska Skeppsfänikan i spetsen kan för det mesta hålla dem stångna.

Första veckan i juli

 

Rådslag på båda sidor

I början av juli hölls betydelsefulla rådslag på båda sidor i kriget: Nästan samtidigt som de Furstliga höll krigsråd i närheten av Månhella och drog upp sin strategi för sommaren (Eld och svärd) höll Nyckelns Väktare ett rådslag på Gröntuna i Sunnanslätt och gjorde detsamma (Dagbräckning). Det sistnämnda ledde till att ett antal expeditioner sändes ut under kommande veckor - deras äventyr kommer att beskrivas närmare längre fram, än så länge är de i vart fall inte allmänt kända.

 

Utfallet vid Västra Porten

Friherre Peder
Silvertuna,
riksmarsk av
Gedanien

En natt i början av juli genomfördes ett större utfall från Geda i syfte att sabotera de jättelika kastmaskiner de Furstliga var i färd med att resa vid Västra Porten – främst den nästan färdigbyggda Dödsängeln, som stod rest strax utom bågskotts avstånd från portarna. Utfallet kombinerades med ett avledande skenutfall från Norra Porten en stund tidigare.
 
De Furstliga försvarsverken utanför Västra Porten var ofullständiga – det usla vädret under hela våren hade ju gjort att de inte på allvar kommit igång med sådant förrän framåt sommaren. Dödsängeln stod rest mitt emot porten bakom ett djupt dike fyllt med brännbart stoff. Åt norr- och sydsidorna var mer improviserade pålverk och förskansningar uppkastade, bemannade av enstaka vaktposter; ett stycke bakom försvarslinjerna låg de Furstligas närmaste utpost och läger, där den lokala garnisonen fanns till hands.
 
Utfallsstyrkan bestod av ca 250 ryttare – 100 man vardera ur Frälsehirden och Rännebanéret, samt S:t Ahriks riddare – och drygt 350 fotgångare, dels värvade och dels borgare från Geda. Fotgångarna smög sig först ut i tre grupper, utrustade med yxor och brännbarheter, för att ta sig så nära de Furstligas linjer oupptäckta som möjligt; ryttarna stod redo innanför porten för att rida ut antingen när fotgångarna kom fram eller när larmet gick.

Utfallet blev en viss, om än ofullständig, framgång. En del ryttargrupper bröt efter en kaotisk strid igenom de Furstligas ofärdiga försvarslinjer och nådde kastmaskinen, men olyckligtvis inte fotfolket som hade den bästa utrustningen för att sabotera den. Man fick nöja sig med att göra vad man kunde – hugga av rep och avlägsna mindre lösa komponenter, inklusive en del förhoppningsvis sällsynta metalldetaljer – innan man blev tvungna att slå till reträtt. Utfallet borde åtminstone ha haft effekten att försena färdigställandet av Dödsängeln tills de Furstliga får ny utrustning levererad; stenslungandet mot portarna har åtminstone uppskjutits någon tid. Gedaborgarna lyckades också i slutet av striden passa på att riva en del av pålverken på norra flanken.
 
Det hela skedde olyckligtvis inte utan förluster. Efteråt räknade man 33 stupade, saknade eller permanent skadade, däribland riddarna Karl Albrektsson Gyllensol och Anna Eriksdotter Oxe. Ytterligare omkring 130 man hade sårats, men kommer till största delen att bli återställda inom några veckor. Uppskattningsvis var de Furstligas förluster ungefär dubbelt så stora.
 

Andra veckan i juli

 

Allierad räd i Gedanien

Jan Tisza

Jarl Sigmund

I början av veckan gjorde en allierad ryttarstyrka en överraskande inbrytning i det ockuperade Gedanien från Arosia. Styrkan bestod av volska ryttare i arosisk tjänst under riddar Jan Tisza, sunnanslättare under friherrinna Vilhelmina Gyllenvåg samt gotmariter under jarl Sigmund Stenbjörnsson – allt som allt ca 1 300 stridande.

Räden fick dock inga avgörande verkningar. Rädstyrkan ryckte obehindrat in i Gedanien en dagsmarsch – de patruller av vargryttare som bevakade gränsen vek undan och de lokala Furstliga garnisonerna drog sig in i sina befästningar – men nästa dag upptäckte de en styrka om ca 500 Furstliga ryttare norröver. I själva verket var hela I Legionen under general Voorlaugr, förstärkt med vargryttare och resterna av II Legionens kavalleri, på marsch söderut från Margholien längs landsvägen mot Geda, och när Voorlaugr varnades för inbrytningen hade han sänt sina rörligaste trupper på en kringgående manöver.

 

Voorlaugr

De allierade försökte bringa den Furstliga ryttarstyrkan under överste Basileios till strid men misslyckades. Efter att ha attackerat och delvis förstört Åsgarn, en stor Furstlig förrådsutpost vid en sidoå till Gedaån, fick man retirera söderut för att inte fångas mellan ryttarna och den annalkande legionen.

Rädstyrkans reträtt blev inledningsvis besvärlig – man tvingades till en nattmarsch för att skapa avstånd, och under natten anföll vargryttarna och saktade ner styrkan till snigelfart – men man klarade sig utan större förluster och lyckades hålla styrkan samlad. Med Voorlaugr och hans nu förstärkta legion i hälarna föll man så småningom tillbaka till gränsen, där arosiska förstärkningar mötte upp. De två härarna stannade upp och blängde på varandra ett tag, men under natten föll båda tillbaka; det blev inget slag. De allierade återvände till Arosia och de Furstliga till sina positioner kring Klippehälla, norr om Geda.

Kartan visar inryckningens ungefärliga väg:

1 – lägerplatsen första natten.

2 – läger andra natten.

3 – läger tredje natten.

4 – läger fjärde natten.

5 – reservstyrkorna möter upp.

X – Åsgarn.


 


Furstliga gränsattacker

Samtidigt som den allierade räden stod i begrepp att börja anfölls den arosiska byn Edsta, precis vid gränsen mot Gedanien, av ett kompani orchsoldater. De massakrerade större delen av befolkningen, tog med sig kropparna (varför har inte framkommit än) och gjorde ett halvhjärtat försök att sätta byn i brand. Arosiska och gotmaritiska ryttare förföljde dem men lyckades bara fånga in de sista eftersläntrarna – resten av styrkan lyckades rädda sig till Månhella och sätta sig i säkerhet där.


 

Belägringen fortgår

Under tiden fortgick belägringen av Geda. Medan de Furstliga bättrade på sina yttre försvarslinjer arbetade stadens försvarare på att stärka försvaret på djupet, innanför murarna och portarna.

De Furstliga ingenjörerna arbetade vidare på de gigantiska kastmaskinerna. Attacken på Dödsängeln har försenat den, men det ser ut som att den kan vara skjutklar inom någon vecka. De andra tre kommer att dröja ytterligare en tid.

Även de mindre stenslungare som de Furstliga förfogade över sattes in mot murarna, men bara sporadiskt eftersom de måste rullas fram farligt nära murarna för att bli riktigt effektiva, och utan större verkan än så länge. Det bombardemang som väckte mest bestörtning i staden kom en sen kväll i slutet av veckan. Under stort oväsen satte de Furstliga igång att slunga projektiler högt över murarna – men inte stenar, utan avhuggna huvuden av män, kvinnor och barn.

Gladius’ härold proklamerade att hälsningen var en varning: en arosisk by hade fått betala priset för åverkan som gjorts på Dödsängeln. Tydligen var det helt enkelt detta som var syftet med anfallet på Edsta. De huvudlösa kropparna korsfästes framför de Furstligas linjer.

 

 

De levande döda från Månhella

Vid den här tiden började belägringsarmén få förstärkning av än mer skrämmande slag: människor som av allt att döma var levande döda, som väckts till ett avskyvärt halvliv av Furstens svartkonstnärer i hålorna under Månhella. Än så länge var de vandöda få, men nya förstärkningar kom regelbundet från väster. De tycktes långsamma, tröga och oskickliga men å andra sidan fullständigt orädda.

Tredje veckan i juli

 

Belägringen fortfar

Belägringen av Geda fortgick utan alltför dramatiska incidenter. Båda sidor fortsatte som tidigare att bättra på sina försvarsverk. I anslutning till de Furstligas läger har det också rests ett par märkliga konstruktioner som ser ut som altaren eller kapell. Två av de Furstligas jättelika kastmaskiner har blivit färdiga nu och har börjat slunga tunga stenblock mot västra muren. De lättare katapulterna har liksom tidigare satts in sporadiskt, rullats fram och skjutit några salvor för att sedan dras tillbaka. De Furstliga började den här veckan koncentrera dessa attacker mot Norra och Västra Porten. Portarna själva har än så länge inte tagit nämnvärd skada, men en snabbt växande hög grus och bråte börjar göra det svårt att göra utfall genom dem. På nätterna händer det att katapulterna i stället sätts fram att slunga in brandprojektiler.

Stämningen i staden är orolig, och den blev inte bättre av att flera mindre eldsvådor bröt ut under veckan på olika ställen i staden. Vädret har varit torrt hela veckan och brandfaran är ett ständigt gissel, inte minst med de återkommande nattliga brandprojektilerna. Man fruktar förstås att någon av bränderna kan ha varit anlagd, men att döma av vad man funnit hittills var de genuina om än mystiska olyckshändelser.

 

Inskeppningar och räder på Almarsjön

Transporterna sjövägen in i Geda, som tidigare gått tämligen obehindrat, hade varit ett stort problem för belägringen. De första stegen hade nu tagits för att på allvar göra något åt saken. På västra stranden till viken hade en stark Furstlig utpost upprättats, utrustad med ballistor speciellt konstruerade för brandprojektiler. Detta stoppade i sig inte fartyg från att komma in och ut men gjorde det mer komplicerat och riskabelt.

Den här och förra veckan hade de Furstliga också lyckats flytta ned några lätta piratskepp landvägen runt Geda och av och till satt ut dessa i viken för att störa eller attackera transportskepp. De hade redan gjort flera snabba överfall på fiendens sjötransporter. Man lyckades inledningsvis kapa ett par proviantbåtar genom överraskning - de allierade började snabbt försvara skeppen bättre och piraternas funktion blev fortsättningsvis huvudsakligen att irritera och försvåra transporterna.

I slutet av veckan, en dimmig och månlös natt, siktades fyra koggar på väg från Spegelhamn till Geda, troligen en provianttransport. I skydd av tät dimma anföll piraterna. Med hjälp av ett brandskepp och skickligt manövrerade fick de den första koggen att gå på grund och stack den i brand. Bordningen avbröts dock snabbt när man insåg att skeppet var lastat inte med mat och dryck utan med över hundra ilskna (om än sjösjuka) dvärgkrigare . Piraterna slog till reträtt, men besättningen och dvärgarna hade mer än fullt upp med att släcka sitt brinnande skepp. Båtar inifrån Geda skickades ut för att plocka upp dvärgarna från det strandade skeppet; under tiden besköts de med brandpilar från de Furstliga utposterna vid stranden. Gedanierna lyckades dock få in de tre andra skeppen.

 

Strandhugg i öster

I slutet av veckan kom nyheter från Talvala. En stark allierad (främst arosisk) sjöburen styrka under riddar Dag Röde, som opererade från Ahriksriddarnas domäner, hade gjort ett strandhugg vid Söderport och stormat den Furstliga skeppsgården där. Efter en hård strid – de Furstliga hade fått god förvarning och bådat upp lokalt landvärn, som villigt om än inte övermåttan entusiastiskt stred på deras sida, i stora antal - hade skeppsgården tagits, och den lilla Furstliga garnison som höll det fort som övervakade den kapitulerade när de fann sig i hopplöst underläge. De överlämnade skeppsvarvet till de Allierade i utbyte mot fri lejd, väl medvetna om att det knappast var möjligt för arosierna att behålla denna besittning djupt inne i fiendeland. Riddar Dag insåg också detta och lät jämna skeppsgården med marken innan platsen övergavs.

Segern hade inte varit lättköpt: av de något över 1100 stridande hade drygt 50 stupat och över 200 sårats.

 

Kungligt bröllop i södra Thule

Yrja

Markulf

Den här veckan stod också det omtalade bröllopet mellan Markulf Ragvaldsson, nybliven och omstridd riksföreståndare av Gotmar, och drottning Yrja Ellasdotter av Gautrike. Ett antal av de gotmaritiska stormän som dragit i fält för Alliansen begärde och fick lov att resa hem och övervara bröllopet, däribland jarl Sigmund Stenbjörnsson själv som ledde styrkan. Några representanter för Alliansen följde också med dem, bl a den ledande arosiske prästen Are Decanus som för drottning Katarinas och Alliansens räkning lät överräcka en rad storslagna brudgåvor till paret. Under bröllopsfesten inleddes också ambitiösa planer för att med hjälp norrifrån stärka och bygga upp kyrkan i Gautrike, där dess ställning hittills varit svag.

Föreningen av de båda rikena har dock väckt många funderingar och en del oro både i norr och söder, och helt visst är både Gotmar och Gautrike platser att hålla ett öga på framöver.

Tidigare lajv: Trohet och frändskap

Fjärde veckan i juli

 

Belägringen fortfar: de Furstliga avancerar till östra stranden

Striden vid Östra Porten:

Blå linjer - gedanskt utfall och reträtt

Svarta linjer - Furstlig framryckning

Röda linjer - diken och skyddsvallar

Röda fyrkanter - vakttorn

Under de sista dagarna, från den 20 juli och ett par dagar framåt, hade de Furstliga förstärkt sina yttersta positioner nordöst om Geda. De hade bl a stört vakttornet öster om Östra porten med sporadisk katapultbeskjutning – deras yttersta utposter med katapulterna var nätt och jämnt inom skotthåll från tornet, och utom effektiv skotthåll, så det hade ingen större effekt mer än att just vara störande. Det fanns dock skäl att misstänka att de planerade en framryckning då det också verkade som om trupper flyttades över till det östligaste lägret. Gedas försvarare stärkte därför beredskapen vid Östra porten och inkvarterade bl a de flesta av dvärgarna i östra delen av staden. Det hela kunde dock vara en fint – det vore egentligen inte troligt att de Furstliga skulle försöka erövra vakttornen och utanverken öster om Geda så länge de inte tagit åtminstone en av ytterborgarna på den sidan (Ekelunda eller Eleneborg).

Tidigt på morgonen den 24 juli kom dock det halvt om halvt väntade anfallet. I skydd av nattens få mörka timmar hade ett starkt detachement från belägringshären ställt upp öster om de Furstligas yttersta utposter: mellan 1 500 och 2 000 man, alla till fots. Styrkan verkade utgöras av ungefär lika delar legionärer och orcher, med en svärm lätt beväpnade vättar som förtrupp och ett batteri ballistor monterade på kärror som understöd.

En så här stark attack kunde man inte räkna med att slå tillbaka på öppna fältet ens med försvarsdikena till hjälp, men Gedas försvarare beslöt ändå att göra ett utfall för att ge de fåtaliga ytterförsvararna en chans till reträtt och förhoppningsvis tillfoga anfallsstyrkan en del förluster. Medan delar av frälsehirden, Ahriksriddarna, de eormiska riddarna och de nyligen inskeppade dvärgkrigarna samlade sig för utfallet under riksmarskens, friherre Peder Silvertunas, befäl ryckte de styrkor som redan låg i beredskap - några hundra armborstskyttar från staden och Rännebanéret - ut.

Försvarna lyckades bromsa upp de Furstligas framryckning något, och fast några hundra Furstliga ryttare som sänts på en flankmarsch dök upp österifrån drev de gedanska riddarna snart dessa på flykten. I längden kunde de övermäktiga Furstliga dock inte hållas tillbaka utan gedanierna fick retirera. Man hade dock köpt tillräcklig tid för att den lilla garnisonen i vakttornet (som knappast hade en chans att stå emot en sådan anstormning) skulle kunna ta sig ut och sluta sig till dem – utom en handfull som frivilligt stannade kvar för att bemanna ballistorna in i det sista.

Dvärgarna och riksmarskens banér värjde reträtten; dvärgarna råkade i hård strid med Furstens legionärer och under den stridande reträtten stupade och sårades många på båda sidor. Hela styrkan kunde dock falla tillbaka i god ordning och de långsamma Furstliga trupperna gjorde inget försök att förfölja dem mot murarna.

De få som stannat för att hålla östra tornet in i det sista stupade naturligtvis, men var och en av dem tog en hel del Furstliga med sig. Södra tornet däremot övergavs enligt order; besättningen stack det i brand (väggarna är ju av sten, men alla golv utom bottenvåningen av trä) och rodde in i Geda sjövägen.

*

Efteråt räknade Gedas försvarare till drygt 30-35 stupade, varav 20 dvärgar, och omkring 100 sårade, de flesta rätt lindrigt. De Furstligas förluster uppgick till grovt räknat 70 sårade och kanske närmare 300 sårade.

Under dagen kunde man se att de Furstliga, efter att med till synes begränsad framgång ha försökt släcka södra tornet innan det blev helt utbränt; slog läger på stället vid Östra Tornet. Ryttarna, som återvänt och samlat ihop sig, skyttarna och en del av fotfolket ställde upp på linje som skyddsvärn framför lägerplatsen medan återstoden började gräva skyddsdiken bakom dem. När natten föll hade de upprättat ett litet befäst läger, där åtminstone delar av styrkan har förblivit därefter.

 

Järndraken och Ekelundas fall

Vid den här tiden hade ryktet om att de Furstliga, med hjälp av Náuglugs Hjärta som de fann vid Världens Ände, på nytt fått liv i järndraken som terroriserade de allierade vid Månhella spridit sig som en löpeld i Gedanien. Kanske hade ryktet underblåsts av de Furstliga själva. Snart börjar också rykten höras om att draken - och andra, än mer fantasifulla kreatur, redan skulle ha setts än här, än där.

Geda med omkringliggande borgar

Och det stod inte länge på förrän de bekräftades på dystrast tänkbara vis. Kort efter striden vid Östra Porten avmarscherade ett lätt lastat detachement från belägringsarmén - ca 600 orcher, en handfull ryttare och ca 120 av de nya vandöda krigarna från Månhella - under befäl av general Varja mot Ekelunda, den närmaste borgen östnordöst om Geda och det sista verkliga hindret för en inneslutning av staden. De upptäcktes i god tid av spanare från Ekelunda och befälhavaren på borgen, riddar Erland Enriksson Gyllenborg, sände bud till Geda om saken. Han var dock inte så orolig: Ekelunda var en stark borg, och även om angriparna var tio gånger så många som garnisonen kunde han hålla dem tillbaka länge.

 

När de Furstliga nästa morgon stod utanför Ekelundas portar och Varja erbjöd garnisonen fri lejd mot att de gav upp borgen utan strid förkastade riddar Erland alltså anbudet utan vidare spisning.

Så började mardrömmen. En kvinna i Varjas följe började spela på en flöjt, och under muller som av åska traskade järndraken från Månhella ut ur skogen norr om borgen, där den legat gömd. Draken vecklade ut sina svarta vingar och gick till anfall mot den ”ointagliga” nordöstsidan. Försvararna bemannade bröstvärnen men drakens eld och klor ställde till med stor förödelse; gedanierna kunde inte hålla bröstvärnen mot honom, samtidigt som han inte själv kunde ta sig över och ockupera dem. Men nu var det dags för resten av styrkan att göra sitt. Orcherna och de vandöda stormade nu murarna från de tre andra hållen samtidigt. Försvararna, som redan blivit hårt åtgångna av draken, kunde inte hålla dem stångna utan fick snart ge upp bröstvärnen och retirerade in i kärntornet där de barrikaderade sig, utom räckhåll för drakens eld för ögonblicket. Kvar på murarna och borggården låg ett par dussin döda och sårade; bland de stupade var riddar Erland.

Varja försatte ingen tid utan beordrade att kärntornet skulle stormas. Medan Náuglug, draken, först sändes att ösa eld över porten och andra tillgängliga öppningar, vilket inte visade sig ha någon större effekt mer än det i och för sig nyttiga faktum att försvararna slösade en del dyrbara pilar på honom, utförde de medföljande blodsmagikerna en ritual som eggade orcherna till nya krafter och stridsraseri. De vandöda stormade porten med en murbräcka, nödtorftigt skyddade av improviserade skärmar och sköldar mot de stenar och pilar försvararna öste ned över dem. Under tiden lyfte draken upp små klungor av orcher på kärntornets tak, där de försökte ta sig in den vägen.

När porten och takluckan väl till slut forcerats blev striden inne i tornet hård men kort; de fåtaliga försvararna blev nedhuggna till sista man. Ekelunda var intaget, men segern hade inte varit gratis. 40-50 man hade stupat, främst bland de vandöda, och 80-90 hade sårats mer eller mindre allvarligt.

Varja lät nu omgående skicka bud till Gladius och Voorlaugr om segern och lät sin mörbultade men segerrika styrka hålla fest på borgförrådets bekostnad. Styrkan stannade också kvar på och omkring Ekelunda över natten.

Nästa dag avmarscherade Varja med sitt detachement, samt Nauglug och Rana i sällskap. Ett kompani orcher lämnades som garnison. Det hade funnits några överlevande kvar bland försvararna, några som sårats i striden om bröstvärnen och några icke-stridande. Två av de sårade försvararna helades hjälpligt av blodsmagikerna (så att de kunde gå och rida – de var fortfarande lemlästade) och skickades iväg för att sprida ryktet om vad som skett. De av fångarna som verkade arbetsdugliga togs med som trälar, övriga överlämnades till den nya garnisonen för statuering av exempel.

Återmarschen skedde till skillnad från uppmarschen dagtid och längs landsvägen – inga fiendestyrkor mer än enstaka spanare syntes heller till. Två dagar senare kom Varjas expeditionsstyrka, med drake och allt, fram till härlägret utanför Geda.

Ringen runt Geda började dras åt…

 

Imrars gravhög

Under de senaste veckorna har utgrävningar skett vid de gamla gravhögarna sydost om Geda, tydligen på kung Imrars egen befallning. Arbetet har avbrutits nu när östra stranden inte är säker längre, men det ryktas att man har funnit Imrar den Godes gravkammare och kanske en del rester av hans gravgåvor.

 

Nyckelns Väktare

Två av de expeditioner som Nyckelns Väktare sänt ut till olika delar av Thule återvände också till Arosia den här veckan. Vad dessa har åstadkommit är ännu inte allmänt känt.

Skiftet juli-augusti

 

Eld och sten över Geda

Efter att den Furstliga expeditionsstyrkan och deras järndrake återvänt i triumf från Ekelunda tycktes belägrarna uppfyllda av förnyad energi och självförtroende. De fyra jättelika trebucheterna fortsatte att skoningslöst bombardera murarna med koncentration kring Västra Porten. Ännu har porten och murarna hållit och inga bräscher har slagits upp, men bombardemanget sliter hårt på murarna och de kommer inte att hålla i det oändliga.

Vid sidan om den tunga beskjutningen skjuts de Furstligas lättare katapulter i omgångar fram för koncentrerat bombardemang; på dagarna mest för att slunga stenar mot portarna i muren som tidigare. Detta har mest haft effekten att blockera portarna och deras omgivning med sten och grus, vilket om inte annat försvårar utfall betydligt. På nätterna slungar de brandprojektiler över murarna – dessa gör ringa faktisk skadeverkan men sprider skräck och oro, vilket förmodligen är tanken.

Mest skräck av allt är det förstås den ohyggliga järndraken som sprider. Den flyger inte ofta, men då och då vecklar den ut sina läderklädda vingar, flyger upp vid murarna och spottar brinnande olja och giftig rök över staden. Draken har hittills inte heller den gjort så stor faktisk skada, då den försiktigtvis har hållit sig utom bågskotts avstånd från bröstvärnen, men blotta åsynen av det svarta järnvidundret högt över taken är nog så betryckande.

Det torra vädret har fortsatt och flera mindre eldsvådor och andra olyckor har utbrutit i de torra trähus som finns kvar. Inget har dock lett till några allvarliga bränder, och vädret tycks till mångas lättnad vara på väg att vända.

 

Utfall och utanverk

Gedas försvarare har inte heller legat på latsidan. Deras rörelsefrihet har på sistone kringskurits kraftigt av de Furstligas framryckningar, men under veckan har de gjort flera små snabba utfall från Östra Porten och satt hård press på de Furstligas nya utposter öster om staden. Belägrarna har å sin sida snabbt gripit sig an med att befästa linjerna även öster om staden, men det arbetet har försvårats och sinkats av gedaniernas oförtröttliga motattacker: små snabba ryttargrupper rider ut med ojämna mellanrum, öser brandpilar över vad brännbart de hittar och slår till reträtt. Precis som de Furstligas brandbombardemang av staden är den faktiska skadeverkan måttlig – men belägrarna har tvingats att koncentrera en tung del av bevakningen på den sårbara östra flanken för att motverka och avskräcka från nya anfall. Lyckligtvis, för belägrarna, saknas uppenbara svaga punkter i belägringslinjerna på andra sidor av staden och dessutom gör de igenskjutna portarna utfall svåra annat än på östsidan (se ovan).

Vid slutet av veckan är dock belägringslinjerna även på östsidan hyfsat solida, även om arbetet kostat på mer än planerat i tid, arbete och förluster.

 

"Gentlemen... take a walk!"

I slutet av veckan kom den största och värsta överraskningen för försvararna sedan draken. I gryningen på söndagen den 2 augusti upptäckte man att de Furstliga, till synes mirakulöst, lyckats dra en massiv kätting över Gedavikens inlopp i staden och spärra av den. De nya kättingposterna bevakades av några av de levande döda som man sett vid Månhella och sedan vid Ekelunda. Först var det ett mysterium hur de Furstliga lyckats dra över kättingen oupptäckta – även på natten skulle de involverade båtarna ha upptäckts under normala omständigheter, även om det för all del varit en dimmig och månlös natt. Det verkade inte bättre än att de vandöda helt enkelt fäst kättingen på östra stranden, gått över viken på botten med kättingen och sedan fäst den på andra sidan.

Den här kättingen i kombination med de Furstligas båtar och utposter på båda sidor om viken kommer att dramatiskt kringskära möjligen att skeppa in stora fartyg i staden, inklusive provianttransporter. Små båtar kan nog utan alltför stora problem ta sig in och ut.

 

Rustning för undsättning

Under tiden pågår av allt att döma omfattande rustningar i både Arosia och Sunnanslätt, och det är knappast någon långsökt gissning att Alliansen planerar en undsättning av det belägrade Geda. Hurpass nära denna undsättning är att sjösättas är dock inget som är allmänt känt eller uppenbart, helst som länderna naturligtvis gör sitt bästa för att hålla detaljerna i sina förberedelser hemliga.

Gedas och hela Gedaniens öde hänger som vi kan se i vågskålen, och avgörandets stund närmar sig snabbt.

Fortsättning: Nyhetsbrev VII (augusti 1142)

Var och en som är intresserad av att fortsättningsvis medverka i krigsplaneringen, vare sig man redan har en lämpligt inblandad roll eller inte, är välkommen att höra av sig till Theo på theo.axner@home.se. Alliansen och Furstendömet har varsin mailinglista för krigsplaneringen, och under slutfasen av kampanjen om Gedas belägring kommer vi att komplettera det med en del individuellt spel för att involvera så många roller som möjligt i det som sker.